Hej bloggen.

Jag har bestämt mig för att börja blogga igen, men inte på samma sätt som förut. Jag har nämligen skapa en ny blogg där jag framförallt kommer göra bokrecensioner, men jag kommer även lägga ut sneak peaks på min bok samt lite dikter och annat jag skriver. Det kommer helt enkelt vara en blogg där jag lägger ut mitt kreativa skrivande på internet.

Här har ni den nya bloggen:
http://nouw.com/teacup

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - Click here

Likes

Comments

Jag har länge funderat på att göra denna bloggen privat - sätta lösenord på den.

Jag vill fortsätta skriva för det är trots allt min passion i livet, jag vill visa att det är möjligt att må bättre. Men jag vet inte om jag vill vara öppen med det på internet längre. Det kändes okej och bra när jag var fjorton. Det var som en adrenalinkick när läsarsiffrorna steg när jag skrev ut om mina panikattacker och mörka psyke. Jag blev beroende, det har jag insett nu i efterhand. Deprimerade Wilma som satt vaken gråtandes in på vargtimmarna blev tillslut det enda jag kände till och kände mig trygg i. Jag ville inte må bra för jag fick bekräftelse genom att vara den ledsna. Jag mådde inte bra av att skriva ut om mitt psyke, det skadade mig mer än gjorde nytta.

Jag mår inte bra än.

Det är det ända jag kommer ge er innan jag - om jag gör det - lägger denna blogg privat. Antingen kommer den stå tom, men öppen för alla som vill läsa mina gamla inlägg om min resa. Eller så kommer den vara gömd, en egen liten dagbok där jag skriver av mig, men samtidigt kan gå tillbaka i arkivet och se min utveckling och glädjas av det.

För vem läser ens bloggar längre? Vem vill läsa om andras psykiska ohälsa. Vi har ju Therese Lindgren, Tova Helgesson, ja varenda youtuber. Vad ska vi med alla småbloggar om samma innehåll till?

Jag valde att börja skriva om min psykiska hälsa, men inte trodde jag att jag där med skulle tillhöra denna stora grupp som nuförtiden skriver ut om sitt psyke som att det vore en dagbok ingen annan läste. Vi är för öppna. Det kommer med stor sannolikhet att skada oss i framtiden. Det skadade mig. Vi är redan instabila, så varför lägga det på en ännu skörare tråd som internet? Det som en gång läggs ut stannar för evigt. Det kan tillslut vändas emot dig, tänk på det.

Jag har inte bestämt mig ännu, kommer troligen inte göra på länge. Men jag vet att min psykiska hälsa nog bör stanna mellan mig och dem jag väljer att prata om den med ansikte mot ansikte framöver. Jag tror jag är ganska redo att lämna denna bloggen bakom mig.

Jag vill inte vara deprimerade Wilma längre. Jag vill inte ha den stämpeln längre.

Likes

Comments

Det är ett nytt år, mitt första år jag påbörjar utan honom och hans nyårslöften som vi båda visste vi inte kunde hålla. Jag valde att hålla detta år helt löftfritt, för jag har ändå ingen som honom här på jorden som kan pusha mig på samma sätt som han gjorde.

Jag satt och väntade på ett samtal där han skulle skrika "GOTT NYTT ÅR" i ungefär 2 timmar innan jag tillslut somnade. För helt ärligt känns det som att han bor kvar i Italien och att vi snart kommer träffas igen. Men jag börjar sakta men säkert inse nu att jag aldrig kommer få ett av hans efterlängtade samtal igen. Inga fler nattsamtal. Inga fler kramar. Inga fler bruna ögon som glittrar när han skrattar. Ingen mer N..

Jag ska klara detta! Jag ska klara mig igenom detta året! Kämpa för att saker o ting ska bli bättre! Jag ska kämpa för honom och mig.

Jag skrev detta - och lite till som jag valt att inte ta med här på bloggen - på min privata instagram för lite mindre än ett år sedan, den andra januari för att vara exakt.
Som jag nämnde på bloggen för några veckor sedan har jag räknat ner och fruktat nyårsafton redan sen första december. Jag är rädd, rädd att jag ska bryta ihop, rädd att bli alldeles svag igen, jag är livrädd att hamna längre ner än förr.

