när ens unge fastnar under soffan och man ba "okej vänta jag ska hjälpa dig, måste bara ta en bild först"

Och filma. Jag filmade också för att kunna visa honom när han blir större. Sån är jag. Men ärligt, tyckte inte ens synd om honom. Okej, kanske lite, men mest tyckte jag han var korkad och fick skylla sig själv som krupit in där. Han ska alltid ha sina leksaker som han själv kastar in under soffan, och så blir han helt vansinnig när han inte kommer åt dem och förväntar sig att JAG ska krypa under och hämta dem åt honom, eller så försöker han som i detta fallet själv vilket tja lyckades sådär.. Sekunden efter jag hämtat ut honom därifrån skulle han under igen för han fick syn på nån leksak han ville ha. Man bara asså du har typ tusen synliga leksaker utanför soffan, måste du ha de som är gömda under!? Knäppis. Och nu har jag lagt upp den här bilden på internääät så känner mig ännu mer taskig som mamma haha.

Matar mitt barn iaf, så är inte jättehemsk som mamma..

Förskolan alltså. Älskar den, men mindre kul när kläderna blir förstörda såhär. Ingen haklapp idag inte.. Får fråga om det imorrn, men ska nog oavsett börja klä honom i kläder jag inte är sådär jätterädd om. För två tvättar senare och fläckarna sitter kvar och det känns inte så skoj att få kläderna förstörda. Sen är vitt kanske inte optimala färgen heller..

Har äntligen börjat få en reaktion av Elliott vid hämtningarna. Innan har han ju knappt reagerat på att jag kommit, eller jo typ lett en liten stund men sen fortsatt med det han höll på med som om tiden stått stilla(skönt såklart, men ändå, jag förväntar mig lite entusiasm och kärlek vid hämtningarna), men idag gick han fram till mig och log JÄTTEMYCKET och igår reagerade han inte alls när jag kom men sen när jag gick för att hämta vagnen hör jag någon gråta bakom mig och då är det lilla Elliott som gått efter mig och börjat gråta för han trodde jag skulle gå ifrån honom! Alltså jag blev så glad haha. För då märkte jag att han visst bryr sig och att han fattar att jag är hans mamma (Ja på riktigt, ibland tvivlar jag på att han fattar), och att det faktiskt spelar roll om jag är där eller om jag försvinner.

gick hem och drack smoothies i solen, som var tanken, men solen försvann bakom molnen och det blåste kallt och var inte alls sådär mysigt som jag tänkt i mitt huvud, plus att Elliott snodde min smoothie, han ska ha allt..

Jag har gått och blivit sjuk så allt jag planerat och tänkt jag skulle hinna med under tiden han är på förskola blev inställt och istället blev det sängen. Får söka jobb och annat när jag mår bättre igen för hjärnan funkar verkligen inte när jag är sjuk. Svårt att leka att man är världens bästa kandidat för diverse jobb när man är snorig och trött.

Solen kom tillbaka så jag satt på balkongen efter Elliott somnade och löste korsord och åt kvarg med hallon, kokos och annat gott i! Mums. Hoppas jag blir frisk till midsommar ..

Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - click here!

Likes

Comments

Andra veckan på förskolan och kiddot reagerar inte ens när jag lämnar och hämtar. Alltså på riktigt, fick springa efter honom idag och ba typ "Hallå, mamma ska gå nu!!" men fick noll respons, han bara sprang ifrån mig och var hur glad som helst. Jahapp, tänkte jag här har jag varit med dig i princip 24/7 sen du föddes och detta är tacken man får, jaha hejdåådå och så sprang jag också därifrån. För yes, det var riktigt skönt för mig att kunna få springa en morgon istället för att leka med honom, så jäkla skönt alltså. Win-win situation för oss båda. Hade inte ens behövt ha dåligt samvete för att han skulle börja på förskola, för han trivs ju hur bra som helst. Någonstans hade jag det på känn, dömt av hur han är som person, men man vet ju aldrig. Förra veckan var det struligt en dag, men det berodde på hans trötthet och inte på att han egentligen grät för att vi skulle separeras (för tror inte han fattade att jag skulle dra). Är bara så lättad och tacksam att det inte är som för en annan mamma där, vars unge klänger på hennes ben varje inskolningsdag och vägrar lämna och bara skriker och gråter. Huaa. Vilken smärta.

