Idag har varit en tung dag på mer än ett plan. Idag var dagen vi tog ett sista avsked av en underbar vän. En kvinna som lämnat ett stort avtryck hos alla som någonsin fick äran att känna henne. Stark, modig, ärlig och mer därtill.

För att göra en lång historia kort drabbades hon av ALS för ca 3 år sen, då var hon 24 år gammal och väntade sitt andra barn.
För er som inte känner till ALS är det en sjukdom som bryter ner varenda muskel i kroppen tills du till slut inte längre kan andas på egen hand. Tyvärr hade hon en ärftlig variant där sjukdomsförloppet allt för ofta går väldigt snabbt. För ett par veckor sedan klarade inte hennes kropp av att kämpa längre. Älskad och trygg tog hon sina sista andetag.

Det var begravning idag. En begravning som var precis som hon var. Vi fick lyssna till Smen's baglomma, We are all the winners, Despacito och viktigaste av allt - hennes debut som låtskrivare. "Ni gör mig hel". En hyllningslåt till alla om stod henne nära. För sådan var hon. Hon gav så mycket av sig själv utan att kräva något tillbaka.
Jag har kunnat höra hennes röst i huvudet hela dagen - Hakuna Matata! Inga bekymmer. 💖

Hade kunnat skriva så mycket mer men jag avrundar här för samtidigt som jag skulle säga farväl var detta också en dag för att minnas. Minnas min systerson som för 4 år sedan (den andre advent) dog i plötslig spädbarnsdöd. Han blev 3 månader gammal och han fattas oss alla. Denna ständigt leende prins som var så efterlängtad fick lämna oss och ligger nu i sin mormors trygga famn på deras egna måne.

Jag kan inte med ord beskriva saknaden och kärleken som finns i mig. Jag kan inte och jag tänker inte heller försöka. Det enda jag ville göra just nu,, var att berätta. Tack för att ni ville läsa.

"Grief is just love with no place to go.."

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - Click here

Likes

Comments

YES, jag har blivit en sån människa som lyssnar på poddar! Och jag är så glad att just deras pod (Skäringer och Mannheimer) blev den första jag lyssnade på, 👍😁 så här kommer ett inlägg totalt influerat av just dem.
Under tiden jag lyssnade kunde jag inte göra mycket mer än att le (gapskratta) och suga i mig varenda ord. Emellanåt kändes det som att de pratade om mig, stor igenkänningsfaktor.
För det första - Trots eksem i hårbotten, trötthet, glömska, ångest och en konstant känsla av otillräcklighet, så kan jag inte säga att jag är speciellt stressad. Till viss del självklart men inte så jag lider av det.
För det andra - Till alla som varnar mig för att gå in i den berömda väggen,, ni behöver inte oroa er! Jag har stått och "slickat på den jävla väggen" länge nu. Det har liksom blivit en del av den jag är.
Jag har haft min beskärda del av bekymmer, besvikelser, sorg och djävulskap. Jag har pajat kropp och sinne och lyckats ta mig ur det. (Och) NEJ jag har inte lärt mig att undvika det, jag har inte lärt mig att andas rätt, att släppa taget om alla måsten, ingen mindfulness eller yoga här. Det enda jag lärt mig är att hantera mina egna känslor, jag vet hur jag fungerar och har accepterat det (för det mesta). Ibland mår jag skit och det är okej! Man får kollapsa, sura, gråta, vara arg och ibland önska att man var någon annanstans. SEN får man älska, vara högljudd, gapskratta och känna sig tokigt lycklig! Man måste tillåta sig själv till allt det utan att ta hänsyn till vad någon annan tycker.
Och JA jag vet att jag kastar sten i glashus här, men det är också okej. Jag väljer ganska ofta andra framför mig själv, men det gör mig till den jag är och jag gillar ju faktiskt Mig!
En styck sleten dotter/syster/sambo/mamma/vän ska alldeles strax krypa till kojs och hoppas på en god natts sömn 😴, med alla dessa personligheter i huvudet blir det ofta kaos och massa virrvarr men viktigast av allt så blir det mycket roligare när man är som man är för att man inte riktigt blev som man skulle.
Slutligen tackar vi Mia och Anna för att dom är som dom är! *Det susade bara i säven*

Likes

Comments

Jag tänker låtsas som om det inte dröjt flera månader för mig att komma tillbaka och skriva ett inlägg. 👌 ok!

