Då har det gått 2 veckor idag sen jag lämnade Adam på dagis. Jag måste säga vilken tomhet, så tråkigt det känns att inte ha han omkring sig hela tiden. Hans skrik, han bus allt han ställer till med på dagarna, att man kan sakna det. Men ja det gör jag. Känner att det är riktigt tråkigt utan han. Men vad man hinner göra. När jag bara hade Adam så hade jag aldrig tid till något, sen fick jag Noah och då var allting kört. Men sen Adam började på dagis så undrar jag varför jag klagade så mycket när jag bara hade han haha. Gud vad jag hinner göra. Som idag har jag varit hos läkaren och utfört den lilla operationen jag egentligen skulle ha gjort hos den elaka läkaren. Jag har hunnit städa, tvätta kläder, vika kläder, alltså what? Trodde aldrig att man hade så mycket tid med ett barn. Vilken skillnad det har blivit nu när man är tvåbarnsmamma. Just det, har även kollat på tre avsnitt Prison Break. Kan inte tro det själv nu när jag läser det jag skrivit.

Men nu har man hämtat Adam och han är just nu i duschen och badar medan Noah sover gott vid öppet fönster. Frisk luft och han sover längre då. Men innan dess tog vi en runda mot lekplatsen och hann leka av oss ytterligare. Nu väntar vi bara på mannen i huset och sen ska vi iväg.

Jag, Adam och Noah som sover gott i sin vagn där bak 😊

Han älskar att lägga sig på marken 🙈



Hoppas ni har haft och har en fortsatt trevlig dag ❤

Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - click here!

Likes

Comments



Trodde aldrig att jag skulle hamna där eftersom jag redan varit där en gång och nu vet jag ju hur allt fungerar och hur det kommer se ut. Men nej så är det inte. Trots att jag redan haft operations depression efter snittet med Adam så var det lika okänt för mig den här gången. Så lätt att man glömmer saker, känslor och tankar. Men lika lätt är det tydligen att få dem tillbaka. Så jag började må väldigt dåligt av mitt snitt igen. Att vara skuren precis under magen med ett snitt som definitivt inte är osynligt skadade mitt psyke. Jag klarade inte av att röra där, kolla på det eller något. Jag fick panik och trodde att jag skulle delas. Är faktiskt fortfarande (fast lite mindre) orolig än idag att något kommer gå fel, att de kanske sytt fel, något dåligt kommer hända bara. Den oroskänslan vill bara inte försvinna, den finns där hela tiden.

För första gången igår kollade jag på ärret. På vissa ställen ser det ganska så fint ut, man kan knappt tro att det har varit "delat" innan. Men på andra ställen så ser det hemskt ut. Nästan helt svart, usch. Dock säger dem att allt ska försvinna med tiden och att det kommer se mycket bättre ut, så det är ju bara att hålla ut och vänta på den dagen. Men vilken jobbig känsla det är att inte ens våga kolla på sin egen kropp längre. Att känna att ens kropp inte är ens egen.

Utöver ärret, fick jag det största blåmärket ever då de hade tryckt så mycket under förlossningen. Blåmärket är fortfarande kvar. Inte lika stor men den är där. Och detta gör inte saken så mycket bättre heller.

Klart man mår dåligt eller/ och när man gör en sådan stor operation och kroppen ändras till något ovanligt. Det kommer väl som sagt förbättras med tiden samt att man sedan även blir van, som med allt annat. Men så som människor får må bra, så ska man få må dåligt också. Det är bara så jobbigt att alltid sitta och vänta tills det ska bli bra. Jag sitter bara och hoppas, längtar efter det normala (för mig) som sorgligt nog aldrig kommer ske. Jag får väl hitta styrkan inom mig och försöka acceptera att det aldrig kommer vara desamma igen. Det normala som en gång fanns kommer så småningom bli det onormala. Man vänjer sig vid allt i livet. Man måste väl vänja sig när man inte har ett annat val.

All kärlek till er ❤

Likes

Comments

Vi leker för fullt här. Noah han somnade och sov hela tiden medan vi var på lekplatsen så jag och Adam hade det super kul. Hann ta vackra bilder på min ängel också...

