Haft en så fin dag tillsammans med Elliott. Det känns som vi har varit synkroniserade på rätt sätt idag, eller så är det bara för att jag anpassat mig ännu mer idag till att vara på hans nivå, i hans värld och med samma energi som han har. Trots att han väckte mig 03 idag och jag inte kunde somna om och sen har varit igång hela dagen (förutom en timmes sömn på förmiddagen), så har jag haft mängder med energi idag och periodvis känt mig lyckligare än någonsin. När han somnade om inatt och jag låg och väntade på att han skulle vakna kände jag att jag längtade efter att han skulle vakna för att jag saknade honom, inte som jag brukar göra att det känns jobbigt att bli väckt av honom och behöva gå upp så tidigt. Kan ju ha att göra med att jag redan var vaken iofs.. :P

Lagade mat till oss båda ikväll så vi åt middag tillsammans för första gången idag som en riktig familj! Vi har ätit lunch ihop men aldrig middag, för jag har aldrig hunnit laga i tid tills när han är hungrig och ska äta och sen har han ätit puréer och annat, men nu när han börjat äta riktig mat så kan vi ju faktiskt äta ihop. Jag har alltid känt mig stressad när han ska äta och matat honom först för att sen äta efter att han somnat, men det är ju faktiskt så mycket bättre att äta tillsammans istället och jag vill verkligen att han ska få in bra matvanor och rutiner. Att man faktiskt äter ihop som en familj. Det blev så självklart för mig när jag såg ett avsnitt av "Unga mammor" där en ensamstående mamma åt tillsammans med sin son. Jag måste verkligen omdefiniera innebörden av ordet "familj" och börja se oss som en familj snarare än som ett team. Speciellt för Elliotts skull. För jag är ju hans enda familj, utöver alla släktingar han har. Blev lite väl mycket pasta som jag la upp till Elliott, men mycket av det hamnade på golvet och sen gjorde jag matlåda av resten och även av resten av mitt så vi har till lunch imorgon. Hade jag haft mer ork hade jag ställt mig och gjort storkok någon gång i veckan och sen fryst in i matlådor, men tiden och energin räcker tyvärr inte alltid till. Kan hända att jag får ett ryck någon dag och anstränger mig. Det hade underlättat iaf när hungern kickar in hos Elliott. Fick ge honom majs idag som distraktion medan jag lagade mat, då han gallskrek till en början och det är inte så kul direkt att laga mat under den stressen. Till fika idag så delade vi på en våffla, så nu har han fått smaka på det också ihop med grädde. Är så glad att han är en matglad pojke och verkligen äter allt möjligt. Det är jag som får lära om av honom, för jag har verkligen tappat aptiten sen några månader tillbaka pga av all stress och äs-tankar som spökat. Får fortfarande ångest när jag äter, men jag måste börja öka mängden mat jag äter per dag så jag inte tappar mer nu. Har lite tappat konceptet igen på vad som är normalt att äta på en dag men antar att det jag åt idag var normal mängd mat för en dag, min mage är bara helt fullproppad just nu haha. Men får bara fortsätta äta och ignorera ångesten som kommer. Märkte hur det påverkade mitt humör idag när jag åt bättre, jag hade mer energi och var mycket gladare och social mot andra. Elliott är ju en riktig liten livsnjutare, så förtjust han är i mat och hur han äter med sådan glädje så jag måste försöka att hitta tillbaka till det i mig själv.

Läste poesi för Elliott innan han skulle sova, han var måttligt intresserad men ett tag satt han ändå och lyssnade på mig, sen gick han och bläddrade i tidningen "Biltema" som vi fått hem i brevlådan. Hmm. Jag hoppas och tror att han kommer bli intresserad av kultur och litteratur. Förhoppningsvis blir han bara ingen konstnär utan en lite gladare pojk än sin mor, men det är ändå fint med skiftningar av färg i människors sinnen. Jag köpte två böcker på Akademibokhandeln idag, varav jag läste i den ena för honom. "Om mörker" av Josefine Kougart. Kan verkligen rekommendera den för språket är helt otroligt och den väcker många tankar och funderingar. Alltid fascinerats av hur en kan skapa en bild med hjälp av ord, antagligen för att jag både är intresserad av språk i sig, litteratur och fotografi. Därför är det alltid häftigt när de olika uttryckssätten vävs in i varandra och hur orden i sig kan skapa en bild vi kan se i vårt sinne men inte fysiskt se framför oss som ett fotografi eller en målning. Det är vackert och jag hade kunnat skriva vidare på temat om det inte vore för att jag är så trött. Hade tänkt läsa i den efter att Elliott somnat men på något sätt var det fint att läsa högt för honom. Ser fram emot alla sagostunder vi kommer ha tillsammans i framtiden.