Tösen som är 8 år ställde, för mig, en väldigt viktig fråga idag. "Mamma, finns tandfen på riktigt? För dom i skolan säger att det är föräldrar som lägger pengar i glaset." 
Jag tvekade med svaret, varpå hon tittade på mig stadig i blicken och sa "säg nu sanningen mamma!" Så fort jag öppnade munnen och började förklara att jag var hennes tandfe kunde jag se hur magin i hennes ögon började försvinna. Hon blev genuint ledsen över mitt svar och mitt hjärta brast. Hur kunde jag ta bort något så viktigt? För det är viktigt, att dom får ha kvar den magin, lika mycket för henne som för mig. 

Som tur är så är jag duktig på att hitta på historier (ett finare ord för att ljuga) så jag förklarade vidare att tandfen bara vill ha den allra första tanden man tappar. Det blir alldeles för många annars. Min dotter blev ledsen på nytt, men denna gång för att hon faktiskt har sparat alla pengar hon fått av tandfen i en speciell ask och nu vet hon inte vilken den första var. Yes! Situationen räddad. Just denna tanke var ju ändå lätt att avleda när jag berättade att jag sparat alla tänder hon tappat (förutom den första såklart) och att jag kunde ta fram dem så hon fick se.

Anledningen till att denna fråga kom just idag var att hon hade en lös tand som knappt satt fast i munnen. Vid tandborstningen ikväll "plockade" jag ut den och la den ihop med de andra tänderna. Min lycka blev fullständig när hon bad om att få lägga den i ett glas för hon tyckte faktiskt att hon kunde få välja att tro på tandfen lite till, fast hon visste att det var jag som la pengar i glaset.

Jag kanske inte tror på tandfen längre men jag tror på magin bakom och jag minns hur det kändes när jag var liten och jag hittade pengar i glaset. Jag älskar därför att mina barn tror, för tron kan flytta berg, den skänker tröst, ger hopp och den hjälper oss att drömma.

Nu längtar vi efter julen och den där tomten som alltid lämnar paket i julstrumporna under natten.

Likes

Comments

Om du mötte mig pĂ„ stan hade du kunnat gissa att jag för nĂ„gra Ă„r sen fick diagnosen posttraumatisk stressyndrom? Hade du trott att jag lĂ€nge var livrĂ€dd för att svara i mobilen, att jag kallsvettades sĂ„ fort jag hörde ringsignalen och att tĂ„rar började trĂ€nga fram vid ljudet av en ambulans.

Varje gÄng jag tryckte pÄ den gröna luren stÄlsatte jag mig, beredd pÄ att höra nÄgon skrika och grÄta i andra Ànden. MÄnga gÄnger valde jag faktiskt att inte svara alls.

Jag kÀnner mig mycket starkare inombords men kan fortfarande börja tÀnka efter vart jag har min nÀra och kÀra nÀr jag hör sirener. Försöker lyssna för att höra vilket hÄll den Àr pÄ vÀg. Skulle sen telefonen ringa inom en timme efter att jag hört ambulansen kryper rÀdslan fram igen.

Det absolut vÀrsta i nutid Àr skalet runt hjÀrta och sjÀl som jag ofrivilligt har lÄtit byggas upp. De flesta kan sÀkert se det som att jag Àr kall och hÄrd men i verkligheten Àr det en skyddsmekanism för att förhindra att rÀdslan och sorgen trÀnger fram.


Psykisk ohÀlsa syns kanske inte alltid, men den finns dÀr lik förbannat.

Summan av kardemumman - döm aldrig nÄgon förrÀn du gÄtt en mil i deras skor.