MEEEN.....

Det blev en hemgång av tvång, så japp jag hade inget annat val än att sätta han i korgen under vagnen, men klart han älskade det. Han började sjunga där nere, och sträcka på sig. Han tyckte det var så mysigt att han ville sitta kvar där när vi kom hem 🤣 🤣

Så tips till alla flerbarnsmammor när ni inte har tid eller ork att ta den fighten med era små busungar 🙈

Ha det fint ❤

Likes

Comments

Då var han ute. Nu ska man bara återhämta sig, tänkte jag som inte ens kunde ställa mig upp efter operationen. Första dagen låg jag bara, kunde verkligen inte ställa mig upp av all smärta. De till och med gav mig extra morfin men ingenting fungerade. Fick även biverkningar efter bedövningen, mitt vänstra ben domnade av stup i kvarten och min högra axel blev väldig stel och smärtsam.

Så såhär låg vi hela dagen...

Det var inte förrän dagen efter som jag ställde mig upp för första gången, med en gå stol då för själv gick det verkligen inte. Kom bara till toaletten. När jag väl satt där så kom jag aldrig upp igen, de fick komma med sängen hela vägen till toaletten för jag svimmade. Jag blev så yr, tappade synen, hörseln och allt blev bara väldigt skrämmande. Men den underbara personalen från sjukhuset hjälpte mig. Dem var bredvid mig varenda sekund som gick. Dem stöttade mig och gick efter min fart, ingen stress utan detta fixar vi. Vilken trygghet. Det gick inte två dagar och då var jag på en park och promenerade med mina kära. Människokroppen, kvinnans kropp är bara något extra.

Iallafall jag gjorde ett videoklipp då som jag la ut på snapchat där jag har ca 20 vänner varav 10 är min familj haha. Tänkte ni också kan få se den då jag faktiskt har sparat den, men tänk på att jag kanske var lite påverkad av all smärtlindring haha


Ha en underbar dag ❤

Likes

Comments

Då har vi hunnit med en riktigt god måltid idag, gick snabbt att tillaga också. Då man har två ungar, desto snabbare desto bättre brukar jag säga.

Kyckling med ris
Kycklingfilé
Paprika
Lök
Olja
Allround krydda
Ris
Salt

Såhär gör du:
Strimla både lök och paprika samt hacka kycklingen i normalstora bitar. Häll ner det i en plåt, tillsätt oljan och kryddan och blanda. Grädda i ca 30 minuter, 250grader.
Koka riset med lite salt.

Paff så var en riktigt god måltid tillagat, smaklig måltid.

*sallad kan hackas efter önskemål.

Och nuuuu är det dags att smaska på lite jordgubbar och kanske en eller två bitar choklad 😍

Likes

Comments

Då har han blivit ännu större inatt för inatt sov han helt ensam i sitt eget rum. Min älskade Adam sov en hel natt helt själv, kan inte förstå det. Hörde han skrika typ två gånger men han somnade in lika snabbt igen. Hallelulijaa säger jag bara. Då fortsätter vi med det och hoppas att det kommer fortsätta lika bra igen.

Nu är han på hugget med att förstöra så här dags men man är ju van vid detta laget.

Dags för frukost nu. Ha en super fin dag ❤

Likes

Comments

För exakt elva veckor sedan låg jag på en liknande brits, exakt ett år och fem månader efter. Dock blev det planerad snitt denna gång så man var väl lite förberedd, trodde jag ja.

Den 24 maj 2017, kl. 07.00 var vi i Helsingborgs sjukhus. Allt gick i sådan slow motion att man hann tänka på det värsta tusen gånger om och om igen.

Vi satt i väntrummet fram till 08.15 tills en barnmorska hämtade oss och sa att vi ska in till ett rum nu och förbereda oss. Vi fick byta om, både jag och Fadi. Jag fick min "klänning" och Fadi fick sina gröna kläder. Sen satt vi där i ytterligare en timme och bara glodde på väggarna. Då kom en in och skulle sätta kanyl på min arm för att underlätta allt senare. "Jag lämnar lite vatten till dig här men du får inte dricka det nu utan du ska få några piller innan du åker till operationen" säger hon. Jag höll på att dö av hunger och törst, hade ju inte stoppat något i munnen sedan dagen innan 20.00.