Är nog mest jag som tycker det är jobbigt. Första gången jag skulle lämna honom där längre än en halvtimme grät jag hela vägen hem. Alltså verkligen GRÄT. Tyckte det var skitjobbigt. Även om jag visste att han skulle ha det bra. Det var mest separationsångesten i mig. Men sen när jag kom hem och fick egentid och hann med att göra saker jag annars inte hinner i vardagen så var det bara skönt och jag mådde bra. Tror jag mest haft lite dåligt samvete pga andras åsikter, typ mammor som sagt att om de kunnat hade de varit hemma längre med sina barn, eller de mammorna som är mammalediga i vad som verkar som evigheter typ. Men alla har så olika förutsättningar så ska inte jämföra. För mig är detta räddningen, helt seriöst. För hur mycket jag än älskar Elliott så har det varit tufft att vara själv med honom på heltid. Märkte det en kväll när det slutade med en panikattack och gråt i badkaret, en kväll jag var helt jäkla utmattad och slutkörd som människa efter att ha tillgodosett hans behov i flera, flera timmar i sträck, så behovet av egentid var verkligen enormt. Hade nattat honom, tappat upp ett bad, satt på lite lugnande musik för att gå ned i varv, och hann precis lägga mig ned när jag hör gallskrik från sovrummet. "Det är inte sant" tänkte jag, och fick helt omotiverat gå upp ur badet igen, in i sovrummet med förhoppningen om att han snabbt skulle somna om igen, men nej, inte då. Tog evigheter tills han till slut slumrade till igen, så jag gick ned i badet ännu mer utmattad än tidigare, tappade helt suget på att bada när jag väl kom i, hör ett till gallskrik från sovrummet och då kom min panikattack, sen samlade jag mig, gick upp igen, nattade honom, han slumra till, jag gjorde middag till mig själv, skulle precis sätta mig ned för att äta när lillingen återigen vaknar och gallskriker, går in och lägger honom tillrätta igen, jag hetsäter middagen pga vrålhungrig fast med noll aptit egentligen, kort efter jag vräkt i mig maten så hör jag skrik igen från sovrummet och så fortsätter det hela natten tills vi till slut somnar ihop i min säng, båda helt övertrötta och utmattade. Ingen dans på rosor med barn alltså.

Elliott på förskola, han är så rolig att titta på från håll. Var rädd att han inte skulle bli ordentligt omhändertagen, typ att förskolelärarna inte skulle se honom och förstå om han var ledsen osv, för ingen kan ju honom så bra som jag, och det är så många barn samtidigt ute på gården som leker att det nog är svårt för förskolelärarna att se alla barn samtidigt. Rädslan stegrades en dag förra veckan när jag stod en bit ifrån och såg honom fastna i en backe, var påväg att gå fram för att hjälpa honom upp igen, men då kom en flicka som var några år äldre än Elliott och bar honom och satte ned honom på marken igen, gulligaste jag sett, och jag log och kände att det nog skulle vara helt okej att lämna honom där trots allt. Så himla fint hur barn tar hand om varandra! Sen bråkas och slåss de också såklart haha, mest om leksaker och sånt, typ en dag när Elliott ville in i ett hus så satt där några äldre barn och puttade bort honom och sa att han inte fick komma in, var så jobbigt för mig som mamma att se sitt barn bli utstött på det sättet, men till slut fick han komma in och jag får bara försöka acceptera att det är så det är, att han måste ut i världen och lära sig och att jag inte alltid kan skydda honom från allt. Men i jämförelse med de äldre barnen så ser han så liten ut även om han går runt på gården och leker större än vad han egentligen är. Därför han är så rolig att kolla på, för han bara vandrar omkring och gör saker helt på egen hand, så obrydd och så inne i sin egna värld ibland.

Min bästa älskade son, det är trots allt svåra så bra att få ha honom i mitt liv.

Likes

Comments

Att det är juni och känns som höst, att det blåser kallt och jag längtar till vita stränder, lugn i sinnet och värme mot kroppen. Men solen verkar skina idag, och jag hoppas att det vänder och att sommaren kan börja på riktigt någon gång.

Har svårt att hitta balansen i vardagen. Har typ alla tecken på utmattning men det som är det negativa med att vara ensamstående är att det inte går att återhämta sig från det. Läser överallt "Se till att vila, sova ut" men det kan jag ju inte riktigt göra. Elliott väcker mig 5-6 varje morgon och sen är det full rulle hela dagen. Han sover korta stunder och ibland passar jag på att sova själv då men det är inte alltid jag somnar när han sover och om jag somnar så hinner jag inte sova särskilt länge innan han vaknar igen. Igår sov vi ihop en stund på eftermiddagen och märkte att jag mådde lite bättre efteråt, så det var skönt. Men sen var det gallskrik när han skulle sova på kvällen, en timme tror jag det tog innan han somnade, så efter det kände jag mig helt utmattad igen. Får ta värktabletter mot huvudvärk rätt så ofta hehh..

