​På söndagen innan hans födelsedag kom några släktingar (min mormor, moster, kusiner samt min kusins pojkvän) över och firade Elliott. Det blev jättemysigt. Mamma hade bakat två goda pajer och sen åt vi Hello Kitty tårta, jordgubbar och drack kaffe till efterrätt :) 

Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - click here!

Likes

Comments

Tre dagars kalas för lillingen som fyllde 1 år resulterade givetvis i en bildexplosion, så jag tänker inte ens försöka vara selektiv utan lägger upp (en bråkdel av) bilderna i olika inlägg här.

Så glad och tacksam för alla som kom och firade med oss. Blev en intensiv helg, men kommer aldrig glömma hans allra första födelsedag :) Körde all-in verkligen. Nästa år får det bli ett litet lugnare firande, för jag och mamma var helt utmattade efteråt:P Tänka sig att man kan bli det av för mycket kalas haha

Födelsedagskalas på lördag och födelsedagsfika på själva födelsedagen på måndagen. :)

En annan som blev trött..

Likes

Comments

14:51, den 15 maj 2016 föddes han. Elliott Elias. Som ett ljus i horisonten. Dikten jag skrivit ovan fick han i en tavla på sin födelsedag. Ville få ned i ord hur jag känner för honom.

Tiden har blivit ett så märkligt begrepp. Att det sker en förändring varje dag, och att det sker fort. Fortare än vad mina egna reflektioner hinner med. Lite som att vara en åskådare till en annan människas liv, samtidigt som jag i allra högsta grad även är en deltagare och ansvarar för denna människas existens här på jorden. Ett ansvar som emellanåt känts tungt att bära, särskilt på egen hand, men som samtidigt gett min tillvaro en djupare mening. Som en slags drivkraft i livet, att hela tiden finnas där i syfte att skapa en värdefull och trygg vardag för oss båda. För att vi har kommit att bli ett team, en familj och en samhörighet. Att ha honom vid min sida och att få upptäcka världen genom hans nyfikna ögon har varit och är ständigt fantastiskt. Jag är oerhört tacksam att det är just jag som är hans mamma.

Det är svårt att beskriva kärleken för ens barn, den där intensiva känslan av att vilja göra precis allt för någon annans välbefinnande, den som tar en igenom alla sömnlösa nätter, alla skrik i vardagen och alla stressiga ögonblick. Men jag tror dikten på något sätt summerar det. Ibland är kärleken för stark, så stark att otillräckligheten i mig kryper ur skinnet på mig och river och sliter åt alla håll och kanter. Som att vilja göra allt men inte riktigt förmå sig. Stunder då jag glömmer att jag också bara är en människa och att jag är en individ utöver att vara mamma åt Elliott. Men jag är tacksam att jag fått upptäcka vad det är att vara en mamma. Väldigt underligt, då det är något jag aldrig riktigt känt mig som. Jag är så glad att få ha en människa vid min sida, någon att dela vardagen med och särskilt glad att det just är Elliott som är den människan. Han är världens goaste lilla grabb och han sprider så otroligt mycket glädje runtomkring sig.

Grattis på din 1-års dag min älskade son. Jag ser fram emot alla kommande år att dela med dig.

Likes

Comments

Det är svårt att sätta sig in i att det snart gått ett år sedan Elliott kom till livet. Ett år sedan vi åkte in till förlossningen strax efter att segraren korats i Eurovision. I år kommer vi ha kalas för honom och sen kolla på Eurovision på kvällen. Märklig känsla. Var ingen höjdare direkt att åka och föda barn efter att ha tryckt i sig massa fajitas, chips, godis mm.. Spydde sönder sjukhuslokalerna den natten haha. Shit alltså. Vilka minnen. Känns som en evighet sen. Ska bli skönt för mig att kunna få sitta still i soffan och se klart programmet istället för att ligga i världens ryggsmärtor på golvet med känslan av att jag på riktigt skulle dö. Hängde inte alls med på slutet, hann precis se vem som vann men allt var typ kaos då. Hade inte ens hunnit packa BB väskan så mitt i värkarbetet flängde jag omkring och försökte lägga ned det som behövdes tas med. Och hela tiden undrade jag vad f*n jag gett mig in på, hade ingen aning om hur fruktansvärt ont det skulle vara att föda barn. Ska inte skrämma folk som läser detta och väntar barn för första gången, man förtränger det osv, men det var verkligen en chock under tiden. Skrek flera gånger att jag ångra mig och ville åka hem men det var såklart a little too late..

