View tracker
View tracker

Vardag
Love you guys,   xoxo

It is time to go. Blogg är inget för mig längre, jag känner inget för detta. Känns som jag når ut till 0 och detta är inte de jag vill göra just nu. Jag hoppas ni förstår och fortsätter följa mig på youtube (HÄR). Jag ska fokusera nu på mina mål och umgås med den jag älskar. Lära mig nya saker och tjäna pengar för att kunna fortsätta resa och unna mig själv. Ta hand om känslor, kämpa för ett bättre självförtroende. Stor fokus på att älska mig själv, skolan tar mycket tid, detsamma med hästar men även min egna tid. Har äntligen hittat trygga armar, ett stöd som behövdes. Jag mår bättre, för på senaste tiden har jag pratat och fokuserat på bättra mig. Det är OK att släppa allt och fokusera på dig själv vissa stunder, jag känner att jag behöver egentid ifrån bloggen. Vet att jag velat med detta men nu har jag bestämt mig, jag kan inte hålla på så. Antingen så kör jag på det eller skiter jag i det, brinner jag för ett intresse så kommer jag göra allt för att uppnå mina mål. Jag hoppas att jag inte gör någon besviken då jag fortfarande kommer fortsätta på YT. Ni får jätte gärna följa mig där, men jag orkar tyvärr inte driva en blogg längre. Jag kanske delar med mig av bilder eller annat, men jag kommer tyvärr inte skriva något. Jag känner att de är dags att avsluta det sista kapitlet. Nästan två år med denna bloggen, sjukt... Vi får se hur min framtid blir, jag kanske kommer med överraskningar? Det är oklart och jag ska försöka fokusera på en dag i taget. Göra mitt bästa och hoppas den energin jag ger ut, belönas i framtiden och ja... Tack för mig, vi ses.

Likes

Comments

View tracker

Vardag

Hej, hur mår ni? Har ni haft ett bra höstlov hittills? Man kan ju säga att detta är sista dagen på höstlovet. Då helg får vi alltid, dock så kommer mitt lov inte sluta förens jag kommer hem från Kroatien. Åker nämligen i övermorgon, flyget går 1055 så behöver inte gå upp tidigt. Känns super skönt att äntligen få komma iväg, kunna slappna av... Har dock två uppgifter som måste in innan jag lyfter upp i luften. Så idag ska jag se till att få de klara, jobba även lite på UF företaget och ett annan uppgift vi även har. Men det är bara för de två senaste är väldigt roliga uppgifter. Men först ska ni få hänga med till Windy, ska presentera henne för er! Äntligen kan jag rida henne igen, hon har blivit frisk i benet, så det känns jätte bra.

Mamma har dock bilen nu så måste vänta tills hon kommer hem, så borde egentligen sitta med uppgifterna... Men hjärnan halvsover fortfarande, eller det känns så hihih. Kommer iaf låta er hänga med till stallet, får se när jag lägger upp den. Då det tar några minuter att redigera hehe. Men ha en riktigt mysig fredag mina vänner, jag ska försöka blogga lite bättre!

Likes

Comments

Vardag

På söndag kvällen levde min mobil och det var fröjd under dagen tills kvällen. Skulle gå på skräck med min fina vän Anna och vi bestämde oss för att gå runt i stan innan. Och precis när jag provar första plagget så väljer jag att öppna snap för att skicka bild till min boyfriend. Oftast vill man ju höra deras åsikt om plagget snyggt/fult osv. Men då väljer sig att min telefons touch sluta fungera, sedan börjar den få sitt egna liv och börjar zooma in extremt mycket. Gick inte att se eller göra något. Så väljer att starta om, slutar med att jag får ett låst SIM och sedan ej kan logga in på min telefon. Dum jag är så har jag inte fixat säkerhetskopiering på några veckor.. Mer över ett år sedan, jag visste inte om jag endast skulle laga skärmen eller köpa en helt ny telefon. Var rädd att det snart kommer hända en ny orsak till mobilen väljer att inte fungera. Så det slutade med att jag idag köpte en iPhone 6s 32gb rosa. Är nöjd över valet, dock missnöjd över att jag gick från 64gb till 34... Men men, nu väntar det bara att jag ska fixa mina bilder, för det är viktigast. Bilderna på min telefon är mitt liv, kan inte vara utan de... Haha mesigt jag vet. Men imorgon har jag troligtvis löst de och mina nerver och spändheter kan andas och slappna av.