Hur som, ytterligare en timme går och inget händer. 10.10 kommer dem in igen och ska då bara sätta kateter i urinblåsan (kändes inte alls) och nu var det dags att rulla ner säger hon. Då var man där nere och där fick vi sitta och vänta fram till 11.00. Det var så jobbigt med all väntan men snart var det vår tur, snart ska vi få träffa Fadi junior 2.

Men där slår panik. Älskling fick jag mina piller? Vilka då säger han? Dem lämnade ju vatten till mig för att ta några piller innan operationen! Åå nej nu skulle jag dö i operationssalen, hur kunde dem glömma? Men vi sa till dem och då kom dem med pillerna, två alvedon var det.. Haha nej jag hade definitivt inte dött om jag hade missat dem, trodde det var något helt annat. Men men.. Nuuu var det vår tur.

I operationssalen fanns det hur mycket människor som helst och alla hade sina uppgifter. Fick bedövningen i ryggen, lades ner på britsen och hade kanske fyra stycken vid mitt huvud, inklusive Fadi då. Resten stod bakom den gröna skärmen för att jag inte ska kunna se.

Allt gick i slow motion fortfarande, men nu blev det värre. Jag kände allt, ingen smärta, men kände hur dem knuffade mig, tryckte i min mage och så vidare. Kändes som alla mina organ skulle ut genom halsen. Detta var jag verkligen inte förberedd för. Trodde verkligen att det skulle gå lika snabbt som med Adam, men nej där låg jag fortfarande. Fortsättningen av den mest obekväma känslan var här igen. Varför tar dem inte ut han, varför tar det sån lång tid tänkte jag. Dem som stod vid mitt huvud försökte att underhålla mig för de såg paniken i mina ögon, men det gick inte. Hjärtat bara slog hårdare och hårdare.

Men wow där kom han, äntligen hörde jag hans skrik och trycket släppte lite. Där har vi han, som inte hade ett namn än, men när jag fick hålla han i min famn, då såg jag Noah och sa till Fadi, detta är Noah, detta är min ängels namn ❤

Men lika snabbt gick dem från operationssalen för kontroll och sedan vidare till rummet. Jag skulle sys ihop och sedan på vak innan jag får träffa dem igen. Lugn blev jag och längtade till dem. Detta är över nu.

"Kan du ringa upp ___ kirurgen?" säger en av kirurgerna som håller på med operationen. Vad händer??? Hon som sitter kvar bredvid mig säger att det inte är någon fara, det är snart över. Hur som, hör jag vidare "vi får inte stopp på hennes blod, det går inte att sy ihop henne. Vad ska vi göra?" Jag får panik, börjar gråta ihjäl mig, jag visste att jag skulle dö. Jag ser massa blod på min högra sida. Nejnej neeejjj jag får inte dö nu, jag är inte redo att dö. Jag är helt ensam här, kan inte dö helt ensam. Sedan kommer det massa tryck på min mage, kändes nästan som dem satte sig på mig, en väldigt kraftig tryck. Allt är bara så obehagligt. Jag börjar även känna mina tår, och då kommer de fram och säger "då var vi klara, detta gick ju hur bra som helst". Och vad gjorde jag? Jo klart jag bara böla ihjäl mig och sa att jag trodde detta var min sista dag.

