"Nu blir det semester då va!" sa förskoleläraren innan sommaruppehållet och ja ba ehh va? nej, semestern är när han är här, men sa såklart aldrig så högt utan ba "Ja! Vi ska åka till sommarstugan i 2 veckor" med största leendet. men ja alltså, de där 2 veckorna där med min mamma räddade livet på mig, vet inte hur jag hade överlevt hela sommaruppehållet annars. Var själv med honom en vecka innan förskolan öppnade igen och höll på att gå under helt. Nu har jag honom på morgonen och sen efter 14 på dagen, och de timmarna i sig är de mest intensiva, stressiga och tålamodsprövande jag vet.

Det händer den ena kaosartade situationen efter den andra, och jag bara faller ihop av stress. Imorse hade han kletat läppstift ÖVERALLT, det var det första jag vaknade till kl 06 på morgonen, och direkt behövde ta itu med. Sen är tiden han är på förskolan så viktig för mig att hinna göra allt jag inte hinner annars, framför allt söka jobb, men idag gick det inte för min morgon gick åt till att försöka få bort alla fläckar, men de gick inte bort ändå trots all tvätt. Ska ge det ett nytt försök imorgon igen. Iaf, så var kl plötsligt 11 när jag var klar, jag gick en promenad istället för att hämta andan men slutade med att jag bara gick omkring och grät av utmattning och ringde min mamma och whinade om livet och hur skit jag mår. Prata om att jag måste sänka kraven på mig själv, vilket jag vet, men det är svårt för jag MÅSTE göra allt, det är inte som att jag bara kan pausa livet och alla krav och måsten och chilla. Kom hem, hann få i mig lite kaffe och kvarg, sen ta itu med andra ärenden. Det är märkligt hur mycket man ändå hinner med under de timmar man är barnfri. Kan göra saker i lugn och ro när han är på förskolan, det är fantastiskt. Fast samtidigt känner jag alltid stressen över att tiden tickar, att jag har så mycket jag måste hinna göra under tiden han är där och när jag ser på klockan och inser att jag snart måste hämta honom igen så känns det som jag måste skynda mig. Men försöker att vara lite mer snäll mot mig själv och ha lite mer rimliga krav på vad jag ska orka och hinna med. Hämtade honom och fick höra om vilken underbar unge jag har, hur väl han sköter sig och hur lätt han är att göra med. Jag ba ehh har vi samma unge ens?! Antingen har förskolepersonalen mer tålamod eller så är han bara lugnare när han är där. Men klart lättare att hantera honom i en annan kontext och när de inte är med honom 24/7.

Tänkte jag ska göra det bästa av dagen med Elliott, så fikade lite med honom i solen och sen var jag tvungen att printa ut ett viktigt dokument på biblioteket. Han sprang omkring som en galning därinne och skrattade och gjorde konstiga ljud ifrån sig. Sen gick jag för att posta brevet med dokumentet och köpte samtidigt en Loka Crush ananas som Elliott prompt skulle smaka när jag drack så gav honom den och han lekte lite av och på med locket men hade ändå koll på flaskan liksom, så tittar jag upp en stund för att se om jag kan få låna en penna att skriva ned adressen med av han i kassan och då plötsligt ser jag Elliott hälla ut hela flaskan ÖVERALLT i vagnen. Han blev dränkt i ananasdrickan, den hamnade på hela sätet, under hela vagnen och på allt som låg under vagnen och sen överallt på golvet i affären. Medan jag stod med det där viktiga brevet i handen (som måste skickas asap till Student loans company i England för att inte riskera konsekvenser med återbetalningen av mitt studentlån), sprang Elliott omkring igen som en galning och skrattade högt, och så skulle jag samtidigt försöka torka upp allt i vagnen och på golvet. Han som jobbade där sa att han skulle ta det som var på golvet, och försökte hjälpa mig men jag var heeelt stressad pga Elliott som sprang iväg hela tiden, vilket gjorde det omöjligt för mig att försöka lösa situationen. Fick springa och hämta honom stup i kvarten för att sen återgå till att torka upp allt i vagnen, hinna göra det i typ en sekund innan han var iväg igen, antingen ut genom dörren, in i butiken eller så plockade han på sig massa godis och annat som stod i hyllorna. Jag började tappa det när jag efter att ha gjort allt det där skulle skriva på adressen lite snabbt medan jag stod där med pennan i handen, men det inte gick inte när han busade omkring hejvilt. Till slut lyckades jag ändå få ned adressen och så gick vi ut ur affären och därute så försökte jag få bort det sista av kletet så att han skulle kunna sitta i sin vagn, men då rusade han ut på gatan konstant och tyckte det var skitroligt. Jag var helt förstörd, arg, trött, ledsen och alla möjliga känslor samtidigt och Elliott som den busunge och det barn han är fattade såklart ingenting utan tyckte allt detta var så himla roligt. Hade dumt nog glömt ombyte så han fick åka hem i bara blöjan, efter att först få ha lekt runt i gräset och plockat pinnar och annat skoj för att göra dagen lite bättre igen. Så när han var i vagnen hade jag lagt min jacka för honom men den puttade han av och jag tänkte bara att folk skulle döma mig som lät mitt barn åka omkring halvnaken, men samtidigt tänkte jag att shit vadå det är ett barn, det är sommar, han har blöja och so what? Men folk glor ändå och känns som alla tycker man är en dålig och ansvarslös morsa i såna lägen. För han såg ut som en trollunge också med kvistar fast överallt på blöjan, tänkte att andra kanske trodde han var vanvårdad eller nåt haha. Kändes så, men var kanske inte så. Iaf, så började han ställa sig upp i vagnen när vi var på bussen(hade inte hunnit spänna fast honom innan bussen kom), så slutade med att jag fick ta upp honom men han sprattlade omkring som en galning, började skrika och jag kände bara att "Okej lugn måste se till att ta oss levandes hem". Bussen körde så kunde inte sätta tillbaka honom i vagnen plus att han TOTALVÄGRA när jag först försökt, och sen var det ändå "bara" två hållplatser kvar tills vi skulle av, men de kändes som en evighet då det var skitsvårt för mig att försöka hålla fast honom när han skrek och sprattlade omkring. Där kändes det också som att folk stirra på mig, som att jag var en crappy mum liksom som inte hade koll på mitt barn och riskerade hans liv typ, iklädd bara blöjan med allt böss på.

