View tracker

Det är knappt jag hänger med i mitt eget liv längre. Mina dagar pendlar upp och ner så snabbt att hjärnan är konstant helt slut. Jag försöker acceptera att jag är den jag är och att min mentala hälsa går före allt annat. Men det är svårt. Jag är 200 % eller ingenting alls. Balans existerar inte i mitt liv. Att slappna av är en omöjlighet.

Medicin som ska hjälpa mig att ta mig igenom vardagen gör mig såpass groggy att jag får vara glad om jag kommer ihåg något av dagen eller ens kommer utanför dörren. Att komma upp ur sängen på morgonen är en kamp varje dag.

Kroppen skriker nej. Huvudet bara vrålar saker som jag inte kan urskilja. Det kryper i bröstet och sticker i kroppen efter en lång periods stress.

Åh jag är så upplyftande. Positiv. Sorry.

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - click here!

Likes

Comments

View tracker

​Jag vet inte var min extrema rädsla för att misslyckas egentligen kommer ifrån. Den har funnits där så länge jag kan minnas. Det betyder inte att jag är rädd för att ta mig an nya utmaningar, det betyder däremot att med detta sätter jag en nivå som jag anser mig ska hålla och som det i mina ögon vore förödande om det inte levdes upp till. 

Det är troligtvis bottnat i något som tidigare var ett bekräftelsebehov, förvisso. När jag var yngre minns jag att det var oerhört viktigt att låta utvalda personer (läs: föräldrar) få veta om något har gått bra för att sen få det bekräftat av dem att ja, nog var jag duktig alltid. Mål i fotboll? Se mig. Alla rätt på ett prov? Se mig. Sprungit en viss sträcka? Se mig. Det här specifika utseendet? Se mig och bekräfta mig. 

Det är svårt att säga när det där bekräftelsebehovet övergick till en prestationsångest och rädsla för att misslyckas. När det övergången från att det här synliga bekräftelsebehovet i stället blev personliga krav som inte fick synas och höras utåt. Jag jämför mig inte gärna med andra för jag vet att det ger mig ångest. Jag håller mina resultat för mig själv oavsett hur bra eller dåligt det går. I stället har jag interna stridigheter om vad jag anser vara tillräckligt och inte. Jag läser in signaler från andra som bakas in i mina egna värderingar. 

Jag skapar en egen bild av vad 'perfektion' är. 

Och tro mig att när jag får distans till den bilden inser jag hur omöjlig den är att nå. 

Ibland ger denna insikt mig ett stunds lugn. Det är inte logiskt. Livet fungerar inte så. Men ibland vill hjärnan reagera på motsatt vis. Finna nya lösningar för att uppnå denna perfektion och för att på sätt och vis leva upp till mina egna förväntningar. Stark kritik riktad mot mig själv för att jag är så långt borta från denna idealbild samt en skräck kring att jag kanske aldrig når den. 

Problemet?

Skulle jag mot all förmodan nå dit sätts det nya mål och skapas det nya bilder. De tidigare var uppenbart alldeles för enkla. 

Och satan som jag försöker jobba med det här beteendet dagligen. Det är inte rimligt att leva sitt liv så. För fasen, Jenny. Slappna av, acceptera att misstag sker, vägen är krokig ibland, och att allt inte alltid blir som en har tänkt sig. Jag gör mitt bästa och det får räcka. Mer kan jag inte göra. 

Med det sagt ska jag nu ägna resten av dagen åt att plugga matematik. Tentamen i morgon. Det får gå som det går, faktiskt. 

Likes

Comments

View tracker

​Så jag har varit hos läkaren. Tog troligtvis alla prover som fanns att tillgå för att få veta vad som är fel på min kropp. Provsvaren kommer och jag bryter nästan ihop när jag ser att de ser helt okej ut.

Vad är det som är fel?

