​I en värld som styrs av diagnoser undrar jag stilla, vem är normal.

Vi hade en diskussion jag och min make (vi tillhör den gruppen av par som pratar mer än vi har sex, vi pratar faktiskt så pass mycket om så pass intressanta ämnen att jag är övertygad om att vi skulle kunna göra en fantastisk podd om han inte vore så introvert)

Vem är normal?

I min familj har min son tre diagnoser, ADHD, asperger och uppförandestörning (nej det är inte ett uppfostringsproblem, det är faktiskt en diagnos).

Min man har inga diagnoser "på papper" men ibland behövs liksom inte det *S* Han säger själv att det nog både är adhd och något inom autismspektra. Personligen tror jag på lite OCD också (och det är fullt allvar inte något skämt)

Vår dotter är snart fem...där behövs inga diagnoser, hon är komplett galen (på ett underbart sätt) och har en energi som vilken förälder som helst skulle kräva diagnos på, jag kallar henne bara bubblig och energisk :-)

Min exman...tja....det finns kanske något där också.

Vilket lämnar mig kvar.....jag har faktiskt utretts för diverse diagnoser en gång i världshistorien och blev helt "nollad".. Jag är alltså fullkomligt "Normal". Men vem fan eftersträvar att vara normal?

På en föreläsning med Tony Attwoods för något år sedan drygt fick jag höra att han kristaliserat ut en personlighetstyp. Aspie-attracters. Han förklarade det som att det finns två typer av personer som förstår och klarar av att leva med någon som har asperber. Den första typen är de som själva har asperger. Den andra är alltså dessa aspie-attracters. Det är människor som ser personen bakom beteendet, oavsett om där finns diagnoser eller ej alltså. Därför kan en sådan bli förälskad i en person med asperger som för " alla andra" förefaller som kufisk, konstig, jobbig eller bara knäpp. För de ser PERSONEN och insidan.

Kändes som en ganska skön beskrivning. Som en person som i stort sett bara varit tillsammans med killar/män med någon/några diagnoser eller i vart fall beteende som skulle kunna fått diagnoser så började en härlig "aha-känsla" sprida sig i bröstet. Helt plötsligt insåg jag.....jag har också en diagnos... jag är en aspie-attracter. Jag drar till mig den här typen av personen för jag gillar dem faktiskt, jag ser vilka de är inte deras diagnoser. Vilket gör det hela väldigt sorgligt. Att inte ALLA människor kan se ALLA människors insidor och döma efter det i stället för diagnoser, hudfärg, etniskt ursprung eller storlek på brösten (som exempel).

Jag känner med detta lite som med min sexualitet, att jag egentligen inte vill ha en etikett, eller diagnos eller vad man nu vill kalla det. Jag betecknar mig som sexuell, varken bi-, hetero-, homo- eller något annat sexuell. Sexuell rätt och slätt. Därför slänger jag nu bort "Aspie" framför attracter och väljer att kalla mig kort och gott attracter eftersom jag gillar dig om du är schysst och menar väl (även om det kan bli fel i bland) oavsett vad du har för diagnoser eller annat som kan ligga dig i fatet.

Vem är du?

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - Click here

Likes

Comments

​Jag har inte tid.

Hur många gånger hör man inte det?

Men hur många gånger säger du det själv? Och i vilka sammanhang?

Jag har inte tid att träna. (Men jag har tid att sitta i soffan och glo på Ensam mamma söker)

Jag har inte tid att åka och hälsa på en släkting (men jag har tid att starta en renovering som inte är livsnödvändig)

Jag har inte tid att gå till doktorn (men jag har tid att gå på krogen)

Fattar ni min tanke?

I många år hade jag inte tid, men jag hade tid.

Jag ska vara ärlig, det där med träning blir mer och mer skjutet åt sidan och jag känner det, jag mår verkligen så mycket bättre när jag hinner med 2-3 pass i veckan. Men just nu har hela min hjärna haft en "meltdown" och det har varit så mycket både privat och på jobbet som gjort att jag helt enkelt inte kommit mig för att träna. Dåligt prioriterat.

MEN, jag har å andra sidan slutat titta på tv-serier som inte tillför mig något. Alla dessa tusen dockusåpor som näst intill blir lyteskomik. Som gör folk till kändisar utan att de egentligen åstakommer något annat än lite hångel på bästa sändningstid.

Jag går hellre och lägger mig kl 20. Jo ni läste rätt. Jag går OFTA och lägger mig före 21, jag går upp 4.45 så jag behöver de timmar jag kan få och nu när det ändå är becksvart ute och lusten att vistas utomhus är mycket begränsad så kan jag lika gärna sova, eller i alla fall krypa ner i sängen och kramas lite med min man.

Det tillför mig betydligt mer än Bonde söker fru.


Hur tänker du?

Likes

Comments

Weolo tal och text är mitt företag som jag startade upp för någon månad sedan.

Jag skriver (därav text) och jag håller föreläsningar  (tal).

Till vardags arbetar jag inom socialtjänsten och har ett förflutet som lärare i svenska och engelska i högstadiet.

Min första roman gav jag ut 2009 på Vulkan förlag (självbekostad) På en stege mot himmelen 

Min  andra bok kom nu i november, även den på Vulkan. Ingen jävla Quick fix -en bok om överviktsoperationer 

På min privata hårddisk  (hjärnan) finns tre romaner och två böcker till på temat "ingen jävla Quick fix "


Mina föreläsningar skrivs efter behov och förfrågan. Ämnen som de kan beröra är tex hur skolor ska arbeta med oro för barn och anmälningsplikt, att växa upp i en dysfunktionell familj, att gå ner i vikt med hjälp av överviktsoperation, att leva med en förlamad partner (varning för känsliga,  bjuder på stunder av intimt slag )

På den här bloggen kommer jag att dela med mig av vad som händer kring mitt företag och mina skrivprojekt.

Dela gärna, kommentera, ställ frågor och ifrågasätt. Välkommen till mitt lilla hörn av världen.

Likes

Comments