I lördags tog vi bilen till Salem, en liten stad vid kusten, mest känd för häxrättegångar i slutet på 1600-talet, vilket man nu slår mynt av på bästa, eller i alla fall många, sätt. Häxor prydde flaggor över hela stan, häxmuseum hit, spåtant dit, café Fringe, Witch Brew Cafe, ockulta grejer-butik, häxgodisbutik, pinnhögar, maskeradkläder, Witch Museum, Witch House, Witch Dungeon Museum…
Om man bortser från alla dessa Halloweenprydnader, som tydligen hänger uppe året runt, så var det en väldigt New engelsk stad. Så som man tänker sig att det ska vara. Trähus och segelbåtar liksom. Vi parkerade bilen och gick en sväng. Tittade på trähus. Tittade på segelbåtar. Tittade på en häger som jagade slamkrypare. Kastade lite småsten i havet. Konstaterade att vi inte behövde gå den guidade turen på något av muséerna. Och snubblade in på ett riktigt tokhipsterfik. Så hipster att killen som jobbade där aktivt undvek att vara trevlig mot någon. De som kom in och var stammisar fick en släng av sleven med otrevliga trevligheter. De som inte var stammisar fick det samma. Ett par, turister, kom in. På frågan om var man kunde sitta fick de svaret.: ”What you see is what you get. You can sit anywhere there´s a free chair. But aint no fancy waitress gonna come get you order. It´s just me here.” På följdfrågan om menyn pekade han över axeln på sig själv. ”It´s up there.” De gick. Strax efter kom två killar in som var stammisar. Den ena beställde en decaf. ”Cause I like the taste of it.” Tydligen ett internskämt för han fick en riktig kaffe och på menyn, där en espresso kostade $3, americano $3,5 och en latte $3,5, kostade en decaf $1.000.000. Två jeppar kom in och satte upp en stor skylt om vem man skulle rösta på i skolvalet och då var han som jobbade där lite trevligare, men passade på att trasha sin kollega som inte var där och ”all the crazy shit he puts up in the windows”. Magiskt bra café. Rekommenderas till er alla när ni är i Salem. Sen gick vi en sväng igen. Kollade på fler trähus. Kastade lite mer sten i havet.
Middag blev det på en restaurang i hamnen samtidigt som en riktigt tjock, fuktig dimma hade lagts sig över stan. Ostron, bläckfisk, musslor, kolja, krabba. Och en lokalt bryggd lager. Gottgottigottgott som de säger i Karlshamn. En riktigt härlig dag. Så var det dags att åka hem och vi gick till bilen. Trodde vi. Så kan det gå. Nu snackar vi inte mer om det.
En generell spaning är att kvaliteten på råvarorna här är fantastisk. Det snackas mycket om all läsk, godis, chips, skräpmat som finns billigt och i överflöd. Hamburgare, donuts, iste, pannkakor, osv, osv. I matvarubutiken är det hyllmeter efter hyllmeter med läsk. Sen godis. Choklad. Flingor med choklad. Honung med kaksmulor i. Hundra sorters kaffe. Femtio sorters fryst pizza. Fler sorters odrickbar pumpaöl än man kan bära hem. Alla mejerivaror finns i alla möjliga fetthalter och även laktosfritt för dem som tycker att de är intoleranta. Glutenfritt bröd, kakor, müsli. Vi försöker att leva lite sundare och laga mycket mat hemma från grunden. Och den kvalitet man då får på kött, fisk, frukt och grönsaker är fantastisk. Prisnivån är generellt något lägre än i Sverige, men det man får för pengarna är det som verkligen skiljer sig. Ekologiska grönsaker, odlade lokalt utan bekämpningsmedel. Nötkött från kor som ätit gräs och strövat fritt. Kyckling som inte är vattenmarinerad. Bönor som smakar bönor, tomater som smakar tomat. Gott. Gottgottigottgott.

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - Click here

Likes

Comments

Jaha, det här med att skriva och berätta om saker man är med om blev inte rutin bara för att jag gjorde det en gång. Skam den som ger sig. Här kommer ett nytt inlägg. Vi börjar med det roligaste och fortsätter med mer roligt.

