View tracker

Jag har insett hur mycket jag hatar män. Jag hör dagligen äckliga kommentarer och uttryck från cismän i min omgivning, ord som får mig att vilja spy dem rakt i ansiktet.

"Jag skulle aldrig kunna ha sex med en person jag har respekt för, en man alltså"

Detta sa en kille i min klass för någon dag sedan, något som fick mig att inse vilken skev jävla värld vi lever i. För på landsbygden är det fortfarande ganska äckligt att vara homosexuell, och kvinnosynen är vidrig oftast.
'Dra inte alla över en kam Wilma' nähe? Men det får ju en cisman göra? Vad ska hindra mig?

Jag är trött på er, vill aldrig höra ett ord från er igen. Men jag har inget val, för jag måste gå till skolan, få en utbildning, skaffa en framtid. Och kanske kommer den framtiden ge mig en möjlighet att göra skillnad, kanske kommer jag och andra kunna ändra på detta sjuka samhälle vi lever i. För det är dags att vakna upp, sluta tåla allt och faktiskt visa att detta inte är okej.

Låt mig hata män, känn dig kränkt. Jag har min anledning att hata män, men vad har du för anledning att känna dig träffad?

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - click here!

Likes

Comments

View tracker

Att ge ut en bok är något jag alltid har drömt om, ända sedan barnsben. Astrid Lindgren var min stora idol som barn och favoritboken var Mio min Mio, än idag vill jag att mitt framtida barn ska heta Mio. Tack mamma för att du ledde mig in i denna fantastiska värld, min kärlek till böcker är din förtjänst.

Jag började läsa i tidig ålder, kunde nästa läsa flytande i 1an. När jag gick på lågstadiet så hade vi läsa- högt böcker, varav det fanns tre nivåer - blå, gul, grön. Jag hade den gröna eftersom jag inte har svårt att läsa alls och var en utav tre (om jag inte minns fel) som hade just den boken. Detta byggde upp mitt självförtroende inom skrivandet, det är i alla fall vad jag tror. För genom att vara bra på att läsa och ha bra läsförståelse så fick jag mycket beröm, både hemifrån men även från min kära lärare Lena. Jag ska inte glömma bort att ge min mamma cred för att ha läst för mig under hela min barndom, det gav mig grunden och det är jag evigt tacksam för, men även för läslust hon gett mig!

Jag kan hitta gamla sagor och noveller jag skrivit när jag var 10 på den här datorn, berättelser om barn som inte ville bli vuxna, eller drakar som slogs. Jag älskade att skriva, det var en trygghet någonstans att glömma verkligheten för någon minut och leva sig in i sin alldeles egna fantasivärld. Det gör jag än idag, skriver och stänger ute mina andra tankar. Det dämpar ångest och jag får låtsas vara någon annan ett tag, för jag skriver alltid i förstaperson. Jag skriver mina egna historier och ritar upp ett nytt jag. Jag är en pojke gråtandes i ån, jag är en älva som hjälper djuren att hitta rätt.

Jag fr mig själv att låta som en poet, vilket jag verkligen inte är. Men jag älskar hur adjektiv kan få enkla meningar att låta helt magiska, jag älskar att jag kan skapa något så vackert.
Jag lever ofta i min fantasivärld och försöker tänka ut nya idéer till nya berättelser, på bussen, på kvällen, medans jag läser mina favoritförfattares böcker.

Jag har skrivit många texter, glada som sorgliga, vissa i ren panik att fly från mig själv och min psykiska ohälsa. Men jag vet att jag någon dag kommer ge ut en bok, när jag väl har hittat min genre och hur jag tycker om att skriva. Jag vill ha en riktigt bra idé som jag verkligen tycker om och kanske till och med när jag tänkt ut en uppföljare. Jag gillar inte att ta förhastade slutsatser och därför vill jag vara säker, säker på att jag kommer älska mitt verk. För jag vill vara stolt, inte stolt på det sättet jag blivit när jag vunnit ett pris i skolan för en utav mina halvbra noveller, utan lika stolt som när man lärde sig cykla som liten.