Likes

Comments

Vardag

Hej er få läsare som är kvar, jag vet att jag hör av mig här lite för sällan ibland. Men jag känner att hålla en hästblogg är inte min grej nu när jag endast går på ridskola och knappt rider ordentligt på min medryttarhäst. Windy, medryttarhästen, är på återupphämtning men hon skrittas endast och travar lite. Så där är det verkligen inget intressant att skriva om, och på ridskolan blir det liksom inte... Man rider ju inte hästen efter ens egna vilja utan man följer ridläraren, som 7st andra gör. Men rider bara Split nuförtiden, då jag klickar väldigt bra med henne. Förutom hästar på vardagen så umgås jag med Robin eller sitter med någon skoluppgift. Men ska snart ta en paus från denna vardagen och flyga till Kroatien. Får se hur jag uppdaterar, tror det blir mest via YouTube. Vad tycker ni? Gillar ni att läsa eller titta på videoklipp, tror nämligen min grej är mer YT än blogg. Har nästan bloggat varje dag tills jag börja sista året nu på gymnasiet, alltså två år. Det är mycket för mig haha, men jag ska göra så gott som jag kan. Men jag kommer uppdatera så mycket som jag får tid till.

Glöm ej att följa mig på instagram @mikaelawallenius eller på YT som ni hittar HÄR.

Likes

Comments

Skriver av mig

Jag har sedan många år tillbaka blivit mobbad, utstött och varit allmänt nerklankad utav människor i min omgivning. Människor som jag en gång kallat vänner. När folk har skrattat åt en när man sagt fel svar i klassrummet eller när man försöker göra en bra sak genom att säga emot de elaka personerna. Du möts utav skratt och skapar skam inombords. Som sedan byggs upp på små onödiga händelser som egentligen inte var så farligt om inte människor skulle vart i närheten. Folk står och tittar, dömmer och kollar på en som man inte är helt frisk? Hur barn i 13års ålder kan bete sig som snorungar som att livet är en lek och man få bete sig hur man vill. Det var inte kul att växa upp och gå igenom mina tonår där jag bor. Utanför stallet var det inga trevliga människor som jag kände. Det var vidrigt att människor som jag kallade vänner kallade mig hemska ord anonymt på internet och högg mig bakom ryggen. "Vännerna" fick mig att ta skulden, att det var mitt fel att detta började, att det var jag som gjorde fel. Men jag ska inte ta ansvar över hur en människa ska bete sig mot mig, det ansvaret är upp till en själv. Jag vet dock att alla vi som har varit små har någon gång varit elak mot någon. Det har jag varit, men det har aldrig gått till den stilen som jag blivit utsatt för.

Sedan jag satte min fot i en skola, så har jag varit utsatt med mobbning eller utstött. Men när detta pågick blundade jag över hela händelsen och låtsades som inget. Inget. Och jag vet inte om det var bra eller dåligt att jag dolde detta i 10år. Sen så har jag inte varit utsatt 24/7, utan det kom perioder. Men det fanns alltid en gnutta utav de varje dag. Att få höra vidriga ord, påhittade rykten om saker man gjort eller att "vänner" ljög en rakt upp i ansiktet. Jag kunde inte lita på en enda människa.