Har svårt att koncentrera mig, tankarna är helt virriga och känns lika kaosartade som lägenheten efter Elliott varit igång och stökat ned. Städar undan varje kväll efter att han somnat, så gott det går, för jag märker att jag behöver ha det åtminstone lite städat runtomkring mig för att känna ett slags lugn inuti. Men under dagen ligger det saker precis överallt och det gör mig förvirrad, hittar inte saker, Elliott flyttar runt på allt, och mest stressigt är det när vi ska iväg någonstans och jag behöver få tag på grejerna.

Finns noll tid över just nu för annat än att ta hand om Elliott. När han somnat så är jag helt slut efter dagen och orkar inte mycket mer än att kolla på något avsnitt ur en serie och sen sova. Får dåligt samvete för att jag inte orkar med annat, men måste sålla bort i vardagen för att inte gå under helt.

Inskolningen igår gick tyvärr inte så bra som förra veckan, men det berodde nog till stor del på att Elliott var trött då han inte sovit något innan vi kom dit som han brukar göra. Så idag har jag sett till att natta honom en stund innan så att han ska ha mer energi för att leka när vi är där. Precis när jag skulle gå så började han gråta, sträckte upp armarna mot mig och sa "mammamamamama" och det var jättejobbigt. Ville inte ens lämna honom då, han såg så liten och övergiven ut.
Förskoleläraren trodde det berodde på att han kände på sig att jag skulle gå, men han gör så även hemma när han är trött, så jag är rätt så säker på att det berodde på det och förhoppningsvis går det bättre att lämna idag när han fått sova ut innan vi ska dit.

Mitt i allt svåra finns det guldkorn i vardagen, ögonblick som är oersättliga. Jag är så jäkla blödig som mamma. Häromdagen åt Elliott med gaffeln själv för första gången (alltså att han prickade rätt och lyckades få upp mat på gaffeln som han sedan stoppade i munnen) och jag började på riktigt gråta av lycka. Alla hans framsteg gör mig så otroligt stolt och jag är så imponerad över hur snabbt han utvecklats och hur mycket han lärt sig på väldigt kort tid. Han är helt fantastisk som person, han är så envis och nyfiken av sig, duktig på att lära sig och på att ta för sig av omvärlden. Kärleken till honom är stark, men sen finns det även stunder där han driver mig till vansinne och där jag tycker han är skitjobbig, men så är det väl med barn. Tur han är så gosig. Blir jag arg på honom lyckas han charma mig kort därefter så jag blir på gott humör igen, han vet hur han ska manipulera mig minsann hehe.

Likes

Comments

Så trött på regnet som bara faller. Vill ha sommarkänsla nu, känna solen mot huden, bada i sjöar och känna spring i benen. Inte gå med trötta steg på blöta trottoarer och andas med tungsintheten i bröstkorgen. Utmattad av allt ansvar, all stress och vädret som tristess och gråskalor inombords. Värmen sken med sin närvaro på West Pride och solen kom, solen var där och kärleken, all kärlek fanns även om vi gick vid sidan av och såg på. Elliott sov och jag tror att jag upplevde ensamheten som starkast i vimlet av folk. Fri kärlek firades, gemenskap och glädjerop. Men vi kom till slut till mitten av dansscenen, där min älskling vaknade, jag läste "Kärlek är det som gör en familj" på ett plakat och styrkan i mig kom, som en glödlampa, forsade genom min kropp och jag kände skamlösheten igen, friheten att få vara de vi är, utan normer på något, så jag tog upp Elliott ur vagnen, mitt bland vimlet av folk på scenen och så dansade vi och skrattade och jag älskade honom där och då, lika starkt som sekunden han låg på mitt bröst.

