Header

Linette Norström

Jag vaknade av att väckarklockan ringde, vände runt, stängde av oväsendet, tog upp mobilen och började bläddra i flödet på instagram. Det är någon lite rofylld rutin jag har för att lixom vakna till och påminna mig själv om att jag faktiskt har en dag idag med att förgylla mitt minne med. Krängde sedan mig upp ur sängen, gnuggade mig i ögonen och slängde på mig den största, gosigaste mjukiströjan jag kunde hitta och mina alldeles för korta pyjamasshorts. Vandrade upp till frukostmötet där enbart jag och mina tankar var inbjudna. Spenderade sedan förmiddagen med att vandra omkring i huset med musiken på högsta volym, bakade kärleksmums och städade varenda lilla synliga vrå jag ansåg störde mitt synfält.

Runt 2 snåret struttade ett välbekant med nästan bortglömt ansikte ner för uppfarten. Jag öppnade dörren och gav henne den största bamsekramen jag kunde. Amanda och jag spenderade därefter kommande tre timmarna ute i solen på vår veranda med kaffe och bakverk och snackade om livet. Alltifrån volontärarbete, Trump, könsnormer och sexuella läggningar till livets nya erfarenheter, gamla minnen och vår spännande men läskiga framtid. Jag tror vi täckte en hel livstids samtalsämnen på en eftermiddag.

En buss- och tunnelbanefärd senare hittade vi oss själva på Vau De Villes uteservering med varsitt glas rosé i handen. Tjattrade vidare innan lite fler vilsna själar anslöt sig. Där tjoade vi ett tag innan de, en efter en begav sig hemåt tills det bara var jag och Emma kvar. Hade lite heta diskussioner om killar och hur mycket man egentligen ska tänka på sig själv i första hand när det kommer till relationer. Insåg sen på bussen hem vilken händelserik dag jag haft och hur mycket tankar och nya synvinklar jag fått. Ska bli intressant att överanalysera vidare och se vad för smarta slutsatser man kan dra av de. 

Vandrade till sist upp för backen till huset och kom på mig själv med jag gick och log. Just för att idag var en sån där ovanlig dag - en dag då man verkligen inser hur mycket man ibland uppskattar livet!

Likes

Comments

Linette Norström

Hur kommer det sig att livet alltid är så jävla oåtkomligt? Att man aldrig kan få det man vill ha men alltid vill ha det man redan haft? Att känslor konstant bara alltid är så jävla missplacerade. Är du kär, är känslorna inte besvarade, är du ledsen vill du bara vara glad, är du tom finns det ingen större craving än att känna nåt, vad som helst.

Jag är trött på att inte känna någonting. Är pmsig konstant och har en oroskänsla i magen som gör att jag vill fly. Jag vill sjunka ner på golvet på balkongen, stressröka cigarett efter cigarett tills jag känner att lungorna är lika svarta som min hjärna. Ett tomt, komplett mörker. Ett ekande rum. Inte visste jag att man kunde bli lika störd av att hjärnan är tom som när det är femton röster som irrar runt i cirklar av ord och åsikter. Hur kan ett hålrum kännas lika illa som ett rum fyllt av hat och nedstämdhet?

Hela min kropp längtar efter att få känna något, trånar efter att få hamna nere i hålan eller uppe i himmelen. Någonstans bara. Inte denna jävla mittplattform där man lixom bara väntar. Väntar på nästa tåg utan att veta vart det ska gå eller när det ska komma. Min kropp är så utmattad över att jag inte känner något att den kastar in helt orealistiska och opassande känslor som inte överhuvudtaget hör hemma i sammanhanget. Jag blir irriterad över allt, ledsen över inget och kär i fiktiva figurer på en skärm. Hur är det ens möjligt att känna så lite att kroppen lixom har känslor i överflöd som inte får komma ut och då random bestämmer sig för att spotta ut dem vid tillfällen som den finner passande.

Det känns som att jag vill skratta, gråta, skrika, springa, sova, kramas, hata och älska på samma gång. Allt för att känna någonting. För att få dagarna att inte gå ihop till en enda sörja av obetydliga minuter som jag aldrig kommer minnas. Jag vill ha ett liv att minnas. Ett liv med fyrverkerier och bomber som smäller och sprakar i öst och i väst. Jag vill ha ett liv som tar mig med storm. Ett liv där varje sekund förtjänar att bli ihågkommen.

Likes

Comments

Linette Norström

I lördags hade jag en väldigt skum dag. Gjorde en massa grejer och flängde precis överallt kändes det som, fastän hela agendan för dagen var ett enda blankt, vitt papper.

Började som vanligt morgonen med mina klasser på dansskolan, gick därifrån och kände mig energifylld och glad när jag sedan mötte upp en gammal barndomsvän för att luncha. Så underskattat det där med att bara sitta och snacka skit i 3-4 timmar och inte röra sig ur fläcken. Typ glömma bort att man verkligen inte är ensam i ett stort folkfyllt centrum och sitta och välla ur sig allt som hänt under senaste året. Men riktigt trevligt var det verkligen. Satt och glömde av tiden totalt så haspade typ ur mig att jag behövde gå och sprang därifrån sekunden efter.

Sen skjutsade jag pappa som skulle på fotbollsmatch i Friends Arena så passade på att smita upp till Emma på Starbucks som stressade sönder mellan kaffekopparna. Fick med mig en liten white mocha innan jag strosade runt där i väntan på att hon skulle få rast. Efter femtio minuter av att cirkulera i närliggande affärer som hade spaningsställe för att se om hon fått sluta, så gav jag upp och åkte vidare hem.

Efter att ha legat på hallgolvet i ren utmattning i 5 minuter och med ett halvtjurigt meddelande av Fab om att "köp en redbull" för att palla ta sig hem till henne, reste jag mig upp, packade väskan och åkte. Klampade upp för hennes trappor och klev jag innanför dörren där Lemonade albumet donade i högtalarna. Fick direkt ny energi och käften gick i ett medan hon puffade på lite smink innan vi gav oss ut på gatorna igen.

Först drog vi till Supper för att ta en drink och äta lite sötpotatis fries. Min plan var då såklart att jag skulle ta en virgin för att sen kunna köra hem på kvällen... Det hände ju inte. Så vi satt där i baren, sippade på våra drinkar, pratade högljutt om relationer och flörtade tillbaka med bartendrarna. Efter att ha spenderat 20 minuter på toaletten enbart pga skrattanfallen som resulterade av att jag försökte härma spanjoren som höll spanskalektion där genom en högtalare i toalettbåset, så vandrade vi i alla fall vidare till Boquerian. Med en uppmaning av vakten som att vi påriktigt stod där med napp i mun, om att vi "Inte fick springa omkring, dansa på borden eller supa oss för fulla" så vandrade vi in. Stod och klämdes ihjäl i baren, försökte ta oss fram till dansgolvet för att skaka loss med generationen över oss, för att sedan bestämma oss att nja, kanske inte för oss, men Brillo där jävlar kan man mingla.

Väl framme på Brillo vart det en sån där kväll då man har väldans trevligt för man träffar några man känner, men samtidigt en sån kväll då man ohejdat kallsvettas för att precis halva jävla killklanen av "hej det här kommer bli stelt" såklart skulle vara där. Men hade väldans trevligt och avslutade kvällen i en högst oklar taxifärd innan jag och Gabbi var tillbaka i lägenheten och somnade i samma sund som huvudet nuddade kudden.

Likes

Comments