Det finns datum som påminner mig om honom, den fjortonde april, samtliga advent, nyår, den tjugonionde juni.. Jag är borta, nästan levande död dessa dagar. Det kanske inte syns utåt, men jag är trasig dessa dagar. Jag kämpar, främst mot mig själv och mina hjärnspöken, dessa dagar och det enda som kommer ur den kampen är skuldkänslor. Jag vill inte vara ledsen över det som hände, vet att jag inte hade kunnat göra saker annorlunda. Men någonstans långt inom mig finns det något som säger att jag kunnat ändra på hela situationen och svarat, ett enkelt klick på den gröna luren och kvällen hade varit räddad. Men så var det inte, för jag visste inte och därför ska jag inte leva med dessa skuldkänslor, det var inte mitt fel.

Men i år har jag nyårslöften, några stycken faktiskt.

- Skriva på boken och förhoppningsvis få den klar
- Höra av mig till några bokförlag och se om det är någon som vill trycka den
- Skaffa sommarjobb, helst diska på ett café eller en resturang
- Höja mina betyg i geografi, samhällskunskap, religion, kemi och slöjd
- Jobba med min psykiska ohälsa och komma någonvart i mitt mående

Några kanske tycker att det är stora löften, andra små. Ja, gällande boken kanske är för höga men jag vill, och då tänker jag kämpa för något jag älskar att göra. De andra löftena tror jag att jag kommer lyckas med, förhoppningsvis.

Jag ska kämpa, för hans skull, men främst för mig själv. Jag ska komma framåt i livet trots mitt självförtroende och mående, ska nå mina mål. Jag är trött på att vara ledsen, är trött på att vara trött, jag tänker kämpa. För vår skull!

Likes

Comments

Jag har bestämt mig för att ta tag i en utav mina drömmar.
Den andra december skrev jag om min dröm att bli författar, där nämnde jag att jag har långt kvar i min utveckling och att jag inte ville påbörja något nu. Men jag som person ändrar mig snabbt i mina val, vilket ni troligen har märkt.

Jag har börjat skriva på något jag hoppas kunna bli i längden av en roman och inte en novell. Begreppet novell är brett, jag vet. Men jag är villig att hålla med min svenskalärare när hon säger att en novell är mellan 1000-2000 ord. Jag vill skriva något som är minst 100 sidor långt och hoppas på att mitt tålamod och självförtroende håller så långt.

Jag är inte en person som planerar mina texter innan jag börjar skriva dem utan skriver bara på känslan, detta kanske är en stor brist i mitt skrivande - jag vet inte. Hur som helst har jag några idéer.

  • Boken ska handla om ett gaypar
  • Den ena huvudkaraktären ska heta Erwin (döpt efter Erwin Rommel, en tysk generalmajor, jag vet det är hemskt) och den andra troligen Felix, har inte riktigt bestämt mig.
  • Erwins övertrevliga men något irriterande bästa vän Alva ska ha en stor och viktig roll i boken
  • Det ska utspela sig på Gotland så jag kan beskriva miljön bra

Det är i princip allt jag har planerat. Kanske inte en så bra grund, men jag tycker i alla fall om konceptet. Är väldigt överexalterad över detta och hoppas verkligen att jag slutför detta. Jag vet att det kommer ta tid, men jag tänker inte stressa. Ska försöka lägga hela min själ i denna bok och bli helt nöjd med den.

Önska mig lycka till!

Likes

Comments

Något jag har tänkt mycket på på senaste är att jag på denna blogg måste skriva om psykisk ohälsa och främst om hur jävla dåligt jag mår för att få läsare. Rubriken måste ha ordet depression i sig för att visningarna ska gå uppåt. Denna delen av internet är ju helt skev? För mina framsteg är det ingen som bryr sig om, folk vill enbart läsa om en liten nedstämd 15 åring som gråter sig tills söms varje natt. Ursäkta?

Jag vet själv att när man mår dåligt vill en ha något att läsa som en kan relatera till, att någon ska sätta ord på det en känner. Men ingen vill uppenbarligen läsa om att en kan må bättre. Sluta. För att må bättre kan ni inte sitta och mata er själva med det negativa, det kommer inte leda någonstans. För det kommer dra ner er ännu djupare, tro mig.

