daily news

Igår : Blev väckt 06.30 av mamma för att en timma senare sitta i bilen påväg ner mot Karlshamn för att besöka gammelmormor för första gången på 4 år. Vi drack kaffe, åt muffins och efter ungefär 30 min började hon förstå vem jag trots all var, lilla hjärtat haha.. Så himla härligt att kramas med henne igen, hade det inte varit så långt emellan hade jag gjort ett besök i veckan.

Hamnade efteråt på ett rökeri där vi åt god mat längs med vattnet för att sedan bege oss hemåt. Planerade och bokade klart allt inför USA resan om 1 månad och sprang sedan 4,5km hem. DU ÄR SÅ JÄVLA GRYM STÅHL!!! Jävla highfive till dig

Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - click here!

Likes

Comments

daily news

Tisdags;
Vimmerbyfika med Emma och Hanna.
Husvagnshäng med mamma och pappa,

Onsdags;
Guldkant i Västervik med tjejerna.

Och imorgon ska jag fira alla människors lika värde i Stockholm. Så jävla viktigt.


Likes

Comments

Detta är jag. Min söndertrasade kropp efter allt självförakt den fått genomlida under åren som tonåring och 2 år i vuxenlivet. Efter alla tjockiskommentarer från både mig själv och min omgivning. Efter alla gånger jag tagit tag i fettet på magen och alla gånger jag satt händerna över höfterna och drömt om en kropp som vore smal, ja ni vet så som man ska se ut för att leva upp till samhällets ideal.

Under 6 veckors tid gjorde jag en livsförändring. Jag blev av med mig sockerberoende, jag fick sömnvanor jag aldrig tidigare haft och jag är piggare än någonsin under dagarna. Och jag mår bra. Bättre än någonsin faktiskt. Började på en vikt på 93,9 kg och efter att jag vägde mig idag stod vågen på 87,4 kg. Jag nådde mitt mål. Jag har kommit under 90kg sträcket och jag är så himla lycklig. Detta har tillfört så mycket mer än bara en viktnedgång, mitt psykiska välmående är bättre än vad det någonsin tidigare varit och jag är inte längre obekväm med att visa mitt nakna jag framför en annan människa. Det har varit så himla värt det.

Om 144 dagar åker jag och min andra hälft till USA i 3 veckor för att köra bil, dricka vin och leva. Och jag kommer kunna gå runt på en strand och tycka om mig själv istället för att trycka ner. Och i december, om jag får mitt visum, flyttar jag till Kanada i 1 år för att arbeta som aupair hos vad som verkar vara världens härligaste familj. Och jag är laddad på livet. Något extremt. Detta ska bli mitt år. Och endast mitt. Och fan det som kommer ivägen för mig.

Likes

Comments

"Det är en väldigt fin fasad". Jag har alltid varit väldigt duktig på att dölja hur jag mår för min omgivning, inte allra minst min familj, och min psykiska ohälsa har genom hela min tid som tonåring gått upp och ner som i en bergodalbana. Men det är ingenting som jag någonsin velat prata om med människor, utan håller det hellre för mig själv och hoppas det ska försvinna med tiden.

"Du är alltid så himla glad" ja, men det reflekterar inte hur man mår på insidan.
Jag har alltid, sedan jag var liten, haft problem med självkänslan och har än idag inte full kontroll över den. Dock kan jag tänka mig att människor inte uppfattar mig så då jag alltid är den personen som bjudit på mig själv och som alltid haft väldigt mycket vänner. Aldrig haft svårt för att knyta nya vänskapsband eller svårt för att föra en konversation. Utan min brist på självförtroende ligger och bubblar långt under ytan.

Känslan av att känna sig tjock.
När jag var 6 år gammal spydde jag mellan 5-10 gånger varje morgon i sex månaders tid genom att frivilligt framkalla spya när jag satt hukad över toaletten. Detta berodde på att mina föräldrar började jobba tidigt på morgonen och att jag var ensam med de äldre barnen, jag kände mig inte trygg och trivdes inte. Jag ville inte gå till fritids på morgonen och visste att den enda utvägen var att försöka spela sjuk. Detta funkade väl säkert i några dagar men det hela fortsatte i nästan ett halvårstid. Har på senare tid fått berättat för mig att det inte bara handlade om att jag inte ville gå till dagis, utan att jag även sa till mina föräldrar att "små barn ska inte vara tjocka".
Det var någonstans här som det hela började. Åren gick och jag tryckte ner mig själv psykiskt mer och mer, det fanns ingenting som kunde ändra de tankarna.
Väl i tonåren började jag istället tröstätandet. Mamma, min älskade fina mamma, var väldigt duktig på att baka kakor vid det här laget och det var sällan det inte fanns en kakburk i frysen som skrek mitt namn när tjockistankarna sattes igång. Jag hämtade då 8-12 kakor, hetsåt de till en film - tills jag hade ätit upp de och mådde så dåligt över vad jag gjort att jag gick in på toan och körde ner skaftet på tandborsten i halsen tills jag spytt upp minsta lilla partikel av kakorna. Och detta höll på i flera år. Inte varje dag, inte varje månad men periodvis när jag kände att jag inte längre hade någon kontroll. Det blev till ett självskadebeteende på något sätt. För jag visste att jag i slutändan inte skulle må bra av detta och det var väl det som triggade mig lite.
Har alltid varit avundsjuk på människor som sagt att de hatar att spy, att de tycker att det är det äckligaste som finns, för hade jag känt så hade jag nog inte hamnat i den sitsen jag varit i. Jag var så van vid att kräkas att jag inte längre såg det som någon jobbig grej. Det utvecklades till en vanesak.

