Hela mitt liv skulle kunna sammanfattas med ett enda ord: stress. Eller snarare ingen sömn, orimliga rutiner och skrivande framför datorn i timmar. Det är så mycket som händer runt mig och jag älskar visserligen rörelsen och att ingenting står still, samtidigt som jag börjar må illa av åkturen. Jag saknar att få sitta med te och en underbar bok, som kan sluka hela mitt väsen. Att få lägga sig i sängen och få läsa i timmar, jag antar att jag antagligen är den enda 22-åring i världen som drömmer om det. Jag älskar fart, samtidigt som jag älskar lugn. Jag längtar efter äventyr och nya upplevelser. Jag känner mig färdig med att skriva på ett tag, i alla fall rapporter och läsa svår kurslitteratur. Jag vill få leva, jag vill få visa vad jag kan. Imorgon bär det av till Göteborg, så jag borde definitivt sova. Saknar att skriva, kommer försöka börja lite smått igen. 

Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - Click here

Likes

Comments

​​​​Klockan är 01.19 och jag kan inte sova. Jag har inte kunnat sova på länge, känns som att stressen fullkomligt tar över mitt liv. Berättelser från den pendlade studenten. Jag visste vad jag gav mig in på när jag valde att plugga både Göteborg och Jönköping. Men att faktiskt genomföra allt som jag tagit på mig den här hösten är mer än jag klarar av ibland. Jag älskar kurserna från Göteborg, absolut ingenting jag ångrar. Jönköpings kurser är sega. Jag saknar tiden till att ägna mig åt det jag skulle vilja lägga tid på. Saknar luncherna på liban deli mittemot och att handla godis på go banana med bästa vänner. Nu finns inget mer fokus än läsa, skriva, läsa och skriva ännu mer. Nu är det ända in i kaklet som gäller. Stress, stress och ännu mer stress.  

Likes

Comments

Hösten har gett mig en slags konstant trötthet. Helst av allt vill jag bara gömma mig i mitt duntäcke i min stora säng och försvinna tills solen återkommer. Känner ingen direkt lust till livet, i alla fall inte ens sån där krypande känsla i magen som bara skriker efter att få skapa, få ut all kreativitet och slänga sig ut till nya äventyr. Jag vill sova och pausa livet. För just nu går allting alldeles för fort. Varje dag har jag tusen saker jag behöver göra och som snurrar i mitt huvud. Jag kanske lyckas med göra tio. Give me a break.

Jag försöker mantra in, att jag fixar det här, det är inga problem. Men emellanåt känns det verkligen som jag ska gå sönder. Det är passande med höst. Precis som träden tappar sin löv, gräset förlorar sin gröna färg, så har även jag förlorat någonting. Det bästa med hösten är just att det känns okej att inte alltid vara sitt allra bästa jag. Det är okej att gömma sig en stund.

Likes

Comments

I don't doubt that you could walk a mile in my shoes, but i'm damn sure you wouldn't last one lonely night in my mind.

Likes

Comments

Det är sällan jag stannar upp och tänker igenom vad som händer. Jag tänker ofta på det förflutna och fastnar lätt i gamla tankebanor som inte är bra för mig. Kanske för att det känns som hemma och påminner mig om vem jag är. Senaste tiden har jag funnit mig själv vandrandes på Göteborgs gator och känt mig vilsen, samtidigt som jag aldrig varit mer stolt över mig själv. Hela staden känns så mycket mer levande och pulsen är hög. En puls som slår snabbare än min egen. En stad av så mycket mer liv och människor än Jönköping.

Jag läser på avancerad nivå i en storstad och även om det devis är allt jag önskat mig så har jag aldrig varit mer rädd. Jag är rädd för att lämna allt som känns som hemma. Jag är rädd för att förlora mig själv. Jag har börjat tänka mindre och istället följt mitt hjärta. Världens kanske största kliché. Men det finns inget som är så jävla skönt som att hänge sig helt åt känslor och undvika konsekvenser. Att våga. Det kan gå åt helvete. Det kan gå bra. Varje gång jag är rädd, så känner jag att djupt där inombords finns en del av mig som skulle lida om jag inte låter mina val styras av mitt hjärta. Jag blir hellre sårad av sanningen än lycklig av en lögn. Ibland hinner jag stanna upp och tänka och allt oftare kommer jag på mig själv med att le.