I lördags var vi på college football. Boston College Eagles mötte Wake Forest. Collegesport är stort i det här landet. Stadion såg ut att ta 40-50.000 pers. Utanför arenan var det fullt med collegestudenter som hade festat rätt hårt. Matchen började kl 13, och jag fick känslan att många inte lyckades ta sig till matchen ens. Massor med folk hade samlats och värmt upp för matchen med grillning och öl, men studenterna hade nog i större utsträckning halsat en flaska vitt och inte riktigt hanterat all kolsyra. Eller så. Ett par sektioner var dock fullproppade, bl a den där det stod ett enormt marching band och tutade och trummade. Rockymusiken spelades oftast. Och de var alltså så många att de fyllde en hel sektion. I halvtid, innan collegestudenterna började droppa av igen, marscherade de in på planen och tutade runt. Häftigt!
Mycket av de upplevelsehöjande grejerna har vi ju plockat upp i Sverige, men allt på en gång var lite överväldigande. Speakern som kommenterade allt, cheerleaders med pompoms som hoppade upp och ner och tjoade och tjimmade, maskotar i djurkostymer, t-shirtgevär, popcorn, varmkorv, bud light, flera dansuppvisningar och såklart football. Publiken såg ut som julgranar, fast inte bara i BC Eagles-grejer. Många hade Patriotströjor, vissa hade Falconströjor eftersom Matt Ryan kom från Boston College och kidsen hade sina egna matchtröjor. Kanske man ska börja med i Sverige. Gå på derby i Årsta FF tröja. Jag drack en budweiser, iskall, den godaste budweiser jag druckit i mitt liv, i solen på läktaren, 28 grader varmt och bara njöt. En fantastisk upplevelse! Självklart var det en tävling på planen också där en kille skulle få bollen från ena till den andra end zone med en spark och ett kast. Han kastade så klart längre än han sparkade. Och speakern tjöt. Efteråt frågade Viktor mig om det var speakerns son som hade tävlat. Varför tror du det? Han sa ju ”way to go, son!” Själva matchen? Wake Forest vann. Men vi gick innan det var slut och det var väldigt få som såg hela matchen. Resultatet var sekundärt och upplevelsen det viktiga. Och den var, som sagt, fantastisk.
Idag var jag och tog en kaffe med en av de andra föräldrarna, Tim. Måste ju försöka få lite amerikanska kompisar. Han har en ettåring och en treåring som hänger med på allt han gör dock så det är lite svårt att hålla igång en längre diskussion. Men vi hann ändå prata lite om mitt liv, hans liv, Bostons vägnät över ett tjugoårsperspektiv, koloskopi, bröstmjölkspumpar, museér i Boston, och säkert nåt mer också. Fördelen när man blir avbruten hela tiden är ju att man kan byta samtalsämne ofta. Treåringen hade fått en allergisk reaktion mot äggviteprotein i en donut i fredags så att de hade varit tvungna att ringa ambulans och åka till akuten. När treåringen nu började hosta och rodna på kinderna blev det så klart lite extra nervöst, men Tim höll sig ändå rätt cool. Tror faktiskt att jag var mer nervös. Det var i alla fall ingen fara. Nu ska jag hämta barnen på skolan. Tjing!

Likes

Comments

Vi bor alltså på Arsenal Street. I ett komplex med ett hundratal lägenheter. Det finns pool, gym, biljardbord, flera grillplatser och massa andra gemensamma ytor. Lägenheten har två sovrum med badrum innanför och klädkammare innanför det. Väldigt trevlig planering. Kök, matrum och vardagsrum går ihop i en öppen, gemensam yta och för oss fyra passar det perfekt. Alltihop är helt nybyggt och vi är alltså de första som bor i lägenheten. Korridoren utanför vår ytterdörr ger mig tydliga Timberline Lodge-vibbar (Hotellet från The Shining), men än så länge har ingen skrivit redrum på dörren. Jag har inte sett några tvillingar heller såvitt jag vet. Om två veckor kommer en tvilling på besök, men en tvilling har liksom inte samma effekt som ett par.