Likes

Comments

Idag var första inskolningsdagen på förskolan och det kunde inte gått bättre. Elliott är helt orädd av sig, han bara gick omkring överallt på gården och var inte alls blyg inför de andra barnen. Han gick liksom fram till de äldsta barnen där och tog för sig av deras leksaker och sen strosade han vidare, helt inne i sin egna värld haha. Jag fick gå iväg en stund för att se om han skulle reagera, men han märkte inte ens att jag försvann. Ställde mig och såg på honom på håll och han satt kvar och lekte med sin spade och hink och var social med förskoleläraren som om han känt henne hela sitt liv. Lite besviken kanske att han inte brydde sig att jag försvann men hade varit betydligt värre om han reagerat och börjat gråta. Det var en annan kille där i samma ålder som Elliott som också höll på att skolas in och han satt i sin vagn hela tiden och grät. Hade Elliott reagerat på samma sätt hade jag haft så dåligt samvete att lämna honom på förskolan, så jag har tur som har en unge som hittills är väldigt social och modig av sig. Var en speciell känsla att se sitt barn leka med andra barn på håll, som en i mängden av alla barn på förskolan. Att han liksom växer upp nu och att han har gått från att vara en liten bebis helt beroende av mig till att numera stå på egna ben. Även om han såklart är beroende av mig fortfarande så är det inte på samma sätt som när han var nyfödd. Han är så stark i sin personlighet, så envis och så bestämd av sig. Han vill verkligen lära sig allt och göra saker på egen hand. Ibland blir han arg på mig när jag försöker hjälpa honom, som t.ex. när han ska äta, då vill han helst själv hålla gaffeln även om han inte kan få på maten på den själv än. Det verkar som att han tror att han är äldre än vad han är, som idag när han klättrade upp för trappan till rutschkanan på förskolan som egentligen var till för de äldre barnen och sen plötsligt ramlade han nedför trappen eftersom han inte kan ta sig ned än. Men innan han ramlade stod han där och skrattade och tittade på mig med stolthet som att han var king of the world. Jag var precis påväg upp för att hämta ned honom för jag visste att han skulle ramla om han skulle försöka ta sig ned igen, men hann inte ens halvvägs upp innan han själv kastade sig nedför trappan :P Så hoppas de håller lite koll på honom ändå, just av den anledningen att han kanske verkar som att han kan och vågar mer än vad han egentligen kan. Han lever farligt rätt ofta. Och jag tänker att personalen kanske tar mer hand om barnen som gråter än de barn som visar framfötterna, men det är snabba skiftningar med Elliott och han blir så påtagligt liten när han gråter efter att han skadat sig. Även om det inte dröjer länge tills det är bortglömt och han är i farten igen.

Senare på eftermiddagen åkte vi till stan och gick omkring en stund på West Pride efter att ha kollat affärer. Jag köpte en keps och ett par regnbyxor till Elliott som han behöver till förskolan. Så nu har han ett par svarta byxor och ett par rosa. Tycker det där med färger är så konstigt. Varje gång han har något rosa på sig får jag frågan om det är en flicka och idag frågade en kille mig om det var en flicka pga att han hade en rosa filt?! Wtf liksom. Så konstigt att dessa färgkoder ännu sitter kvar så starkt. Tänkte mycket på det när jag kollade barnkläder idag, hur sjuk uppdelningen med både färg men även budskapen i kläderna är. På "tjejavdelningen" så är det rosa, sött och gulligt med texter på som antyder att tjejer ska vara söta och gulliga, medan på "pojkavdelningen" så är det grönt, blått, svart och texter som antyder att killar ska vara äventyrliga, sportiga, tuffa, coola etc. SÅ tröttsamt. Och trist. Att dessa attribut tillskrivs redan så tidigt och att samhället skapat normer för hur kön ska vara. Det borde liksom inte finnas några sådana normer alls.

Färger är färger och barn är barn. Låt alla vara som de är liksom. Fint med West Pride och fint med kärlek och budskap om att vi får vara de vi är och älska de vi älskar. Även om det fortfarande på 2000-talet inte är helt självklart för alla. Normer är skit och skapar bara ångest. Friheten att vara de vi faktiskt är försvinner och jag hoppas att samhället fortsätter gå i rätt riktning och att vi fortsätter bryta dessa idiotiska normer som bara förstör.

Det jag älskar med barn är att se de leka utan hämningar, utan rädsla för hur de uppfattas och utan sociala begränsningar. De är som de är; introverta, blyga, modiga, sociala, utåtriktade, fega, rädda, glada, ledsna, ja ni fattar. Alla är olika och har olika personlighetsdrag och de borde lyftas fram istället för att bli bedömt som "rätt"/"fel", "bra"/"dåligt". Typ som att det idag anses vara något fel med att visa känslor i vuxen ålder. Vi ska vara så jäkla starka jämt, så samlade, som att det vore en svaghet att gråta ut. Tycker snarare det är styrka att visa känslor i ett samhälle som hävdar motsatsen.
Sen kommer såklart åldern för alla där självmedvetandet kommer in i bilden, men jag hoppas att Elliott kan få behålla en stark självkänsla och inte bli hämmad och begränsad i sin personlighet, utan att han kommer känna att han duger som han är och att han har rätt att vara den han är, oavsett vad samhället säger. Jag kommer iaf alltid att älska honom.