Likes

Comments

En gammal versrad från en Håkan Hellström-låt. Kanske lika gammalt som livet självt. Man måste genomlida, känna tårarna rinna lördagsnätter, tappa andan av smärta, bita ihop och laga sitt trasiga hjärta. All frustrerad tid som jag fått analysera, känna efter och framför allt alla gånger som jag faktiskt dog. Att lämna en del av sig själv för att kunna överleva, är det svåraste som finns. Man måste få dö, och i slutändan handlar det inte om hur ont det har gjort, eller om efterdyningarna av en katastrof. Utan det handlar om minnet av en svuren tid; jag överlevde. Att kunna andas igen och ge sig fan på att aldrig hamna där igen. Nästa gång jag ramlar, kommer jag att kunna resa mig upp utan smutsiga knän. Nästa gång jag dör, så kommer jag inte ramla i mörkret utan känna mig mer levande än jag någonsin varit innan.

Likes

Comments

Förväntningar. Ett ord jag alltid förbannat. Ett ord som bygger upp människors föreställningar om hur allting skulle kunna se ut och vara. Kärlek förstörs av förväntningar, redan som små byggs små luftslott om riddare och lycklig slut. I alla sagor finns förväntningar om räddning, kärlek som övervinner allt och framför allt lycklig slut. Verkligheten i sig består inte av luftslott utan av naturliga företeelser och mänskliga brister och fel. Sagor är perfekta, människor är inte perfekta, inte i den mån som förväntas av oss. Allting går fel, för att det är mänskligt. Ibland känner jag att jag dessa förväntningar vi skapar och lever med, skapar kaos inombords. Strävan efter att passa in i sin familj, bland vänner och andra sociala sammanhang kan bli för mycket. Ibland glömmer man bort vem man är. Förväntningar kommer från olika håll och mitt i allt ska man lyckas behålla sig själv och det som är viktigast för en själv. Räcker det inte bara att vara jag. Jag kan inte vara mer som mina fantastiska föräldrar eller som mina fantastiska vänner eller övriga familj. Jag kommer aldrig kunna vara något annat än jag. Jag försöker så gott jag kan. Jag försöker nå mitt eget lyckliga slut. Vad det än kommer att vara och oavsett var det är.

Likes

Comments

Jag borde sova nu men istället så sitter jag här, som så många gånger innan och skriver ut allt det innersta. Med huvudet fullt av tankar som snurrar. Jag känner ibland att oavsett hur mycket slit, tid och tårar som förspills så står jag kvar på samma plats eller tagit flera steg tillbaka i den jag vill vara och det som jag vill göra. Jag är bättre än såhär. För jag vill ha så mycket mer. Kanske är misslyckanden egentligen en konsekvens av fel val i livet snarare än en anledningen till att fortsätta.

Ibland tror jag att jag föddes i en annan verklighet, ett överambitiöst parallellt universum. Att aldrig nöja sig eller alltid sträva efter bättre resultat har varit mitt signum, även om jag aldrig kunnat sätta fingret på vad mycket mer innebär. Viktigast för mig har alltid varit att följa mitt hjärta och inte ge vika för någon eller någonting och förhoppningsvis finna delar av mig själv på vägen. Det är vad livet handlar om. Och min inre glöd har brunnit för vad jag tror på trots långa kvällar när ensamhet och tystnad inte bara är ett faktum utan sväljer hela tillvaron. Det finns något vackert med att inte ge upp.

Jag vill ge upp. Varje gång den tanken slår mig, så tänker jag på en liten tjej som för många år sen gav allt för att vara bäst i alla ämnen, en liten tjej som hade en dröm om att göra skillnad. Jag vill inte göra henne besviken. När jag ser tillbaka har jag alltid velat och vill forfarande så mycket mer. Skillnaden är att drömmen har ett namn och jag vet vad det kommer att kräva av mig. Ingen sa att livet skulle vara enkelt, men som sagt, jag tänker på mig själv som en liten tjej. Jag vill att hon ska kunna lita på mig.

Likes

Comments