Kände när vi klev av bussen att vi lever i "fel" samhälle för att ha barn, hade typ hellre velat leva ute i skogen där det inte spelat någon roll med sånt här, där han hade kunnat få leka fritt som ett barn, se ut hur som helst och bara vara liksom och jag hade sluppit känna mig som en dålig morsa. Alltså seriöst, alla grejer som säljs idag till barn, alla kläder, inredningsprylar osv är bara nån fasad för en perfekt yta som inte existerar. För varför köpa så fina och dyra kläder till barn som ändå bara kommer förstöra dem genom att kladda ned dem? Eller som sen växer ur dem hur snabbt som helst. Har också fina kläder till Elliott och det är klart det är roligt att få klä upp sina barn ibland och ha gulliga kläder på dem, men jag har också känt en stress med allt sånt för med fina saker så kommer rädslan att de förstörs och sker det så blir man ledsen, trots att det egentligen inte spelar någon roll för det är bara materiella grejer.
Som idag när jag blev jätteledsen över att alla hans fina saker jag köpt blev förstörda av läppstiftet, fläckar som jag inte lyckades få bort, men sen fick jag försöka släppa det och tänka att okej, shit happens och det är ju trots allt bara materiella ting. Lägger för stort värde i sånt.

Jag har ansträngt mig sen graviditeten att göra det fint för honom, så det är klart jag blir ledsen när han sen förstör det, men så är det ju med barn och jag får bara försöka släppa på behovet av att ha det fint och "perfekt" runtomkring mig. Märker att jag inte mår bra av det. Så slutat bry mig om alla insta konton med perfekta barnrum och där allt är så lyxigt och fint, jag vet inte i vilken värld de lever i men så går det inte att ha det hos oss iaf. Tänker att det säkert är stylat och fotat i vissa vinklar eller stunder där man precis har städat. För jag kan såklart också ta bilder hemma med bakgrunder som ser fräscha och snygga ut, och man lägger hellre upp såna bilder än bilder på all röra hemma. Men det är bara för stor hets på allt sånt i dagens samhälle känner jag, och så många insta konton ser typ identiska ut. Alltså samma sorts bilder och samma sorts barnstil, eller vad det nu är för slags insta. Sen finns det såklart anledningar till att andra, inkl. jag emellanåt gör/har gjort så, men iaf. Tror inte allt är sunt.

Bästa med dagen var iaf ciggen på balkongen i solen. Yes, dumt att jag börjat röka igen men behöver nåt lugnande mitt i all stress. Och bättre med cigg än att halsa en flaska vin! Så'äreee. Livet går vidare. En dag i taget osv. Andas.

Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - click here!

Likes

Comments

Och jag packar väskan med friheten i horisonten och reser ut mot havet i hopp om att harmonin ska infinna sig i själen, men allt fastnar i drömmar och fantasi och jag sitter hemma på balkongen med barnskrik i bakgrunden, kan inte ta mig ur, jag sitter hemma med friheten i horisonten och blickar bort, hör vänner skratta i ridån, det bränner till, ser familjer omfamna varandra, och känner ensamma nätter rinna igenom.

Det handlar inte längre om att leva, det handlar om att överleva.

Ensamheten, varje ensamståendes fall.

Det kommer en morgondag med nya visioner, en lugnare tid, jag vet, logiken i mig säger alla dessa ord, men just nu är det tålamodsprövande, stress och en trötthet som sliter mig itu. Det är svårt att se en morgondag när timmarna är trötta tårar. Hinner inte med, hinner inte hämta andan, eller känna lugnet i tillvaron.

Under dagen kräver han allt av mig, all min tid, all min uppmärksamhet och allt mitt tålamod. Det går timmar då hungern river i mig, då jag inte hinner eller vågar äta, för plötsligt gnäller eller skriker han eller vill ha min mat, trots att jag redan matat honom, så jag blir stressad och tappar aptiten. Det är ingen idé tänker jag och det går timmar när jag känner hur jag är på väg att svimma, men det är svårt att prioritera sin egna hälsa och sina egna behov när en annan människa är helt beroende av dig och den människans behov måste gå före.

Kärleken till honom, det är den starkaste och den som får mig att orka kämpa, att vilja kämpa, för jag har inga andra val än att just kämpa.
Men det är också den sortens kärlek där du går över lik för den du älskar, men vad du än gör så är det inte tillräckligt. Du känner dig alltid otillräcklig som mamma.

Jag älskar Elliott och ångrar inte honom i sig, absolut inte, men det jag däremot ångrar är kanske att jag hamnade i en situation där det blev aktuellt med barn från första början och en situation som jag kanske inte var helt beredd på eller införstådd i. Det är många som dömer ut en när man klagar på sin tillvaro och hur jobbigt livet med barn kan vara, ”Vad tänkte du egentligen när du skaffade barn??”, som om man på förhand hade kunnat ana hur tufft det skulle vara att ha barn. Och hur kan man veta? Det är inte så många som direkt pratar eller skriver om det som är jobbigt, utan som vanligt ser vi det som är bra i sociala medier. Sen att man var införstådd med en bit av att det skulle komma jobbiga situationer, absolut, men jag hade nog aldrig kunnat förutse hur tufft det skulle vara att vara ensamstående. Aldrig. På ett sätt är jag glad att jag inte visste det då, för då hade kanske Elliott inte funnits, men samtidigt hade det kanske heller inte spelat någon roll om jag vetat, för när jag plussade så brann mitt hjärta så jäkla starkt för livet i min mage. Gick igenom alla logiska skäl i världen men det känslomässiga vägde ändå över för mig, jag älskade honom från första stund. Han skulle finnas. Och jag har gått emot allt för att han ska få finnas.

