Rektorn satsar, raketen passar. Bli ett med rötterna. Lär av armarna och fötterna. Nersuttna soffor med underlag. Katten bugar, hunden far. Hinner jag? Ja, du hinner innan alla drar.

Mot rotmoset. Jag gillar inte det.
Skickade brev men blev orolig. Hugg ved och i trä. Resan kan bli otrolig.

Papper, penna, kära gud. Bläck och blyerts, är du pryd? Flaggan falnar och jag börjar gråta. Blir då genast erbjuden tårta.

Samtiden lever i verkligheten. Sök och sök efter logiken. Så avslöjar du hemligheten om en och annan som blev besviken.

Mot hotet. Mot hatet.
Vi gillade aldrig det.
Ser du figuren?
Hugg ved och i trä.
Om du kan så blir du skuren.
Om du vill så kan jag gå men det är jag som förlorar då. Är det du som ej kan gå mot framtiden? Och vi hälsar på i samtiden. Vi hälsar på i samtiden.

Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - click here!

Likes

Comments

Jag har lärt mig att ljuga ganska bra,både om ditt och datt.

Vissa går väl på det, andra är intelättlurade.

Jag lyckades lura pappa på förstaapril.

Det är inte vanligt så jag ficknästan fnatt.


Jag ljuger om det ena, men sägersanningen om det andra.

Ljuger för att det är nödvändigt.

Ljuger för jag är lojal.

Mig får du inte klandra.

Jag försöker vara social.


Han kräver, hon kräver.

Jag orkar inte stanna.

Men så illa tvungen för jag kan intebryta upp.

Försök leva dig in i min situation.

Är det bara du ditt ego?

Jag är inget tjänstehjon.

Jag bygger hellre med lego.

Ibland är det nödvändigt för annarssprids det som löpeld.

Ibland älskar jag vita lögner.

Ibland hatar jag dom mer än annat.

Jag är en ärlighetens person.

Åh, förbannat!

Ibland får jag leka tjänstehjon.


Jag ljuger om det ena, jag ljuger omdet andra.

Alla ljuger, ta ditt skitsnack.

Ljuger för jag är lojal.

Mig får du inte klandra.

Jag var faktiskt social.

En gång i tiden var jag brutalt ärlignär det gällde allt.

Men så förstod jag att dom närmasteställde krav.

Var tvungen att skydda mig själv.

Även om det gjorde mig till en sämreversion av mig.

Uppskattar du allt jag alltid gav?





Angelica Welleman

(2015)

Likes

Comments

Kompakt tystnad. Någrablickar mot mig. Inte ondskefulla, men ändå, inte särskiltpositiva.

Jag är van vid attöverdriva.

Men jag brukar i mångtoch mycket ha rätt.

Vill du få mig? Få migför en natt.

Nej, ingen vill.

Jag passar inte in.

Nej, ingen vill.

Dom säger lågt:”Försvinn”.

Samma känsla om och omigen.

En sten i hjärtat, dengör ont.

Svider till, men jag ärvan.


Jag vill bara vara med.Min intuition är ingen annan.

Jag vill sitta där hoser. Prata strunt, en självklar del.

Jag ska inte behövaandras bekräftelse, men om jag inte får den, hur ska jag då fådet jag önskar?

Det blir inte mer än hejför mig. Dom coola är coola, vem är jag?

Ingen lägger märke tillmig förrän skämtet gått för långt.


Attraktion är jag ensamom. Vid intresse så hör av dig.

Ingen efterfrågan finns.

Vi måste skära ner, geupp.

Och tiden, den jag minns,

den som iallafall gjordemig rättvisa.



Jag vill bara vara med.Min intuition är ingen annan.

Jag vill sitta där hoser, prata strunt, en självklar del.

Andras bekräftelse, vadska jag göra utan den med mina drömmar?

Det blir inte mer än hejför mig.

Dom är omöjliga attrubba.

Och ingen lägger märketill mig förrän skämtet gått för långt.





Angelica Welleman 2015

Likes

Comments

Dom säger: ”Skriv,skriv, skriv”. Dom säger: ”Fortsätt” och ”Samla kraft ochgör mer”. Jag menar, det är mitt liv men för den sakens skullkan jag inte förstå det som ni uppenbarligen ser.


Jag säger: ”Sjung fördu är ung.” Man säger till och inget händer. Jag tittar ut, dugår förbi och jag, ikväll, går på tå till tigerns naturligaränder och dom påstår att jag är bra. Dom säger att enskrivmaskin poppar upp och jag blir glad. Men hur ska jag som bipolärkunna satsa fullt ut? Dom säger att jag klarar det, jag säger ”Nej,ska vi slå vad?”


Leken blir till allvar förjag bärs upp av krav. Dum nog är jag att försöka igen. Det ärbara att lägga av, inget kan tas vidare, men... Jag ler och manskrattar och jag drömde om någon som skrattade och man känner attman aldrig kan ta tag i något. Disken sköter inte sig själv, jagdiskar varje kväll. Städa lägenheten och sedan tänka påskrivandet. Jag vill, jag vill, men tror inte på mig själv,sanningen är att jag är periodare.


Jag säger: ”Skriv fördu är ung.” Man säger till och inget sker. Jag tittar ut, en bilåker förbi, inspiration och katastrof. Och dom påstår på allvaratt jag är bra. Dom säger att en skrivmaskin poppar upp och jagblir glad. Men hur ska jag som bipolär kunna satsa helt, fullt ut?Dom säger att jag klarar det, jag vet ju inte ens om hur man ser påen person att man inte ska bli kär. Så det slutar med att den görslut och man sitter där förkrossad. Men jag kan inte skriva om detjämt för jag är dålig på att ta tag i saker, jag har en sjukdomsom gör det svårt för ämnesomsättningen i hjärnan är intekomplett. Men av bilden som poppade upp i skallen på dom blev jagglad. Och vem har rätt? Ska vi slå vad? Och vem har rätt? Ska vislå vad? Vi sluter ögonen och tar varandras händer. Och vi slårvad och dom vet att jag borde och jag vet att jag inte kan, mentigerns vackra ränder ska man akta sig för. För om man inte satsarallt när man möts så slutar det med att man dör.