Likes

Comments

Pappsen fyller 65 Är i oktober sÄ jag övertygade honom om att det var en bra idé att Äka till Lalandia med HELA familjen. Hans barn, barnbarn, svÀrsöner och svÀrdotter.
Hela familjen kaos = 11 vuxna och 11 barn (varav 4 st Àr tonÄringar och 4 st Àr blöjbarn). Allihopa lika envisa och lika fjöntiga.

NÀr det kommer till vÄra sammankomster brukar det vara ungefÀr likadant varje gÄng. Medans vi syskon har dom mest förvirrande samtalen dÀr alla pratar om olika saker (gÀrna i mun pÄ varandra) och drar in pÄ den ena utsvÀvningen efter den andra sÄ vÀljer vÄra respektive antingen att försöka hÀnga med, sitta tyst och stirra ut i tomma intet eller lÀmna rummet. Hur som haver brukar det sluta med att vi kör lite lekar (som vi bara kommer pÄ medans vi svÀvar ivÀg I samtalet). Det kan vara allt frÄn en dansbattle till "vem kan fÄnga tÄrtan pÄ det snurrande fatet". Vi Àr Àven upphovsmakare till ultimate balloonfight (som visserligen ingen annan testat men ÀndÄ). Och nu ska alltsÄ familjen kaos förgylla Lalandia med sin vistelse. Första semestern vi allihop gör tillsammans.

Jag skulle vilja sÀga att vi dÀmpar oss nÀr vi Àr bland mÀnniskor som inte kÀnner oss men tyvÀrr, det gör vi alltsÄ inte. Trots att vi har en tendens att prata innan vi tÀnker och har den sortens humor som inte faller alla i smaken skulle jag nog vÄga sÀga att vi Àr en ganska rolig hop med fölk.

Fadern som alltsÄ fyller 65 Är blir liksom aldrig Àldre i sinnet utan Àr alltid full av bus och upptÄg (till barnbarnens stora glÀdje) och Àr en av de mest godhjÀrtade och vÀnliga sjÀlar jag mött. Hans sÀtt att vara har smittat av sig pÄ resten av oss.

Sen kommer vi till det hĂ€r jobbiga. Min mamma 💖 som vi tyvĂ€rr inte fick behĂ„lla hos oss. Hon har en lika stor del i att vi blev som vi blev. En mamma som gjorde precis allt för att vi skulle ha det sĂ„ bra som möjligt, som lyckades lyssna pĂ„ alla samtidigt och svara dĂ€refter. Henne skulle jag kunna skriva ett eget inlĂ€gg om (vilket jag antagligen kommer i framtiden). Hon kommer vara extra saknad denna sammandrabbningen!

Japp sÄ Àr det, det Àr vi. Som frislÀppta cirkusdjur ska vi hÀrja runt i ett badland en hel helg.

Likes

Comments

När man under förmiddagskaffet på jobbet hör kollegorna prata om ubåtsnissen som antagligen råkade döda sin passagerare, fick blackout, sänkte sin ubåt och nu kommer med den ena förklaringen efter den andra... Och mitt konstaterande att man behöver ha en tydlig plan färdig om man nu skulle råka ta död på någon! Hoppsan, det blev väldigt tyst i fikarummet.

Ibland kanske man ska vänta med att öppna munnen tills man är i "rätt sällskap". 😂

Likes

Comments

05.34 var det upp och hoppa dags. GÀsp! Samma rutin som alla andra dagar. - Plocka upp den lilla trollungen som vaknar alldeles för tidigt tack vare sin pappas alarm, göra vÀlling och vÀrma det i micron samtidigt som vi sÀtter igÄng kaffe, ge vÀllingen till ungen som man nu upptÀcker har "gjort" i blöjan, byta blöja medans ungen dricker sin vÀlling, sÀtter barnet i soffan sen Àr det min tur att fÄ gÄ pÄ dass. Kissa pÄ 2 sek och ut innan lilla trollungen fÄr för sig att gÄ och vÀcka sin storasyster.

Sen ska jag komma ihÄg att dricka mitt kaffe innan stora tösen ska dras ur sÀngen.

