Ibland önskar jag att jag var fem år igen. Då mina största problem var om jag inte fick en godnatt puss av mamma och pappa eller om min kompis tog ifrån mig min favorit gosedjur i fem minuter. När dina läxor bestod av att rita ens familj eller ett djur som i själva verket bara var en blandning av färger och linjer som gick fram och tillbaka.

Ibland önskar jag att bara skulle kunna få krypa in i mammas famn igen och bara låta henne kämpa mot världen istället för att jag skulle behöva göra det. Eller att ta pappas hand och känna att det va vi mot världen och att inget kunde stoppa oss. En evig önskan om att få vara barn igen även om det bara rör sig om fem minuter.

Mamma brukar alltid säga: vi förbereder våra barn hela livet för att det en dag ska stå på egna fötter och klarar sig ensamma. Men ingen förbereder oss föräldrar för den dag då våra barn flyttar hemifrån och inte behöver ens förälder i sitt vardagliga liv längre. En evig tomhet som väcks fram.

Men är det verkligen så? Som förälder tittar man alltid tillbaka till när man var ung och fri. Och som ung tittar man alltid tillbaka till då man var ett barn och fri. Jag tror att oavsett om man är förbered eller inte är man aldrig redo att släppa ifrån det barn man var eftersom man alltid söker sig till den trygghet som ens förälder ger. ”Hela livet förbereder vi..” hela livet önskar vi att komma tillbaka mammi.

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - Click here

Likes

Comments

Aveces me gustaría volver atrás. Rebobinar el tiempo y cambiar las cosas sucedidas. Hechos que aún me persiguen cada minuto de mi vida. Se que no es algo tan grave y se que por lo que mi crítico es totalmente erróneo. Porque en el fondo se que no he hecho nada malo y que no tengo porque sentirme mal por algo que está bien. Es como que la idea de una mujer que ha creado la sociedad aún sigue detrás de mi cabeza, la idea de algo erróneo. Parte de mi, sabe que debería verlo como un hecho y no algo sucio. Pero aún existe la otra mitad. Y esa parte solo me ve con ojos decepcionados y aterrorizados. Como una palabra que nunca nombraré en alto. Es triste que mi día a día se base en luchar por los derechos de una mujer y cambiar la forma de pensar en la sociedad pero que yo a la vez no pueda cambiar la mía, eso es lo triste. Creando diferencia a los demás pero a uno mismo ser incapaz. Me da miedo cerrar los ojos. Es una continua lucha de pensamientos e ideas. Una gritó de ayuda.

Likes

Comments

Ensamhet är något vi springer ifrån varje dag. Ensamhet är något som följer efter oss vart vi än går och vi, vi gömmer oss från den så gott det går. Men när ensamheten kommer förbi oss och ställer sig framför våra ögon även om det är bara för en sekund då slår det en, så inser man att plötsligt finns det ingen runt omkring en, ingen som kan rädda en från allt det onda. För vi föds ensamma och dör ensamma. Bara så där. Men det är något vi inte kan acceptera och därför söker vi alltid någon eller något som får oss att slippa tomheten i en. Även om det är bara temporärt.

Hopp. Önskan om ett lyckligt slut. Spänningen. Det förbjudna. En ny början.

- Det är aldrig tillräckligt. Vi nöjer oss aldrig med det vi har. Vi söker alltid något mer. 

Att leva i en dröm, är något som behövs för att slippa konfrontera ens egna sorg och tankar. En paus från verkligheten. Vi älskar att drömma oss bort från verkligheten.  Man behöver springa ibland tills man har fått lite mer kraft att bekämpa en del av sina problem, att slippa kämpa mot sitt hat mot sig själv eller ens egna tankar som spökar så. En ursäkt. 

Det är inte alltid bara negativt. Det finns positiva saker. En utveckling. Men ibland orkar man helt enkelt inte.

To see the world, things dangerous to come to, to see behind walls, to draw closer, to find each other and to feel. That is the purpose of life.

-The Secret Life Of Walter Mitty



Likes

Comments

2017.

Ett år. Två länder. Ett krossat hjärta. Känslor. Tankar. Osäkerhet. Lycka. Två älskare. Misslycka. Val. Sorg. Vänner. Upplevelser. Självständighet. Förändring.

En början.

Älskade år, åh gud vad du har gett mig.