Tröttaste, vackraste krigaren

Ny bikini, (så kär i den), middag på balkongen efter längsta nattningen ever, (så förtjänt av den), och girl power skor. Yeaah. Nu kraschar jag för kvällen.

Likes

Comments

Häromdagen ramlade Elliott så att han blödde från munnen, blev så rädd men som tur var så var det från läppen han blödde och inte tandköttet (hans tänder håller på att växa ut däruppe så var lite rädd att det var tänderna han skadat), igår hittade jag honom i köket med två knivar i handen och igår ramlade han och slog sig i ansiktet på en cykel så han har numera ett stort rivsår tvärs över ena ansiktshalvan. Får hjärtattacker och stresskänslor lite då och då i vardagen. Svårt att hålla koll på honom hela tiden och svårt att skydda honom från allt. Känns alltid lite extra jobbigt att vara själv med honom när sånt händer, har liksom ingen jag kan ventilera om det med eller ingen som bryr sig lika starkt som jag gör. Den jag ventilerar mest med är min mamma, som jag är så glad finns i vårt liv. Det är synd bara att hon bor så långt bort.

Men jag och Elliott fått ett alldeles särskilt band. Det är liksom han och jag mot världen.

Ibland fastnar jag i sorgen av att inte ha en familj, jag vet att det är dumt att fastna i såna tankar men det är svårt, särskilt nu på sommaren när man ser alla lyckliga familjer ihop. Jag satt ensam med Elliott i två timmar på Picknickfestivalen innan mina vänner kom dit och då bara brast det för mig, har varit stark så länge nu och inte gråtit men plötsligt bara grät jag för jag kände mig så ensam och Elliott sov i vagnen. När han är vaken är det lite lättare att vara stark och hålla sig samman, för då är ju allt fokus på honom och jag hinner inte alltid känna efter eller tänka så mycket.

Det är svårt för mig att greppa hur snabbt tiden gått och hur mycket han vuxit på väldigt kort tid. Nu är han igång och upptäcker världen och jag kan inte hålla honom tryggt i min famn längre. Han måste lära sig att leva, att ramla och slå sig och att resa sig upp igen. Det enda jag kan göra är att erbjuda honom en tröstande famn de gånger han slagit sig och att hålla hans hand när han blir rädd och inte vågar. Men än så länge är han så modig, han tar för sig av rummet runtomkring sig, han vill lära sig saker och han är inte rädd för att gå fram till främlingar och vara social. Det är mest när han är trött som han blir gnällig eller när han tappar balansen och slår sig som han blir ledsen och vill ha min tröst. Och så blir han så vansinnigt, vansinnigt arg när han inte får som han vill. Han förstår inte riktigt det här med vad som är hans och vad som inte är hans, han tror att han ska få allt han ser och förstår inte heller vilka objekt som är farliga och inte farliga. Så det är svårt i såna lägen att hindra honom från att få det han vill, eftersom jag inte kan förklara varför han inte får det. Och det som gör mig allra mest utmattad är just när han sätter igång och skriker och gnäller och blir helt vansinnig. Jag vill ju helst ha en nöjd liten Elliott men det är omöjligt att göra honom nöjd jämt. Han testar och utmanar alla mina gränser konstant i vardagen, prövar mitt tålamod och lär mig att förstå mig själv bättre och hur jag fungerar i olika lägen.