Jag fick reda på att en person hade sökt på självskadebeteende och att min blogg då kommit upp. Men jag ska säga en sak, att söka på sådana här saker och läsa om depression och allt runt omkring detta ämne kommer inte leda någon vart. Tillslut kommer det inte att hjälpa att sitta och läsa om människor som skadar sig själva och historier kring människor som avslutat sina egna liv. Det kommer trigga er, få er att fastna i det mörker ni lever i. Skärp er! Sluta skada er själva psykiskt genom dessa comunityn, för det är sjuka grejer som kommer upp med dessa sökord.

Ni behöver inte må såhär, och första steget är att sluta mata dig själv. Jag gjorde detta misstag och sjönk djupare, för trots att du tror att det inte triggar dig och att det hjälper dig så gör det motsatsen.

Sök hjälp, prata med ungdomsmottagningen, prata på ​BRIS hemsida , prata med dina föräldrar om det känns bra. Ni kan inte sitta och söka hjälp på dessa sjuka sidor, för det kommer inte göra ett skit bättre.

Nu kom jag inte på helt andra spår, men det jag vill komma fram till är: ni behöver se att det finns framgång och att man kan på bättre. Så sluta läs om enbart det dåliga, trots att det kan vara en tröst. Försök skapa en balans, för det är det som kommer få dig att må bättre tillslut.

Likes

Comments

Jag har insett hur mycket jag hatar män. Jag hör dagligen äckliga kommentarer och uttryck från cismän i min omgivning, ord som får mig att vilja spy dem rakt i ansiktet.

"Jag skulle aldrig kunna ha sex med en person jag har respekt för, en man alltså"

Detta sa en kille i min klass för någon dag sedan, något som fick mig att inse vilken skev jävla värld vi lever i. För på landsbygden är det fortfarande ganska äckligt att vara homosexuell, och kvinnosynen är vidrig oftast.
'Dra inte alla över en kam Wilma' nähe? Men det får ju en cisman göra? Vad ska hindra mig?

Jag är trött på er, vill aldrig höra ett ord från er igen. Men jag har inget val, för jag måste gå till skolan, få en utbildning, skaffa en framtid. Och kanske kommer den framtiden ge mig en möjlighet att göra skillnad, kanske kommer jag och andra kunna ändra på detta sjuka samhälle vi lever i. För det är dags att vakna upp, sluta tåla allt och faktiskt visa att detta inte är okej.

Låt mig hata män, känn dig kränkt. Jag har min anledning att hata män, men vad har du för anledning att känna dig träffad?

Likes

Comments

Att ge ut en bok är något jag alltid har drömt om, ända sedan barnsben. Astrid Lindgren var min stora idol som barn och favoritboken var Mio min Mio, än idag vill jag att mitt framtida barn ska heta Mio. Tack mamma för att du ledde mig in i denna fantastiska värld, min kärlek till böcker är din förtjänst.

Jag började läsa i tidig ålder, kunde nästa läsa flytande i 1an. När jag gick på lågstadiet så hade vi läsa- högt böcker, varav det fanns tre nivåer - blå, gul, grön. Jag hade den gröna eftersom jag inte har svårt att läsa alls och var en utav tre (om jag inte minns fel) som hade just den boken. Detta byggde upp mitt självförtroende inom skrivandet, det är i alla fall vad jag tror. För genom att vara bra på att läsa och ha bra läsförståelse så fick jag mycket beröm, både hemifrån men även från min kära lärare Lena. Jag ska inte glömma bort att ge min mamma cred för att ha läst för mig under hela min barndom, det gav mig grunden och det är jag evigt tacksam för, men även för läslust hon gett mig!

Jag kan hitta gamla sagor och noveller jag skrivit när jag var 10 på den här datorn, berättelser om barn som inte ville bli vuxna, eller drakar som slogs. Jag älskade att skriva, det var en trygghet någonstans att glömma verkligheten för någon minut och leva sig in i sin alldeles egna fantasivärld. Det gör jag än idag, skriver och stänger ute mina andra tankar. Det dämpar ångest och jag får låtsas vara någon annan ett tag, för jag skriver alltid i förstaperson. Jag skriver mina egna historier och ritar upp ett nytt jag. Jag är en pojke gråtandes i ån, jag är en älva som hjälper djuren att hitta rätt.

