Header
View tracker


Det känns verkligen att resan lider mot sitt slut. Jag har haft väldigt svårt att sova de två senaste nätterna och det kryper i kroppen hela tiden. Bävar för en hemresa på nästan 20 h totalt. 20 timmar där jag givetvis hinner påminnas om alla grymma upplevelser jag tagit del av under min tid här. Men också hinner tänka om och om igen att jag färdas i fel riktning. Jag älskar min vardag i Sverige med vänner, familj, skola, lägenhet o.s.v. Men för tillfället lever jag en helt bekymmersfri tillvaro i Kenya där jag hittat nya vänner och faktiskt börjat känna mig som hemma. Idag var jag till och med inne på flygresor.se och letade efter en billig enkelbiljett till Sverige om några veckor. Det hade varit så underbart att förlänga vistelsen. På torsdag väntar dock Way Out West och veckan därpå drar Nollning igång. Därmed har jag mycket att se fram emot, men är inte riktigt redo för att kastas in i det svenska samhället där fokus och prioriteringar ligger någon helt annan stans än här. Ikväll ska jag gå och dumpa kroppsideal, prylfixering och prestationsångest på en sophög i Kibera. Tre känslor jag gärna vill klara mig utan framöver... 

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - click here!

Likes

Comments

View tracker


I torsdags morse ställde jag klockan på 04.45. En halvtimma senare mötte jag upp Don utanför centret. Vi hade bestämt oss för att försöka fånga dagens första solstrålar över taken i Kibera. Han var snäll och hämtade mig då jag inte vill traska runt själv i kvarteren då det är mörkt. Vi gick först förbi Don och hämtade hans utrustning och sedan vidare genom Kibera och upp på en höjd där en del nybyggen ryms. Nu när jag besökt Dons lilla hus några gånger hittar jag dit själv på de trånga "gatorna" mellan husväggarna. Han har bott i samma lya i tre år och har på egen hand inrett och lagat skador. Väggarna är gjorda av grenar, någon form av lera och en del sten med tak av plåt. De omringar ett uppskattningsvis 9 kvm stort rum där Don har plats för en säng, en soffa och ett litet kök. Väggarnas insida är klädda av stora canvas bitar och på golvet ligger lager av mattor. Jag måste säga att han har det ganska hemtrevligt. Mer ombonat än de flesta unga killar jag känner i Sverige.


Vi väntar länge på att solen ska dyka upp över husen. Under veckans första dagar sken solen närmast konstant. Lagom till denna dag har dock vädret vänt. Dessutom går solen upp 06.42 och vi är redo redan 05.30. Det innebär att vi har gott om tid att prata. Samtalen glider runt och landar tillslut i en livsberättelse från Dons sida. Det jag får höra är svårt att återge rättvist i text. Men så mycket kan jag säga, att med en bakgrund likt Dons är det helt otroligt hur man kan finna styrkan att orka fortsätta kämpa. Det är inte mycket under hans första år som gått vägen. Istället kantas livet av motgångar de flesta har svårt att föreställa sig.


Till historien följer dock ett lyckligt slut, eller åtminstone en lycklig fortsättning. Idag har Don fått ett stipendie som ger honom möjlighet att studera på en media-skola här i Nairobi. Han har precis avslutat första året med inriktning på fotografi och har nu två år framför sig med fokus på rörlig bild, dvs film. Gissa om vi har mycket att prata om, jag som är blir halvgalen så fort man nämner ordet kamera. Ovan ser ni västra delen av Kibera som utgörs av tätt placerade boningar.


Kibera ramas in av ett nybygge. Kontraster.


Första gången jag besökte Kibera var jag förfärad. Det var väldigt svårt att acceptera levnadsförhållanden där det ligger sopor överallt, hus som man som svensk knappt skulle använda som förråd o.s.v. Men redan efter sex veckor har den synen förändrats drastiskt. Nu ser jag bara vilket samhälle som helst där människor är varmhjärtade och sociala. Något som märks på sättet Don konverserar med allt och alla.


De två sista bilderna är tagna utanför Dons hus. Utanför kikade ett par nyfikna barn fram. De ställde gärna upp på en bild. Som ni ser är gatorna trånga och på vissa ställen mörka där plåttaken delas av flera hus.