Nu är ungen här och det är helt fantastiskt att ha honom hos oss. Vilket jäkla mirakel. Kan inte ens fatta. Han går liksom nu. Har blivit sin egna lilla person och jag är bara för tacksam för att jag får vara hans mamma och för att det är jag som fått följa alla hans utvecklingssteg. Vi utvecklas ju alla genom livets gång men det är inte direkt som att man fascineras av utvecklingen efter x antal år, men att följa barn och deras steg ut i livet är verkligen helt fantastiskt. Man kan liksom inte sluta stirra på Elliott och allt han har för sig under sin vakna tid. Även när han sover kan jag som den creepy mamman jag är stå och stirra på honom och känna mig helt förälskad i hur fantastiskt fin han är och hur söt han ser ut när han sover. Som en liten ängel.

Har mamma och min syster på besök nu och det är så mysigt att få dela vardagen med dem. Har så mycket kul att se fram emot inför helgen. Kommer bli 3 olika firande för honom och jag är så lyckligt lottad för alla människor jag har i mitt liv som ska komma och fira honom.

fina solnedgångar har vi haft också. Älskade Gbg.

Likes

Comments

Elliott är definitivt i sin mest härliga fas just nu där hans personlighet lyser igenom så tydligt och han sprider så mycket glädje i vardagen. Så pass mycket att jag fått kalla fötter om att sätta honom på förskola redan i slutet av maj. Hade liksom planerat in det som bra för att jag ska hinna söka jobb osv under dagen och allt annat jag inte riktigt hinner med, men nu trivs jag så bra med att ha honom hemma att jag känner att jag inte riktigt vill att han ska börja där längre. Får lite beslutsångest över detta, men tror säkert det går att lösa och vara flexibel med förskolan. Han kommer ju oavsett inte gå heldagar så det blir säkert bra hur jag än gör.

Det känns verkligen som att allt ordnat sig till det bästa möjliga för oss. Som att alla bitar och allt jag oroat mig för faller på plats. Mycket tack vare min fantastiska mamma som hjälpt mig så pass mycket som hon har och ordnat livet så bra för mig och för Elliott. Och för hans faster och farmor som ställt upp så mycket och funnits där för oss och gjort livet så bra. Är så tacksam och glad för alla han har i sitt liv som älskar honom och gläds åt att han finns. Det betyder så mycket för mig och säkert även för honom.

Minns att jag satt höggravid på Eriksbergskajen och grät för bara ett år sen, där allt var ovisshet och osäkerhet, och där jag kände mig så oerhört ensam i min graviditet, som att jag inte riktigt visste var det skulle bära av och hur jag skulle hantera alltihop. Mycket var säkert också alla hormoner som fanns i min kropp. Men jag hade hela tiden det där hoppet i mig om att när han väl skulle komma så skulle allt bli bra. När han föddes var det som en dröm, en smekmånad, men sen kom allt som en chock, första halvåret som det allra mest intensiva och stressiga jag aldrig någonsin hade kunnat föreställa mig, men jag är så glad för att jag idag tog mig igenom allt det där och att jag nu kan se tillbaka på det som att jag faktiskt fixade det och red ut stormen. Det var verkligen värt allt. För nu får jag tillbaka så mycket för allt jag kämpat för. Och jag är så innerligt glad för att jag fått uppleva detta. En hel graviditet, en förlossning och ett liv tillsammans med mitt barn.