Jag behöver utvecklas, lära mig den svenska grammatiken korrekt och lära mig stava ordentligt. Jag är fortfarande inte helt säker när jag ska använda de eller dem, trots alla trick. Vet fortfarande inte när det ska vara enda eller ända då vissa säger att ända betyder enbart röv, men internet säger något annat. Jag behöver lära mig att dra gränser i mina texter och hålla en tydlig röd tråd. Jag har mycket utveckling framför mig, men jag är beredd att lägga ner mycket utav min vakna tid på att lära mig, för jag vill verkligen lära mig. Jag vill tro på mig själv och faktiskt låta mig själv göra något jag älskar, jag förtjänar det.

Tack för ni tagit er tiden att läsa ännu ett utav mina ganska tråkiga inlägg, det vara trevligt att ha dig här. Frivilliga kramar <3

Likes

Comments

View tracker

Idag är saknaden av honom extra stor, jag vet inte riktigt varför. Kanske har det med att det är den första december idag, kanske har det att göra med att det var den 29e i tisdags, kanske har det med novellen jag skickade in till nobel idag som handlade om honom. Hur om helst så gör det ont, ännu ondare än vanligt. I slutet av denna månad kommer jag fira mitt andra nyår utan honom, kommer inte få ha honom i telefonluren medans klockan slår över från 23.59 till 00.00, inga meningslösa nyårslöften som vi båda vet att vi inte kommer kunna hålla. Jag vet hur ont det gjorde förra året, jag vet hur ont det kommer göra detta året. Jag gav mig själv ett löfte förra året - att kämpa vidare för hans skull. Jag lovade mig själv att där med försöka skaffa en fin framtid, som han önskade. Jag ska utbilda mig för att kunna hjälpa andra som var i hans sits, ungdomar som lider av svår psykisk ohälsa. Jag ska laga människor, eller i alla fall hjälpa dem på vägen. Att jag inte lyckades rädda en människa kommer inte stoppa mig från att hjälpa andra människor, för det är min dröm.

December ska vara en vacker månad, full av glädje och kärlek. Men jag hatar vår sista månad på året, den gör ont. För nu börjar nedräkningen för mig, långt innan er nedräkning de där sista 10 sekunderna på året. Idag är det 30 dagar kvar tills jag kommer bryta ihop inombords och försöka le med de andra i mitt sällskap.

Byter sidospår väldigt ofta i detta inlägg som ni kanske märker, men jag vill med allt. Så nu, angående min novell.
Jag skrev e novell, började redan i somras som varje år. Jag visste precis vad jag ville skriva och såklart är han huvudpersonen som vanligt. Jag vill inte gå in i detalj på vad den handlade om, men jag kan visa er en mening ur novellen jag lämnade in till Nobel.

"Jag faller för pojkar som faller från klippavsatser"

Jag vet inte vad jag ska tycka om min novell egentligen, för jag tyckte verklige inte om den. Den var rörig och full av känslor, vet inte ens hur många gånger brutit ihop när jag skrev den. Nu är den inlämnad i alla fall och det är en trygghet någonstans då jag inte kan ändra mer på den, slipper ha ångest över den. Samtidigt är det en press, jag har vunnit hederspris en gång och vunnit två gånger rad. Därför har jag en press på mig att jag måste vara bäst igen. Det är jobbigt, men jag är ändå glad över den pressen då jag verkligen presterar då. Wilma Humbla, lika delad som vanligt i sina åsikter.

Ska inte fortsätta skiva om mina i-landsproblem nu, hoppas ni mår okej idag och får en hyfsad dag. Frivilliga kramar <3

Likes

Comments

Detta inlägg kommer innehålla spoilers, så har ni inte sätt alla filmer samt läst alla böcker råder jag er att inte läsa detta inlägg!

1. Favorit bok?: Harry Potter och fången från Azkaban

2. Favorit film?: Harry Potter och Fenixorden

3: Sämsta boken?: Harry Potter och De vises sten

4. Sämsta filmen?: Harry Potter och Hemligheternas Kammare

5. Delar av böckerna/filmerna som fick dig att gråta?: Sirius död, Snapes död, när man får en tillbaka blick på Snape och Lilly. Aldrig gråter mer än till dessa scener..

6. Twilight Vs Harry potter?: Harry Potter är bättre skriven och regisserad, men gillar Twillight historien bättre. Men som sagt är Harry Potter betydligt bättre egentligen.

7. Om du kunde vara tillsammans med en av Harry Potter karaktärerna vem skulle det vara?: Neville

8. Favorit karaktär?: Aaah, hur ska man ens kunna välja en? Men typ, Hagrid eller Sirius tror jag. Men älskar Snape efter typ 4 boken, såå..