Likes

Comments

View tracker


Sedan min första vecka här har ungdomarna arbetat med en turné de ska genomföra i slutet av augusti. Wale Wale lyckades få bidrag från Forym Syd och sätter nu samman föreställningen
Don’t Beat Our Future. En pjäs, musik-och dansshow i ett som handlar om barnmisshandel, vilket jag upprört berättade om i förra inlägget. Igår började de sin hårdträning. 12 dagar i sträck med rep inför deras en vecka långa turné genom Kenya med start den 21e augusti. De tränar i en kyrka väldigt nära centret från morgon till kväll. Jag var där under gårdagen och knäppte bilder samt filmade för att hjälpa till att dokumentera vägen från träning till slutprodukt. Lokalen var dåligt upplyst med två glödlampor men hade fantastiskt fint ljusinsläpp från en dörr och två fönster. Med högt ISO och liten bländare lyckades jag pressa ned slutartiderna på mitt fasta 50 mm. Tror aldrig jag tidigare knäppt en bildserie jag är så med nöjd med i sin helhet. Klippte även ihop en film från dagen. Håll till godo.

Likes

Comments

Bilden tog jag igår på två mycket nyfikna barn som tittar på när Wale kidsen dansar.

Idag tvingades jag för första gången i mitt liv bevittna en misshandel av ett barn. Ungdomarna här har pratat om det sedan dag ett. Berättat om lärare och föräldrar som slagit dem under deras uppväxt, dock utan aggression eller darr på rösten. Ett kok stryk här är normen när man retat upp en äldre person i sin närhet. Trots de många historier jag fått ta del av och de diskussioner jag haft kring ämnet med ungdomarna, var jag långt ifrån beredd på att möta sanningen fullt ut...

Vi ska precis påbörja andra halvan av dagens workshop när jag hör gallskrik utanför. Jag säger högt "Someone is crying her heart out, I need to go and find out what's happening" varpå Don flikar in "That someone is a child...". Men det går fortfarande inte upp för mig. Inte förens jag kommer ut genom dörren på innergården och vänder blicken åt vänster. I springorna i det trasiga planket som skiljer Wale Wales tomt från grannarnas, ser jag ett barn i 4-års åldern ligga och kräla på marken. Ovanför står mamman med ett järngrepp runt barnets ena arm och ett tillhygge i den andra. Barnets skrik är öronbedövande och hjärtskärande och ökar i styrka med varje slag som faller mot den sköra kroppen. Min spontana reaktion är att agera, springa fram och avbryta denna brutala form av uppfostran jag aldrig kommer förstå mig på. Sekunden efter sköljer en otroligt maktlöshet över mig. Jag blir påmind om att jag befinner mig i ett land där jag vet att barnaga är accepterat. Trots att det förmodligen bryter mot alla punkter i FNs barnkonvention. Kanske hade jag kunnat avbryta vad som pågick, kanske inte. Men vilken påverkan skulle jag ha i det långa loppet? Med största sannolikhet skulle jag enbart förarga mamman som garanterat inte skulle acceptera att en vit 20-åring försöker lära henne hur hon ska uppfostra sina barn. Ytterligare förakt och fördomar mot vita verkar det enligt min erfarenhet inte behövas...

Jag står därmed paralyserad kvar och ser dryga tiotalet hårda slag träffa. Tillslut inser barnet att gråten gör det hela värre och upphör med sina skrik. Då slutar även misshandeln. Logiken är alltså att barn ska tåla stryk utan att göra väsen av sig. En svindlande tanke. Plötsligt står Don i dörrposten och kollar frågande på mig. Jag hasplar ur mig att det var första gången någonsin bevittnat något liknande. Ursäktande lägger han armen om mina axlar för att lugna mig. Där och då kan jag enbart tänka på att situationen borde vara omvänd. I mina ögon är det han som behöver den där kramen. Don vars mamma dog när han var några få år gammal och därefter har kämpat otroligt mycket med sin relation till fadern med hans många fruar, syskon och halvsyskon i mängder. Hans livshistoria får varje hårstrå att resa sig på kroppen... Ändå är det han som tröstar. Därför att jag fortfarande är förlamad av den våg av känslor jag försöker svälja. En blandning av ilska, frustration och medlidande. Känslor jag inte vet vart jag ska göra av därför att de inte på något sätt kommer till användning här. Don och de andra ungdomarna behöver inte mer av den varan. Inte ännu en person som väljer att definiera dem efter en brokig barndom, utan istället någon som ser en individ med möjlighet att växa om man bidrar med uppmuntran, hopp och tillåtelse att odla kreativa intressen. Ungdomarna jag träffar varje dag är levande exempel på just detta. Var och en fast beslutna att inte drunkna i självömkan, utan istället fokusera på vad som komma skall. Samtliga med, i mina ögon, sunda åsikter gällande såväl politik som sociala normer. Om organisationer som Wale Wale tillåts växa och stötta fler barn i Kibera såväl som hela Kenya, kan orättvisor såsom barnmisshandel långsamt avta utan västvärldens roll som "förstående" storebror...