Han är som mitt barn och bästa kompis i en och samma person. Och jag kan verkligen inte ens fatta att jag haft sån tur som fått just honom, världens gulligaste unge liksom. Han är en så himla självklar del av mitt liv nu. Och på något sätt känns det som att det livet jag levde innan honom alltid var meningen att leda fram till just honom.

Likes

Comments

Så himla skönt att få sova ut lite längre en lördagsmorgon och sen vakna av att solen skiner utomhus och lillingen leker i köket med sin farmor. Vakna som vanligt kl 5, tror min kropp är inställd på det, men kände mig som ett vrak då, särskilt som vi var uppe rätt sent igår, så var så gött att få sova lite till. Han har blivit alltmer morgonpigg nu, häromdagen väckte han mig supertidigt genom att slita mig håret och bita mig i armen. Tror han tycker jag är jättetråkig som bara sover o sover medan han vill leka.

Älskar att sommaren är här nu och att vi kan njuta så mycket ute i värmen. Blir på så gott humör då. Igår var jag på Östra och fick järn så förhoppningsvis piggnar jag till lite mer nu, men vet inte hur pass det hjälper. Sen åkte vi in till Nordstan och jag handlade lite kläder till mig själv, vilket E som vanligt avskydde haha. Skrik och gnäll i omklädningsrummen. Han fick sig en egen shoppingrunda sen när jag och hans farmor handlade en hel garderob sommarkläder på Lindex. Så nu kommer han va färggrann o fin inför sommaren!

Han är helt otrolig och har börjat gå nu och kan även vända riktning när han går! Är så imponerad och stolt över honom:) duktiga lillkillen, och bästa sällskapet jämt i vardagen, särskilt när man tvingas göra tråkiga saker som att hänga på sjukhus

Skrev ut lite bilder på E igår kväll. Helt galet hur många bilder det finns på honom :'D men det är kul att ha som minne!

Likes

Comments

Den när ungen väcker en kl 1 för blöjbyte och så kan man inte somna om igen och sen till slut somnar man om och när man precis somnat om vaknar han igen och så kan man återigen inte somna om och sen är man påväg igen och då vill han plötsligt gå upp och kl är 5 på morgonen och du är som ett vrak. Yes. Den är fin. Men av någon konstig anledning satte jag igång och gjorde smoothie, fruktpuré och sobert, så innan kl 6 hade jag alltså åstadkommit allt detta. Tröttheten måste göra någon slags personlighetsförändring med mig.. Vafan liksom. Är ingen sån supermama egentligen haha.

Nu har han äntligen lugnat ned sig lite efter att ha varit igång i köket och skapat andra världskriget där inne. Orkar inte ens plocka undan allt där nu, så det får vara en krigszon där. Får smått ångest av att vara hemma faktiskt, men idag är det ju Valborg och vi ska iväg på Hanami i Botaniskan sen och träffa några av mina vänner. Ska bli så skönt att få lite annat sällskap också, för även om E är underbar så blir det lite väl mycket bebisspråk och bebislekar i vardagen för att jag inte ska bli smått knäpp. Längtar som bara den tills imorgon när hans farmor ska passa honom under dagen, för jag behöver pausa och vila, och så längtar jag ännu mer till söndag då min mamma kommer hit och ska bo med oss ett tag. För alltså seriöst håller jag på att gå sönder emellanåt, det blir för intensivt och för mycket för mig. Han är i en gnällig period nu igen också, så det känns lite påfrestande när man försöker göra allt för att han ska ha det bra och så är det ändå inte bra nog. Får påminna mig själv flera gånger om att han är en bebis och att bebisar är så och man får bara försöka acceptera det, men visst är det utmattande med gnäll.