Det som tog mest och blev en stor grej var ask.fm, jag blev nätmobbad. Fick dagligen vidriga kommentarer och alla visste vem jag var i Torslanda. Jag som då var oskuld, ryktades vara Torslandas Hora. Det spreds lögner och "vän" efter "vän" högg mig i ryggen och svek mig. Jag mådde så dåligt över att bli sårad att jag själv sårade de jag hade och bröt kontakten. Jag trodde att de skulle såra mig så för att jag inte skulle bli de så var jag "först" på att bryta kontakten. Jag trodde att de inte skulle göra lika mycket ont.

Jag blir så jävla äcklad, förlåt för mitt ordval, men jag blir faktiskt de. För dessa människor förstörde min hjärna och mig själv som person. Mellan 7an och 8an slutade jag helt träffa människor efter skolan, fokuserade på mina sporter och försökte leva som vanligt. Hade precis fått mens under denna perioden, så var ju inte världens roligaste tonåring att ta hand om. Men jag pratade inte med någon, aldrig, jag lurade mig själv att det inte var något. Dock nu när åren har gått och jag slipper Torslanda så har jag insett sanningen. Och jag förstår inte hur fan jag orkade med detta. Men nu, 2016, pratar jag inte om det. Jag undviker det gärna, behöver jag prata om de går jag till Robin eller så skriver jag. På grund utav allt som "hände" mig, som förstörde något inom mig, så kan jag inte lita eller prata med vem som helst. Jag trivs med att skriva, det räcker för mig, jätte obekvämt att ta upp det. Så om jag säger jag vill inte prata om det, respektera det. Tack. Ni får gärna fråga saker, men förvänta er inte ett bra svar eller att jag ej vill svara. Jag pratar när jag tycker det känns bra, t.ex. detta inlägget. Väldigt svårt för mig att skriva, men jag måste inse att detta har/händer mig. När jag känner för att prata så pratar jag. Men snälla ge mig tid, jag behöver det då jag tar småsteg.

För det är inte okej över hur jag blev behandlad.

Hur är det för mig i gymnasiet? Funkar det med den klassen jag går i? Både ja/nej, känner dock att jag passar inte in. Säger inte att jag blir utstött men jag blir bortglömd. Jag hatar att jobba i grupp i skolan, känner mig unwanted. Skolåren 6-9an förstörde mig, jag kan inte fungera bra i en skolmiljö. Det gick så långt att jag är rädd att lämna denna bubblan för jag trivs med att vara ensam i skolan. Jag vägrar ge skolan en chans och det var förjävligt för mig att komma tillbaka efter sommarlovet. Skolan tynger ner mig och blockerar min väg till bättre vägar, jag börjar läckas och må bättre.

Men jag har fortfarande ont, det har jag. Men de jävlarna ska inte få vinna, jag har varit otroligt stark i 10år. Klarat mig på egenhand och nu står jag här, äntligen kan planera min väg. Jag gillar den space som jag har just nu, jag tar småsteg och lär mig. Jag behöver egen till och jag vill att folk ska förstå att de behöver ge mig tid. 6-9an var de värsta åren, man kan inte bestämma sig över en natt att nu ska jag berätta allt. Utan jag berättar lite i taget. Småsteg är bra för mig. Innan jag går och lägger mig så tänker jag dela med mig utav 6 mål som jag har skrivit ner i mina anteckningar.

• Sluta trampa ner mig själv, börja säg positiva saker till mig själv.
• Strunta i vad människor säger och tycker, gå ditt egna race.
• Släpp 
rädslan och skammen jag har i kroppen och fokusera på nuet.
• Acceptera det som händer, det är inte alltid ditt fel och ibland händer saker utan någon kontroll.
• Älska mig själv som jag älskar min pojkvän och som han älskar mig. Läs hans fina sms och lyssna på hans ord.
• Bli inspirerad och satsa allt vad du kan på ridningen & skolan, jag klarar det. Jag är unik och talangfull.

Likes

Comments