Likes

Comments


De senaste dagarna har varit väldigt hektiska!
Ett av Petters önskemål med vår vistelse var att vi skulle hålla en kurs i entreprenörsskap för de äldre medlemmarna och i dagarna blir den äntligen av. Vi har kört 2,5 h långa workshops under måndag och tisdag och avslutar kursen idag med ännu ett tillfälle. Kursen har blivit över förväntan och jag upplever att vi har väldigt roligt under tiden. Upplägget har varit indelat i brainstorming, genomgång och skapande av en Business Model Canvas och idag intervjuer med potentiella kunder. Alla deltagare är väldigt engagerade - de ställer frågor, svarar på våra, analyserar och kommer med idéer. Givande för alla parter med andra ord! Ska berätta mer längre fram om mina reflektioner från dessa tillfällen för de är ganska många. Kan i alla fall säga att jag varje dag svetsas samman allt mer med flera av ungdomarna. Det gör lite ont i hjärtat att veta att man ska lämna denna fantastiska arbetsmiljö om några få dagar. Ska verkligen ta vara på varje minut jag har kvar. 

Likes

Comments


Under vår andra dag i Sakwa hjälpte vi till på ett av majsfälten.
På landsbygden här är man till stor del självförsörjande på samma sätt som vi i Sverige var för hundra år sedan. Hjälpmedel i form av traktorer, skördemaskiner o.s.v finns givetvis inte att tillgå i det lilla enskilda jordbruket. Skördning innebär därmed att gå över fälten till fots och plocka de grödor som är mogna. I vårt fall hade den största delen av majsen skördats tidigare, varpå man hade lämnat kvar majs som ännu inte var mogen. Vårt jobb var att gå över fältet en andra gång och plocka de sista majskolvarna. På bilden dirigerar Monikas mormor oss andra samt förklarar hur vi ska gå tillväga. Plantor som är tomma ska dras upp ur jorden eller trampas ned så att vi har koll på vilka ytor vi gått över.


Siri mitt på fältet. Kan intyga att det var väldigt varmt att jobba mitt på dagen i stekande solsken. När vi frågade berättar Monika att man vanligtvis går upp tidigt på morgonen (någon gång mellan 03 och 04) och skördar fram tills på förmiddagen. Därefter vilar man några timmar och återupptar sedan arbetet på eftermiddagen. Helt enkelt för att slippa arbeta i den värsta värmen - smart. Vi däremot, var inte lika morgonpigga och fick därmed bita ihop och köra vidare. Jag hade med mig två vattenflaskor men de exponerades dessvärre av direkt solsken och innehållet blev snabbt närmast silver te. Mindre svalkande...


Dagens skörd. Majsen varierar i storlek och färg, förmodligen ännu mer än vanligt nu när vi plockade "resterna" efter första vändan. Jag har dock inte någon bra förklaring på varför vissa av majskornen blir mörkblå, glömde fråga när vi var på plats.


Mathilda bär vant hem majsen på huvudet. Hon har ett halvårs erfarenhet av afrikanska länder och har bland annat hunnit lära sig hur man handskas med tunga föremål. Lyckas man lägga föremålets tyngdpunkt på rätt ställe belastas nacken minimalt och många kilo blir genast fjäderlätta. En teknik jag väldigt gärna vill lära mig!


Så vad gör man med majsen? Majs som är dålig blir foder till gårdens höns. Resten torkas och förvaras sedan i behållaren på bilden ovan tills den behövs. Lite likt våra svenska silon minus torkfunktionen, dock måste jag säga att denna lösning är vackrare att titta på. Speciellt eftersom att jag haft Varas Lagerhus som utsikt under hela min uppväxt i Vara och är trött på betong och stålkonstruktioner. 