Kör mycket "fake it 'til you make it" där jag försöker hålla uppe humöret så gott jag kan trots att hjärnan är slutkörd. Sätter på peppmusik och så försöker jag ordna mysiga stunder för oss två när dagen känns lite extra tung. T.ex. imorse så badade vi en stund när han började gnälla och då blev både han och jag glad igen.

En mamma på öppna förskolan klagade på hur omöjligt det var när hon var själv med bebisen i duscharna och omklädningsrummet efter babysimmet och att hon var tvungen att fråga om någon kunde hålla bebisen så hon kunde duscha o man bara please, jag duschar och tvättar håret med honom i andra armen. Och en annan som bara "Snälla kan du ta bebisen?" till sin man efter att ha hållit honom 5 min i famnen och där står jag med E efter att ha burit honom en halvtimme i sträck, i omklädningsrummet, duschen och väntehallen in till simningen. Ok visst klart alla har rätt att klaga men ibland är det provocerande för mig när andra mammor klagar om just sånt. Får väl en hel del träning att bära honom 4 trappor upp utan hiss och nu börjar han bli rejält tung alltså, så han får börja lära sig att gå snart. Ska bli så skönt med en ny lägenhet till hösten, ska absolut ha hiss som ett prio krav. Och tvättmaskin. Och diskmaskin. Hah. Typ allt som kan underlätta i vardagen.

Men gillar där vi bor nu också, så många fina minnen och det här liksom här jag började livet med Elliott. Det är häftigt att tänka så. Hur mycket minnen vi skapat ihop och hur många fler minnen vi kommer få tillsammans.

Likes

Comments

Tog bort bloggen ett tag för kände det blev för privat och negativt som min syster sa, håller med, men alltså kände lite att jag ville ha en motpol till all lycka vi ser överallt på sociala medier, typ visa att livet inte alltid behöver eller är så fantastiskt som det alla försöker visa, och att det är okej så.

Vill börja skriva här igen för jag skriver aldrig ned hans utveckling och vardag någon annanstans. Vet inte varför, tänkte jag skulle skriva i någon dagbok eller så, men det finns ju ingen tid för det direkt och av någon anledning finns det mer tid och ork att skriva här.

Så vad har hänt sen sist? Typ massor. Hela tiden, varje dag.

Han har tagit sina första steg nu! Så himla fantastiskt. Gulligast var när han tog några steg rakt in i min famn. Just den stunden var så fin. Så värt allt slit som det är att ha honom själv.

Känns inte alltid värt det, men jag får bara tänka att det blir bättre och lättare ju äldre han blir.

Dessa kontraster mellan lycka och kaos är så oerhört tydliga sen jag fick honom. Hinner gå igenom tusen olika känslolägen på en dag, men främst är det väl stress jag känner. Min snart 1-åring är på ALLT nu. Verkligen allt i hemmet och jag kan aldrig riktigt koppla av. Jättekul att han växer men ibland önskar jag att han kunde stanna på längden så att han inte når upp till allt. För ALLT åker ned på golvet nu. ALLT får han tag på. Får liksom flytta saker hela tiden. Och så blir det sånt j*kla liv om han inte får som han vill. Sån drama queen (undra vem han fått det ifrån heheeh..). Jäkla unge haha sätter igång och gallskriker och gråter som bara den så man till slut får dåligt samvete för att man tog bort det han ville ha fast så man ger det till honom, fast man egentligen tycker han är skitjobbig men ändå inte kan låta bli för det är ännu jobbigare att se honom ledsen. Han är för liten för att fatta varför han inte får vissa saker, men när han blir större ska jag åtminstone försöka sätta lite gränser. Nu får jag typ trösta honom eller distrahera med ett nytt objekt men han är smart grabben, och envis som bara den. Har han väl fått syn på det han vill ha så gör han allt för att få just det objektet. Om jag kollar på tv får jag gömma tv-dosorna för annars tar han dem och stänger av, byter kanal eller sätter igång nåt annat. Och mina Celsius som jag blivit beroende av igen är han helt besatt av och blir SÅ arg att han inte får dem. För det är ju metall och vasst för hans mun. Hittade honom smuttandes på min burk en gång och idag skrek han så jag lät honom hålla lite i den, men då kramade han om den skithårt och vägrade sen släppa taget haha.