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - click here!

Likes

Comments

Morgonen och tillvaron i sig kändes tung på så många olika sätt imorse, men så åkte jag in till stan och mötte upp Emelie och hennes dotter Alice och vi gick till stadsbiblioteket där barnen kunde leka av sig och träffade på andra mammor, någon vi kände sen tidigare, och allt var så ljust och fräscht och mysigt där och plötsligt kändes allt inte lika tungt längre, plötsligt blev jag påmind om hur bra och kul det faktiskt kan vara att ha barn. Och jag älskar Emelie och Alice, det hjälper alltid att träffas och finnas där för varandra.

för gulligt när Elliott satte in nappen i Alices mun (efter att först ha tagit den haha)

Måste helt klart fortsätta att komma iväg på såna här olika aktiviteter för Elliott för jag märker att jag mår bättre då och vi har det bra tillsammans trots att min depression är väldigt djup just nu. Är så fascinerad över lillens utveckling. Han kan så mycket och har blivit så stark och kroppsmedveten. På biblioteket plockade han ned böcker, även rätt så stora och hade full fart fram till olika hyllor. Har även lärt honom high-five och det är jag så stolt över haha! Sen är han så galet busig, en morgon hittade jag honom med rött läppstift över hela ansiktet och på händerna och min förvaringslåda. Tidigare brukade han bara leka med mina läppstift men kunde inte öppna dem, så plötsligt kunde han det och hade kletat ut alltihop. Det är det som är både roligt men också stressigt med småbarn, allt sker så fort och plötsligt kan de bara saker de tidigare inte kunnat. Han når mycket högre upp nu också så får ha bättre koll på honom.

Ikväll har jag fört över mängder med bilder från mobilen till hårddisken från Elliotts första och andra halvår i livet. Kan inte fatta att han snart blir 1 år. Tiden går så fort!

så duktig han är som plockar ur allt ur min garderob haha. Inte konstigt en blir stressad och får att göra hemma!

Likes

Comments

Dagarna flyter ihop, vevas in i varandra, och du hinner aldrig stanna upp, hinner aldrig reflektera över händelseförlopp, och det är blöjbyten efter blöjbyten, gnäll vid nattning och tröttheten slår dig men du hinner aldrig vila ut, det springer förbi dig, du märker det inte, du kanske känner varningssignalerna men du ignorerar dem för det finns ingen som kan fånga upp dig, du hinner inte pausa, och plötsligt kraschar du och rasar, fullkomligt rasar ihop på marken som en våt fläck och du har gått in i väggen kallas det, men kan inte sjukskrivas som ensamstående, så det rullar på igen, huvudvärken ekar högre än någonsin, det riktigt spänner och du gråter mellan alla skrik och bryter ihop inför barnet, skammen, den är den största, men vi talar sällan om det, om hur intensivt och tufft det faktiskt är att vara mamma, om hur jobbigt det är att erkänna sina svagheter och nå den punkten där man bara inte orkar mer.

Det finns ingenting som kan förbereda en för hur det är att vara mamma. Att bara kastas in i någonting som en inte har någon aning om vad det kommer att innebära. Att tömmas på energi. Det spelar ingen roll hur många böcker man läser om föräldraskap eller hur många mentala tankar som går genom ens huvud som en förberedelse för hur det ska bli när barnet väl kommer, för det är helt omöjligt att veta hur det ska vara på förhand.

Den största sorgen av de alla är när jag inte längre kan ta hand om mitt barn. När jag bryter ihop gång på gång på gång och försöker igen, försöker ge honom det han behöver och vill ha av mig, men han kräver för mycket, och jag har för lite att ge, för jag är utbränd och matt, så jag ger honom den kärleken jag har kvar att ge, ger honom allt och tröstar och uppmärksammar honom men tankarna flyger iväg.

Jag kan inte alltid vara med mitt barn och känna mig lycklig. Ur ett logiskt plan vet jag att det är pga spärren mellan mitt känsloregister och det reella nuet. Så jag fotar, jag fotar ständigt för att fånga nuet, och minnas det som den vackraste tiden i mitt liv, för det vet jag att det är, och alltid kommer att vara. Min son, han är den vackraste tiden, den vackraste kroppen, den vackraste själen. Han är det vackraste som hänt mig. Men även det svåraste.