Så även om jag periodvis går sönder som människa för att vardagen är för påfrestande på så många sätt för mig, så kommer jag aldrig någonsin sluta kämpa för Elliott. Just nu avskyr jag tillvaron med barn, seriöst, är så trött på att höra om barn överallt och hur fantastiska de är blablabla. Ja, alltså, visst, kärleken för Elliott skiftar ju aldrig, men om jag trivs med att vara med honom och tycker det är kul i den åldern han är i nu? Njae. Inte direkt. Det finns stunder på dagen då han är skitrolig och får mig att skratta, men majoriteten av tiden så är det jobbigt och jag längtar bara tills han ska sova så det blir lite lugn o ro igen. Men sen händer det att han vaknar på kvällarna eller på natten, så det känns som att jag aldrig helt kan koppla av. Det är jobbigt, när man är helt slutkörd efter att ha varit vaken med honom i 12h och man själv är helt utmattad.

Imorse fick han tag på mitt nagellack och hade lyckats hälla det överallt, på sin kropp, på golvet, på bokhyllor. Detta skedde tidigt på morgonen, när jag var som ett vrak, och jag fick skynda att försöka få bort det innan han skulle iväg till förskolan. Han skrek som en galning under hela tiden, och när jag väl var klar var det bara att stressa till förskolan. för att sen tvingas se honom skrika och vara ledsen när jag skulle gå, för att kort därefter bli uppringd av förskolan och få besked om att jag måste hämta honom igen. Eftersom det är tungt att tvätta med Elliott så hade jag skjutit upp tvättid tills idag då förskolan började efter sommaruppehållet, och eftersom det då hunnit bli ett berg av tvätt (har såklart tvättat under tiden också, men inte sen vi kom hem från sommarstugan och jag återigen varit själv med honom), så var jag tvungen att tvätta idag. Fick därav skynda mig att kasta in tvätten i maskinerna, stresslaga lunch att ha med till honom och sen bege mig tillbaka dit igen. Och när jag sen matade honom utanför förskolan så åt han lite och sen började han grimasera och gnälla och ville inte ha mer mat. Då känns det bara så otacksamt, allt slit man gör för att man vill att han ska ha det bra. Jag hatar stress, jag mår skit av stress, men det är ju så det är med småbarnslivet. Har stressat sönder varje dag sen han föddes, men det är först nu det på riktigt har börjat slita mig itu. För jag gråter lätt, blir irriterad lätt och mitt tålamod är inte detsamma som det brukade vara. Och tålamod, det är liksom något som krävs av mig i vardagen. Särskilt i den fasen Elliott är i nu, där han har börjat testa mina gränser rejält och där han skiftar snabbt i sitt humör. Ena stunden nöjd och glad för att i nästa stund börja gnälla och sen bli helt hysterisk när han inte får som han vill. Det i sig gör mig också stressad, för jag måste hela tiden anstränga mig för att vara en pedagogisk och lyhörd förälder, men även vara konsekvent i barnuppfostran och försöka hålla mig lugn när han testar gränserna, något som verkligen inte alltid är det lättaste.

På kvällarna är jag helt slut så jag orkar inte ens göra något för mig själv. Och så ska jag hinna söka jobb mitt i allt detta och försöka ordna upp en framtid för oss båda.

I fredags ösregnade det ute, jag hade halsfluss och ville bara vara hemma, men det gick inte, för han gnällde om att få gå ut, så till slut orkade jag inte stå emot utan fick ta mig ut med honom och barnvagnen i ösregnet, bara vandra omkring trots att jag egentligen verkligen behövde vila. När han väl somnat mådde jag så dåligt psykiskt av alltihop att jag satte mig ned i skogen och grät medan folk passerade förbi. Måste sett helt stört ut, men orkade inte ens bry mig.

Så, end of rant. Verkligen. Det är bara att bita ihop och köra på. För vem har sagt att livet ska vara lätt? Vi kommer ändå glömma allt detta när vi dör, så tänker jag, när det känns som allra mest jävligt. Försökt leva upp till bilden av en lycklig tillvaro men alltså det går inte ens. Kan inte upprätthålla alla krav jag haft på mig själv som mamma, för t.ex. är det heeeeelt omöjligt att ha det städat hemma, det är kaos och jag mår skit av det, men det får bara vara så, för jag varken hinner eller orkar städa. Det är svårt nog att få vardagen att gå ihop så vissa saker måste helt enkelt bort-prioriteras. Ska försöka städa hemma när det går bättre igen för honom att vara på förskolan de timmar som jag får i veckan, annars är det bara att lägga ned alla försöken. Plockar och diskar så gott det går dagligen men mer än så kan jag inte göra. Han vräker liksom ändå ut allt jag plockat bort igen.

Det som är både en styrka och en svaghet i att vara ensamstående, det är att det inte går att falla ihop som människa. Du har inte råd, för det finns ingen som fångar dig. Så när jag faller ihop, för det har jag, flera gånger, så är det do or die som gäller, och det sista går ju inte, därför reser jag mig igen, och kämpar för att överleva, för det ska och måste jag. För oss båda. En dag i taget, that's it.

Likes

Comments

Lillen har gråtit varje gång jag ska lämna honom på förskolan denna veckan och shit vad det har känts tungt, jag har velat stanna kvar och inte lämna honom där. Även om det lugnat lite att förskolelärarna sagt att det gått över relativt snabbt så har det ändå i stunden känts jobbigt. Men jag är glad att han är där, för jag hinner få gjort så himla mycket under tiden han är där och jag behöver de timmarna, samtidigt som han mår bra där och får leka med de andra barnen. Idag hade han ritat en fin tavla och han verkar alltid nöjd och belåten när jag kommer och hämtar honom. Så för båda tror jag det är bra såhär.