Är ett under att man inte ser ut som en vandrande olycka nĂ€r man kommer till jobbet. Fast det Ă€r klart, vissa dagar gör man nog det. Jag har helt enkelt vant mig vid mitt hĂ€rjade utseende sĂ„ lĂ€gger inte mĂ€rke till det sjĂ€lv heller. Vissa dagar glömmer jag borsta hĂ„ret och andra dagar glömmer jag helt bort att ens titta pĂ„ mig sjĂ€lv i spegeln.

NÄja, tillbaks till minnet av vÄr hÀrliga onsdagsmorgon. DÄ barnen fÄr frukost pÄ sina diverse "arbetsplatser" slipper jag förlora nÄgra fingrar vid den utfodringen och mitt enda bekymmer innan vi slÀpar oss ut till bilen Àr pÄklÀdning. Man kan tro att det ska vara lÀtt, men gud sÄ lurad man blir dÄ. Det stora barnet har ingen aning om vad hon ska ha pÄ sig trots att vi tog fram klÀder kvÀllen innan och skulle hon ha en aning sÄ vill hon ÀndÄ inte klÀ pÄ sig för det Àr ju sÄ kallt i vÄrt, för tillfÀllet, 25 gradiga hus. Hur kan jag som mamma ens tÀnka tanken att hon ska behöva ta av sig tÀcket, hon kan ju frysa till is. Som en van morsa fÄr jag, efter 20 min, henne till att klÀ sig.

Sen har vi ju den lilla som helst vill springa i bara blöja hela dagarna, Äh den skrÀcken av vad som vÀntar. Man börjar försiktigt med att frÄga om hon vill ha klÀder. - NEJ. Sen fortsÀtter man vara pedagogisk ett tag, man visar henne klÀderna och pratar lite om att man mÄste ha klÀder pÄ dagis. NÀr jag vÀl tar mod till mig att försöka ta pÄ tröjan slÀnger hon sig framÄt som en raket, och skriker. NÀhÀ, tÀnker jag, dÄ testar vi strumpor. För strumpor brukar vara lÀttare. Men inte idag inte, för elaka mamman har sÀkert lagt glasbitar i dom.

Pedagogiska supermamman har nu istÀllet förvandlats till superstressade monstermorsan som med ett fast grepp om ungen tvingar pÄ henne en tröja full med nÄlar. Ja det lÄter ju sÄ pÄ barnets helt hysteriska skrikande iaf. Det lÄter som hon fÄr tusen nÄlstick av den dÀr förbaskade tröjan. Samma med byxorna, dÀr jag fÄr försöka pricka in en spark till att trÀffa rÀtt i byxbenet.

NÀr alla Àr pÄklÀdda och "fÀrdiga" ska vi kela lite för egentligen Àr jag ingen monstermorsa utan bara en helt vanlig stressad smÄbarnsförÀlder som gör vad jag kan för att fÄ ihop livet. Att kela med ett barn som precis grÄtit ögonen ur sig funkar sÄdÀr bra, för kommer det tÄrar kommer det oftast ocksÄ ganska mycket snor. Snor som jag, efter kramarna, fick pÄ tröjan.

Hej alla kollegor och medmĂ€nniskor, hĂ€r kommer jag! En helt vanlig förĂ€lder med oborstat hĂ„r, pĂ„sar under ögonen, snor pĂ„ tröjan och ett stort leende pĂ„ lĂ€pparna för gud vad jag Ă€lskar livet med mina barn! PĂ„ riktigt ❀



Blev ett extra lÄngt inlÀgg idag och detta var bara vÄr morgon. Ni kan ju bara inbilla er hur vÄra dagar Àr. Fast ska inte skrÀmma slag pÄ alla utan barn. Detta Àr inget som hÀnder varje dag. Vi har dagar dÄ allt gÄr tipp topp, dagar dÄ vi Àr klara 20 min innan vi ska köra nÄgonstans och morgnar dÄ jag vaknar av egen kraft och fÄr gÄ och pinka direkt!