Samtidigt borde vi kanske heller inte kategorisera in allt i hur vi borde känna och tänka om livet. Samhället vi lever i har lärt oss att känna och tänka på ett visst sätt, det finns något som kallas "borde". Alldeles för många "borde", trots att det egentligen inte finns några rätt och fel. Vi borde t.ex. vara lyckliga under graviditeten och under mammaledigheten, vi borde vara så innerligt tacksamma för våra barn, aldrig klaga, aldrig visa på hur jobbigt det faktiskt kan vara att ha små barn, för nej, spädbarnstiden ska vara den mest fantastiska tiden i ens liv och det ska vara bebismys och bebisträffar och tusen gosiga, mysiga saker där en ska sväva på rosa små fluffiga moln, och ibland kräks jag över det, särskilt nu när allt bara tippat över i total känslomässig kollaps, och detta är mer likt verkligheten, för bebisar gnäller, bebisar kräver oändligt med uppmärksamhet, bebisar kräver att du sätter deras behov framför allt konstant, och det är inga konstigheter att man blir trött, att man inte orkar och att bägaren rinner över. Vet inte hur många mammor jag pratat med och behövt trösta eller bekräfta i sin uppgivenhet, för vi är många (ensamstående +- psykisk ohälsa eller ej), som känner likadant men som lärt oss att det inte är så man borde känna. Så frågan ”är det normalt att känna såhär?” dyker alltför ofta upp inom olika mamma-forum och då vill jag bara skrika att YES det är klart det är normalt! Det är så tusan in i helvete mer normalt än alla lattemammor som jämt är glada och nöjda med sina perfekta bebisliv att en vill spy. Skitbra för mammor som är glada och nöjda med sina liv, jag menar inte alls att kritisera de mammor som faktiskt känner den där lyckan över tillvaron, i så fall är det väl snarare bara en välsignelse, utan det jag vill poängtera är att det faktiskt är fullt normalt, förståeligt och okej att vara den där trötta, utmattade mamman också som inte orkar mer. För det är mycket att orka. Särskilt som ensamstående. Det är totalt utmattande att ha hela ansvaret på sig själv, jämt och ständigt.

andas in solen i lungorna

Jag försöker återhämta mig när det går. Göra saker som får mig att må lite bättre. Kasta känslor i konsten när det dalar.
Gick upp för en brant backe imorse med barnvagnen i skogen och såg det som en metafor för livet, som en motgång jag behövde bestiga, och det kändes så befriande att komma upp på toppen och inse att jag faktiskt klarade av att ta mig uppför den. Jag har för tusan fött ett barn liksom, och tagit hand om det helt själv. Hej, creds. Till alla fantastiska mammor, ensamstående eller inte. Vi är grymma. Även om vi kritiseras och granskas hårdast, både av oss själva och omgivningen, så är vi grymma.

Likes

Comments

Att känna handen mot sitt hjärta, hur hans lilla kropp blir lugn av närheten att ha mig vid sin sida, hur våra andetag vilar ikapp, som när han föddes och låg på mitt bröst, kärlek vid första stund, och det är så jag minns den, den obeskrivbara kärleken till sitt barn, den som suddas ut och blir diffus vid allt skrik innan läggdags, gnället vid måltider och gråt när ingenting känns bra, tröttheten som aldrig tar slut.

Backar tillbaka bandet till tidig morgon då livet stod stilla, eller snarare hur livet tycktes stå stilla, som en grå dimma som lagt sig över horisonten och borrat sig in i min själ, som för att stanna i all evighet, minnet hur jag grät i takt till likgiltigheten, hur livet tycktes ha försvunnit ur mitt hjärta. Då när känslan av att inte vilja leva smög sig på, och skulden och skammen över att ens tänka tanken på att lämna allt bakom sig, ett barn och ett liv, men det är ingen sanning jag äger, så jag stretar emot för jag vet att det är lögn, mörkret inuti, vet att allt är lögn och att rösterna ljuger, det finns en morgondag och jag vill dela den med honom, alltid dela den med honom, för det kommer finnas fler kvällar då våra andetag vilar ikapp. När dagen varit tung och grå, så kommer lugna nätter stilla våra hjärtan, som ett varmt täcke som håller oss trygga, vaggar oss till sömns och ger oss en ny möjlighet att andas in friheten som livet kan ge.