Jag har helt enkelt fått anstränga mig för att släppa på kontrollen i hemmet, för det är helt omöjligt att ha kontroll över saker när han vräker ut allt och ska på allt. Vill inte att han ska skada sig bara eller få tag på något som är farligt för honom, så därför jag blir stressad. Som igår när han lyckades öppna min medicin och stoppade den i munnen. Eller när han öppnar och stänger lådor och sen klämmer sig. Det är verkligen kaos överallt hemma nu. Varken orkar eller hinner städa och jag avskyr när det är stökigt runtomkring men ännu en grej jag fått släppa på. När han väl sover är jag helt utmattad så orkar knappast sätta igång och storstäda då, men försöker städa så gott jag kan när jag orkar och hinner under dagen. Så skönt när han sov en stund på förmiddagen idag, gjorde yoga för att sänka mina stressnivåer och drack en rödbetssmoothie i badkaret. Fått järnbrist igen så min trötthet beror tydligen inte bara på barnlivet, men ska få järn på sjukhuset nästa vecka som tur är, så hoppas jag känner mig piggare sen. Känns alltid skönt att kunna hitta lite andrum i vardagen.

Likes

Comments

Funderade på ordet "lycka" innan och vad det innebär, på vad som gör mig lycklig osv. Insåg att jag verkligen sökt lyckan på fel håll hela tiden, liksom fortsatt med det hela mitt liv även om jag vet att det alltid varit fejk och temporär lycka, som en vind som liksom blåser starkt en sekund men sen fortsätter vidare och försvinner utom räckhåll, men idag när jag funderade kom svaret till mig så himla snabbt. Satte ett likhetstecken mellan ordet lycka och Elliott. Inte så att man ska hänga upp hela sin lycka på en person, men den kärleken som finns för ens barn är verkligen en av de få äkta lyckokänslorna. Det var så självklart för mig. Elliott=lycka. Lycka=Elliott. Även om han driver mig till vansinne emellanåt och livet som ensamstående är betydligt tuffare än jag någonsin hade kunnat föreställa mig så hade jag aldrig gjort någonting annorlunda. Hade aldrig kunnat föreställa mig ett liv utan honom. Det är lätt att glömma det ibland, som när jag står där med andan i halsen och är helt fullkomligt utmattad av stress och han står och rycker i mig och vi har tider att passa och det känns som jordens undergång, som om allt bara kommer kollapsa och jag kommer bryta ihop och aldrig orka resa mig igen, så kommer det en ny situation där allt plötsligt känns hanterbart igen och man har liksom glömt bort det stresscenariot som utspelade sig sekunden tidigare. Snabba skiftningar konstant i barnlivet, samma som med hans humör och mina känsloskiftningar, men det får vara så och man får bara lära sig hantera det så gott det går. Att livet går upp och ned. Att känslor går upp och ned. Att lyckan kommer in och ut ur bilden och känslor ändrar färger, livet ändrar skepnad osv osv. Ingenting är statiskt. Det är också lätt att glömma. Att ingenting varar för evigt. Att allting kan förändras, till det bättre eller till det sämre, men att allting går att ta sig igenom, även om det inte känns så just där och då.
Har ofta tänkt att de människor som aldrig tänker omöjligt kan vara lyckliga, men egentligen handlar det nog bara om att de är bättre på att vara här och nu, leva i stunden och inte fastna för mycket i tankarna. Jag är en sån som oroar mig konstant, stressar konstant, hänger upp mig på saker, har svårt att släppa taget om tankar som bara ältas om och om igen i min hjärna. "Live and let live" är liksom en frustrerande mening för mig, för oftast känns det för enkelt, som att simplifiera livets komplexitet och förminska känslotillstånd och upplevelser, men det är ju egentligen så man bara borde försöka leva sitt liv. Göra det så enkelt som möjligt. Inte komplicera saker genom att tänka för mycket och fastna i grubblerier. För allting brukar lösa sig, på ett eller annat sätt. Jag fastnar för mycket i katastroftankar. Även om jag logiskt vet att allt löser sig. När man mår dåligt är det lätt att glömma alla bra stunderna, att inte lyckas eller hinna fånga upp dem för man är så upptagen med att må dåligt. En vän sa till mig att jag ska försöka fokusera på de fina stunderna med Elliott, de som faktiskt är värda all annan skit som följer med att ha barn, och det försöker jag göra varje dag för att inte gå miste om det vackra i hans utveckling.