Likes

Comments


På onsdagmorgonen rullade vi vidare. Vi packade ihop tälten 05 på morgonen och gav oss sedan iväg. Enligt Google kartor reste vi 26 mil den dagen, som på grund av dåliga vägar tog 5-6 timmar. Frukost köpte vi på resande fot. Överallt i Kenya står försäljare längst med vägarna och säljer ananas, grillad majs, morötter, sockerrör, potatis, bönor o.s.v. Affärerna görs genom bilrutan. Detta är möjligt då stora vägbulor finns på alla typer av vägar. De används på liknande sätt som våra fartkameror. Hastighetssänkningen ger försäljarna möjlighet att hinna få kontakt med de passerande bilarna. Väldigt smidigt och otroligt gott, här är ju grönsaker så färska.

Innan vi nådde slutdestinationen hann vi även med lunch i Bondo. Vi åt på ett vandrarhem och fick varsin helgrillad fisk som heter tilapia, en afrikansk sort. Den serverades med ugali och sakuma, väldigt gott! Därefter var det bara ungefär en mil kvar tills vi nådde dagens mål - Sakwa.


I Sakwa är Monika uppväxt.
En liten ort på landsbygden i västra Kenya. Vi var gäster hos Monikas mormor som bor på en gård omgiven av majsfält och stora vida vyer. Ett landskap som ingav ett omedelbart lugn i samma stund som jag klev ur vår van. När solens sista strålar föll över byn kunde jag inte låta bli att knäppa en bild precis bakom huset.


I bakgrunden skymtar våra två tält och hyddan där jag spenderade tre nätter. Vi fick alla välja vart vi ville sova och självklart ville jag passa på att bosätta mig i en traditionell bostad. Tyvärr glömde jag att ta en närmare bild på huset men vi snackar traditionell lerhydda med stråtak. Jag och Malin delade på en tjock madrass som bäddades direkt på golvet och skyddade oss med myggnät på natten. Jag hade preppat med malariatabletter och myggstift men man kan aldrig vara överdrivet försiktig. Undviker helst souvenirer i form av elakartade sjukdomar... I Nairobi är risken för malaria obefintlig, medan den var betydligt högre i områdena vi besökte på vår resa. Notera också de otroligt söta barnen som följde varje steg vi tog på kvällarna. Jag försökte knäppa av en bild på solnedgången i bakgrunden men mitt i bilden radade de upp sig allihop och ville vara med. Klart jag inte drog mig för att föreviga deras söta leenden.


Varje dag lagades frukost, lunch och middag över öppen eld. Elden hölls vid liv med hjälp av torkade palmblad och ovanpå placerades en gryta med stenar som stöd. Då palmblad brinner fort gällde det att hela tiden mata in nya, och samtidigt skrapa bort de förkolnade för att tillåta fritt flöde av syre under grytan. Effektiviteten i en såpass liten eld är låg och det tog lång tid att koka upp vatten eller steka grönsaker. Men vem har sagt att matlagning måste gå fort? Speciellt inte när man befinner sig i vad som känns som ingenmansland och inte har några åtaganden som kallar. Att sitta där och röra i kastrullen var verkligen avkopplande.

Likes

Comments


Dags att visa bilderna från Hell's Gate! En av få nationalparker där man tillåts cykla och vandra fritt bland djur och fina vyer. Från vår camping hade vi en några kilometer lång cykeltur innan vi nådde ingången till parken. Sista biten var en lång uppförsbacke med sand som täckte vägen vilket kändes rejält i benen. När jag tog bilden ovan stod jag och flåsade med andan i halsen och försökte hämta mig. Därefter blev dock vägen snällare.


Vy strax efter ingången. Till  och till vänster Fisher's Tower och klippan som var inspirationen till lejonklippan i Lejonkungen. Filmmakarna var nämligen i parken för att hämta inspiration innan inspelningarna.


Callyn vid Fischer's Tower.


När vi cyklat ungefär 1 mil var vi framme vid Gorge Road. En väg i en vulkanklippa som urholkats under åren av strömmande vatten. Vi satt av cyklarna och plockade fram lite matsäck i form av bananer och jordnötter som vi köpt med oss från Kibera. Jordnötter kostar i princip ingenting här. Emelie lyckades få sin påse stulen av en apa som girigt mumsade på dem när vi satt och åt. Apan på bilden sitter och mumsar på mitt tomma bananskal med stor förtjusning.


Promenaden längst Gorge Road var såå häftig. Jag har aldrig någonsin sett ett liknande landskap och att promenera i en dryg timma mellan dessa klippväggar som aldrig tog slut var en speciell upplevelse. Man fick på vissa ställen vara försiktig med var man placerade fötterna då klipporna var hala att gå på. På ett ställe tvingades vi klättra upp för en klippvägg som var ett par meter hög och vinklad i nästan 90°. Jag trodde aldrig att jag någonsin skulle komma upp. Som tur var kunde Petter och Fredrik klättra upp först och sedan dra upp oss andra sista biten. Detta till glada rop från en skolklass som stod på toppen och kollade på oss när vi klumpigt besteg väggen. På vägen ner använde vi repet som Mathilda klättrar på på bilden, betydligt enklare.