Jag orkar verkligen inte. Jag är less på att få dras med en kropp som varje dag gör motstånd i olika former. Det får räcka nu. Läkaren trodde att det kunde vara magsår och extrem stress som gör att det blir som det blir och jag vet inte. Det kanske är så. Min nuvarande situation är inte idealisk och saker och ting måste förändras för att det ska kunna lätta. Jag vill få ladda om, börja om, starta om med rätt människor i mitt liv och en stabil grund att stå på. Jag vet nu vad för människor jag inte kan ha i min närhet för att orka med vardagen. Det är inte värt besväret, helt enkelt.

Men jag är så glad att jag har dig. Som inte dömer mig eller pushar mig för hårt när min kropp inte orkar lämna sängen under en hel dag. Som inte blir arg och tröttnar när jag inte har ork nog att föra konversationer eller skratta åt skämt. Som trots allt lyckas dra ur mig ett leende när jag vill krypa ihop till en boll och dra täcket över huvudet. 


Likes

Comments

​Min älskade styvsyster, som har varit ner i helvetet och vänt för att komma tillbaka starkare och tryggare än någonsin, skulle igår göra RUL. Vad som hände henne gjorde mig så ofantligt jävla ledsen och förbannad att jag inte vet vad jag ska göra av mig själv. 

Min styvsyster, med man, gick dit för att få lyssna på bebis hjärtljud och kanske, pirrigt nog, även få veta könet på deras andra barn tillsammans. Och det hon får är snäsiga kommentarer om sin kropp och övervikt. 

Ursäkta mig men vad i hela helvetet är det för fel på människor? Vi alla har en kropp. Jag tror de flesta av oss är relativt medvetna om hur kroppen som tar dig igenom varje dag i livet ser ut. Vi behöver inte få det nedkörda i halsen på oss i vardagens alla möjliga möten med en medmänniska. Och om det är någonting som råder i vårt samhälle idag så är det ett satans jävla fettförakt. Min styvsyster förtjänar då fan inte ett sämre bemötande av vården eller någon för att hennes kropp är på ett specifikt sätt. 

För vet ni vad jag ser när jag ser min styvsyster? Jag ser en människa som är en lyckligare och mer mänsklig människa än hon någonsin varit. Det är en krigare som varit i livets djupaste svackor, lyckats tagit sig upp och nu skapat ett liv där hon kan vara en fantastisk mamma åt sitt barn, fru åt sin man, familjemedlem och vän. Det om någonting är viktigare än hur hon ser ut. 

Och jag blir uppriktigt förbannad när jag tänker på alla gånger jag själv fått min kropp granskad. Min kropp har varit alltifrån "en del kilon extra", normalviktig, till livshotande utmärglad. Under alla dessa stadier har jag fått kroppen granskad av en omgivning som anser sig ha rätt att kommentera den. Det har varit kommentarer som att "börja tänka på kosten och träna" eller någon som klämt på hullet på magen som tyckt att några sit-ups kanske skulle vara på sin plats. Att det syns att jag slutat träna och liknande. Som undernärd anorektiker fick jag även höra att min kropp var ful och äcklig. Som att det skulle hjälpa mot en psykisk sjukdom. 

Jag har även fått "uppmuntrande" kommentarer om min kropp. Som när jag "gjorde någonting åt" dessa extrakilon och började bli "smal och fin". För så länge du närmare en "hälsosam norm" är ditt utseende okej i andras ögon. Då kanske du slipper undan åtminstone en del kommentarer. 

Men vet ni vad? Era kommentarer om andras kroppar hjälper inte. Det förändrar ingenting. Det får en egentligen bara att hata sin egen kropp ännu mer. Det ökar bara på den redan existerande ångesten och kroppskomplexen som finns. Era kommentarer om andras kroppar kommer inte få dem att älska sina egna kroppar direkt. Det är ett arbete som en gör själv och som tar tid. Jag är inte där än och jag vet att många kanske aldrig når dit. 

Så ta era kommentarer, inlindade i "välvilja", om andras kroppar och kör upp dem någonstans där solen tamefan aldrig skiner. 

Likes

Comments

Trötthet.