Likes

Comments

Känslan - av att det finns ingenting kvar.

Känslan av att allt är rader av tomhet och ändå har jag livet i mina händer.
Alltid kontrasterna av att ha allting och ingenting. På samma gång.

I livet utanför honom ser jag mörkret falla, likt en ridå i mitt hjärta, river sönder och trasslar ihop varje pusselbit jag någonsin försökt forma, i ett försök att bilda något av substans. Saknar en trygg punkt. Försöker bli en trygg punkt. För honom. För att han inte ska känna samma stormande hav, hur allting faller, varje dag och natt, i ett trauma. Det finns ingen manual för hur man ska vara en mamma, det finns inga rätt eller fel ändå har samhället skapat en hel jäkla roman med regler och dömande pekpinnar, fall inte dit, för kritiken sårar och förstör, och han sover tryggt i sin säng och jag försöker en morgon till, ser ljuset stiga upp utanför fönstret, och kanske når det mig snart, på samma sätt som det verkar nå honom, när han skrattar och ler vid frukostbordet, och jag försöker, försöker en gång till, hitta tillbaka till aptiten och livet, och det är nu vi måste börja tala om det mer, hur psykisk ohälsa ligger som en mörk hemlighet över alla mammor som skäms, men vi är vuxna barn som försöker axla ansvar, vi gör så gott vi kan för att barnen ska få det bra, men i förgängligheten är vi är en generation som gått sönder, i hemlighet, alltid dessa hemligheter och skammen, den tunga, du måste vara si och så, en perfekt illusion, men vi har alla vår historia, bryts ned av framgångsmentalitet, faller i våra försök att vara en perfekt version av vårt defekta jag, alla fragment av fel och spruckna linjer gör sig påminda, jag ville vara evigt stark, dra på mig snygga kläder och röda läppar, han sträcker sina armar mot mig, jag städar och vill göra hemmet rent, ingenting duger, han börjar gnälla och jag tappar motivationen, aptiten och svälter lite till, i ett försök att räcka till, men otillräckligheten gör sig påmind, varje dag, i ett maskrosbarn, följer med strömmen av mammor som lyckas prestera, ser på med apati.

Grattis till att du har en livmoder som gör att barnet hamnar i din mage och du därför tvingas bära ansvaret för barnet om inte pappan självmant tar sin del av ansvaret

Grattis till att vi har fri abortlag i Sverige men då får mamman stå sitt kast och skylla sig själv om hon väljer att behålla(som om det vore ett så självklart och enkelt val att ta bort sitt barn)

Grattis för att du anses vara en dålig mamma om du inte klarar av att ta hand om ditt barn, när mammor egentligen bara är människor med begränsningar, liksom alla män

Grattis för att du tjänar mindre och behöver kriga dubbelt så hårt för samma villkor

nej jag förstår inte riktigt vari grattis ligger, men det är självklart det är bra och viktigt att vi hyllar kvinnor. Det är bara det att det känns som ett käftslag när någon säger ”grattis” åt en på denna dagen, för det känns inte direkt som något att fira att vara kvinna när orättvisorna fortfarande är så tydliga och fortfarande påverkar en så starkt i vardagen

Men idag har jag tagit ett helt annat krig, kriget mot psykiatrin, även om det på sätt och vis hänger ihop, kan inte skylla allt på patriarkatet, även om mycket av skiten beror på mäns våld, men ska inte bli för privat, är bara tillräckligt arg för att inte orka vara tyst längre. Det räcker nu, en ska inte behöva kriga för att få hjälp. Det är tillräckligt med alla självmord inne på avdelningarna, Adams liv som gick förlorat i samma veva som Elliott föddes, det jag aldrig kommer ifrån.

Det handlar dessutom inte längre om mig, bara, utan det handlar om mitt barns liv. Att jag behöver få hjälp för hans skull. Att jag behöver få hjälp för att orka leva, för att orka vardagen och för att bli en så bra mamma som möjligt för honom.

Är så trött på att jag ska behöva bryta ihop varje gång jag hamnar i kontakt med psykiatrin och gråta och skrika i ren panik att det är inte konstigt att folk tar livet av sig, för det är det inte, det är inte konstigt att folk tar livet av sig när ingenting fungerar.