Barn är ett fantastiskt exempel för hur man "borde" leva. (Finns såklart inga "borde", men något som jag tänker är ett bra förslag på hur man kan förhålla sig till livet iaf). För de har inte kommit till det stadiet än där de fastnat i vuxenlivet med alldeles för mycket stress och orosmoment. De bara är. Bara är och lever till fullo. Använder omgivningen som sitt smörgåsbord. Tar vad som erbjuds. Sen okej att de har föräldrar som är där och ser till att de får det de vill ha och behöver är ju såklart en bidragande faktor till att de kan leva det där simpla, härliga livet, men det är just mentaliteten som vi alla borde försöka eftersträva lite mer. Att ta hand om sina behov och sen försöka se det fantastiska i vardagssituationerna. Att våga vara utan att begränsas av hämningar, rädslor, sociala normer etc. Jag speglar livet på ett helt annat sätt sen Elliott föddes. Att få se en liten individ upptäcka världen och se den ur hans ögon ger liksom ett nytt sken över tillvaron. Det är rätt så fantastiskt. Det är som att se sig själv som ett litet barn igen innan verkligheten kom i vägen. Vill och önskar inget hellre än att han ska få behålla sin frihet att få vara den han är. Att inte livet ska motarbeta det. Jag ska göra mitt yttersta iaf för att få honom att känna att han äger som den person han är. Att han ska få en stark självkänsla i botten, för den är så jäkla svår att reparera i vuxen ålder om den blir skadad som barn.

Idag var vi vid havet och klappade i takt, han skrattade som bara den och jag kunde vara mitt avslappnade jag, andas i nuet, och att dela den stunden ihop, bara han och jag, det var så fint, som så många andra stunder som han och jag får ihop. Det är livet för mig. Att få vara i lyckan med honom.

Likes

Comments

Dagarna fortskrider och jag försöker göra det bästa av dagarna under de förutsättningar jag har. Hamnade i en svacka och försöker ta mig upp ur den så att jag kan fortsätta vara den bästa mamman för Elliott. Igår var en sån dag där jag inte riktigt visste vad vi skulle göra med dagen och all tid, så jag tog mig ut med E i vagnen och trotsade regnet för att besöka förskolan han fått en plats på. Det var inte en så stor omväg dit som jag trodde så nu är jag helt säker på att jag ska sätta honom där och det känns så himla skönt och bra. Han har en plats där redan i slutet av maj och jag tror det kommer bli det bästa för oss båda. Jag får tid att söka jobb och andas ut på dagarna och han får stimulans. Sen kommer det säkert kännas skitjobbigt att behöva lämna ifrån mig honom. Börjar alltid lipa när jag ska lämna honom hos sin faster eller farmor även om det bara är över natten eller ett par timmar. Men sen efter ett tag känns det ändå skönt att få egentid.

