Åh nej.. Nu kommer den där obehagliga känslan igen.
Rummet krymper, halsen tjocknar.
Bägaren börjar rinna över, jag är låst...igen. Orden vänder i munnen på mig och jag kan inte prata längre. Vill inte. Orkar inte. KAN INTE.
När jag håller käft allt för länge så äts jag upp inifrån och det bara kryper i mig.
Jag vill inte -,prata med någon, träffa någon, göra något.
Jag försökte vinna över känslan genom att trotsa den. Men blev snabbt påmind om varför jag valde att hålla truten från början. När jag väl 'tömmer' bägaren så blir den påfylld, likt en fontän. Det går bara runt.
BVC gnällde på mig i onsdags och sa -MEN GUD..du har gått ner FÖR mycket i vikt. Din dotter är bara 3 veckor gammal. Du MÅSTE äta.
Där kom dom där orden jag får rysningar av. DU MÅSTE. Fast.. NEJ. Jag MÅSTE ingenting.
Men ja. Självklart. Inga problem att laga mat med ett spädbarn skrikandes i famnen pga magknip. Nemas problemas. För jag har sån energi efter 3timmars sömn i snitt per natt. Lugnt det, inga problem.
Klart jag måste äta jag är väl inte född i farstun men jag äter. Antar att jag hamnade i kategorin "jag svälter mig" för att gå ner graviditets kilona vilket jag struntar fullkomligt i för kroppen arbetar i sin egna takt eller ja?
Hur vore det att vända på steken och kanske fråga hur jag mådde innan hon antog? Jaja. Våran tjej skriker nästintill hela sin vakna tid och sover i korta intervaller. Det tär på en, vilket vore omänskligt om det inte gjorde. BVC bara MATAR på en massa grejer att köpa till höger och vänster. Testa hit och dit. Så kul är det inte att låta ens barn ha magont. Sopa bulls####t under mattan och rå hit en mjölkproteinfri ersättning istället.
Nu har jag vart vaken sen 05.45 ungefär och somnade runt 1. Det var skrik fram tills 7 typ och så ska man kunna somna om på det. Ingen idé för hon vaknar snart igen.
Nu skrev jag bort mig från samtalsämnet märkte jag. Men iallafall.. Ni vet den där oroskänslan som grubblar? Stela axlarna? Klumpen i halsen? Påsarna under ögonen? Tårarna som forsar när man duschar? Låsningen i kroppen liksom. Personligen känner jag mig död inombords. Jag känner inget men bär på något tungt ändå? Sorg...det är känslodött men gör ondast att känna??? Sorg bär jag på.
Och NEJ DET ÄR ABSOLUT INTE PGA MINA BARN!!!!! Bara allmänt. Livet om man får säga så.

Likes

Comments