Likes

Comments

NÀr man suttit pÄ sitt kontor (utan fönster) sÄ lÀnge sÄ att det nÀstan kÀnns som man vaknat upp ur en koma nÀr man vÀl kommer utomhus. VÀl ute möts man av tomhet och tystnad. Vinden viner i trÀdtopparna och kan det vara en zombies klagosÄng jag hör lÀngre bort. Oops dÀr kom en bil och jag vÀcktes ur min hjÀrnas dvala. DÄ behöver jag inte springa in och gömma mig pÄ kontoret igen, med noll risk för att bli dödad av zombies stannar jag ute pÄ lunchen och vÀntar pÄ solsken.

Ångesten över att börja jobba efter nĂ„got man kanske skulle kunna kalla lite ledighet har ebbat ut en hel del. Fast jag börjar lĂ€ngta efter julledigheten.

Att pendla mellan viljan att jobba/ göra karriÀr OCH viljan att ta hand om min familj samt vÄrt hem, bara det hÀr stÀndiga velandet gör mig matt. Struntar fullkomligt i andras förvÀntningar eller Äsikter i detta fallet. Jag tycker om att jobba, jag gillar att fÄ anvÀnda min hjÀrna pÄ ett helt annat vis Àn hemma. Meen samtidigt hade jag nog inte valt att jobba som jag gör om jag inte var tvungen. TÀnk bara att fÄ styra sjÀlv!

*Barnen tar sovmorgon - jag börjar jobba senare nÀr vi alla vaknat och Àtit frukost.
*Jag kÀnner mig ful nÀr jag vaknar - jag jobbar hemifrÄn för att slippa trÀffa nÄgon.
*Barnen vaknar pÄ fel sida och allt Àr piss och pÀrskal - jag lÀmnar dom pÄ dagis/fritids och sticker till jobbet sÄ fort jag bara kan.
*Vi vinner pÄ lotto - jag tar omedelbart semester och vi bokar en resa!

Drömscenario Ohlala

Likes

Comments

GrÀset Àr inte alltid grönare pÄ andra sidan, ibland fÄr du helt enkelt vattna din sida lite bÀttre!

Natta 😮

Likes

Comments

En ovanligt vanlig söndag med massor av tid för att bara vara. TillrÀckligt med sol för att ta en tripp till lekparken (50 meter frÄn huset Àr lagom avstÄnd en söndag). Minimalt avancerad mat - Hamburgare till lunch (rester i kylskÄpet), pizza (frÄn frysen) till kvÀllsmat och rabarberpaj till efterrÀtt. För att ibland behöver man fÄ slippa tÀnka till om allt. Disken diskade i princip sig sjÀlv tack vare att jag slapp tÀnka pÄ att behöva göra det (jag bara gjorde det), 2 maskiner tvÀtt tvÀttade utan att det egentligen behövdes utan bara för att det gick sÄ lÀtt just idag. Alla andra mÄsten har helt enkelt inte funnits. Vi tar allt trÄkigt pÄ tisdag istÀllet. För varför kasta pÀrlor Ät svin?



Jag har varken pÀrlor eller svin men tÀnk i metaforer. PÀrlorna Àr min energi, min glÀdje, och svinen Àr "svin"= allt som tar ifrÄn mig positiv energi. Jag har inte tÀnkt spendera min sista lediga dag denna veckan pÄ att mata grisar iaf. Detta tankesÀtt ska jag nu försöka ta med mig varje dag resten av mitt liv (jÀdra lÀtt du) och försöka att implementera det i varje mÀnniska jag bryr mig om.

Ingen ska behöva gĂ„ runt och konstant kĂ€nna sig drĂ€nerad pĂ„ energi. Ingen ska behöva kĂ€nna sig ensam, oönskad eller oförstĂ„dd. Vi fĂ„r vĂ€l för bövelen hjĂ€lpas Ă„t. Är det verkligen sĂ„ svĂ„rt att ge? Ett lyssnande öra, ett leende, en vĂ€rmande kram, ett par stĂ€rkande ord eller bara en klapp pĂ„ axeln.

Likes

Comments