Hotellkänslan och att möblerna är hyrda och resten är nyinköpt på IKEA gör att den där riktiga hemkänslan var lite svår att hitta. Vi har ingenting på väggarna heller. Det hjälper lite om man stoppar en basilikaplanta i en konservburk och ställer i fönstret. Och så kan man låta bli att städa. Fast på torsdag kommer städfirman... Och hemkänslan börjar infinna sig. Långsamt börjar köksskåpen att fyllas med diverse matvaror också. Jag har inte hittat någon bra fond eller buljong, det verkar inte finnas att köpa, men annars har jag nog hittat allt utom disktrasor vilket jag beställt från Sverige. Kylskåpet börjar också ordna sig, även om jag inte hunnit besöka något bryggeri än.

OK, jag erkänner. Det där är inte mitt kylskåp.

OK, det där är inte heller mitt kylskåp. Jag har faktiskt lite andra grejer än öl i kylskåpet. Bilden här under är mitt kylskåp. Men jag tar inget ansvar för den där laktosfria mjölken. Inte min. Nu ska jag laga lite middag. Ryggbiff med senapssås och ris. Kanske ånga lite broccoli. Och en öl till det.

Likes

Comments

Var ska man börja?

Om man flyttar in i en tom lägenhet och inte har med sig mer än ett par väskor med kläder så börjar man med att åka till IKEA. Där finns faktiskt allt man behöver och mer därtill. Om man då har bestämt sig för att inte samla på sig för mycket prylar (för man ska ju tillbaks till den där andra lägenheten med ofantligt mycket prylar), då försöker man att komma ifrån IKEA med bara just rätt grejer. Inte för många gafflar. Eller glas. Eller stekpannor. Och om man dessutom är lite snål tar man den billigaste av allt. Utom stekpannan. För den billigaste stekpannan på IKEA är kass. Den dyraste är nog bra. Men kan man verkligen köpa de billigaste handdukarna? Får man inte skämmas då när man har gäster? Och om man ska ha gäster måste man ju ha gafflar till dem också. Och kaffekoppar? Sockerskål? Nej, ingen tar socker i kaffet nuförtiden. Men en stol behöver gästen ha att sitta på. Och jag behöver en stol att sitta på. Och en säng. Att sova i alltså. Och lakan, täcke, kudde. Sänglampa. Det jag vill ha sagt är egentligen bara att även om man försöker vara både smart och snål så är det en hel massa prylar som jag bedömer att jag behöver för att klara vardagen.

Då kan man reflektera lite över det där examensprojektet på Konstfack där en familj tömde sin lägenhet på allt och sen tillverkade allt de behövde. Hur gör man det? Jag köpte en massa saker på IKEA. Kanske inte så mycket. Allt gick ju in i bakluckan på en vanlig bil. Inte ens en kombi. Men mattan kan vara bland det fulaste jag sett i mattväg. Och jag har sett snyggare påslakan.

Det här med att flytta till ett annat land sätter saker i perspektiv. Jag flyttar till ett land som jag besökt tidigare. Jag talar språket här flytande. Jag har en stadig inkomst. Jag har ett visum som säger att jag är välkommen hit. Mina kläder och mitt fysiska utseende säger ingenting om att jag skulle vara född i ett annat land utan tvärtom har jag attribut som signalerar att jag tillhör de välbeställda, välutbildade, priviligierade, även i detta land. Många andra är bättre lämpade att reflektera över situationen för människor på flykt. Jag kan dock konstatera att jag inte har det svårt på något sätt värt att nämna och att jag har väldigt mycket att vara glad, lycklig och tacksam för.

Så har jag då börjat. Börjat rapportera från min vardag här där jag är. Jag kanske skriver imorgon igen. :) Till dess hoppas jag att ni har det lika bra som jag har det. Oförskämt bra alltså.

Likes

Comments