Vi har skapat ett liv.

Ett vackert litet liv med tio fingrar och tio tår, en välmående liten människa. Hon är resultatet av min och min sambos kärlek till varandra. Hur kan det då vara så svårt att känna den där oändliga kärleken till henne så många pratar om? Och den där glädjefyllda, sprudlande wow-faktorn över att man blivit förälder. Det man ser på medier och hör av dem i sin omgivning är att det är det häftigaste och mest fantastiska man varit med om. Man har fått ett litet mirakel som man kan titta på hur länge som helst.


Man hör inget om de långa nätterna, när man vaknar av hennes gråt fast tyckte att man precis gav henne mat och bytte blöjan.


Man hör inget om de hjärtskärande skriken den lilla människan kan ge ifrån sig. Även om hon är nymatad, nybajsad och har sovit.


Man hör inget om de dagarna då det lilla livet är bokstavligt talat fastklistrat vid en och vaknar varje gång man försöker lägga ner henne.


Man hör inget om de dagarna hon vill äta hela tiden, men släpper taget när mjölken börjat rinna till så det sprutar överallt.


Man hör inget om de stunderna man tänker "Varför skaffade jag barn över huvud taget?" "Vill jag ens ha barn?" "Jag tycker inte ens om henne!"


Älskar jag henne? Jag vet faktiskt inte. Hon är så vacker att det gör ont i själen, jag känner ansvar för henne och vill ge henne allt hon behöver - men jag vet inte om det räknas som att älska.

För henne är jag mat, värme, närhet och trygghet. Hon behöver mig, men älskar mig inte. Men å andra sidan - vad innebär "att älska" för en sån liten?

För tillfället får jag titta på den där vackra som gör ont i själen, ge henne det hon behöver och försöka få ordning på de där känslorna som inte går att få ordning på.


Likes

Comments