Var börjar man om man inte riktigt vet vart man ska? Om man bara vill skriva av sig lite men aldrig tidigare kommit till skott att sätta orden på pränt. Som 25-åring finns det väldigt mycket att gå igenom, en del har hänt medan jorden snurrat sina varv runt solen. Antagligen är väl en blogg, skriven av mig, bara ett sätt att få ventilera sig till någon som ändå aldrig lyssnar. Som att få sjunga i en tom operahall kanske. Ett avstamp kanske kan göras i form av en händelse som skedde på jobbet idag, men det kommer jag till senare. Om någon nu dock skulle hitta hit och få för sig att läsa det som skrivs kan jag inte garantera att meningarna stämmer, att något är grammatiskt korrekt eller till 100% sanning. Inläggen kommer antagligen skrivas när kroppen är trött och hjärnan är tom på ord.

Under mitt snart första år i restaurangbranschen har mycket hänt, även fast inte allt enbart kretsat kring jobbet. Ett liv förändras ganska fort, vänner försvinner, främlingar blir vänner, ja, ni vet själva, livet har sin egen gång. Vissa saker intresserar en, andra svävar flyktigt förbi. Något som man från början bara skulle vara något flyktigt, något som från början inte är tänkt att uppta någon större del av ens liv har på ingen tid alls fullständigt övertagit allt vad som heter framtid att göra. En sommarflört, eller sommarragg kanske det borde heta som kille egentligen, visade sig vara sitt livs stora kärlek, några pizzakvällar eller sena nätter med GTs på balkongen blev en omställning när man får reda på att man väntar tillökning. Människor frågar om saker kanske inte rör sig lite väl fort fram, man menar, "Ni har ju bara känt varandra i någon månad", jamen so what, när det känns rätt så gör det bara det. Det viktigaste är väl kanske att man är 100 procent redo på hur livssituationen kommer att förändras när man väl tar beslutet. Att få reda på att man ska bli pappa var en känsla som är svår att sätta ord på. Kvällen som tjejen fick reda på att hon var gravid är en som man kanske aldrig glömmer, även om minnet är långt ifrån det perfekta som man sett i klyschiga chick-flicks. Nej, tjejens smink var långt ifrån perfekt, faktum är att hon precis kommit ut ur duschen efter att ha gråtit under strålen ett tag efter beskedet - kanske hade hon intalat sig själv sen tidigare förhållanden att hon inte kunde bli gravid, kanske var hennes första tanke att hon skulle bli tvungen att lämna sin lille 2a som hon älskar så förbannat. Även om hon såhär i efterhand försöker komma ihåg vad hennes första tanke var så kanske minnet sviker. Jag satt i vilket fall i soffan när hon kom ut, håret dyngsurt, insvept i en lila handduk, hon hade i alla fall gråtit, det var inte särskilt svårt att se, hon sa till mig att hon var gravid. Jag tror att min första tanke kretsade kring pengar, som jag så ofta ältar nu. Har jag råd att skaffa barn, hur fan ska jag kunna veta? Vad kostar det ens att skaffa barn? Är jag redo för detta?.... Många frågor kunde jag inte själv svara på, skräckblandad glädje kanske, jag hade funderingar på att skrika rakt ut, glatt, eller argt visste jag inte, hela situationen var så främmande, aldrig hade jag suttit i denna tidigare. Nej det var pengar det hela handlade om, man vill ju kunna sätta mat på bordet, materiella ting kanske inte är så viktigt i teorin, "allt löser sig", "fokusera på det viktigaste bara", jag vet inte. Att ha 100 % koll på en händelse av ens liv men inte komma ihåg ett dyft av den är konstigt. Det fanns dock en fråga som uppkom, den viktigaste av de alla, och det som i slutändan skulle komma att forma resten av mitt kommande liv, för om jag inte på fullaste allvar och med 100% säkerhet kunnat svara ja på just detta hade detta aldrig fungerat, Älskar jag min flickvän? Mer än ord kan beskriva.

Så nu sitter jag här, runt ett halvår senare, klockan mitt i natten efter 13 timmar på jobbet, och får för mig att försöka i ord beskriva något som hände ungefär samtidigt som buffén stängde. Det gick upp för mig att ett av de få par som fanns kvar i restaurangen vid tidpunkten var grovt religiösa. Kanske hade jag kunnat ana det om jag varit bättre på att läsa av människor, men någon världsmästare i det kommer jag aldrig bli. Exakt hur min konversation med dessa gick kommer jag inte heller ihåg. Jesus hade tydligen lett dem ner till vår restaurang, stället de brukade luncha på när de är på besök i vår lille stad hade inte lunch så här tidigt på säsongen (tydligen). De betalade buffén innan de ens satt sig ner, och just denna lunch fick "kosta vad den kosta vill" (kanske borde jag förstått att de var religiösa redan då, vem använder i vardagliga sammanhang ett sådant uttryck?). Damen säger till mig att de är djupt troende, men inte på ett sätt som Jehovas vittnen är. Detta par anammade bibelns ord på ett sätt som aldrig jag sett förut. Själv är jag konfirmerad men vår präst var lika mycket för mobiltelefoni och dyra bilar som vilken annan 45-åring som helst, nej, det var skillnad på religiösa och religiösa. Varje liten del av deras liv, om än positiv eller negativ var Jesus sätt att leda dem på den väg som sedan ska leda dem upp till himmelriket (deras egna ord). Det gick upp för mig att de inte har en oro i världen, eftersom att allt som händer är en del av planen för dem. en lunchbuffé (som ändå kostar knappa 400 kr för 2 personer) en vanlig onsdag är en del pengar för vissa, och utan fördomar eller förhastade slutsatser såg de inte ut som några miljonärer direkt. Vad lunchen kostade verkade dock inte spela någon roll, det viktigaste för dem var att maten var god, och än viktigare att de fick träffa mig. Jesus hade lett dem till restaurangen eftersom att jag jobbade där, de skulle berätta för mig vad man kan få ut av att söka efter Jesus, att ge sig hän en högre makt. Nu är jag inte religiös, kommer antagligen aldrig att bli det heller, jag har alltid sagt att jag blir troende när ett RIKTIGT tecken visas för mig (inte att Jesus avbildar sig i farmor Brittas cappuccino, men jag tror att jag avundas människor som är djupt troende. När allt går käpp rätt åt helvete så kan de alltid förlita sig på sin tro, som herren i restaurangen sa till mig "vad som än händer så kan de aldrig ta ifrån dig din tro", gammal klyscha tänkte jag, har hört det i film 200 gånger, men det är ju sant. Jag vet inte riktigt vad allt det här har att göra med varandra, antagligen är jag för trött för att se sambandet, men jag skulle kanske vilja tro att jag ser en liten liten del av vad dem säger i mitt eget sätt att leva, jag klagar ofta, jag stör mig på saker jag inte själv kan kontrollera, och varför då ödsla energi på det? Om du klagar på att det regnar tillräckligt mycket, kommer det bli sol då? nej jag tror inte det. kan du kasta en sten över atlanten, nej det är väl ganska orimligt, eller hur? men du kan kasta den 50 meter eller så, det är inga större problem, och det är något som många andra har gjort innan dig också.


nu tappade jag tråden helt kanske hittar den imorgon eller något igen, så med det säger jag godnatt.


Likes

Comments