Försöker sysselsätta honom varje dag men det är inte helt lätt de dagar vi inte har något inplanerat. Det går inte att vara hemma längre som när han var mindre för han är så aktiv och igång och behöver underhållas betydligt mer än så. Blir bara stressad av att vara hemma. Hade tänkt gå till öppna förskolan igår men det var stängt så vi gick till Buslandet istället. Så bra att det ligger nära där vi bor och att det är gratis upp till 1 år. Får passa på för det är ju inte lång tid kvar tills dess. Vi satte oss och åt lunch när vi kom dit och sen busade vi en massa i bollhavet. Det kändes så fint att bara vara han och jag där. Ibland kan jag bli lite ledsen när jag ser en kärnfamilj, pappor, mammor och barn tillsammans som leker där, men jag försöker ignorera det och ha det roligt ihop med Elliott ändå. Han ger mig så mycket kärlek och glädje så det räcker och blir över. Det finns så många minnesvärda stunder där jag inser vilket strakt band vi har till varandra. I de stunderna förstår jag inte hur jag kan hamna i känslor av otillräcklighet som mamma, men det är nog naturligt att känna att man inte alltid räcker till, särskilt som ensamstående. Försöker pussla ihop vardagen så gott det går för oss båda, men kan få skuldkänslor när jag måste fixa med hushållet och han behöver min uppmärksamhet samtidigt så det skapar en del stress hos mig. Nu är han så pass stor att jag inte längre orkar bära med honom ned till tvättstugan heller så får tvätta när han är hos sin farmor eller faster. Men eftersom jag hade min svacka där jag blev helt orkeslös gällande allt lyckades jag samla på ett helt berg av tvätt som skapade ångest och var mer än jag skulle hinna på en tvättid, men så har jag en fantastisk moster som körde all tvätt hem till sig för att tvätta åt mig så att jag idag när jag egentligen planerat tid för att tvätta (när E är hos sin farmor) kan få koppla av istället och göra annat. Måste iaf städa lägenheten och diska, men det underlättar att ha en mindre sak på to-do-listan.
Vissa människor är verkligen riktiga vardagshjältar. Min vän Sara var hemma hos oss i måndags och diskade och städade och lagade middag åt oss så att min ångest minskade rejält. Klarar verkligen inte av att ha det stökigt runtomkring mig, men det är så mycket jag inte hunnit eller orkat med sen jag gick in i väggen. Försöker sänka kraven och göra det jag mäktar med, men det känns ändå svårt att få ihop allt när det mesta av min energi går åt till att ta hand om lillingen.

Han är så go' och full av energi. Vi åkte rutschkana och utforskade stället en hel del. Han är så modig som bara går fram till andra barn och vill vara med i leken. Jag känner mig ofta så osocial så ibland kan det vara lite jobbigt haha men ändå kul att han vill vara med. På ett sätt är vi ändå lite lika där för ibland får han stunder där han vill vara i sin egna värld och göra sina grejer utan att riktigt bry sig om vad som försiggår runtomkring honom. Kul att se mer och mer av hans personlighet.

På kvällen hämtade min moster oss och så åkte vi hem till deras familj och åt middag och hade det trevligt. Tog ett tag innan han somnade så vi alla fick ha tålamod med middagen men till slut somnade han. Sen vaknade han igen efter vi ätit klart och följde med ned för lite tv-mys. Trodde han skulle somna i min famn men han piggnade till och höll sig vaken fram tills att vi kom hem igen. Han är som gosigast när han är trött för då sitter han still så att man kan få hålla om honom och mysa, annars ska han alltid klättra iväg. Är så stolt över honom för han har gjort så mycket framsteg senaste tiden. Han står upp utan att hålla i sig ett par gånger under dagen, så tror inte det dröjer alltför länge tills han tar sina första steg.

Nu har Elliott åkt till sin farmor som han ska vara hos över natten, så ska försöka samla lite ny energi och sätta igång med att städa lägenheten och sen ta mig ut på en löprunda. Just nu är orken obefintlig haha men får halsa lite kaffe och bara ta tag i allt, så kan jag koppla av sen med gott samvete.

Likes

Comments