Just nu känner jag väl att det jobbigaste är att inte få så mycket egentid, att min tid konstant går åt till att ta hand om honom. Inte för att jag har något emot det egentligen, jag älskar honom och vill såklart dela tiden med honom, men ibland kan jag känna att det känns jobbigt att inte få så mycket tid över till annat. Kände mig lite deppig idag och behövde verkligen göra lite konst, men det var svårt att få in det spontant. Hann fota lite grann åtminstone, så fick ur mig lite känslor på det sättet innan det var tillbaka till att fokusera på lilla E igen. Snart börjar han på förskolan så då kommer jag få några timmar i veckan att göra egna saker, och viktiga saker som att söka jobb, vilket jag tycker ska bli väldigt skönt. Trodde aldrig jag skulle längta så mycket efter att jobba igen som efter mammaledigheten haha. Känns lite ego att säga det, men jag har trots allt dedikerat ett helt år till att skapa en liten individ, så jag har börjat inse att jag faktiskt har rätt att också få tänka på mig själv igen för en gångs skull. Elliott är så aktiv och utforskande i sin personlighet så jag är helt säker på att han kommer stortrivas på förskolan. Att han kommer klara sig bra även på egen hand tvivlar jag inte en sekund på, men det är just det där gnagande dåliga samvetet som ekar i mig ändå, det som nog alla föräldrar känner av.

Det märks att det första halvåret är förbi, då när vi var så sammanflätade att jag inte ens kunde tänka mig tid ifrån honom. Nu inser jag att det nog är nyttigt för oss båda att få lite tid ifrån varandra, för det fina med det är att vi alltid kommer tillbaka till varandra. Som i vilka relationer som helst så växer kärleken sig starkare även på håll, man får tid att sakna varandra och så blir mötet desto starkare när man väl ses igen.

Och det blir en mjukstart för oss när han börjar förskolan, han kommer bara gå från 9-14 så eftermiddagarna och helgerna är våra att ägna åt varandra.

Det ska bli fint med ännu en sommar att få skapa nya minnen tillsammans med honom.

Likes

Comments

Varit på tre dagars utflykt med min lilla älskling och det behövde vi verkligen. Komma iväg en stund och få nya intryck och upplevelser. Jag fick en annan inblick i vår relation, såg den med andra ögon och såg samspelet vi har med mer objektiva ögon. Vet inte riktigt hur jag ska förklara, men fattade plötsligt vår relation och samspelet mellan oss. Såg hur glad Elliott är i mig och hur han speglar sig i mig. Det är fint, så jäkla fint. Han ger mig så mycket kärlek nu, samtidigt som han kräver otroligt mycket av mig. Det är snabba svängningar i vardagen, mellan att vara glad till att bli helt vansinnig när han inte får som han vill. Får ofta höra att han brås på mig haha. Kul att höra att man är som ett barn på vissa punkter xD Men jag förstår vad andra menar, kan också vara lite dramatisk ibland som Elliott är, teaterapan deluxe, och kan också bli arg när jag inte får som jag vill eller när jag vill haha. Och den där busiga blicken han oftast har. Jag var väldigt vild och busig som barn så jag får väl igen för vad jag utsatte mina föräldrar för hehee.. Men bortsett från hans temporära raserianfall så är han så himla go' mot mig. Går fram och pussar på mig, sträcker fram armarna för att han vill att jag ska lyfta upp honom eller krama honom, busar med mig genom att kittla mina fötter osv. Han är bara ett charmtroll rakt igenom, vilket är tur för honom att han är när han samtidigt är den mest envisa ungen jag vet.

Vi spenderade massa tid vid sjön och det var så fint att få vara i harmoni med naturen och att få dela de stunderna med Elliott. Finns inget bättre än att upptäcka världen med honom. Att se naturen, havet, himlen, träden, skogen och allt annat genom hans ögon. Att se fascinationen, glädjen och nyfikenheten.

Lyssnade på Lalehs "En stund på jorden" och blev helt euforisk ett tag. Dansade omkring med Elliott längst skogsstigen och var så glad över att vara vid liv och att få vara på jorden med Elliott. Att vi två tillsammans lever och finns och fick uppleva allt detta ihop. För det har inte varit självklart. Verkligen inte, med alla mina tidigare självmordsförsök och all min jäkla skitpsykiska ohälsa som jag önskar bara kunde försvinna, men som jag får kämpa med i vardagen så gott det går. Därför är jag så tacksam och glad över de stunderna då jag känner genuin lycka, då allt bara känns så himla självklart och bra. Och jag vet att Elliott är en stor drivkraft till att välja livet, välja lyckan och det fina som livet faktiskt har att erbjuda.

Likes

Comments

Fick en bra helg trots min egna deppighet. Ibland krävs det inte mer än att få komma ut och träffa lite vänner. Höll på att gå sönder av ensamheten ett tag, det känns för tungt emellanåt att vara själv med Elliott hela tiden, så det kändes så himla mycket bättre när jag kom ut i solen och fick lite vuxet sällskap. Hängde med två av mina vänner och deras son i Slottsskogen i lördags och igår var jag med min fina vän Sofie och myste i gräset vid Domkyrkan. Sofie passade E en stund medan jag skulle på linsundersökning och sen hämtade jag ut två nya glasögon jag beställt. Ett par glasögon och ett par solglasögon med styrka i. Så himla nöjd med båda! Rayban glasögonen på bilden nedan :) Känns skönt att ha några glasögon att växla mellan.