Jag tittar tillbaka i min ensamhet till hur året började, det känns så långt bort, något i det förflutna. Det är konstigt hur ett år kan kännas som tio år sedan. Jag ser mig själv som en osäker flicka som inte vet vart hon ska ta vägen och hur, hur hon skulle växa upp till en kvinna. En flicka utan egen röst. Men jag tog mig ur. Jag packade mina väskor och tittade aldrig tillbaka till vad jag lämnade kvar.

Jag önskar det vore så. Att jag inte hade tittat tillbaka, men det var något med ditt ansikte och ditt leende som jag inte kunde slita mig ur. Du var min säkerhet, vän, partner och den människan jag skulle spendera resten av mitt liv med. Eller det var det jag trodde då. Jag insåg kort efter att jag flyttade att jag levde i en stor lögn, som jag själv hade byggt upp. I min lilla perfekta värld. Det var inte förens jag insåg vem jag ville va som jag insåg att jag hade byggt upp ett liv i en lögn, inte bara av dig, utan av mig. Jag hade blivit en människa som jag inte kände, men som jag framför allt inte ville vara. Det var därför jag inte kunde tillåta dig förstöra mig mer, jag var tvungen att tillåta dig gå, men med mitt gamla jag. Min säkerhet, min lögn och min vän.

Allt var inte dåligt med oss. Vi fick våra år, där vi var, lyckliga och älskade.

Besvikelsen uppstod igen. Förtroendet till någon försvann lika snabbt som den kom. Just precis när jag började lita på något igen, försvann den lika snabbt. Det krävs många slag för att bryta ett kärt hjärta. Det tar många slag för ögonen att sluta titta genom hjärtat, men en dag när den går sönder kan den inte fixas och bli hel igen. Därifrån kvarstår bara orsaken, anledningen till att det leder till misstro. Och från misstrogenhet mot hat finns det bara ett steg.

Framtid eller förflutna? Vi måste alla bestämma någon gång i vårt liv där vi vill titta. Om du vill hålla fast vid det förflutna för att stanna med det du redan vet eller om du vill lämna det bakom och titta vidare. Framtiden är ibland skrämmande eftersom det är okänt, men det är också mycket mer spännande och kan få hjärtat att vibrera på ett sätt som du inte kom ihåg.

I livet måste du alltid fatta beslut. Ibland är de små, till och med obetydliga. Andra är enorma och kan förändra allt för alltid. Mellan ett ja och ett nej finns inget liv av lycka eller olycka. För när du inte kan ha allt du måste välja, och när du väl gör det, är du alltid rädd för att göra misstag.

Vad är det rätta beslutet? Hur känner man igen det utan att tänka på att du i framtiden kanske kan ångra det? Ibland. Ibland att låta allt vara detsamma, är den bästa lösningen.

Jag valde framtid. Jag valde mig själv.

Att växa med sig själv är inte alltid så lätt. Det finns mycket rädsla i en. Jag tänker faktiskt använda mig av en bok bara en liten del av den men den förklarar på ett sådant bra sätt vad jag går igenom varje dag. Låt och läsa så förklarar jag sen.

"Varje dag känner jag ett ansvar över att vara en perfekt ung kvinna. Det betyder i stora drag att jag ska vara perfekt på alla sätt som det går att vara perfekt på och inom alla områden. Jag ska vara snygg, men inte för snygg. Jag ska vara smal, men ändå ha kurvor. Jag ska vara vältränad, men jag får ju inte träna för mycket. När jag sover ska jag vara söt och jag får givetvis aldrig på toaletten. Förutom allt det ytliga så ska jag vara framgångsrik men samtidigt ha tid för ett vettigt privatliv. Jag ska vara duktig på ekonomi men också en kreativ själ." Detta är min värld. Det tankar jag kämpar mot varje dag. Min rädsla.

The only way that we can live, is if we grow. The only way that we can grow is if we change. The only way that we can change is if we learn. The only way we can learn is if we are exposed. And the only way that we can become exposed is if we throw ourselves out into the open. Do it. Throw yourself.”

C. JoyBell C.

Därför bestämde jag mig för inte så länge sen med min vän att vi ska utmana oss själva. Vi ska utmana oss att slita ifrån alla oskrivna regel som antingen samhället eller vi själva har byggt upp och göra precis det "jag/vi inte får göra". 

Vi är beroende av våra tankar. Vi kan inte ändra någonting om vi inte kan ändra vårt tänkande

Likes

Comments

No se muy bien por donde empezar, ni realmente a lo que quiero llegar.