Jag fr mig själv att låta som en poet, vilket jag verkligen inte är. Men jag älskar hur adjektiv kan få enkla meningar att låta helt magiska, jag älskar att jag kan skapa något så vackert.
Jag lever ofta i min fantasivärld och försöker tänka ut nya idéer till nya berättelser, på bussen, på kvällen, medans jag läser mina favoritförfattares böcker.

Jag har skrivit många texter, glada som sorgliga, vissa i ren panik att fly från mig själv och min psykiska ohälsa. Men jag vet att jag någon dag kommer ge ut en bok, när jag väl har hittat min genre och hur jag tycker om att skriva. Jag vill ha en riktigt bra idé som jag verkligen tycker om och kanske till och med när jag tänkt ut en uppföljare. Jag gillar inte att ta förhastade slutsatser och därför vill jag vara säker, säker på att jag kommer älska mitt verk. För jag vill vara stolt, inte stolt på det sättet jag blivit när jag vunnit ett pris i skolan för en utav mina halvbra noveller, utan lika stolt som när man lärde sig cykla som liten.

Jag behöver utvecklas, lära mig den svenska grammatiken korrekt och lära mig stava ordentligt. Jag är fortfarande inte helt säker när jag ska använda de eller dem, trots alla trick. Vet fortfarande inte när det ska vara enda eller ända då vissa säger att ända betyder enbart röv, men internet säger något annat. Jag behöver lära mig att dra gränser i mina texter och hålla en tydlig röd tråd. Jag har mycket utveckling framför mig, men jag är beredd att lägga ner mycket utav min vakna tid på att lära mig, för jag vill verkligen lära mig. Jag vill tro på mig själv och faktiskt låta mig själv göra något jag älskar, jag förtjänar det.

Tack för ni tagit er tiden att läsa ännu ett utav mina ganska tråkiga inlägg, det vara trevligt att ha dig här. Frivilliga kramar <3

Likes

Comments

Idag är saknaden av honom extra stor, jag vet inte riktigt varför. Kanske har det med att det är den första december idag, kanske har det att göra med att det var den 29e i tisdags, kanske har det med novellen jag skickade in till nobel idag som handlade om honom. Hur om helst så gör det ont, ännu ondare än vanligt. I slutet av denna månad kommer jag fira mitt andra nyår utan honom, kommer inte få ha honom i telefonluren medans klockan slår över från 23.59 till 00.00, inga meningslösa nyårslöften som vi båda vet att vi inte kommer kunna hålla. Jag vet hur ont det gjorde förra året, jag vet hur ont det kommer göra detta året. Jag gav mig själv ett löfte förra året - att kämpa vidare för hans skull. Jag lovade mig själv att där med försöka skaffa en fin framtid, som han önskade. Jag ska utbilda mig för att kunna hjälpa andra som var i hans sits, ungdomar som lider av svår psykisk ohälsa. Jag ska laga människor, eller i alla fall hjälpa dem på vägen. Att jag inte lyckades rädda en människa kommer inte stoppa mig från att hjälpa andra människor, för det är min dröm.

December ska vara en vacker månad, full av glädje och kärlek. Men jag hatar vår sista månad på året, den gör ont. För nu börjar nedräkningen för mig, långt innan er nedräkning de där sista 10 sekunderna på året. Idag är det 30 dagar kvar tills jag kommer bryta ihop inombords och försöka le med de andra i mitt sällskap.

Byter sidospår väldigt ofta i detta inlägg som ni kanske märker, men jag vill med allt. Så nu, angående min novell.
Jag skrev e novell, började redan i somras som varje år. Jag visste precis vad jag ville skriva och såklart är han huvudpersonen som vanligt. Jag vill inte gå in i detalj på vad den handlade om, men jag kan visa er en mening ur novellen jag lämnade in till Nobel.

"Jag faller för pojkar som faller från klippavsatser"

Jag vet inte vad jag ska tycka om min novell egentligen, för jag tyckte verklige inte om den. Den var rörig och full av känslor, vet inte ens hur många gånger brutit ihop när jag skrev den. Nu är den inlämnad i alla fall och det är en trygghet någonstans då jag inte kan ändra mer på den, slipper ha ångest över den. Samtidigt är det en press, jag har vunnit hederspris en gång och vunnit två gånger rad. Därför har jag en press på mig att jag måste vara bäst igen. Det är jobbigt, men jag är ändå glad över den pressen då jag verkligen presterar då. Wilma Humbla, lika delad som vanligt i sina åsikter.

