vjk
View tracker

​Usch vad jobbig sista tiden har varit. 
Möte på möte och prat hela tiden men hjälper något? Absolut inte. Har svårt att komma ihåg senast jag mådde såhär dåligt. Känner dock att jag måste visa för alla att jag inte bryr mig så de vet att jag inte bryr mig, även fast jag bryr mig jättemycket. Jag sover nästan inte alls, och när jag väl sover så är det inga trygga fina drömmar utan hemska drömmar. När jag är vaken har jag ångest och vill bryta ihop hela tiden. Folk säger att de förstår och att de ska hjälpa mig, men de förstår inte alls, därför kan de inte heller hjälpa mig. Jag försöker förklara men det känns som att de inte vill lyssna på vad jag har att säga. Jag är bara ett till problem de helst skulle vilja slippa typ. Men varför vill de ens försöka då om de har gett upp redan innan jag börjat förklara. Förtjänar jag inte bättre? Jag antar det.

Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - click here!

Likes

Comments

View tracker

​Let's talk some music.. 

Musiken är något som står mig nära hjärtat. Många band och många låtar har hjälpt mig genom svåra perioder. Ni vet när man sätter på en låt och bara relaterar så jälva mycket att man bara vill börja lipa? Ja exakt så är det med alla min 50 favoritlåtar. Det är därför de är just det, favoriter. 

Mitt absoluta favoritband är Foo Fighters. Vad jag än känner så har de alltid minst en låt som jag kan relatera till. Att känna igen sig i en annan människas text är en väldigt fin upplevelse om man kan säga så. 

Det är sant att musik kan vara saken som håller en vid liv, det har varit fallet för mig vid några tillfällen. Jag vet inte egentligen hur den har räddat mig. Men när man sitter där, utan hopp och utan motivation att ta sig upp igen, så hör man den låten. Den låten som man känner igen sig i och helt plötsligt så har man fått en liten gnista med hopp. 

Foo Fighters räddade mig, för det ska de ha ett stort TACK. Tack för att ni räddade mig, tack för att ni finns och tack för er underbara jävla musik.

Någon jag ofta gör när jag känner mig låg och ensam är att sätta mig i mörkret, sätta på en spotify-lista som innehåller mina favoritlåtar och gråta. Testa det, för det kan hjälpa. Jag inser att alla är olika och alla mår bättre på olika sätt men försök, det kan vara så att du med mår bättre av detta. 

Jag lider av panikångest och får gärna attacker i stora folkmassor, men jag har aldrig fått en enda attack när jag har kollat på en konsert. På festivaler när jag inte kollat på någon artist eller något band har det hänt, men aldrig ​när jag har kollat på en konsert. Det säger ganska mycket om min relation till musik och enligt mig så visar det hur mycket musik hjälper mig. 

Punkt slut.
​/VJK

Likes

Comments

View tracker

Nu är jullovet slut för de flesta som går i skolan. Något som för många är väldigt roligt, man får träffa polarna varje dag och även fast man kanske inte orkar plugga så mår man ganska bra ändå.


Men så är inte fallet för mig och jag vet att jag inte är ensam om det. För mig har skola under mina gymnasieår ständigt förknippats med ångest, tårar, hemska människor och ännu mer ångest.


I början av lovet börjar ångesten över att komma tillbaka till detta helveteshus och ångesten släppte aldrig eftersom jag visste att jag var tvungen att återvända. Jag var tvungen att återvända till dagar av blickar som kändes som knivhugg, tystnaden som var värre än 10 slag mot ansiktet och en undran om varför det här händer just mig. Vad gjorde jag för att förtjäna det här. Svar: INGET.

Att man kan vara så djävulskt äckliga och behandla en människa så illa är något jag inte kan förstå. Många förstår inte hur hemsk den ''tysta mobbningen'' är, eftersom de ignorerar den när de ser den och för att de inte själva har varit med om den. De förstår inte hur det känns att dag efter dag inte ha någon att prata, att människor hellre sitter på golvet än att sitta bredvid en och att man känner hur de fnissar när man sitter där, längst fram.


Man försöker gå med huvudet högt och inte bry sig, för de små människorna ska inte få putta in mig i mörkret. Men fan, de lyckas ändå. De lyckades få mig att känna mig värdelös, hjälplös och tom. Känslan av tomhet är svår att förklara men det är en av de värsta känslorna jag någonsin har känt och det är en känsla som jag önskar att ingen borde få uppleva.

Jag kan inte räkna hur många gånger jag gick ifrån lektioner med gråten i halsen för att sedan springa in på toan och få en panikångest-attack. Hur många gånger jag nervöst bitit på naglarna och kliat mig på kroppen i desperat försök att hindra paniktankarna som smyger in sig i hjärnan.


Så många gånger som jag ville skrika och slå alla så de kunde förstå hur ont det gör. De förstår inte hur mycket skada tystnaden gör. Det tär så himla mycket på psyket. Jag blev till slut van vid tystnaden, jag accepterade den men det gjorde ont ändå. Vilket är väldigt konstigt, man ska inte blir van vid en sån här sak.


Jag lärde mig att dessa människor är så himla osäkra och de känner sig hotade eftersom jag aldrig slutade vara mig själv. Jag fortsatte vara mig själv hela tiden, klädde mig som jag ville, lyssnade på den musiken jag tyckte om och försökte skita i dem så mycket som möjligt. Det är något som gjorde mig väldigt mycket bra för jag insåg att det var dem som förlorade på att inte prata med mig, det var dem som var små och osäkra, inte jag! Ingen människa som mår bra i sig själv stöter ut en medmänniska.

Punkt slut.
/VJK

Likes

Comments