9. Vad skulle din patronus vara?: Grävling troligen

10. Om du kunde ha Uppståndelse stenen, osynlighets manteln eller Elder trollspöt villket skulle du välja?: Uppståndelse stenen, inga frågor på det tack.

11. Är du upprörd för att några av delarna inte kom upp i filmerna?: Väldigt, några utav mina favorit delar i böckerna nämndes inte ens i filmerna.

12. Vilket elevhem tillhör du?: I'M A HUFFLEPUFF

13. Favorit ämne på Hogwarts?: Trolldryckskonst, daah!

14. Favorit professor?: Snaaaape

15. Om du kunde träffa någon skådesplerare från Harry Potter vem skulle det vara?: Robbie Coltrane (Hagrid), Robert Pattinson (Cedric Diggory) och Julie Walters (Molly Weasley)

16. Om du kunde göra en trollformel i verkliga livet vilket skulle det vara?: Ingen jävla aning

17. Har du spelat några av tv-spelen?: Japp, Harry Potter och de vises sten

18. Om du var i Qudditch teamet vilket position skulle du spela?: Första sökande. (First Seeker)

19. Var du nöjd med slutet?: Nej, absolut inte. Snape skulle inte ha dött, Harry kunde gärna fått dö istället. Kommer aldrig förlåta författaren för att dödat Fred, mitt hjärta var krossat i flera dagar efteråt.

20. Hur mycket betyder Harry Potter för dig?: ALLT. Inga mer frågor på det.

Så detta var en lite TAG som får komma ut nu då jag inte hunnit skriva något inlägg denna veckan, har ju praoat 10-17 varje dag så..
Aja, TAGS är uppskattade ibland, så varför inte.
Kommer troligen ut något i helgen som är mer intressant, ett litet extra inlägg liksom!

Likes

Comments

Detta inlägget är inspirerat av Vera's inlägg, så det är absolut inte min idé. Cred till @VERAEMDEN !

Till fjortonåriga Wilma, april 2015
Från femtonåriga Wilma, november 2016

Kära fjortonåriga Wilma, du mår piss, jag vet det. Folk vet inte om det än, för du är bara fjorton och livrädd för allt som har med ditt mående att göra. Jag vet om paniken som uppstår inom dig när någon frågar hur du mår, för du vill verkligen inte skada andra. Jag vet att du aldrig mer kommer vilja berätta för en människa hur du mår efter den 29 juni, men att sitta i din säng långt efter midnatt varje dygn och gråta lungorna ur dig kommer inte hjälpa.

Alla dagar efter den 18 juli 2014 kommer kännas värdelösa, du kommer gå in i en djup depression efter det, ett mörker som du aldrig tros komma ur. Du kommer hata dig själv, allt som har med dig att göra. Du bär på en grundlös sorg, ilska och hat Wilma. Allt tack vare den där nu i efterhand mörka fredagseftermiddagen, en händelse som får dig att tro att du aldrig kommer kunna leva med dig själv igen. Jag förstår dig, för du kommer drömma mardrömmar i ett år framöver, mardrömmar värre än de du drömde innan dess. Allt detta på grund av hans handlingar.

Det är vad du tror den 11 april, för allt som kunde gå fel tror du redan hänt vid det här laget. Men en till död väntar dig, en bortgång som kommer slita dig i tusen bitar. För du kommer ta på dig skulden för allt, till och med N's död. Du kommer aldrig glömma alla röstmeddelanden han i panik lämnade i din röstbrevlåda, du kommer aldrig glömma paniken i hans röst. Den 29 juni klockan 03.14 kommer du för evigt påminnas om hans skrik, för du anser att det var ditt fel. Men Wilma, det var inte ditt fel, för det var bara en tidsfråga innan detta skulle inträffa, det vet du nu i efterhand.

Detta kommer leda till att du inte kommer kunna se din egen framtid, ja för du kan knappt se vad du ska göra nästa vecka just nu. Du har gett upp, du tror inte att det finns något ljus, för du lever i totalt mörker. För du försöker inte ens ta dig ur den där depressionsgropen, du tycker att det är en trygghet att må dåligt, för då behöver en inte kämpa. Det är så naivt Wilma, att du lever i din lilla fantasivärld och målar upp en sådan romantiserad bild av din psykiska ohälsa, femtonåriga Wilma som nu sitter och skriver detta till dig avskyr den sidan av dig, för du försökte inte ta dig ur det som höll på att ta död på dig, det kommer jag aldrig förlåta dig för.. Du hade möjligheten att söka hjälp, men du valde att vänta tills den stund att du knappt kunde resa dig längre.