Fuiste algo grandioso en mi vida, me sacaste a la luz cuando mas lo necesitaba. Me enseñaste a volver a querer a la vida y sobretodo a querer a alguien. Pero me transformaste, de forma discreta y indirecta. Yo nunca quise ser una mujer a quien dedicase mi tiempo a complacer a mi pareja. y tu eso lo sabias, sabias que yo detestaba ese tipo de mujer. Nos quisimos mucho, durante un periodo. Fuiste algo inexplicable en mi vida. Fuiste, si es cierto, fuiste. Que palabra mas emotiva, verdad? Suena como en el pasado, algo que ya no existe en la vida de uno. Eso mismo eres tu. Quisiera recordarte con felicidad, amor y agradecimiento. Pero en vez, te recuerdo como algo oscuro y doloroso. Busco tras nuestras fotos ese sentimiento que tenia contigo siempre cuando todo iba bien. Y si, puedo llegar a recordar nuestro amor. Pero detrás de cada sentimiento recuerdo como poco a poco me perdía en un ser que no era yo. Se que tu no solo eres la causa, si no, yo. Yo fui la que acepto ese cambio, la que hizo que ese cambio sucediera. Pero tu tampoco me impediste, cierto?


He vivido momentos muy bonitos contigo, momentos que no quisiera cambiar por nada. Me enseñaste a amar. Amar como nunca he amado a alguien. Me diste mucho. Pero tambien me rompiste. Y a eso no me refiero cuando lo dejamos, no no. Estoy hablando de tiempo atras. Fuiste un cobarde e hipocrita. Me utilizaste como un juguete, alguien a quien cogias de una esquina cuando echabas de menos algún tipo de acercamiento. Tu no querías tenerme mas en tu vida, pero te destrozaba hacerme daño. Pues sabes que? Mas daño me hacías cuando no tuviste la fuerza de dejarme una vez por todas. En vez creaste un circulo oscuro al rededor mio. Alguna vez te has parado a pensar en que igual, yo sufría? en que igual yo no quería relaciones sexuales pero que lo hacia por complacerte a ti? por miedo a perderte? Que me dices sobre todas esas veces que hacíamos Skype y yo me desvestía ante ti cuando sabias perfectamente que no me sentia comoda? Como pensabas que yo me sentia cuando no querías hablar mas después de complacerte? Como una reina? Me sentia como un objeto usado, como una mierda, como una basura.


Pero sabes que? Que soy mas fuerte y valiente que tu nunca pudieras haber sido. Sali de ello, y vi la luz. Pero esta vez por mi misma, sin ayuda. Sabes lo mas bonito? Que acabe siendo quien quiero ser, sin miedo a un rechazo. Por fin estoy empezando a ser yo. Y nadie, nadie me va impedir llegar a donde yo quiero. Nunca mas me guiare por miedo y rechazo. Un no es un no. Y eso se respeta. Espero que todo te vaya bien, de verdad. No te deseo ningún mal, solo deseo que aprendas. Mi mayor deseo, es que no le hagas sufrir a nadie como me hiciste sufrir a mi. Espero que la chica que duerma a tu lado tenga la fuerza de dejarte claro que si una no quiere tener relaciones sexuales se acepta. Y que un carácter agresivo no es la solución, tu no eres nadie para hacerle sentir mal a una mujer por no querer forzarse a si misma sobre una persona por sus necesidades. Hay mucho sentimiento y pensamiento tras un no, y no significa que te deje de querer o desear.


Pero que te voy a decir yo, nunca utilice las palabras verbalmente. Tienes muchas cualidades lo cual te hacen maravilloso. Pero tambien tienes un lado muy oscuro, que tal vez algún dia sabras manejar. Solo te pido una cosa, la próxima vez aunque no sea conmigo, se fiel a tus sentimientos. Se sincero. Por muy duro que sea, se sincero. Se que expresarte nunca a sido tu mejor cualidad pero tal vez es hora de aprender antes de que te metas en una relación. Porque querido recuerdo, una relación es compartir tu vida con otra persona y comunicarse. Sin comunicación no se llega a ningún lado. Por ello querido recuerdo, tienes que batir tus miedos a un confrontamiento y empezar a crearlos. Si no que sentido tiene esta vida?


Que tengas una buena vida dulce recuerdo, yo por lo menos se que la voy a tener.

Likes

Comments