Har hunnit söka mängder med jobb på den korta tiden jag satt honom där, så det känns bra. Det är så skönt att få göra annat än att bara ta hand om Elliott. Jag fattar typ inte ens hur bra jag hade det innan jag fick Elliott haha. Tänker ofta så nuförtiden, att folk som inte har barn inte inser hur jäkla bra de har det och vilken lyx de har med tiden till sitt förfogande. Att kunna äta och skita ifred liksom, vilken vardagslyx! Satte mig på ett fik idag och igår och bara njöööt. Att kunna äta i lugn och ro och att kunna dricka sitt kaffe utan att det hinner bli kallt. Älskar't! Och så hinner jag sakna lillingen. När det närmar sig slutet av min "lediga" tid(haha låter så hemskt att säga så, men det är så jag säger jämt "min lediga tid från Elliott") så känner jag mig delvis lite stressad för att tiden börjar rinna ut men samtidigt vill jag då oftast hellre ingenting annat än att träffa honom igen så känner mig glad och längtansfull.

Hade sparat ihop en massa 500-lappar jag blev tvungen att göra mig av med idag, då jag var för lat för att bara gå till banken och sätta in dem på kontot, så åkte in till stan efter jag hämtat honom och strosade omkring på Nordstan i evigheter bara för att försöka hitta något att växla pengarna mot. Det är konstigt hur lätt det är att slösa pengar när man inte måste och inte egentligen har råd, men när man väl kan så hittar man ingenting. Kände mig inte riktigt så köpsugen heller, men lyckades till slut växla pengarna mot lite kläder och en kaffepress från Bodum! Gött.

Innan jag hämtade Elliott var jag inne på Stadium och provade löparskor, då jag plötsligt märkte att min mobil var borta. Shit, vilken panik jag fick alltså. Sa till någon som jobbade där helt hysterisk för jag trodde någon stulit den, men till slut hittade jag den på en av hyllorna. Hade visst lagt ifrån mig den när jag höll på att prova skor och inte tänkt efter. Det är alltså inte bara när jag är med Elliott som jag är virrig, känns ju inte som ett så gott tecken innan man ens fyllt 30. Måste seriöst bli mer försiktig med mobilen för har inte direkt råd att förlora den. Plus att det varit synd att förlora alla bilder och videos på E. Fast tror de är synkade till molnet nu, hoppas iaf det..

Tycker det är så jobbigt att åka buss nu på sommaren, eftersom de ställt in spårvagnarna från där jag bor och det blir helt knökfullt i bussarna. Folk har typ ingen respekt heller för att man kommer med barnvagn för alla tänker bara på sig själva och på att de ska ta sig hem eller var de nu ska. Häromdagen så steg alla på och ställde sig på handikapp- och barnvagnsplatsen och så säger en kille framför mig när jag är påväg på med Elliott "Tyvärr, det finns ingen plats". Shit vad arg jag blev alltså, för där kommer jag med ett litet barn som måste hem och äta inom en viss tid och så står massa vuxna människor och tar upp platsen som är menad att vara för barn- och handikappade och vägrar flytta sig. Brukar inte vara den som vågar ta plats och säga ifrån förutom när jag blir arg, vilket jag blev, förvandlades till värsta 'momzillan' typ och bara "Ni får flytta på er!". Och idag när jag var påväg hem stod någon och pressade sig in i mig så jag fick barnvagnshandtaget i magen trots att det fanns plats längre in i bussen. Då blev jag också så himla arg. Det är lätt att flippa när man är trött, stressad och utmattad med ett litet barn att ta hand om samtidigt. Inte alltid jag är den där lugna, harmoniska och "coola" mamman när jag är ute och kör med barnvagnen haha, Elliott har sätt mig bli momzilla rätt så mycket :P Skällt ut folk och sådär, no shame liksom.. Men aja, folk måste fatta ibland.

Sen finns det bra saker med att vara ute och åka kollektivt med barnvagnen också. Är ju aldrig någon som pratar med mig när jag åker själv, men när jag är med Elliott så får jag så många samtal jämt med främlingar, vilket är kul! Idag var det en äldre kvinna som sa "Det går inte att sluta titta på honom, han är så söt!!" när vi satt och väntade på bussen. Då blev jag glad :D

Likes

Comments

när ens unge fastnar under soffan och man ba "okej vänta jag ska hjälpa dig, måste bara ta en bild först"

Och filma. Jag filmade också för att kunna visa honom när han blir större. Sån är jag. Men ärligt, tyckte inte ens synd om honom. Okej, kanske lite, men mest tyckte jag han var korkad och fick skylla sig själv som krupit in där. Han ska alltid ha sina leksaker som han själv kastar in under soffan, och så blir han helt vansinnig när han inte kommer åt dem och förväntar sig att JAG ska krypa under och hämta dem åt honom, eller så försöker han som i detta fallet själv vilket tja lyckades sådär.. Sekunden efter jag hämtat ut honom därifrån skulle han under igen för han fick syn på nån leksak han ville ha. Man bara asså du har typ tusen synliga leksaker utanför soffan, måste du ha de som är gömda under!? Knäppis. Och nu har jag lagt upp den här bilden på internääät så känner mig ännu mer taskig som mamma haha.

Matar mitt barn iaf, så är inte jättehemsk som mamma..

Förskolan alltså. Älskar den, men mindre kul när kläderna blir förstörda såhär. Ingen haklapp idag inte.. Får fråga om det imorrn, men ska nog oavsett börja klä honom i kläder jag inte är sådär jätterädd om. För två tvättar senare och fläckarna sitter kvar och det känns inte så skoj att få kläderna förstörda. Sen är vitt kanske inte optimala färgen heller..

Har äntligen börjat få en reaktion av Elliott vid hämtningarna. Innan har han ju knappt reagerat på att jag kommit, eller jo typ lett en liten stund men sen fortsatt med det han höll på med som om tiden stått stilla(skönt såklart, men ändå, jag förväntar mig lite entusiasm och kärlek vid hämtningarna), men idag gick han fram till mig och log JÄTTEMYCKET och igår reagerade han inte alls när jag kom men sen när jag gick för att hämta vagnen hör jag någon gråta bakom mig och då är det lilla Elliott som gått efter mig och börjat gråta för han trodde jag skulle gå ifrån honom! Alltså jag blev så glad haha. För då märkte jag att han visst bryr sig och att han fattar att jag är hans mamma (Ja på riktigt, ibland tvivlar jag på att han fattar), och att det faktiskt spelar roll om jag är där eller om jag försvinner.

gick hem och drack smoothies i solen, som var tanken, men solen försvann bakom molnen och det blåste kallt och var inte alls sådär mysigt som jag tänkt i mitt huvud, plus att Elliott snodde min smoothie, han ska ha allt..