Men det gick i perioder. När jag inte hetsåt så åt jag inte alls istället. Jag hade ingen balans i livet och misshandlade min kropp ganska rejält. Det förstörde så mycket mer än det gjorde nytta. Jag föraktade somrarna för att det enda jag tänkte på var hur tjock jag skulle se ut på stranden det året igen. Jag hade oftast träningsshorts för att dölja mina ben och hade alltid armen för magen för att jag inte ville att någon skulle se fettet som gömde sig därunder. Jag tyckte inte om att vara i simhallen och älskade när vi hade idrott som sista lektion i skolan och jag kunde cykla hem och duscha istället för att visa mig i omklädningsrummet.
Detta är ingenting som pågått i en månads tid, utan har utvecklats sakta men säker under hela mitt liv.
Idag är jag 20 år gammal, jag laddade i februari för första gången i mitt liv upp en bild på mig själv i bikini, jag badade i Australien utan att känna mig tvungen att dölja kroppen en enda gång och i sommar har jag bytt ut långbyxorna mot klänning istället. Jag säger inte att mitt självförtroende är bra, men det är på bättringsvägen mot vad det en gång har varit.

Med detta vill jag bara säga att vi måste våga prata om psykiskt ohälsa. Vi måste börja prata om den smärta folk fajtas med som inte syns, alltifrån mobbning till ätstörningar till självmordstankar. Det är okej att känna. Det är okej att vara ledsen. Men det är inte okej att förminska någons känslor när den säger att man inte mår bra psykiskt. För psykisk ohälsa är precis lika viktigt att bota som cancer. Och vi måste bli bättre på att prata om detta ämne. För man är aldrig ensam. Man är inte ensam om hjärnspöken. Alla har de. Vissa mer än andra, men det gör det inte till ett mindre problem.
Det blir bättre. Man måste bara hitta sitt sätt för att komma över den tröskeln och man kanske till och med behöver ta till proffesionell hjälp, men det blir bättre. För mig blev det. Det tog många år. Men det är en successiv process värd att härda ut.

"Det är okej att känna. Det är okej att känna sorg, ilska, ångest, att depressionen tar över, att energin inte räcker till, eller att du är glad. Det finns ingen som kan säga åt dig att du känner på ett visst sätt, eller att du borde må på ett visst sätt. Oavsett vilka känslor du har inom dig så är de dina och det är okej att acceptera dem."

Likes

Comments


74 dagar. 2,5 månad. 
Under tiden som jag skriver detta inlägg sitter jag på planet påväg hem. När jag lämnade Sydney för 5 timmar sedan kände jag att jag var redo att åka hem, redo att ta mig an något annat i livet, redo att komma tillbaka till rutiner. För 5 timmar sedan kunde jag inte tänka mig att jag senare skulle hitta mig själv hysteriskt gråtandes 27997 feet upp i luften, med ögonskyddet så långt nerdraget att det är precis så jag ser skärmen samtidigt som Bon Ivers låt Re:stacks spelas i hörlurarna. 
Jag har alltid, så långt tillbaka som jag kan minnas, sagt att när jag slutar skolan så är Hultsfred ett minne blott. Tjatat om att jag ska flytta till England och plugga teatersmink, eller upp till favoritstaden Stockholm och leva bland rusningstrafiken. 
Dessa 74 dagar har gett mig en push i ryggen och förändrat mitt liv. Jag har växt som människa. Jag har utvecklat min engelska något fruktansvärt och jag är inte längre nervös över att föra en diskussion med någon som har engelska som modersmål utan babblar på som om det vore det naturligaste i världen. Jag tänker på engelska. Jag drömmer på engelska. 
Tidigare idag, efter att ha umgåtts med världens härligaste Britter, tog jag på mig hörlurarna och gick till Tunnelbanan för att åka hem till Double Bay som om jag ej gjort annat förut. Och det var då jag insåg att jag inte är redo att fastna i Hultsfred igen. Att allt jag föraktar med Sverige sitter ingrott i min hemstad och att jag kommer förlora mig själv om jag inte lämnar det stället snarast möjligt.

Jag stannar i Hultsfred till September och sen klipper jag det bandet. Jag gör slut med min eviga hatkärlek till min hemstad och jag längtar efter hur befriande det ska kännas. Lättnaden som kommer inbefinna sig. För livet har så mycket mer att erbjuda. Världen har så mycket mer att erbjuda. Genom denna resa har jag knutit kontakter över hela världen. Det finns inga begränsningar. Världen är min. Och jag ska ta tillvara på den chansen medan jag har den.


74 dagar. Australien. Du har varit helt jävla fantastiskt och du har välkomnat mig med öppna armar och behandlat mig som en medmänniska. Tack, tack för att du är fantastisk och för att du öppnat mina ögon med dina vackra landskap. Jag har haft den absolut bästa tiden i mitt liv. Jag kommer definitivt komma på återbesök. Efter detta blir du inte av med mig så lätt. 

Likes

Comments