Jag skriver ofta att jag är trött men det är verkligen en del av mitt allmäntillstånd just nu. Känner mig konstant helt urlakad och överkörd. Jag måste verkligen bli bättre på att säga nej till mig själv och inte fortsätta pressa mig själv när kroppen och hjärnan skriker nej.

Min fina lilla storebror lämnade just mitt hem. Efter jobbet mötte jag upp honom och förhörde honom inför hans tenta som stundar imorgonbitti. Lilla storebror. Han upphör aldrig att förvåna mig och imponera på mig och jag blir en såndär blödig stolt lillasyster som vill honom allt väl i världen. Finnas där så som han har funnits där för mig under livets gång med alla dess toppar och dalar.

Men främst tänker jag på hur han gjorde allt i sin makt för att inte låta mig förtvina inne på rummet till en skeletthög utan ett socialt liv när jag var sjukskriven. Hur han hälsade på i stort sett varje dag när jag satt hemma och knappt fick röra mig utanför husets fyra väggar. Kollade på tv, pratade om livet och bara lät mig få känna mig normal för en stund. Ordnade så att jag följde med på bio. Var 'barnvakt' åt sin då 23-åriga lillasyster. Och min rädsla för att han bara umgicks med mig för att han kände sig tvungen och han då svarade "vill jag inte umgås med dig så kommer jag inte göra det heller". Allt detta utan att yttra ett enda beklagande ord över denna situation.

Min bror. En jävla bra bror alltså.

Likes

Comments

​Jag vet en del om energitjuvar. Människor som tar mer energi från en än de tillför. Jag vet det främst för jag är oerhört medveten om mitt egna energitjuvande. Jag är krävande att ha i sin närhet. Jag kan vara kaos, ångest, ilska och panik i en tyst men stormande bomb. Undertecknad är väl medveten om sina brister och försöker att inte låta det förstöra henne eller hennes omgivning. 

Vissa dagar är jag en tickande bomb som sedan briserar över att mascaran kladdade sig, det saknades kaffe hemma eller jeansen inte sitter som de ska. Det kan förstöra en hel dag inom loppet av några mikrosekunder och resten av dagen eller veckan spenderas i ångestens tecken på grund av detta. 

Det suger och jag vet att det suger för min omgivning. 

Och därför försöker jag ha överseende med människor som stjäl energi. Ingen är perfekt och ingen kommer någonsin vara det heller. 

Men efter ett tag får det fan räcka. Jag pallar fan inte mer. När offerrollen och en totalt brist på självinsikt infinner sig tappar jag det helt. Min empati är borta. Jag har offrat mitt välmående länge nog nu. Jag vägrar se mig själv som ett offer för mina brister och tillkortakommanden så tagga för i helvete ner på den fronten. Granska dig själv. 

Ge fan i min energi. Finn den någon annanstans. 

Likes

Comments

Afton, undersåtar!

Tisdag i idag och i vanlig ordning (nåväl, sedan några dagar tillbaka) sitter jag fastklistrad vid datorskärmen med min älskade uppsats. Framsteg har gjorts och strax kan jag ge mig på den roligare delen av uppsatsskrivandet: analys, diskussion och slutsats. Sjukdom råder dock i detta hushåll och jag kan inte påstå att jag egentligen känner mig jättekry sedan gårdagen men inställning är allt och jag håller mig upprätt än så länge.

Då jag under måndagen, tisdagen och onsdagen är ansvarig för min mors fyrbenta, svartfärgade, skogaholmslimpa vid namn Astra tog jag med mig limpan och korfven Mio för en morgonpromenad. Under denna promenad mötte vi upp en kursare som skulle med hem för en liten studysession i det ärade köket på Väktargatan, det vill säga hos mig. Mycket trevligt och väldigt effektivt. Strax efter min kära kursare lämnade mig ersattes hens sällskap med min lilla storebror Tobias som bestämde sig för att självdö i sängen min med två hundar och ett datorspelande hjärta som sällskap. Kvar sitter jag och försöker motivera mig själv att söka fram mer material till uppsatsen med blandad framgång.