Jag har gått och blivit sjuk så allt jag planerat och tänkt jag skulle hinna med under tiden han är på förskola blev inställt och istället blev det sängen. Får söka jobb och annat när jag mår bättre igen för hjärnan funkar verkligen inte när jag är sjuk. Svårt att leka att man är världens bästa kandidat för diverse jobb när man är snorig och trött.

Solen kom tillbaka så jag satt på balkongen efter Elliott somnade och löste korsord och åt kvarg med hallon, kokos och annat gott i! Mums. Hoppas jag blir frisk till midsommar ..

Likes

Comments

Andra veckan på förskolan och kiddot reagerar inte ens när jag lämnar och hämtar. Alltså på riktigt, fick springa efter honom idag och ba typ "Hallå, mamma ska gå nu!!" men fick noll respons, han bara sprang ifrån mig och var hur glad som helst. Jahapp, tänkte jag här har jag varit med dig i princip 24/7 sen du föddes och detta är tacken man får, jaha hejdåådå och så sprang jag också därifrån. För yes, det var riktigt skönt för mig att kunna få springa en morgon istället för att leka med honom, så jäkla skönt alltså. Win-win situation för oss båda. Hade inte ens behövt ha dåligt samvete för att han skulle börja på förskola, för han trivs ju hur bra som helst. Någonstans hade jag det på känn, dömt av hur han är som person, men man vet ju aldrig. Förra veckan var det struligt en dag, men det berodde på hans trötthet och inte på att han egentligen grät för att vi skulle separeras (för tror inte han fattade att jag skulle dra). Är bara så lättad och tacksam att det inte är som för en annan mamma där, vars unge klänger på hennes ben varje inskolningsdag och vägrar lämna och bara skriker och gråter. Huaa. Vilken smärta.

Är nog mest jag som tycker det är jobbigt. Första gången jag skulle lämna honom där längre än en halvtimme grät jag hela vägen hem. Alltså verkligen GRÄT. Tyckte det var skitjobbigt. Även om jag visste att han skulle ha det bra. Det var mest separationsångesten i mig. Men sen när jag kom hem och fick egentid och hann med att göra saker jag annars inte hinner i vardagen så var det bara skönt och jag mådde bra. Tror jag mest haft lite dåligt samvete pga andras åsikter, typ mammor som sagt att om de kunnat hade de varit hemma längre med sina barn, eller de mammorna som är mammalediga i vad som verkar som evigheter typ. Men alla har så olika förutsättningar så ska inte jämföra. För mig är detta räddningen, helt seriöst. För hur mycket jag än älskar Elliott så har det varit tufft att vara själv med honom på heltid. Märkte det en kväll när det slutade med en panikattack och gråt i badkaret, en kväll jag var helt jäkla utmattad och slutkörd som människa efter att ha tillgodosett hans behov i flera, flera timmar i sträck, så behovet av egentid var verkligen enormt. Hade nattat honom, tappat upp ett bad, satt på lite lugnande musik för att gå ned i varv, och hann precis lägga mig ned när jag hör gallskrik från sovrummet. "Det är inte sant" tänkte jag, och fick helt omotiverat gå upp ur badet igen, in i sovrummet med förhoppningen om att han snabbt skulle somna om igen, men nej, inte då. Tog evigheter tills han till slut slumrade till igen, så jag gick ned i badet ännu mer utmattad än tidigare, tappade helt suget på att bada när jag väl kom i, hör ett till gallskrik från sovrummet och då kom min panikattack, sen samlade jag mig, gick upp igen, nattade honom, han slumra till, jag gjorde middag till mig själv, skulle precis sätta mig ned för att äta när lillingen återigen vaknar och gallskriker, går in och lägger honom tillrätta igen, jag hetsäter middagen pga vrålhungrig fast med noll aptit egentligen, kort efter jag vräkt i mig maten så hör jag skrik igen från sovrummet och så fortsätter det hela natten tills vi till slut somnar ihop i min säng, båda helt övertrötta och utmattade. Ingen dans på rosor med barn alltså.

Elliott på förskola, han är så rolig att titta på från håll. Var rädd att han inte skulle bli ordentligt omhändertagen, typ att förskolelärarna inte skulle se honom och förstå om han var ledsen osv, för ingen kan ju honom så bra som jag, och det är så många barn samtidigt ute på gården som leker att det nog är svårt för förskolelärarna att se alla barn samtidigt. Rädslan stegrades en dag förra veckan när jag stod en bit ifrån och såg honom fastna i en backe, var påväg att gå fram för att hjälpa honom upp igen, men då kom en flicka som var några år äldre än Elliott och bar honom och satte ned honom på marken igen, gulligaste jag sett, och jag log och kände att det nog skulle vara helt okej att lämna honom där trots allt. Så himla fint hur barn tar hand om varandra! Sen bråkas och slåss de också såklart haha, mest om leksaker och sånt, typ en dag när Elliott ville in i ett hus så satt där några äldre barn och puttade bort honom och sa att han inte fick komma in, var så jobbigt för mig som mamma att se sitt barn bli utstött på det sättet, men till slut fick han komma in och jag får bara försöka acceptera att det är så det är, att han måste ut i världen och lära sig och att jag inte alltid kan skydda honom från allt. Men i jämförelse med de äldre barnen så ser han så liten ut även om han går runt på gården och leker större än vad han egentligen är. Därför han är så rolig att kolla på, för han bara vandrar omkring och gör saker helt på egen hand, så obrydd och så inne i sin egna värld ibland.

Min bästa älskade son, det är trots allt svåra så bra att få ha honom i mitt liv.