Men det var det inte. Här sitter jag idag med denna ängeln framför mig, som igår smilade för första gången. Jag smälter av glädje och lycka att ha dig i mitt liv ❤

Likes

Comments

(Lånad bild)

Jag åkte iväg med Fadi en helg, vart kommer jag inte ihåg, men får ett samtal under natten där de säger att dem tappat bort Adam och Noah. Jag får panik, jag tappar talförmåga. Jag kan inte förklara för Fadi vad dem sa i telefonen för jag började gråta hysteriskt och fick inte ut några ord förutom barnens namn. Jag tar mina grejer och bara kör iväg. Kommer fram och där hade det tydligen hänt någon olycka. Dem säger till mig att barnen har blivit skickade akut till sjukhuset i Lund. Paniken blir värre, vad har hänt dem. Fortsätter mot Lunds sjukhus i tårar. Framme där får jag se mina barn, båda andas. Jag springer allt vad jag kan skrikandes och gråtandes. Helt plötslig vaknar jag av panik, gråtandes helt hysteriskt. Men det var bara en dröm, sluta nu, säger jag till mig själv.

Alltså vilken hemsk känsla. Vilken jobbig upplevelse. En dröm som verkligen gick rakt in i hjärtat. Kan inte föreställa mig ett liv utan mina änglar.

Alla änglamammor/pappor, ni är så starka överlevare...
Ni är riktiga survivors 🙌❤

Likes

Comments

Här bak sitter Adam och är fascinerad av alla fina färger. Aldrig har jag sett morötter i andra färger än orange så detta var något nytt för mig med. Klart vi skulle ta lite av varje.

Då har man varit och handlat massa nyttigt och gott inför nästa vecka, och nu beger man sig vidare mot Malmö festivalen för att ta reda på om deras Langos är lika god som den från Helsingborg.

Ha en fortsatt fin lördag ❤

Likes

Comments


Min rädsla att gå tillbaka till en förlossningssal blev enorm efter Adam. Jag kunde inte ens, kan fortfarande inte, tänka mig tanken att föda vaginalt. Det kändes som plågeri i över 30 timmar och ändå blev det akut snitt i slutet. Därför skulle jag denna gång vara mer förberedd, jag skulle begära ett planerat snitt.

Det var en väldigt lång process. Många man skulle prata med fram och tillbaka, men dem viktigaste, var dem från Klara kliniken. Det var dem som tog det slutliga beslutet. Jag var på besök hos dem sammanlagt tre gånger, och de ställde i princip exakt samma frågor var gång. Antagligen för de ville se om man verkligen ville göra ett snitt och kanske orsaken till varför man vill göra kejsarsnitt, men det kan ha berott på vad som helst också.

Hur som helst, hade jag mitt sista samtal med en kirurg som sa, "du kan sluta oroa dig, du kommer få ett snitt". "Du kan till och med fått ett datum idag", sa hon. Den sekunden, den glädjen, den tyngden som släpptes från mina axlar går inte att förklara.

Vilken börda det var att vara orolig över om jag får eller inte får beviljad kejsarsnitt. I sju månader gick jag runt med denna oförklarliga, hemska känslan i mitt hjärta, i min mage, att inte få det beviljad. Varför ska någon annan bestämma över mig? Över min kropp? Varför kan inte jag bestämma det själv och remiss skickas, utan att det ska bli massa "babbel" fram och tillbaka? Varför ska en kvinna, som redan har alla sina hormonella "bekymmer", under sjumånaders graviditet gå runt med ytterligare knip i magen, oro, rädsla och så vidare för hon kanske inte får som hon önskar? Vi kan inte direkt säga att en kvinna (i detta fall) bestämmer över sin kropp när man i själva verket inte gör det!! Man bestämmer inte över sin kropp när man måste gå och be, gråta floder, öppna sig som en bok framför okända människor, bara för att få sin vilja igenom. Det är inte att bestämma över sin egen kropp om du frågar mig. Det är att plågas. Dem hade lika gärna kunnat säga nej, så som de gör i väldigt många fall.

Jag hade väldigt svårt i början att prata om mina känslor, därför det blev som det blev när jag var gravid med Adam. Men den här gången var jag starkare än någonsin och hade redan bestämt mig att jag kommer inte ge mig vad de än säger. Min vilja skulle gå igenom. Jag ska inte behöva må dåligt, varken fysiskt eller psykiskt, för att en främling, som sitter i den högre stolen just nu, ska säga vad som är bäst för mig eller inte.

Min kropp, mitt val ❤



Likes

Comments