När en får en akuttid efter akutbesök på akutpsykiatrin och sen är psykologen inte ens där, utan är sjuk, men en har inte blivit meddelad, och det går inte, det kan inte gå till så, för de leker med människors liv när de gör såhär. När en redan är skör och ångestladdad så är det så jäkla viktigt att kontakter sköts och att en får hjälpen som utlovas, de kan inte bara agera så okänsligt.

Jag är så trött och ledsen och utmattad, men ändå ska jag behöva ta av krafterna jag inte ens besitter för att kräva att få hjälp. Hade jag inte haft en son så hade jag bara skitit i allt, jag hade gett upp och totalt kollapsat i destruktion och uppgivenhet, men det finns ännu en liten låga som brinner inuti mig, och den stavas Elliott och honom ska jag inte ge upp för, utan jag ska samla den lilla kraft jag har och fortsätta kämpa för att förhoppningsvis få hjälp. Det är klart jag är uppgiven, för jag har krävt samma hjälp sen jag var tonåring. Typ en livslång väntan på en hjälp som aldrig kommer. Är snart 30 år och har över 22 självmordsförsök i bagaget, ändå har jag inte fått någon hjälp från psykiatrin. Har skrikit efter den på så många sätt men vet inte ens vad som behövs längre för att de ska fatta att det är allvar. Jag har bokstaverat det rakt ut ”Jag orkar inte leva längre, jag mår skit” men ändå frågar de mig ”Jaha vad vill du att vi ska göra?” som att de inte kan sitt jobb, som att de inte har något ansvar.

Och jag är så jäkla trött på alla som säger att ”Den enda som kan hjälpa dig själv är du själv” för det är exakt det jag försökt göra under hela min livstid men inte f*n har jag blivit bättre för det. Jag har kört slut på mig själv i ett försök att ge Elliott allt det han behöver. Och det är ingenting vi pratar om. Hur alla ensamstående har det. Hur jäkla tufft det är att bli lämnad ensam med allt ansvar och att aldrig få andas ut. Sen får vi inte klaga för vi har gjort det valet själva, valet om att behålla och då får vi stå vårt kast, det är exakt så det känns, att inte kunna kräva någonting av den biologiske pappan eftersom han gjorde sitt val, eller ett icke-val, att bara inte finnas där för barnet, trots att det är bådas ansvar när ett barn blir till.

Och yes, det är skitsvårt att lämna ut orden, för det är så sjukt skamset i sig att tala om psykisk ohälsa och att då tala om psykisk ohälsa i samband med att vara mamma är desto mer skamset, men jag är trots allt en människa med en livslång historia sen innan mitt barn föddes, och vad ska jag med orden till om jag aldrig får lov att använda mig av dem? Jag är trött på tystnaden och jag är trött på att ha levt ett liv i krig utan att våga tala högt om det. Tänker börja prata för jag tror tystnaden är vår undergång, på så många sätt.

Jag måste inte bli en perfekt mamma. Jag gör så gott jag kan. Vill vila i tanken.
Räcka till. Han sover gott i sin säng. Tryggt och han ler. Han ler en dag till och jag tror jag gjorde så gott jag kunde, som bad om hjälp.

Får avlastning och hjälp av hans fantastiska faster och farmor, underbara människor, som hjälper och min vän Sara som fanns där som stöd när jag rasade helt. Tar en dag i taget och försöker hitta tillbaka till livet igen. För jag vet att det är det jag har, i mina händer, hans livfulla blick, och jag har aldrig älskat en människa så mycket som jag älskar min son, älskade älskade E. För honom vill jag göra allt.

Att jag lider av borderline i samband med att vara mamma är ingenting som gör mig till en sämre mamma,
på samma sätt som det inte gör en mamma som lider av någon annan sjukdom, vare sig den är psykisk eller fysisk, till en sämre mamma.

Vi måste sluta döma mammor och börja stötta dem.
Bryta alla dömande åsikter och normer.

Det som är viktigast är att barn får en trygg uppväxt, jag vet det av egen erfarenhet, och det är exakt det jag kämpar så hårt för att ge honom. För jag är hans mamma och jag kommer alltid göra allt i min makt för att han ska få ett så bra liv som möjligt. För att han ska slippa växa upp i det jag växte upp i och för att han ska få en så bra självkänsla som möjligt.
Men jag vill också att han ska känna att det är ok att inte alltid orka, det är ok att visa känslor och vara svag.
Vi behöver inte alltid vara starka, vi gör så gott vi kan.