Likes

Comments

Att det är juni och känns som höst, att det blåser kallt och jag längtar till vita stränder, lugn i sinnet och värme mot kroppen. Men solen verkar skina idag, och jag hoppas att det vänder och att sommaren kan börja på riktigt någon gång.

Har svårt att hitta balansen i vardagen. Har typ alla tecken på utmattning men det som är det negativa med att vara ensamstående är att det inte går att återhämta sig från det. Läser överallt "Se till att vila, sova ut" men det kan jag ju inte riktigt göra. Elliott väcker mig 5-6 varje morgon och sen är det full rulle hela dagen. Han sover korta stunder och ibland passar jag på att sova själv då men det är inte alltid jag somnar när han sover och om jag somnar så hinner jag inte sova särskilt länge innan han vaknar igen. Igår sov vi ihop en stund på eftermiddagen och märkte att jag mådde lite bättre efteråt, så det var skönt. Men sen var det gallskrik när han skulle sova på kvällen, en timme tror jag det tog innan han somnade, så efter det kände jag mig helt utmattad igen. Får ta värktabletter mot huvudvärk rätt så ofta hehh..

Har svårt att koncentrera mig, tankarna är helt virriga och känns lika kaosartade som lägenheten efter Elliott varit igång och stökat ned. Städar undan varje kväll efter att han somnat, så gott det går, för jag märker att jag behöver ha det åtminstone lite städat runtomkring mig för att känna ett slags lugn inuti. Men under dagen ligger det saker precis överallt och det gör mig förvirrad, hittar inte saker, Elliott flyttar runt på allt, och mest stressigt är det när vi ska iväg någonstans och jag behöver få tag på grejerna.

Finns noll tid över just nu för annat än att ta hand om Elliott. När han somnat så är jag helt slut efter dagen och orkar inte mycket mer än att kolla på något avsnitt ur en serie och sen sova. Får dåligt samvete för att jag inte orkar med annat, men måste sålla bort i vardagen för att inte gå under helt.

Inskolningen igår gick tyvärr inte så bra som förra veckan, men det berodde nog till stor del på att Elliott var trött då han inte sovit något innan vi kom dit som han brukar göra. Så idag har jag sett till att natta honom en stund innan så att han ska ha mer energi för att leka när vi är där. Precis när jag skulle gå så började han gråta, sträckte upp armarna mot mig och sa "mammamamamama" och det var jättejobbigt. Ville inte ens lämna honom då, han såg så liten och övergiven ut.
Förskoleläraren trodde det berodde på att han kände på sig att jag skulle gå, men han gör så även hemma när han är trött, så jag är rätt så säker på att det berodde på det och förhoppningsvis går det bättre att lämna idag när han fått sova ut innan vi ska dit.

Mitt i allt svåra finns det guldkorn i vardagen, ögonblick som är oersättliga. Jag är så jäkla blödig som mamma. Häromdagen åt Elliott med gaffeln själv för första gången (alltså att han prickade rätt och lyckades få upp mat på gaffeln som han sedan stoppade i munnen) och jag började på riktigt gråta av lycka. Alla hans framsteg gör mig så otroligt stolt och jag är så imponerad över hur snabbt han utvecklats och hur mycket han lärt sig på väldigt kort tid. Han är helt fantastisk som person, han är så envis och nyfiken av sig, duktig på att lära sig och på att ta för sig av omvärlden. Kärleken till honom är stark, men sen finns det även stunder där han driver mig till vansinne och där jag tycker han är skitjobbig, men så är det väl med barn. Tur han är så gosig. Blir jag arg på honom lyckas han charma mig kort därefter så jag blir på gott humör igen, han vet hur han ska manipulera mig minsann hehe.

Likes

Comments

Så trött på regnet som bara faller. Vill ha sommarkänsla nu, känna solen mot huden, bada i sjöar och känna spring i benen. Inte gå med trötta steg på blöta trottoarer och andas med tungsintheten i bröstkorgen. Utmattad av allt ansvar, all stress och vädret som tristess och gråskalor inombords. Värmen sken med sin närvaro på West Pride och solen kom, solen var där och kärleken, all kärlek fanns även om vi gick vid sidan av och såg på. Elliott sov och jag tror att jag upplevde ensamheten som starkast i vimlet av folk. Fri kärlek firades, gemenskap och glädjerop. Men vi kom till slut till mitten av dansscenen, där min älskling vaknade, jag läste "Kärlek är det som gör en familj" på ett plakat och styrkan i mig kom, som en glödlampa, forsade genom min kropp och jag kände skamlösheten igen, friheten att få vara de vi är, utan normer på något, så jag tog upp Elliott ur vagnen, mitt bland vimlet av folk på scenen och så dansade vi och skrattade och jag älskade honom där och då, lika starkt som sekunden han låg på mitt bröst.