Var några som gifte sig under dagen så vi satt lite som publik och spanade in tåget som körde förbi med alla bröllopsgäster. Vilket strålande väder för ett bröllop. Elliott kikade ett tag men var mest intresserad av att äta sten haha.

Idag var vi hemma hos Camilla och hennes son Ludde. Skulle gå till lekplatsen men det började ösregna så vi gick hem och lekte hos dem istället. Sen var det som tur lite finare väder på eftermiddagen. Jag åkte in till Nordstan och köpte ett par trådlösa Marshalls hörlurar, så nu kan jag lyssna på musik med bra ljud äntligen! Elliott har tuggat sönder mina gamla hörlurar nämligen hehe.. Busungen. Jag var fylld av kärlek till honom idag, han var så lugn och söt hemma hos Ludde, men så fort vi kom hem blev det gnäll och skrik igen.. Det är ofta såna snabba känslosvängningar, vilket gör mig helt utmattad. Särskilt nattningarna nuförtiden. Väldigt påfrestande och tålamodsprövande. Oavsett hur trött han är så gråter och skriker han hejdlöst, sträcker upp armarna och vill komma upp i min famn och tar jag upp honom så skriker han ännu mer eftersom han är trött och behöver sova. Så det blir jobbigt för mig att försöka lugna honom när han är helt hysterisk. Vet att det går över, att han till slut somnar, men just i stunden känns det skitjobbigt. Har inte alltid tålamodet och är hela tiden rädd för att tappa det och bli arg på honom. Är väldigt utmattad generellt nu, känns inte som jag har samma ork längre som jag brukade ha. Men försöker göra så gott jag kan och ta mig igenom dagarna på bästa sätt.

Likes

Comments

Just nu känns det som att jag kämpar sönder och samman för att Elliott ska ha det bra och för att få vardagen att gå ihop, men som att jag ändå inte riktigt lyckas. Som att det liksom inte är tillräckligt det jag gör. Vet att han är ett barn och att barn gnäller och att det ibland inte spelar någon roll vad man gör, de är ändå inte nöjda, men det blir så påtagligt för mig ändå på något sätt. Som att jag är otillräcklig, både som mamma och som människa. Och det smittar av sig i allt annat jag gör också. Kan inte ens njuta av att träna längre för jag känner hela tiden att det inte är tillräckligt, att jag inte tar i tillräckligt hårt, inte tränar tillräckligt länge osv. Känns som jag måste göra tusen saker varje dag för att räcka till, men ändå är det jag gör inte tillräckligt bra nog och jag känner mig misslyckad konstant som inte lyckas prestera bättre.

Har massa tvätt som står och inte blivit uppackad, har massa lådor med kläder och barnsaker som behöver sorteras, har en lägenhet att städa osv osv och jag känner bara att jag inte hinner med allt och det stressar mig enormt. Försöker göra lite varje dag men det är som att det aldrig blir klart ändå. Varje dag blir det ny smutstvätt, varje gång jag städat är Elliott där igen och river ned och då känns det också som att det inte ens är lönt att anstränga sig. Samtidigt som jag inte kan låta lägenheten förfalla och att vi ska bo i en svinstia. Trivs inte alls då.

Igår passade Elliotts farmor honom en stund vilket var så skönt för mig, behövde verkligen egentid. Och jag hann med att tvätta och dammsuga lägenheten så det kändes bättre efteråt. Sen unnade jag mig en god sallad på balkongen och läste lite i "En dag" av David Nicholls, en bok jag verkligen fastnat för och som är bra avkoppling. Kan gå in i den världen och släppa tankarna på allt annat som känns jobbigt.

Elliott slog rekord i antal ggr han vaknat sen han föddes inatt. Överdriver inte ens med att det var över 20 ggr. Det enda jag gjorde inatt var att vakna, om och om igen och försöka få honom att somna om. Han somnade om men vaknade kort därefter, och så var det repeat repeat på nattningen. Min sömnbrist börjar märkas, både psykiskt och fysiskt nu, men inget att göra åt utan bara att hinka i sig kaffe och celcius och överleva dagarna.

