Ni vet den där känslan som infinner sig när man helt plötsligt står framför de som orsakat olycka. Den infann sig idag, jag var inte på något sätt beredd eller visste att jag skulle ställas inför det idag.

Magen var som en knut och jag visste inte ifall kaffet jag drack till morgonen skulle göra en u-sväng och komma upp igen.

De fick mig att hamna i ett läge där jag både blev påhoppad och indirekt påstod de att jag inte visste vad sanningen egentligen var. Jag har aldrig förr stått på mig som då och verkligen stått fast vid mig själv och det som verkligen hände. Jag bröt ihop, de fick mig att känna mig skamfylld och bortkastad. Jag skakade i hela kroppen, rädslan och skammen fyllde mig men jag gav mig inte utan mellan gråten och skakande tänder och kropp så stod jag på mig och bestämde mig för att inte göra som de, sparka på en som redan ligger.

Jag klarade av timmen som gick, jag var kvar och gav mig inte. För jag VET att det jag sa är sant och de försökte men jag gav mig inte. Jag är arg och besviken, det kunde ha gått så mycket smidigare. Men livet är inget bananskal man kan halka sig igenom. Och jag är glad och stolt över mig själv att jag valde att inte åka hem och ytterligare analysera och anklaga mig själv så att jag tillslut trott att allt var mitt problem. Jag kände då att jag är värd att kämpa för, att kämpa för mig själv.

Jag valde att åka vidare och försöka göra annorlunda, inte mycket kanske men för mig så var det så mycket mer. Jag bröt ett mönster och jag hoppas att detta ger mig styrka att fortsätta bryta mitt "beroende" till min psykiska ohälsa, min utmattnings depression.

Dåtid, nutid och framtid ✨


Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - Click here

Likes

Comments

Det mesta börjar med skam.

Känslan som fyller mig och tar mig till otroligt djupa och mörka ställen. Jag har aldrig varit bra på att hantera känslan av skam, skuld och stress. Det har blivit som ett ekorrhjul, en bubbla som stänger mig inne.

Jag försöker verkligen tänka på ett annat sätt, det är vad mina samtal går ut på, att hantera mina känslor och tankar annorlunda.

Flera år av detta resulterar i ett beteende som man kan likna med ett beroende, jag försöker verkligen men samtidigt finns det risk för återfall till det "sjuka" och känslan av den falska tryggheten som man är van vid.

Jag har varit med om många prövningar genom åren, alla har vi det som påverkat oss. Jag har bara varit sämre på att placera mina så att jag har bearbetat dem på ett sätt som lämnar mig, istället har jag stoppat dem i ett fack, ett i taget och fortsatt i högt tempo.

En dag tog det bara stopp, en dag påväg till jobbet bröt jag ihop. Min bubbla sprack och alla fack rasade samman och med det kom allt som jag placerat ut däri. Att börja bearbeta och ta i allt som gjorde sig synlig är det värsta jag varit med om. Så många känslor, så mycket skam, så mycket stress, så stark känsla av värdelöshet, orkeslöshet och trötthet. Tårar som inte ville sluta rinna.

Dåtid, nutid och framtid ✨

Många vet hur svårt det är att trassla ut en fiskelina som trasslat ihop sig, jag har hittat en bit som gått att reda ut men mycket är det kvar. Kanske måste jag göra mig av med nån bit men det tar jag när den biten kommer.



Likes

Comments

Som att skriva en dagbok men ändå inte..

Jag behöver skriva av mig, för att jag ska nå mot mitt mål.

Att kunna leva igen utan psykisk ohälsa som styr mitt liv, att inte leva med utmattningsdepression och stress. Att få komma ur det och bygga upp livet på nytt. Starkare än förr och många erfarenheter rikare.

Att skriva detta tar emot, så fruktansvärt.

Men jag måste för min egen skull, kanske det mest egoistiska jag gjort. Att enbart skriva om mig..

Det är vad detta kommer handla om, min resa för livet.

Både dåtid, nutid och framtid ❤️

På återseende ✨


Likes

Comments