Likes

Comments

Idag var första inskolningsdagen på förskolan och det kunde inte gått bättre. Elliott är helt orädd av sig, han bara gick omkring överallt på gården och var inte alls blyg inför de andra barnen. Han gick liksom fram till de äldsta barnen där och tog för sig av deras leksaker och sen strosade han vidare, helt inne i sin egna värld haha. Jag fick gå iväg en stund för att se om han skulle reagera, men han märkte inte ens att jag försvann. Ställde mig och såg på honom på håll och han satt kvar och lekte med sin spade och hink och var social med förskoleläraren som om han känt henne hela sitt liv. Lite besviken kanske att han inte brydde sig att jag försvann men hade varit betydligt värre om han reagerat och börjat gråta. Det var en annan kille där i samma ålder som Elliott som också höll på att skolas in och han satt i sin vagn hela tiden och grät. Hade Elliott reagerat på samma sätt hade jag haft så dåligt samvete att lämna honom på förskolan, så jag har tur som har en unge som hittills är väldigt social och modig av sig. Var en speciell känsla att se sitt barn leka med andra barn på håll, som en i mängden av alla barn på förskolan. Att han liksom växer upp nu och att han har gått från att vara en liten bebis helt beroende av mig till att numera stå på egna ben. Även om han såklart är beroende av mig fortfarande så är det inte på samma sätt som när han var nyfödd. Han är så stark i sin personlighet, så envis och så bestämd av sig. Han vill verkligen lära sig allt och göra saker på egen hand. Ibland blir han arg på mig när jag försöker hjälpa honom, som t.ex. när han ska äta, då vill han helst själv hålla gaffeln även om han inte kan få på maten på den själv än. Det verkar som att han tror att han är äldre än vad han är, som idag när han klättrade upp för trappan till rutschkanan på förskolan som egentligen var till för de äldre barnen och sen plötsligt ramlade han nedför trappen eftersom han inte kan ta sig ned än. Men innan han ramlade stod han där och skrattade och tittade på mig med stolthet som att han var king of the world. Jag var precis påväg upp för att hämta ned honom för jag visste att han skulle ramla om han skulle försöka ta sig ned igen, men hann inte ens halvvägs upp innan han själv kastade sig nedför trappan :P Så hoppas de håller lite koll på honom ändå, just av den anledningen att han kanske verkar som att han kan och vågar mer än vad han egentligen kan. Han lever farligt rätt ofta. Och jag tänker att personalen kanske tar mer hand om barnen som gråter än de barn som visar framfötterna, men det är snabba skiftningar med Elliott och han blir så påtagligt liten när han gråter efter att han skadat sig. Även om det inte dröjer länge tills det är bortglömt och han är i farten igen.

Senare på eftermiddagen åkte vi till stan och gick omkring en stund på West Pride efter att ha kollat affärer. Jag köpte en keps och ett par regnbyxor till Elliott som han behöver till förskolan. Så nu har han ett par svarta byxor och ett par rosa. Tycker det där med färger är så konstigt. Varje gång han har något rosa på sig får jag frågan om det är en flicka och idag frågade en kille mig om det var en flicka pga att han hade en rosa filt?! Wtf liksom. Så konstigt att dessa färgkoder ännu sitter kvar så starkt. Tänkte mycket på det när jag kollade barnkläder idag, hur sjuk uppdelningen med både färg men även budskapen i kläderna är. På "tjejavdelningen" så är det rosa, sött och gulligt med texter på som antyder att tjejer ska vara söta och gulliga, medan på "pojkavdelningen" så är det grönt, blått, svart och texter som antyder att killar ska vara äventyrliga, sportiga, tuffa, coola etc. SÅ tröttsamt. Och trist. Att dessa attribut tillskrivs redan så tidigt och att samhället skapat normer för hur kön ska vara. Det borde liksom inte finnas några sådana normer alls.

Färger är färger och barn är barn. Låt alla vara som de är liksom. Fint med West Pride och fint med kärlek och budskap om att vi får vara de vi är och älska de vi älskar. Även om det fortfarande på 2000-talet inte är helt självklart för alla. Normer är skit och skapar bara ångest. Friheten att vara de vi faktiskt är försvinner och jag hoppas att samhället fortsätter gå i rätt riktning och att vi fortsätter bryta dessa idiotiska normer som bara förstör.

Det jag älskar med barn är att se de leka utan hämningar, utan rädsla för hur de uppfattas och utan sociala begränsningar. De är som de är; introverta, blyga, modiga, sociala, utåtriktade, fega, rädda, glada, ledsna, ja ni fattar. Alla är olika och har olika personlighetsdrag och de borde lyftas fram istället för att bli bedömt som "rätt"/"fel", "bra"/"dåligt". Typ som att det idag anses vara något fel med att visa känslor i vuxen ålder. Vi ska vara så jäkla starka jämt, så samlade, som att det vore en svaghet att gråta ut. Tycker snarare det är styrka att visa känslor i ett samhälle som hävdar motsatsen.
Sen kommer såklart åldern för alla där självmedvetandet kommer in i bilden, men jag hoppas att Elliott kan få behålla en stark självkänsla och inte bli hämmad och begränsad i sin personlighet, utan att han kommer känna att han duger som han är och att han har rätt att vara den han är, oavsett vad samhället säger. Jag kommer iaf alltid att älska honom.

Tröttaste, vackraste krigaren

Ny bikini, (så kär i den), middag på balkongen efter längsta nattningen ever, (så förtjänt av den), och girl power skor. Yeaah. Nu kraschar jag för kvällen.

Likes

Comments

Häromdagen ramlade Elliott så att han blödde från munnen, blev så rädd men som tur var så var det från läppen han blödde och inte tandköttet (hans tänder håller på att växa ut däruppe så var lite rädd att det var tänderna han skadat), igår hittade jag honom i köket med två knivar i handen och igår ramlade han och slog sig i ansiktet på en cykel så han har numera ett stort rivsår tvärs över ena ansiktshalvan. Får hjärtattacker och stresskänslor lite då och då i vardagen. Svårt att hålla koll på honom hela tiden och svårt att skydda honom från allt. Känns alltid lite extra jobbigt att vara själv med honom när sånt händer, har liksom ingen jag kan ventilera om det med eller ingen som bryr sig lika starkt som jag gör. Den jag ventilerar mest med är min mamma, som jag är så glad finns i vårt liv. Det är synd bara att hon bor så långt bort.

Men jag och Elliott fått ett alldeles särskilt band. Det är liksom han och jag mot världen.

Ibland fastnar jag i sorgen av att inte ha en familj, jag vet att det är dumt att fastna i såna tankar men det är svårt, särskilt nu på sommaren när man ser alla lyckliga familjer ihop. Jag satt ensam med Elliott i två timmar på Picknickfestivalen innan mina vänner kom dit och då bara brast det för mig, har varit stark så länge nu och inte gråtit men plötsligt bara grät jag för jag kände mig så ensam och Elliott sov i vagnen. När han är vaken är det lite lättare att vara stark och hålla sig samman, för då är ju allt fokus på honom och jag hinner inte alltid känna efter eller tänka så mycket.