Du tycker att kärlek är det vidrigaste som finns, du hatar meningen "jag älskar dig" och kommer aldrig mer vilja höra den. Din brist på tillit kommer förstöra två av dina framtida förhållanden. Men det är inte ditt fel Wilma, du förstördes den där sena eftermiddagen i mitten av juli, han förstörde dig. Du kanske tror att du aldrig kommer kunna älska någon igen, men det ligger två till tonårsförälskelser framför dig, en helt värdelös som inte är besvarad, men även en helt fantastisk. Du kommer lägga ner hela din själ i denna person, i alla fall så mycket som du kan efter alla dessa kvällar. Tyvärr kommer personen dumpa dig, men du är lycklig ändå, för du kunde äntligen älska igen. Denna person kommer rädda dig, få dig att se en framtid. Du kommer fortfarande aldrig lita fullt ut på en människa igen, men denna personen öppnade upp dig. Jag vet att du kommer vara tacksam för det.

-

Du påstår att du dog med honom, att du aldrig kommer bli glad igen. Men Wilma, du är bara fjorton år. Du har förhoppningsvis inte ens levt hälften av din livstid. Du har ett helt liv framför dig och med denna packning kommer du komma långt.

Hans död kommer du bära med dig i ditt samvete än när du är femton, det kan jag erkänna, men du ska veta att det inte var ditt fel. För du måste vidare. För det skulle N velat, för det är det du vill innerst inne, du vill inte må såhär. Det betyder inte att det inte får göra ont ibland, det betyder inte att det alltid kommer kännas lätt. Men det finns bara en väg. Framåt. Jag vet inte riktigt vart den kommer leda. Men jag vet att den innehåller fler berg - och fler dalar. Fler törniga stigar, men även lugna vatten. Jag sa detta till mig själv för någon dag sedan, men det gäller även dig. Du måste gå vidare.

Jag vet att du hatar denna mening, men det kommer faktiskt bli bättre. Det finns folk som kommer älska dig, och tro mig när jag säger att du inte kommer må sämre än såhär det närmsta året. Du kommer vara lyckligare, varje dag kommer inte innehålla ångest och du kommer faktiskt få några timmars sömn varje natt. Mardrömmarna kommer bli mildare och du kommer bli starkare. Dina föräldrar och vänner kommer få veta sanningen om ditt mående och de kommer att stötta dig. Du överdramatiserar det hela Wilma, för du är ju trots allt bara fjorton år och tror att allt är värre än vad det egentligen är. Ett år äldre Wilma kanske inte har så mycket mer livserfarenhet, men jag kan i alla fall tala om för dig att du kommer må bättre.

Med vänliga hälsningar, Wilma femton år

Likes

Comments

Folk får sätta sina feminismgränser vart en själv vill sätta dem, det är helt ens eget val. En kan heller inte sätta andras gränser för var deras yttrandegräns ska gå. Min åsikt, min blogg. Mina gränser kanske inte är dina gränser, så enkelt är det. Alla har rätt till sin åsikt/sina åsikter, och jag tänker inte hindra er. Om ni vill kalla er feminister eller manshatare, kanske till och med feminazi så får ni gärna göra det. Det struntar jag faktiskt i nu för tiden. För vet ni? Vi behöver dessa människor, det är de som hörs och därför de som för fram sina uttalanden. De får feministers talan framåt och utför därför kampen.

För ett år sedan vägrade jag kalla mig själv för feminist, jag avskydde den stämpeln samt innebörden av begreppet. Jag ansåg det som manshat samt att dra alla över en kam (kant, vad ni än vill kalla det) vilket jag nu insett att det inte innebär. Alla får tycka vad de vill om feminism, samt vilken innebörd det har i just dina öron. För mig personligen har det betydelsen jämställdhet, allas rätt i samhället. vare sig kön, sexualitet, nationalitet, religion och så vidare. I min synvinkel så står inte feminism enbart för jämställdhet mellan de två ciskönen (kvinna, man), utan mellan alla folkgrupper.