// Angelica Welleman 2016

Likes

Comments


Du sitter i din tjejkavaj vid ditt skrivbord där vid fönstret. Du älskar tulpaner, inte liljekonvalj. Du har börjat att se mönstret. Vid din sida hatar dom. Vid din sida älskar dom. Du vågar inte möta fienden som står på andra sidan porten. Du säger så mycket som: ”Jag hatar fortfarande den där orten”.


Sakta springer du som förr. Sakta pressar du dig själv. Ler mot hundarna hellre än hundägarna. Du tittar ut genom din dörr för att se så att allt är säkert. Du låser in dig, isolerar dig, akta guppet du. Du blev inte rädd den gången.


Du förstår ej vitsen med meningslöshet. Hur ska jag kunna satsa med orkeslöshet? Hjärnan är komplex, därför människan har så många ex. Ducka för svärdet som skär i dig. Upp med lansen, upp med kniven. Man har aldrig kunnat tagit dig för given.


Sakta springer du som förr för att se dig omkring snabbt. Sakta pressar du dig själv för att få maximal effekt. Du blir minimal igen, du står där, kämpar i affekt. Du önskar att allting kunde vara slappt, men du pressar ju på. Alltid ett jävla ståhej. Så fort som du kommer hem. Sakta springer du som förr!

Likes

Comments

Idé



<iframe width="420" height="315" src="https://www.youtube.com/embed/WL4BOwKciNU" frameborder="0" allowfullscreen></iframe>

Likes

Comments

OK, nej, du vet väl att det hörs, låter som ett rop på hjälp. Hur det tolkas, vad du säger. Vännen min, du får akta dig. Allt det här är känsligt vet du. Jag skriver bra, läste inlägg. Komma igång så småningom. Bättre. Mer och mer. Mer och mer.

Presenter öppnas och du skriker. Och jag blir lugn. Poeten, författaren och en lekman. En bipo som alltid åker karusell. Och så skriver du en sång.

Idé, idé, näktergal. Hund och val. Beslut, börja om igen. Fatta pennan, gör det nu. Ta fel, bli rätt. Fatta pennan, gör det du!

Nackdel kan ha all potential att bli till fördelar. Röd och blodsband vattnas och inget kan planeras. I förväg. Tal, retorik och snö. Kommer aldrig iväg.

Idé, idé och näktergal. Leendet och talet ditt. Förblir jag sval? Förstå, spring, sitt. Ner.... Ner.... Ner. Sitt ner.

Idé, idé och näktergal. Leendet som sprids i ditt ansikte. Försiktigt och jag är sval. Och talet mitt, lyssna nu. Spring, gå eller sitt.

Likes

Comments

Refrängen skrev jag för längesen. När jag var barn.

Barn kan också skriva. Dom föds med en talang.

Har alltid haft en dröm om att någon annan ska ta till sig det jag gör.

Bom, bom, pang.

Skjuter och jag stör.


En fånig dröm som aldrig blir av.

En fånig önskan om något som är dömt att misslyckas.

Om jag inte kan googla fram någonting viktigt som en vuxen, 

hur ska jag då kunna googla fram kontaktuppgifter till någon och skicka iväg?


Ett band eller en soloartist. Spelar roll, bara det är någon bra.

Ta dig i kragen och satsa på din dröm.

Men allt är så luddigt och tankarna far.

Far iväg.

Hur ska jag börja?

Kreativ och produktiv.

Men bara just nu.


En fånig dröm som aldrig händer.

En fånig önskan om att inte vara fånig.

Om jag inte kan ta fram väsentlig information,

hur ska det då gå?

Hur ska det då gå?


Hur? Hur? Hur? Hur? Hur?


Hur ska det då gå?


Hur? Hur? Hur? Hur? Hur?


Hur ska det då gå?








Angelica Welleman 2015​

Likes

Comments

​Dölj, dölj, fortsätt dölj.

Skölj, skölj, fortsätt skölj tills lukten går bort.

Försök med tvål igen.

Det kanske funkar nu.

Den här gången.


Jag gjorde något dumt. Varför svarade jag ja?

Förbryllade mig själv.

Jag tror jag var desperat.

Lät någon få ta

något jag inte ville ge, letade efter en kamrat.

Som ville.

Som kunde.

Som ville.

Ingen ville.

Någon ville.

Hata beslutet som jag tog.


Jag skäms, jag ska inte skämmas. Jag får inte skämmas.

Alla präntar in.

Men jag, jag printar ut.

Måste få tag i blanketter på att jag är dum i huvudet.

Om man vet någonting, varför testa om det inte är sant?

Det är inte relevant.

Inte på något sätt.

Fuck mig!

Ge ett straff.

Försöker glömma och räkna bort. Men trots allt, gjort är gjort.


Jag gjorde något dumt. Ett felsteg. Varför svara ja?

Förbryllande.

Kanhända jag var desperat.

Lät någon få ta

något jag inte ville ge.

Letade efter en kamrat.

Som ville.

Som kunde.

Som ville.

För ingen ville.

Någon ville.

Hata beslutet som jag tog.

Såg personens kompisar stirrade och log.



(2015)

Likes

Comments