Ibland känner jag mig så jävla tråkig som aldrig riktigt (på ett sånt där panikslaget, kaosartat sätt) går runt och oroar mig över saker, andra människor och vad de tycker och tänker om mig och vad jag ska bli och hur dittan och dattan ska gå till etc etc. Sen fnissar jag lite. Vilken lyx, att allt redan hänt. Finns ingen idé med att oroa sig. Det händer om det ska, jag klarar mig för tillfället om det händer lite senare istället. Eller inte alls. Vad vet jag liksom..

Förutom att mycket har hänt. Alltså, ALLT har hänt. Det absolut värsta har hänt mig så många gånger att jag inte vet om jag är kapabel till att egentligen känna på det sättet som jag gjorde innan allt det där hände. Jag var 13 år gammal, orörd och oförstörd. Sen blev jag 15 och hela världen var ute efter mig. Sen blev jag 17 och världen krasade fullkomligt. Bara försvann eller typ imploderade eller nåt. Sen blev jag 19 och tiden stannade, på något sätt. Kanske var det mer jag som stannade upp. Liksom, "vänta nu, det här är lugnt. Jag kan ta det lugnt, för jag vet att jag överlevt det värsta. Det finns inget någon kan ta ifrån mig som jag inte redan förlorat en eller flera gånger och ingen kan säga till mig vad fan jag klarar av. Jag klarar allt. Se bara. Titta hur fint jag gör det: överlever"


Nä jag vet inte. Kom bara att tänka på hur mycket som har hänt och hur kaos allt varit. Hur mycket jag har bråkat och skrikit och gråtit. Hur mycket jag velat säga förlåt till folk jag borde bett dra åt helvete. Så glad att jag inte vågade göra det ibland. Så glad att jag gjorde det ibland ändå och de inte trodde mig. FyFAN vad skönt det är att tiden går. Att växa (upp?). Att bli någon annan. Att bli sig själv.

Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - Click here

Likes

Comments

Jag öppnar ett fönster och släpper in Stockholmsluften i lägenheten. Jag andas den på ett nytt sätt nu. På riktigt. Ett eller flera andetag senare knackar det på dörren. Ringklockan funkar inte, men det gör ju inget. Ny doft: PIZZA. Köksgolvet har aldrig varit mer bekvämt; jag har inga möbler ännu. Med ryggarna mot väggen pratar vi om allt vi ska göra i höst, allt vi inte kan göra i höst på grund av den skyhöga hyran och allt vi skulle göra om vi var miljonärer. Sen bestämmer vi oss för att bli miljonärer.

Jag upplever det som att mitt liv innan detta har varit semester. Både den spännande och turistiga delen med goda drinkar och vackra vyer, men ack så ofta skavsår, stulna telefoner och läskiga män som inte riktigt förstår vad nej betyder, oavsett språk. Ni fattar grejen. Livet var nice och onice på de mest spektakulära och samtidigt triviala sätt. Hursomhelst har jag nu landat, i verkligheten. Jag ska packa upp nu, ska tvätta av allt gammalt och kanske slänga lite saker också. Ska hänga in jättefint i min jättefina garderob. Ska aldrig mer lämna en tröja på golvet. Ska aldrig mer lämna hår i duschen. Ska aldrig mer glömma att byta toalettrulle när den gamla tar slut.

Det var då. Nu är nu. Sen är imorgon och det tar jag då, för då kommer TV-killen och jag hade hellre bara kollat Netflix på min iPad, naken i min morgonrock. Det får bli en annan dag. Nu slås jag av tanken, den jag letat och längtat efter sedan huset jag växte upp blev ett minfält av olösta konflikter och osagda förlåt, att jag är hemma nu.

Jag är hemma nu.

Likes

Comments

Raderar, skriver, glömmer, börjar om, skriver, raderar etc etc etc i all oändlighet. Maybe the blog life isn't for me? Denna period från januari till början av mars är den mest hektiska i mitt liv hittills. Vissa stunder undrar jag hur jag ens är vid liv på grund av tröttheten, medan andra stunder får mig att undra om jag levt över huvud taget förrän nu. Huvudsaken är i alla fall att jag har fruktansvärt roligt.