Det är svårt för mig att greppa hur snabbt tiden gått och hur mycket han vuxit på väldigt kort tid. Nu är han igång och upptäcker världen och jag kan inte hålla honom tryggt i min famn längre. Han måste lära sig att leva, att ramla och slå sig och att resa sig upp igen. Det enda jag kan göra är att erbjuda honom en tröstande famn de gånger han slagit sig och att hålla hans hand när han blir rädd och inte vågar. Men än så länge är han så modig, han tar för sig av rummet runtomkring sig, han vill lära sig saker och han är inte rädd för att gå fram till främlingar och vara social. Det är mest när han är trött som han blir gnällig eller när han tappar balansen och slår sig som han blir ledsen och vill ha min tröst. Och så blir han så vansinnigt, vansinnigt arg när han inte får som han vill. Han förstår inte riktigt det här med vad som är hans och vad som inte är hans, han tror att han ska få allt han ser och förstår inte heller vilka objekt som är farliga och inte farliga. Så det är svårt i såna lägen att hindra honom från att få det han vill, eftersom jag inte kan förklara varför han inte får det. Och det som gör mig allra mest utmattad är just när han sätter igång och skriker och gnäller och blir helt vansinnig. Jag vill ju helst ha en nöjd liten Elliott men det är omöjligt att göra honom nöjd jämt. Han testar och utmanar alla mina gränser konstant i vardagen, prövar mitt tålamod och lär mig att förstå mig själv bättre och hur jag fungerar i olika lägen.

Just nu känner jag väl att det jobbigaste är att inte få så mycket egentid, att min tid konstant går åt till att ta hand om honom. Inte för att jag har något emot det egentligen, jag älskar honom och vill såklart dela tiden med honom, men ibland kan jag känna att det känns jobbigt att inte få så mycket tid över till annat. Kände mig lite deppig idag och behövde verkligen göra lite konst, men det var svårt att få in det spontant. Hann fota lite grann åtminstone, så fick ur mig lite känslor på det sättet innan det var tillbaka till att fokusera på lilla E igen. Snart börjar han på förskolan så då kommer jag få några timmar i veckan att göra egna saker, och viktiga saker som att söka jobb, vilket jag tycker ska bli väldigt skönt. Trodde aldrig jag skulle längta så mycket efter att jobba igen som efter mammaledigheten haha. Känns lite ego att säga det, men jag har trots allt dedikerat ett helt år till att skapa en liten individ, så jag har börjat inse att jag faktiskt har rätt att också få tänka på mig själv igen för en gångs skull. Elliott är så aktiv och utforskande i sin personlighet så jag är helt säker på att han kommer stortrivas på förskolan. Att han kommer klara sig bra även på egen hand tvivlar jag inte en sekund på, men det är just det där gnagande dåliga samvetet som ekar i mig ändå, det som nog alla föräldrar känner av.

Det märks att det första halvåret är förbi, då när vi var så sammanflätade att jag inte ens kunde tänka mig tid ifrån honom. Nu inser jag att det nog är nyttigt för oss båda att få lite tid ifrån varandra, för det fina med det är att vi alltid kommer tillbaka till varandra. Som i vilka relationer som helst så växer kärleken sig starkare även på håll, man får tid att sakna varandra och så blir mötet desto starkare när man väl ses igen.

Och det blir en mjukstart för oss när han börjar förskolan, han kommer bara gå från 9-14 så eftermiddagarna och helgerna är våra att ägna åt varandra.

Det ska bli fint med ännu en sommar att få skapa nya minnen tillsammans med honom.

Likes

Comments

Varit på tre dagars utflykt med min lilla älskling och det behövde vi verkligen. Komma iväg en stund och få nya intryck och upplevelser. Jag fick en annan inblick i vår relation, såg den med andra ögon och såg samspelet vi har med mer objektiva ögon. Vet inte riktigt hur jag ska förklara, men fattade plötsligt vår relation och samspelet mellan oss. Såg hur glad Elliott är i mig och hur han speglar sig i mig. Det är fint, så jäkla fint. Han ger mig så mycket kärlek nu, samtidigt som han kräver otroligt mycket av mig. Det är snabba svängningar i vardagen, mellan att vara glad till att bli helt vansinnig när han inte får som han vill. Får ofta höra att han brås på mig haha. Kul att höra att man är som ett barn på vissa punkter xD Men jag förstår vad andra menar, kan också vara lite dramatisk ibland som Elliott är, teaterapan deluxe, och kan också bli arg när jag inte får som jag vill eller när jag vill haha. Och den där busiga blicken han oftast har. Jag var väldigt vild och busig som barn så jag får väl igen för vad jag utsatte mina föräldrar för hehee.. Men bortsett från hans temporära raserianfall så är han så himla go' mot mig. Går fram och pussar på mig, sträcker fram armarna för att han vill att jag ska lyfta upp honom eller krama honom, busar med mig genom att kittla mina fötter osv. Han är bara ett charmtroll rakt igenom, vilket är tur för honom att han är när han samtidigt är den mest envisa ungen jag vet.

Vi spenderade massa tid vid sjön och det var så fint att få vara i harmoni med naturen och att få dela de stunderna med Elliott. Finns inget bättre än att upptäcka världen med honom. Att se naturen, havet, himlen, träden, skogen och allt annat genom hans ögon. Att se fascinationen, glädjen och nyfikenheten.

Lyssnade på Lalehs "En stund på jorden" och blev helt euforisk ett tag. Dansade omkring med Elliott längst skogsstigen och var så glad över att vara vid liv och att få vara på jorden med Elliott. Att vi två tillsammans lever och finns och fick uppleva allt detta ihop. För det har inte varit självklart. Verkligen inte, med alla mina tidigare självmordsförsök och all min jäkla skitpsykiska ohälsa som jag önskar bara kunde försvinna, men som jag får kämpa med i vardagen så gott det går. Därför är jag så tacksam och glad över de stunderna då jag känner genuin lycka, då allt bara känns så himla självklart och bra. Och jag vet att Elliott är en stor drivkraft till att välja livet, välja lyckan och det fina som livet faktiskt har att erbjuda.

Likes

Comments