Njuter av att det är sommar och sol ute, men samtidigt känns det aningen jobbigt då kortisonet jag käkar har gjort att min aptit ökat enormt vilket resulterat i ofrivillig viktuppgång och jag har typ helt tappat kontrollen över mitt matintag känner jag. Vantrivs verkligen med min kropp nu.. Försöker göra ett träningspass per dag, med en vilodag i veckan, men det är typ lite sent att komma i form nu då sommaren redan är här. Får helt enkelt försöka stå ut denna sommar och komma i form sen till hösten istället. Försöker att inte bry mig så mycket men det är svårt att inte bli påverkad när alla man stöter på i stan ser så snygga och vältränade ut. Vill också känna mig snygg och fräsch i sommar, men klart förlossningen pajade ens kropp och det kommer ta tid att få tillbaka den igen. Får låta det ta tid också och inte stressa. Har ju trots allt bara gått 1 år sedan E föddes, men det hjälper ändå inte alltid att tänka så.

Försöker tänka positivt iaf och göra det bästa av varje dag så gott det går. Typ vila och andas mellan alla stressiga timmar. 

Likes

Comments

Känns lite som att jag håller på att gå in i väggen igen. Mådde så bra en period, som att allt lugnat ned sig lite, men tror jag kör på för hårt när saker känns mer stabilt och sen kraschar jag för jag kört på för hårt. All sömnbrist kommer ikapp mig till slut, märker inte av den för jag blir helt uppe i varv men sen plötsligt kommer tröttheten som en käftsmäll. Det i kombination med att Elliott varit väldigt gnällig senaste tiden, vilket gör mig helt utmattad. Försöker vila och ta det lugnt när han sover, men det är svårt också för när han väl sover vill jag hinna göra andra saker, som träna och fixa med hushållet. Försöker hålla uppe ett gott humör trots att han är gnällig, men det påverkar verkligen mig. Blir så utmattad av det. Sen har han haft ont senaste kvällarna, i magen och tänderna som växer tror jag, så det har varit flera timmar av gallskrik och jag har känt mig helt maktlös då det tagit så lång tid för mig att trösta honom till sömns igen. Ikväll var det samma grej, jag provade verkligen allt, men ingenting hjälpte. Han ville inte ha mat, inget vatten, ingenting som tröstade honom. Mådde så dåligt att jag började gråta när jag försökte vagga honom till sömns, då han bara skrek och skrek. Inte alls kul att se honom ha så ont. Och det värsta är att jag ibland blir irriterad på honom, känns hemskt då jag vet att han har ont och inte kan hjälpa det, men ibland är jag bara för trött. Tror också jag blir irriterad för att jag just känner mig maktlös i att inte kunna trösta honom, att se honom ha så ont men inte kunna hjälpa honom. Till slut somnade han iaf, och jag hoppas han kan sova bra hela natten nu.

Är nog för känslomässigt involverad, men det är väl så det är att vara mamma. Försöker göra så gott jag kan i vardagen, men känner ofta att jag inte räcker till. Får dåligt samvete över småsaker, som att jag måste lämna honom ensam vid matbordet en kort stund för att t.ex. gå på toa. Känner mig dum liksom som låter honom sitta ensam men samtidigt är jag själv med honom jämt så kan inte vara överallt samtidigt.. Vill bara så att han ska ha det bra och må bra och jag önskar att jag kunde vara mer för honom än vad jag känner att jag är. Ingen lätt period nu heller då han blivit väldigt mammig igen och vill bli buren strax innan middagen så jag måste laga maten med honom i famnen. Lite frustrerande med tanke på att han faktiskt kan gå nu och faktiskt också kan underhålla sig själv. Och så tung han blivit nu också haha. Inte som när han var liten och jag kunde ha honom i bärsjalen.

On the bright side så är det härligt med det vackra vädret och jag försöker hitta på roliga saker att göra varje dag. Mammaledigheten kan bli rätt enformig emellanåt, men jag försöker vara kreativ och hitta på nya saker att göra dagligen. Gick till Trädgårdsföreningen i eftermiddags och hade det mysigt. När jag känner att det känns ensamt att vara själv med honom så är det fint att komma ut, då det alltid är något barn som tar kontakt med Elliott och vill leka med honom eller någon annan vuxen som vill prata med honom och som han charmar.


Bad en kvinna ta lite bilder på oss vid fontänen idag också så vi fick några fina kort som minne därifrån :)

Likes

Comments