Ska inte fortsätta skiva om mina i-landsproblem nu, hoppas ni mår okej idag och får en hyfsad dag. Frivilliga kramar <3

Likes

Comments

Detta inlägg kommer innehålla spoilers, så har ni inte sätt alla filmer samt läst alla böcker råder jag er att inte läsa detta inlägg!

1. Favorit bok?: Harry Potter och fången från Azkaban

2. Favorit film?: Harry Potter och Fenixorden

3: Sämsta boken?: Harry Potter och De vises sten

4. Sämsta filmen?: Harry Potter och Hemligheternas Kammare

5. Delar av böckerna/filmerna som fick dig att gråta?: Sirius död, Snapes död, när man får en tillbaka blick på Snape och Lilly. Aldrig gråter mer än till dessa scener..

6. Twilight Vs Harry potter?: Harry Potter är bättre skriven och regisserad, men gillar Twillight historien bättre. Men som sagt är Harry Potter betydligt bättre egentligen.

7. Om du kunde vara tillsammans med en av Harry Potter karaktärerna vem skulle det vara?: Neville

8. Favorit karaktär?: Aaah, hur ska man ens kunna välja en? Men typ, Hagrid eller Sirius tror jag. Men älskar Snape efter typ 4 boken, såå..

9. Vad skulle din patronus vara?: Grävling troligen

10. Om du kunde ha Uppståndelse stenen, osynlighets manteln eller Elder trollspöt villket skulle du välja?: Uppståndelse stenen, inga frågor på det tack.

11. Är du upprörd för att några av delarna inte kom upp i filmerna?: Väldigt, några utav mina favorit delar i böckerna nämndes inte ens i filmerna.

12. Vilket elevhem tillhör du?: I'M A HUFFLEPUFF

13. Favorit ämne på Hogwarts?: Trolldryckskonst, daah!

14. Favorit professor?: Snaaaape

15. Om du kunde träffa någon skådesplerare från Harry Potter vem skulle det vara?: Robbie Coltrane (Hagrid), Robert Pattinson (Cedric Diggory) och Julie Walters (Molly Weasley)

16. Om du kunde göra en trollformel i verkliga livet vilket skulle det vara?: Ingen jävla aning

17. Har du spelat några av tv-spelen?: Japp, Harry Potter och de vises sten

18. Om du var i Qudditch teamet vilket position skulle du spela?: Första sökande. (First Seeker)

19. Var du nöjd med slutet?: Nej, absolut inte. Snape skulle inte ha dött, Harry kunde gärna fått dö istället. Kommer aldrig förlåta författaren för att dödat Fred, mitt hjärta var krossat i flera dagar efteråt.

20. Hur mycket betyder Harry Potter för dig?: ALLT. Inga mer frågor på det.

Så detta var en lite TAG som får komma ut nu då jag inte hunnit skriva något inlägg denna veckan, har ju praoat 10-17 varje dag så..
Aja, TAGS är uppskattade ibland, så varför inte.
Kommer troligen ut något i helgen som är mer intressant, ett litet extra inlägg liksom!

Likes

Comments

Detta inlägget är inspirerat av Vera's inlägg, så det är absolut inte min idé. Cred till @VERAEMDEN !

Till fjortonåriga Wilma, april 2015
Från femtonåriga Wilma, november 2016

Kära fjortonåriga Wilma, du mår piss, jag vet det. Folk vet inte om det än, för du är bara fjorton och livrädd för allt som har med ditt mående att göra. Jag vet om paniken som uppstår inom dig när någon frågar hur du mår, för du vill verkligen inte skada andra. Jag vet att du aldrig mer kommer vilja berätta för en människa hur du mår efter den 29 juni, men att sitta i din säng långt efter midnatt varje dygn och gråta lungorna ur dig kommer inte hjälpa.

Alla dagar efter den 18 juli 2014 kommer kännas värdelösa, du kommer gå in i en djup depression efter det, ett mörker som du aldrig tros komma ur. Du kommer hata dig själv, allt som har med dig att göra. Du bär på en grundlös sorg, ilska och hat Wilma. Allt tack vare den där nu i efterhand mörka fredagseftermiddagen, en händelse som får dig att tro att du aldrig kommer kunna leva med dig själv igen. Jag förstår dig, för du kommer drömma mardrömmar i ett år framöver, mardrömmar värre än de du drömde innan dess. Allt detta på grund av hans handlingar.

