View tracker

​Jag har länge under graviditeten funderat på att börja blogga men inte riktigt tagit tag i det. Delvis för att jag känt att det redan finns ett sånt extremt stort utbud av mammabloggar, och delvis för att jag inte riktigt vetat vad jag ska dela med mig av. Jag är en väldigt tankespridd människa som älskar att skriva och gärna vill få ur mig allt men samtidigt kommer jag ha svårt att skriva ett inlägg om typ "idag har jag gjort det här". Känns så sjukt ointressant. Är nog helt enkelt rädd att jag vissa dagar kommer vilja uppdatera flera gånger ifall jag har mycket som snurrar runt i huvudet för att vissa andra dagar inte vilja uppdatera alls. Men jag får väl helt enkelt ge det ett försök. Se detta som en varning om att det kan bli sjukt ojämn uppdatering helt enkelt.

Det positiva med bloggen är att mina vänner iallafall kan få en bild av hur jag mår och hur allt går, då jag blivit extremt dålig på att prata med mina vännner. Håller mig mest för mig själv om jag inte är med Fredde eller är hos min mamma eller mina syskon. Fredde är verkligen på riktigt min absolut bästa kompis och jag vill vara med honom varenda minut, varenda dag i resten av mitt liv. Extra jobbigt nu när jag är mammaledig och han jobbar om dagarna, jag går hemma och det känns som en del av mig saknas, på riktigt. Så sjukt tråkigt. Även om vi inte gör så mycket när vi väl är hemma tillsammans så känns allt iallafall roligare i hans sällskap. Vi kan ligga i varsin del av soffan, med våra mobiler fastklistrade i händerna (han kollar fotboll och jag kollar bloggar och läser artiklar, så stereotypiskt) och inte ens prata med varandra men bara vetskapen om hans närhet gör mig lugn, nöjd och harmonisk. Jag vet att om jag tröttnar och blir rastlös när alla favoritbloggarna är lästa så har jag honom att irritera, och jag älskar det. Nu har vi bott med varandra i typ ett år och jag har inte en enda gång känt mig instängd eller känt att jag skulle behöva egentid. Kan verkligen inte se mig själv utan Fredde.

Min största ovän är rastlösheten. Jag blir så fruktansvärt lätt rastlös, och rastlöshet i samband med att vara höggravid och 20 kilo tyngre än vanligt är ingen lätt kombo. Om inte mitt jobb tvingat mig att gå på mammaledighet (jag gick på mammaledighet i vecka 39, alltså mindre än 2 veckor innan beräknad förlossning) så hade jag antagligen fortfarande stått på jobbet bara för att ha något att göra. Vill så gärna hitta på massa saker, men känner att min kropp inte riktigt pallar trycket som jag vanligtvis är van vid. Men jag ska verkligen inte klaga, så som jag har känt de sista typ tre veckorna känner vissa under hela graviditeten.

Vi får se hur detta går, det blir ett intressant projket!

Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - click here!

Likes

Comments

View tracker

​Det är inte första gången jag sitter så här, uppkurad i soffan, stirrandes på skärmen i väntan på att hitta orden till de första inlägget. Jag har gjort de förr, och nu gör jag det igen. Dock känns allt väldigt annorlunda denna gång. Jag har inte något speicellt mål, mer än att få skriva av mig. Min mage är betydligt större än vad den brukar vara och till skillnad från förra gången sitter jag uppkurad i min soffa, i mitt vardagsrum, i min lögenhet. Sist jag gjorde det här satt jag i min systers bäddsoffa, i vårt gemensamma rum, i vårt barndomshem. 

Det känns som att första inlägget måste vara ett sorts intro. En liten sneakpeak på vem jag är, ett inlägg som sätter mallen för det som komma skall, trots att nästan ingen kommer läsa det. Men vi gör det ändå. 

Jag är, som ni kanske vet, 22 år gammal, förlovad och gravid. Något som verkar vara otroligt provocerande i folks ögon. Jag är tydligen för ung för att vara förlovad, och gravid, enligt vissa. Fnissar för mig själv och tänker att snart är jag något ännu värre, 23 år gammal, förhoppningsvis gift och mamma. Jag är född och uppvuxen i Sundbyberg och likaså är grabben min. Min bästa vän, min idol och mitt livs kärlek, kallas Fredde av andra. När jag inte lever life med min man jobbar jag som butiksbiträde, lyssnar på musik och kollar på bilder av Kimye. Kanye har sedan College Dropout släpptes varit min största inspirationskälla och idol, och Kim har på senare år blivit min muse. Så pass att dom förtjänas att nämnas i mitt första inlägg.

Har ingen aning om vad jag kommer bjuda på framöver, men troligtvis lär det bli en hel del text, om allt mellan himmel och jord. Det jag kan lova är iallafall att detta inte kommer bli en blogg där jag enbart skriver vad jag gjort om dagarna. Det vore så fruktansvärt tråkigt.

Likes

Comments

View tracker