Då vi befann oss bredvid en vulkan fanns det även ett antal varma källor.
Vattnet var verkligen skållhett, gissningsvis upp emot 80 °C när det rann längst med bergväggen.


Sista strapatsen var en väldigt brant backe som aldrig tycktes ta slut. Utsikten på toppen var dock väldigt fin och vi unnade oss en kyld läsk när vi nådde slutet på vandringen. Nu återstod bara att trampa hem på cykel igen, samma väg som vi kom. På vägen tillbaka mötte vi många babianer och vårtsvin som stod på vägen i flock. Vi hade respekt för de vilda djuren och hade inte riktigt koll på deras intentioner när de stod och glodde på oss. Det hände även att vårtsvinen tog några hotfulla steg i vår riktning och ibland var jag nästan säker på att de skulle anfalla. Men vi utrustade oss med stenar i händerna och cyklade försiktigt förbi vilket gick bra. När vi kom tillbaka till campingen tog vi en välförtjänt men iskall dusch. Trots kylan stod jag och njöt av de färska minnena av dagens upplevelse.

Likes

Comments


Vår resa började förra tisdagen 06:30 på morgonen. Vi samlades hemma hos Petter och Monica och lastade allt bagage på taket på den van som skulle bli vårt färdmedel de närmsta dagarna. Allt från luftmadrasser och tält till solskyddsfaktor och bikini. Uppladdat för en grym vecka! Totalt var vi 13 personer - Petter, Monica, deras barn Callyn och Alice, Petters syster Siri och kompis Fredrik, en tidigare intern Mathilda, Emelie, Malin, Natalia, Anna och jag.


Första mellanlandningen blev ca en timma efter avfärd.
Vi for förbi en utkikspunkt och passade på att stanna och vila ögonen på den fantastiska vidsträckta vyn framför oss. Några kort blev det också. Sedan fortsatte vi längst med vägen som slingrade sig längst en bergvägg med stup på ena sidan. Svindlande men härligt.


Resans första destination var en camping i Naivasha.
Belägen ungefär 2 timmar med bil från Nairobi. Med tanke på vår tidiga avresa var vi framme på förmiddagen. Vi började direkt med att slå upp våra tält och laga en tidig lunch. Maten lagades på kolgrillar och smakade ljuvligt. Jag spenderade också en hel del tid med att bara njuta av den fina naturen och bada i solens varma strålar. Det verkade vara lågsäsong för vi var nästan själva på campingen vilket gjorde det hela extra njutbart. Plockade för första gången på väldigt länge fram min gamla systemkamera och knäppte en bild på två apor som satt högt upp i ett träd. Apor finns det för övrigt gott om överallt i Kenya.


Bara några tiotal meter från tälten sträckte sig denna brygga ut i vattnet. En väldigt inbjudande syn som gjorde mig ganska lockad att ta ett dopp efter den varma cykelturen. I vattnet lurar dock flodhästar vilket innebära att man riskerar livet om man badar.


I komplett mörker samlades vi på kvällen kring en brasa.
Petter spelade gitarr och vi andra sjöng med så gott vi kunde. Fredrik (på bilden ovan) bjöd också på en del roliga historier, både självupplevda och sådana som andra råkat ut för. I bakgrunden hördes flodhästarnas läten från strandkanten, de kom upp ur vattnet på kvällen för att äta.

Likes

Comments


Vi är tillbaka! Efter en veckas roadtrip har vi slutligen hittat hem till Nairobi igen. Veckan har varit helt fantastisk och bjudit på ren och skär njutning av Kenyas otroligt vackra natur varje dag. Jag har tagit över 1000 bilder och har svårt att bestämma mig för vad jag ska visa upp här de kommande dagarna. Ska försöka berätta om allt vi varit med om så fort jag får några timmar över. Vi har återgått till jobbet och har en del kvar att fixa innan det är dags för hemfärd. Igår var det exakt två veckor kvar av vår vistelse här... Tiden flyger iväg och snart sätter jag min fot i Sverige. Men tills dess ska jag passa på att njuta lite till av detta fantastiska land. 

Likes

Comments