Det är vad du tror den 11 april, för allt som kunde gå fel tror du redan hänt vid det här laget. Men en till död väntar dig, en bortgång som kommer slita dig i tusen bitar. För du kommer ta på dig skulden för allt, till och med N's död. Du kommer aldrig glömma alla röstmeddelanden han i panik lämnade i din röstbrevlåda, du kommer aldrig glömma paniken i hans röst. Den 29 juni klockan 03.14 kommer du för evigt påminnas om hans skrik, för du anser att det var ditt fel. Men Wilma, det var inte ditt fel, för det var bara en tidsfråga innan detta skulle inträffa, det vet du nu i efterhand.

Detta kommer leda till att du inte kommer kunna se din egen framtid, ja för du kan knappt se vad du ska göra nästa vecka just nu. Du har gett upp, du tror inte att det finns något ljus, för du lever i totalt mörker. För du försöker inte ens ta dig ur den där depressionsgropen, du tycker att det är en trygghet att må dåligt, för då behöver en inte kämpa. Det är så naivt Wilma, att du lever i din lilla fantasivärld och målar upp en sådan romantiserad bild av din psykiska ohälsa, femtonåriga Wilma som nu sitter och skriver detta till dig avskyr den sidan av dig, för du försökte inte ta dig ur det som höll på att ta död på dig, det kommer jag aldrig förlåta dig för.. Du hade möjligheten att söka hjälp, men du valde att vänta tills den stund att du knappt kunde resa dig längre.

Du tycker att kärlek är det vidrigaste som finns, du hatar meningen "jag älskar dig" och kommer aldrig mer vilja höra den. Din brist på tillit kommer förstöra två av dina framtida förhållanden. Men det är inte ditt fel Wilma, du förstördes den där sena eftermiddagen i mitten av juli, han förstörde dig. Du kanske tror att du aldrig kommer kunna älska någon igen, men det ligger två till tonårsförälskelser framför dig, en helt värdelös som inte är besvarad, men även en helt fantastisk. Du kommer lägga ner hela din själ i denna person, i alla fall så mycket som du kan efter alla dessa kvällar. Tyvärr kommer personen dumpa dig, men du är lycklig ändå, för du kunde äntligen älska igen. Denna person kommer rädda dig, få dig att se en framtid. Du kommer fortfarande aldrig lita fullt ut på en människa igen, men denna personen öppnade upp dig. Jag vet att du kommer vara tacksam för det.

-

Du påstår att du dog med honom, att du aldrig kommer bli glad igen. Men Wilma, du är bara fjorton år. Du har förhoppningsvis inte ens levt hälften av din livstid. Du har ett helt liv framför dig och med denna packning kommer du komma långt.

Hans död kommer du bära med dig i ditt samvete än när du är femton, det kan jag erkänna, men du ska veta att det inte var ditt fel. För du måste vidare. För det skulle N velat, för det är det du vill innerst inne, du vill inte må såhär. Det betyder inte att det inte får göra ont ibland, det betyder inte att det alltid kommer kännas lätt. Men det finns bara en väg. Framåt. Jag vet inte riktigt vart den kommer leda. Men jag vet att den innehåller fler berg - och fler dalar. Fler törniga stigar, men även lugna vatten. Jag sa detta till mig själv för någon dag sedan, men det gäller även dig. Du måste gå vidare.

Jag vet att du hatar denna mening, men det kommer faktiskt bli bättre. Det finns folk som kommer älska dig, och tro mig när jag säger att du inte kommer må sämre än såhär det närmsta året. Du kommer vara lyckligare, varje dag kommer inte innehålla ångest och du kommer faktiskt få några timmars sömn varje natt. Mardrömmarna kommer bli mildare och du kommer bli starkare. Dina föräldrar och vänner kommer få veta sanningen om ditt mående och de kommer att stötta dig. Du överdramatiserar det hela Wilma, för du är ju trots allt bara fjorton år och tror att allt är värre än vad det egentligen är. Ett år äldre Wilma kanske inte har så mycket mer livserfarenhet, men jag kan i alla fall tala om för dig att du kommer må bättre.

Med vänliga hälsningar, Wilma femton år

Likes

Comments