Något som det också pratas om väldigt ofta när en nämner feminism är kroppshår. Alltid denna eviga diskution om lite hår på kroppen. Varför är det så äckligt? Vad är det som äcklar er så hårt? Jag förstår helt ärligt inte, för vad är skillnaden på kroppshår på olika kroppar? Allt hår har samma funktion, värme och att ta upp all svett, även hålla undan bakterier och jag förstått det rätt, inte helt säker.

Det jag vill komma till är att du får tycka hur du vill, och jag får tycka hur jag vill. För en kan aldrig tycka fel, bara ha fel.
Vart du vill dra din gräns väljer du, och vill du inte kalla dig feminist utan något annat är det helt ditt val. För jag vet att det kan vara läskigt, särskilt som cisman. Ordet är smutsbelagt och låter väldigt fel i mångas öron. Många tycker det gått till en överdrift, vilket i några fall kan vara helt förståeligt. Men vi måste komma ihåg en sak, feminism handlar inte om att en folkgrupp ska ha bättre förutsättningar än en annan, utan fullkomlig jämställdhet!

Likes

Comments

Hej Wilmas läsare!

Jag heter Felicia, är 16 år och bor i Stockholm.
På min blogg skriver jag mest om min vardag med depression och ångest. Det är som min dagbok. Där skriver jag om saker jag varit med om och saker jag går igenom. Jag är bättre på att uttrycka mig i skrift än att tala om saker. Jag försöker göra så mycket inlägg jag orkar. Så ibland är min blogg uppdaterad hela tiden, och ibland så tar de några dagar till veckor tills jag skriver något. Då är de för att jag helt enkelt inte mår bra och har ingen ork till att uppdatera. Ni får gärna kika in på min blogg och kommentera, gilla, följa eller bara läsa om de är de ni känner för.

Det är väl allt ni behöver veta om mig. Om ni vill och jag låter intressant så är ni jättevälkomna in på min blogg som ni hittar HÄR!

Likes

Comments

Jag kan inte sitta här och säga "jag mår bra", för det vore en lögn. Men jag har kommit en bra bit! Jag går inte runt med en ständig klump i magen och jag känner inte att ett tjockt jävla block ligger över mitt huvud så jag knappt kan andas längre. Jag är inte stolt över min framgång, för ur mitt perspektiv har denna balans kostat mig många relationer samt väldigt mycket av mitt fysiska. Helt ärligt känns det som att min lycka varit på andras bekostnad. Kanske är det därför jag fortfarande kan ligga om kvällarna och gråta samt bli kvävd av alla skuldkänslor. Men jag börjar inse att allt ont här i världen, samt i min ungdomskrets, inte är mitt fel - men den där skulden lär väl aldrig försvinna helt..

Jag kan fortfarande inte säga att jag tagit mig ur min depression, för jag mår inte bra på papper. Mina skattningar visar fortfarande på en grov depression och det är sant, jag är inte ur det. Mardrömmarna lär aldrig försvinna, de bara finns kvar där om nätterna. Men jag har lärt mig att hantera dem bättre och tillslut kanske jag till och med lär mig att leva med dem.

"Det finns demoner i mitt huvud som säger en massa till mig. Dom kommer om nätterna när jag försöker sova och håller mig vaken. Jag försöker vifta iväg dom, men dom fortsätta säga till mig vad jag gjorde fel och hur ful o värdelös jag är.

Det blev som värst efter skråman den 29 Juni i år, jag tänker inte gå in på detalj - men det var där det började. Dom berättade sagor för mig när jag skulle somna. Sagor så hemska att dom blev till mardrömmar. Varje natt fick jag en ny uppgift då jag skulle lyckas få någon att fortsätta leva, att inte dö. Det kunde vara allt ifrån att personen tänkte hoppa från ett stup till att någon skar upp sina armar och ben. Min ända uppgift var att rädda dom. Men jag lyckades aldrig. Detta slutade med att jag inte vågade somna om nätterna. Jag ville inte se min bästa väns kropp träffa marken nedanför. Jag ville inte se någon dö..Visst, i grunden var det läskigt att drömma dessa drömmar. Men det som skrämde mig var att jag visste att jag skulle fortsätta drömma exakt samma dröm tills att jag klarade att rädda denna person. Och det var början på mina sovproblem. Ångestspökerna hade tagit över mina nätter."