Mina tankar är just nu så otroligt splittrade, men inte på ett dåligt sätt. Jag har landat ytligt på många sätt det senaste året. Det har varit många otroligt viktiga lärdomar som jag nu håller på att fördjupa mig i. Det skapar ett slags ordnat kaos inombords, där en väldigt tydlig riktning har visat sig, men inte de nödvändiga stegen på vägen. Därför går en hel del tid åt att bara fundera över saker och ting. Vad vill jag? Med vem/vilka? Hur mår jag? Varför? Hur gör jag för att må bättre? Lite sånt. Samtidigt älskar jag mitt nu, även om jag har en väldigt stark känsla av att förändring är på gång.

Jag älskar ändå den känslan. Har börjat känna igen den nu. En molande typ av reverse anxiety, typ. En "det är på gång, snart slår det till.. när som helst nu.. iiiiiih"-känsla. Går verkligen inte att förklara men jag älskar när den kommer för det påminner mig om att njuta av allt njutbart just nu, för snart kommer nytt. Nya lärdomar, insikter och sätt att må bra och utvecklas. ÄLSKAR!


Så, nu har jag skrivit något nytt efter att ha raderat massa gammalt. Får se vad nästa inlägg handlar om. Får se om detta inlägg blir kvar. Ska fundera ut en liten recap på januari kanske, eller en krönika. Ja, som sagt: Vi får se.


Likes

Comments

Det tog några dagar innan jag insåg varför jag startade den här bloggen. Visste inte så mycket innan annat än att jag ville skriva, få ut mina tankar och känslor på ett konstruktivt sätt och kanske till och med nå ut till någon på köpet. Satt i köket och funderade på allt och inget efter att ha släppt av en kompis nu ikväll och insåg en sak eller två.

Jag fyller 20 nästa år. Det här är åren jag förmodligen kommer minnas i resten av mitt liv. Jag lär minnas dem som fantastiskt lärorika, galna, utvecklande, viktiga, härliga, fria och tusen andra tänkbara och otänkbara saker. Men hur mycket kommer jag egentligen minnas? Händelser går ju att spåra bakåt i tiden genom bilder och vänners berättelser om typ vad jag faktiskt gjorde den där galna nyårsnatten 2021 eller vad vi åt till brunch när vi kom fram till Amsterdam i höstas. Men hur kändes det egentligen? Att leva mitt liv, alltså. Att växa upp där jag växer upp just nu. Att plugga företagsekonomi på SU. Att leva ett liv som präglas av medier och sjuka ideal. Att klubba och hänga med vänner och mysa och yoga och allt annat som jag gör. Att vara jag. Och vad har detta lärt mig? Hur har det förändrat mig? Hur känner jag om mitt liv, egentligen? Och vad vill jag i framtiden?

Jag har alltid skrivit mycket dagböcker av olika sorter, sedan jag lärde mig att skriva pretty much, och det finns få saker som ger mig så mycket som en bra jävla throwback via någon dammig gammal journal. Det är så jäkla spännande, hur vi lever och lär och bygger och förstör och saknar och älskar och andas och bara är. Jag vill liksom inte glömma det.

So here I am. Det är slutet av 2016 och jag bestämmer mig för att jag inte vill glömma allt jag lärt mig i år och allt jag kommer lära mig nästa år. Jag vill inte bara komma ihåg att det här året var det viktigaste i mitt liv. Jag vill veta varför. Och så börjar berättelsen om bloggen som hette www.nouw.com/walcott.


Godnatt & sov gott,

Emelie

Slänger in en snabb bild från Amsterdam när jag ändå nämnde det. Där bor jag om 3 år. Det har jag bestämt.

Likes

Comments

  • Instagram
  • Blogkeen
  • Nouw