Förväntningar. Ett ord jag alltid förbannat. Ett ord som bygger upp människors föreställningar om hur allting skulle kunna se ut och vara. Kärlek förstörs av förväntningar, redan som små byggs små luftslott om riddare och lycklig slut. I alla sagor finns förväntningar om räddning, kärlek som övervinner allt och framför allt lycklig slut. Verkligheten i sig består inte av luftslott utan av naturliga företeelser och mänskliga brister och fel. Sagor är perfekta, människor är inte perfekta, inte i den mån som förväntas av oss. Allting går fel, för att det är mänskligt. Ibland känner jag att jag dessa förväntningar vi skapar och lever med, skapar kaos inombords. Strävan efter att passa in i sin familj, bland vänner och andra sociala sammanhang kan bli för mycket. Ibland glömmer man bort vem man är. Förväntningar kommer från olika håll och mitt i allt ska man lyckas behålla sig själv och det som är viktigast för en själv. Räcker det inte bara att vara jag. Jag kan inte vara mer som mina fantastiska föräldrar eller som mina fantastiska vänner eller övriga familj. Jag kommer aldrig kunna vara något annat än jag. Jag försöker så gott jag kan. Jag försöker nå mitt eget lyckliga slut. Vad det än kommer att vara och oavsett var det är.

Likes

Comments

Jag borde sova nu men istället så sitter jag här, som så många gånger innan och skriver ut allt det innersta. Med huvudet fullt av tankar som snurrar. Jag känner ibland att oavsett hur mycket slit, tid och tårar som förspills så står jag kvar på samma plats eller tagit flera steg tillbaka i den jag vill vara och det som jag vill göra. Jag är bättre än såhär. För jag vill ha så mycket mer. Kanske är misslyckanden egentligen en konsekvens av fel val i livet snarare än en anledningen till att fortsätta.

Ibland tror jag att jag föddes i en annan verklighet, ett överambitiöst parallellt universum. Att aldrig nöja sig eller alltid sträva efter bättre resultat har varit mitt signum, även om jag aldrig kunnat sätta fingret på vad mycket mer innebär. Viktigast för mig har alltid varit att följa mitt hjärta och inte ge vika för någon eller någonting och förhoppningsvis finna delar av mig själv på vägen. Det är vad livet handlar om. Och min inre glöd har brunnit för vad jag tror på trots långa kvällar när ensamhet och tystnad inte bara är ett faktum utan sväljer hela tillvaron. Det finns något vackert med att inte ge upp.

Jag vill ge upp. Varje gång den tanken slår mig, så tänker jag på en liten tjej som för många år sen gav allt för att vara bäst i alla ämnen, en liten tjej som hade en dröm om att göra skillnad. Jag vill inte göra henne besviken. När jag ser tillbaka har jag alltid velat och vill forfarande så mycket mer. Skillnaden är att drömmen har ett namn och jag vet vad det kommer att kräva av mig. Ingen sa att livet skulle vara enkelt, men som sagt, jag tänker på mig själv som en liten tjej. Jag vill att hon ska kunna lita på mig.

Likes

Comments

Det var längesen som jag hängde här. Det har varit två intensiva månader i Sydafrika och rent mentalt känns det som att jag fortfarande är där. Jag har inte riktigt landat här eller i allt som jag måste göra. det är skönt att vara tillbaka samtidigt som det kändes svårt att lämna, det var många blandade känslor. Jag har C-uppsatsen kvar, som hänger efter mig värre än ett plåster och den tär på mig. Jag är väldigt trött och orkar inte riktigt fokusera. Det är snart sommarlov och det är sista rappet nu. Det är bara att ge järnet nu det sista. Sen är det sommar. Och helvete vad jag ska njuta. Vädret har varit bra de senaste dagarna och jag hoppas att det fortsätter. Ska försöka lägga upp lite fler inlägg från resan, så snart jag säkerhetskopierat allting och skrivit klart en del inlämningsuppgifter. Ha det så fint i solen.


Likes

Comments

Världen är orättvis. Det finns stora skillnader i tillgångar och resurser, ekonomi och politik. Under min tid i landet Sydafrika, ett land som präglats av apartheid och en historia av krig och kolonialism, så gör det lite ont. Det har bidragit till hopplöshet, människor har tappat tro på drömmar, tro på tillit till andra. Ett land blir farligt först när människor tillåter rädsla att ta över. Rädsla och en stor misstänksamhet finns alltid närvarande i luften här. Alla håller sig innanför sina stängsel eftersom där finns tryggheten. Det finns ingen trygghet att finna hos grannen eller i samhället. Stängsel stänger ut människor från varandra. Det finns så mycket fina människor, finare än många från Sverige om ärligheten ska fram. Världen är orättvis. Låt inte orättvisor hindra drömmar, tankar eller förhoppningar om bättring. Drömmar måste finnas, drömmar måste få uppmuntran för att kunna växa. Och för att förändring ska vara möjligt.



Likes

Comments


Som vanligt är jag inte trött, inte ens Sydafrika kunde råda bot på det, haha. Och jag får inte plugga för Amanda eftersom jag gör alldeles för mycket. Så tänkte uppdatera min blogg i väntan på att få lite sömn, med en sovande Amanda bredvid mig. Jag har länge funderat på att tatuera mig efter besöket i Afrika, men inte riktigt kommit på vad jag vill göra. Något som jag verkligen har fastnat för är dock uttrycket - unbuntu. Som jag verkligen kan relatera till, inom mig själv. Ingen människa är en ö, vi behöver andra. Jag är ingenting utan mina närmaste, det har verkligen slagit mig ju äldre och medveten jag blivit. Allt handlar om kärlek. Allt handlar om relationer och de avtryck som vi lämnar efter i världen. Jag vill ge, jag vill lämna efter mig något som har haft betydelse. Det låter så otroligt klyschigt, men det är viktigt för mig. Det är den person jag är.

Likes

Comments


Kommer verkligen trivas här. Universitetet är riktigt fint och alla är väldigt vänliga. Och ingenting är som jag hade föreställt mig att det skulle vara - det är aningen bättre. Det jobbiga är avstånden och att vi behöver lära känna någon med bil eller taxi, haha. Men det är ett litet problem just nu. Imorgon ska vi sola och bara ta det lugnt - med lite plugg i solen. Ha det så bra, alla i Sverige eller var ni än befinner er.

Likes

Comments


Äntligen påväg! Den här dagen har jag fasat över länge nu, men det känns väldigt skönt att äntligen vara iväg. Resan från Landvetter ner till München gick väldigt snabbt, trodde det skulle ta mer tid och vara mer omständigt. Nu har vi snart suttit här i München i 5 timmar och det börjar bli segt. Vi har lyckats äta lite ratatouille från en restaurang som inte kostade skjortan. Flygplatsen här känns lyxig, i stort sett alla springer omkring i kostymer och klackar. Golvet blänker av all putsning. Vi blir kvar här en stund till innan nattflyget går.. ska bli skönt att komma härifrån. Kan inte fatta att jag verkligen gör det här.

Likes

Comments