Detta skrev jag på min blogg för lite mer än ett år sedan och nu när tittar tillbaka till det inser jag vilket helvete jag levde i. Jag blir helt ärligt ledsen, men även lycklig. För jag står här, trots alla motgångar. Men trots mina framsteg så måste jag vidare. För det skulle N velat, för det är det jag vill. Det betyder inte att det inte får göra ont ibland. Det betyder inte att det alltid kommer kännas lätt. Men det finns bara en väg. Framåt. Jag vet inte riktigt vart den går. Men jag vet att den innehåller fler berg - och fler dalar. Fler törniga stigar, men även lugna vatten. Det är sanningen som vi med depression lever i, en vet aldrig vad som väntar en. En vet aldrig om det kommer bli bättre eller om det kommer gå käpprätt åt helvete. Det är en osäkerhet vi lever i, och kanske en anledning till att en inte riktigt vågar chansa, att en håller sig tillbaka och fortsätter må dåligt för en är rädd att hamna längst ner på botten igen - jag har fått bevis på att det är så, vågar en kliva framåt så kan det gå nerför. Men jag är även livs levande bevis på att det kan gå uppåt istället.

Jag vet egentligen inte vart jag vill komma med detta inlägg, det är ganska oklart nu när jag läser igenom vad jag skrivit. Men jag tror det är en del i att ha en blogg om psykisk ohälsa, en behöver inte vara så professionell, en bara skriver om sina känslor och gör ett gott försök att hjälpa andra. Jag försöker att inte bli för personlig, men att vara kall och hård ger ju ingen större hjälp. Ni får ett smakprov, kanske även en styrka att se att någon annan inte mår bra. Ni får titta tillbaka på hur jag mådde, men även se mina framgångar. Varsågoda!

Likes

Comments

Vi har hört om BRIS och KRIS, men tyvärr så finns det inget (vad jag vet, rätta mig gärna) som kallas TRIS. Transpersoners rätt i samhället.
Idag ska jag, Wilma Humbla, lära er mina kunskaper kring begreppen könsidentitet samt pronomen. Begreppen är betydligt bredare än såhär, men detta är min tolkning och även den fakta jag lär mig.

Pronomen, ett ord du använder när du pratar om en person i tredjeperson, ej en könsidentitet. I dagens samhälle kopplar vi pronomen till könsidentitet och en kopplar ofta en könsidentitet till vad en har mellan sina ben. Penis, något du har när du är en pojke. Vagina, det du har när du är en flicka. Exempel på pronomen: han, hen, hin, hon, hyn, den m.m.


När vi pratar om kön så brukar vi prata om uppdelningen i binära kön. Alltså motsatta kön, män och kvinnor. Och så brukar vi säga att det finns fyra kategorier när det kommer till kön.
Det juridiska könet, som står i ditt pass. Det biologiska könet, som läkaren tyckte du var när du föddes. Det sociala könet, som andra människor tycker att du är. Det självupplevda könet, även kallat könsidentitet, som du själv tycker att du är. En genusvetare berättar om dessa kriterier på genus.se (http://www.genus.se/ord/transpersontrans/)
En cisperson är en person där alla de här fyra sakerna överensstämmer med varandra.
Om du är rätt cool med att du heter Leif och skulle tycka att det var jättekonstigt att du heter t.ex Stina och inte reflekterar över vilket omklädningsrum du går in i eller vad du har för personnummer, och folk oftast förstår dig på ett sätt som känns bra. Grattis! Du är en cisman. Eller om vi tänker motsatt, ciskvinna. Detta innebär att du aldrig behöver utsättas för transfobi och hatbrott. Transfobi innebär direkta fobiskt uttryck. Hatbrott, någon skriker efter en på stan eller att någon vill slå ner en. Det är aktiva handlingar som nedvärderar transpersoner på olika sätt eller hotar transpersoner. Ja, detta är sanning. Vi kan läsa om detta beteende på UMOs hemsida (http://www.umo.se/Vald--krankningar/Transfobi/ ). Samhället väljer dock att blunda för det, i många fall t.o.m skiter totalt i detta faktum.