Jag hade lite högre förhoppningar på det senare besöket men har fått acceptera att detta är vad min älskade bror erbjuder när han kommer direkt från skolan. Nåväl. Efter uppsatsköttande är planen att ta cykeln, vita faran, till Ekeby för att tortera mig igenom ett Core-pass. Min sorgligt klena kropp kommer kanske stå ut totalt 15 minuter av det totalt 60 minuter långa passet - men skam den som ger sig!

Och nu... ska jag värma på mat för magen började ropa efter någon form av näring. Återkommer.

Tata!

Likes

Comments

​Som rubriken kanske förtäljer sitter jag nu och försöker kötta igenom en uppsats som ska redovisas på torsdag och lämnas in torsdagen därpå. Mitt ämne är oerhört intressant och jag vill komma till analysdelen så snart som möjligt men först ska det sedvanliga syfte, teori, metod och annat plöjas igenom innan det roliga kommer. 

Jag har en tendens att spåra ur fullkomligt när jag ska ordna med litteratur för mina arbeten och det här är inte ett undantag. Även om jag denna gång lyckades hålla mig till endast sex stycken böcker för teori och metod var det nära att jag kom hem med det dubbla. Jag vill veta och få med allt även om det är helt orimligt. Speciellt när jag nu har ett ämne som ligger mig ganska varm om hjärtat. Jag älskar genusstudier och att nu få studera användandet av länkade ord hos manliga och kvinnliga skribenter (genus + språk + Jenny = true love story) är brutalt peppande.

Mitt allmäntillstånd gör däremot att det blir svårt att finna kraften och inspirationen att till slut sätta mig ner och göra det jag ska. Ångest, rastlöshet och total orkeslöshet har handikappat mig den senaste tiden och det finns en del att ta igen på grund av detta. Men jag vägrar stressa upp mig över det. Detta är ett handikapp jag har och jag kan inte styra över när det sker eller vilka konsekvenser det ger. Jag har gått in i väggen för många gånger och jag vill inte sumpa den här utbildningen för att jag ännu en gång pressar mig hårdare än min kropp mäktar med.

Utmattning och utbrändhet är ingenting en skojar om eller leker med och det tar lång tid att återhämta sig från sådana smällar. Våga lyssna på kroppen och dra ned på tempot. Din kropp kommer tacka dig i det långa loppet. Annars sitter du där jag är i dag. En dags stress och press gör att min kropp och mitt huvud är ur slag i åtminstone en vecka. Föreställ er då under tentaperioder.

Givetvis är det svårt. Läkare och andra personer inom vården har ofta påtalat att jag behöver stöd för att hitta en rimlig balans i mitt liv. Ofta upptäcker jag alldeles för sent hur hårt jag pressat mig själv och då är det oftast en kraschlandning som väntar. Att kombinera heltidsstudier med jobb är egentligen en farlig kombination för mig då jag besitter en oförmåga att säga nej. Men just nu tycks det fungera och mitt mål för den här terminen är att upprätthålla denna balans och inte ta på mig mer än jag faktiskt klarar av.

Så. Det var dagens ventilering. Nu ska jag återgå till min uppsats och återkomma vid ett senare skede. Tata på er.

Likes

Comments

​Jag och min ena roomie sitter vid varsin sida av matbordet och pluggar på varsitt håll. Hon juridik, jag diskret matematik. Min relation till matematik är inte den bästa. Alltid varit min stora svaghet i alla skolämnen och fortsätter även att vara så på universitetsnivå. 

Har försökt nöta och förstå det mesta av det här i tre timmar nu utan någon större framgång och jag försöker tappet undvika att självförtroendet tar allt för mycket stryk när det inte fastnar. Men då kanske jag ska överge mitt nuvarande projekt som är "hitta all ny musik du missat den senaste tiden och lägg till dem på Spotify". Bra disciplin nu, Jenny Josefine. 

Okej. Det här fick bli en kort visit på bloggen. Denna tönt måste plugga intensivt den närmaste halvtimmen då det är min diskdag i dag och högen med disk väntar på mig. 

Ta ta. 

Likes

Comments