Wilma, mitt namn. Ett namn som gör att jag dagligen blir felkönad samt att folk använder fel pronomen på mig. Jag är ingen tjej, jag är ingen kille. Sätt inte in mig i något utav dessa fack, det är fel. Mitt pronomen är inte hon, och bara för att jag är ickebinär så betyder inte det att mitt pronomen är hen. Jag är inte "en hin", för jag är inte mitt pronomen. Kommentarer som "vilken toalett går du på då?" samt "har du ett rep mellan benen, eller är det något extra kön jag har missat?" är exempel på sånt jag får dagligen via internet. I vardagsspråket får jag dagligen höra "hej tjejen!", något som i sig inte låter särskilt allvarligt men i själva verket skadar långt in på djupet.
Folk i min närhet struntar dagligen i vem jag är, och pågrund av detta går jag på helspänn varje dag, alla timmar på dygnet. Jag lever med daglig diskriminering och måste dagligen rätta folk, flera gånger per dag. För tänk dig, att någon dagligen bestämmer vem och vad du är. För att du ska få ett litet hum, tänk dig om någon dagligen påstod att du hette något annat, att din favoritmat var något annat, favoritfärg, intressen, läggning osv osv. Vi lever i en cisnorm, där alla antar vad och vem vi är. Ett samhälle där folk dagligen diskriminerar och förminskar transpersoner. Ett samhälle där transpersoner dagligen har tankar att skada sig själva eller t.o.m avsluta sitt eget liv, pågrund av att folk lever i okunskap och agerar respektlöst. Vi lever i ett samhälle där transpersoner dagligen hotas med livet, där transpersoner dagligen tvingas gå på en könad toalett, ha en siffra i sitt personnummer som bestämmer vilket kön du tillhör samt bli förminskade av enskilda individer via internet men även i verkliga livet.

Jag förstår att det kan vara svårt att lära sig, att en har växt upp i en cisnorm och att en lever i total okunskap kring detta ämne. Jag har förståelse att det tar tid, det är svårt att sätta sig in i ett perspektiv där en persons vardag består av förnekelse och oklarhet. Det är svårt att förstå hur det är att inte vara bekväm med hur en föddes och hur alla förväntar sig att vi ska vara. Innan jag förstod innebörden av detta så levde jag i förnekelse och talade näst intill precis så som människor talar till mig idag. Jag förstod inte hur de kunde vara så svårt att inte få vara sig själv i andras perspektiv.

Att äldre har svårt att förhålla sig till dessa förhållanden i vardagen är en helt annan fråga. Hur ska vi kunna ändra deras syn på hur samhället faktiskt ser ut idag och hur de ska agera i olika situationer. De är precis som alla andra uppväxta med denna cisprincip och har inte fått lära sig något annat. Men vi kan inte bara blunda för deras okunskap och låta dem felköna människor pågrund av deras ålder, vi måste rätta dem och lära ut det vi kan runt detta ämne. För en kommentar som "lilla flickan" eller "min stora pojke" skadar, även fast den kommer från någon en vet inte förstår allvaret. Att lära äldre är precis lika viktigt som att lära min generation. Det är viktigt, dags att folk får lära sig, dags att få bort transfobin, dags att människor accepteras som de är.
En lösning på att förminska transfobin är att lära ut redan från start i skolan om detta ämne, detta kan minska transfobin med tanke på att barn får kunskap redan från första början.

Jag citerar mig själv från en utav mina noveller: "Fördomar är hemska, de skadar oss, får oss att hata saker som egentligen kan vara fantastiskt. Fördomar tar inte bara kål på den som lever i okunskap, utan även det som folk tror något om."

Avslutningsvis vill jag nämna en kortfilm som lär ut väldigt bra fakta kring just ämnet pronomen, den kallas just pronomen och är skapad av Alva Ringbom, Erica Lövström Falkenström och Freja Lindberg. Enjoy!

Likes

Comments

Hej, hejsan, tja, tjena, hallå, tjenixen!

Jag är här, livs levande och skriver ett inlägg.
Det har hänt mycket sen sist och därför har jag inte uppdaterat här, trots mitt tomma löfte. Plugg, vänner, men även drama. Väldigt mycket drama. Men det hör inte hit.

Hur mår mina små vänner? Hänt något sen sist? Okej, slut på kallpratet.

Jag har velat ta upp en sak här på bloggen ett bra tag nu, könsidentitet och pronomen - i största del gällande transpersoner. Det är viktigt att tala om och det behöver uppmärksammas! Detta är ett forum där jag kan få min röst hörd och där med kan jag bidra till denna kamp.

En liten förvarning bara :)

Bilden är oseriös, lev med mitt fina drivduckface ;*

Likes

Comments