Idag är internationella kvinnors dag men den borde vara det alla dagar.
För vi lever i en värld som inte är rättvis, och kvinnor tvingas stå ut med så mycket,
att de faktiskt borde hyllas varje dag.

​Fotografi av min vän Sara Dabolins ❤️

Likes

Comments

Min mamma var här på besök ett par dagar och jag märker hur mycket lättare det är att vara två än en. Ibland förstår jag inte hur jag klarar allt själv men det går ändå att pussla ihop vardagen på något sätt. Men skönt och bra att få lite extra hjälp senaste dagarna.

I lördags var vi på babysim ihop och det var betydligt roligare att bada med E ihop än att gå dit själv med honom. Lite mindre stressigt också. Även om jag stressade när hon var med ändå haha, är så dålig på att passa tider.
Mamma hade med sin kamera så blev några jättefina bilder i vattnet, men känns tyvärr lite för lättklätt för att lägga ut offentligt.

Vi har hunnit med hur mycket som helst sen hon kom hit, även om det var under så kort tid. Lite släktträffar hann vi bl.a. med. Fikat med min kusin och sen var vi hemma hos min moster och träffade min andra kusin, min moster och mormor. Min moster hade gjort en jättegod gluten-och laktosfri morotskaka, alltid fint med sån omtanke! Var kul att ses igen och särskilt att se olika generationer ihop. Fastnade i snöovädret på vägen hem, jag och mamma hade varit lite optimistiska när vi gick hemifrån och inte tagit med regnskyddet till vagnen så fick göra en nödlösning med en poncho på vagnen under resan hem hehe. Så ombytligt väder när man går hemifrån i solglasögon och sen hamnar i värsta snöstormen. Jag glömmer alltid bort att jag bor i Gbg och det inte går att lita på vädret här.

Haft lite svårt för att blogga senaste tiden märker jag, det händer så mycket hela tiden och jag vet inte riktigt hur jag ska skriva för det blir så "idag gjorde vi detta o detta o detta" istället och det är typ det mest ointressanta som finns att skriva/läsa om känner jag, vem bryr sig? Jag vill skriva mer om tankar och känslor och sånt, men det finns inte alltid tid och ork för det. Men det är skönt när jag väl får tid att reflektera tillbaka på allt som hänt och återhämta mig från alla händelser. Tid att tänka klart en tanke. Ibland räcker det kanske med bilder istället. Men det blir ju också som ett "Detta gjorde vi" :) Men ja, detta gjorde vi iaf haha. Fikade och myste och lekte!

Känns som vanligt tomt efter att hon åkt men nu får vi ro om oss själva igen. Jag ska ha lite vänner över på besök imorgon och sen är det fullt upp framöver på olika sätt så det känns bra. Han är så aktiv och igång Elliott så det krävs mycket med uppmärksamhet och tålamod. "En intensiv grabb" som mamma lite trött sa innan hon for. Men jag älskar att han har så mycket envishet i sin kropp, så mycket vilja och sån iver att upptäcka världen runtomkring honom. För det är tack vare det som han lärt sig allt så snabbt och utvecklats i den takt han har. Han är en helt underbar pojke, och jag kan inte alls förstå hur jag har varit en del av att skapa honom, men det är bara att vara tacksam för att jag fått honom i mitt liv.

Likes

Comments

Min tankspriddhet har blivit betydligt värre sen jag fick barn.. Imorse ringde grannen på för kanske tredje gången och sa att jag hade nycklarna i dörren. Sa att det berodde på att jag har en liten bebis varpå han svarar "ja vi säger så", men det är ju så det är. Elliott skrek i bakgrunden så det var ju bra att han intygade min förklaring. Min hjärna känns ofta helt förvirrad och det är egentligen ett mirakel att jag lyckas få med mig alla saker jag behöver ha med mig om dagarna när jag ska iväg med Elliott. Men det är nog också det som gör mig förvirrad, att det är så mycket jag måste ha koll på hela tiden och så gnäller oftast Elliott samtidigt som vi ska iväg någonstans så jag blir helt utmattad. Men så fort vi kommit utanför dörren känns det bättre. Det är alltid lite extra bökigt att ta sig iväg någonstans, märker hur enkelt det är att komma utanför dörren när jag är utan honom :P Känner mig så fri, men alltid nästan för fri, som att jag glömt någonting.

Fick något infall imorse och städade köket trots att jag blev väckt kl 6 och egentligen var hur trött som helst. Elliott tyckte inte det var så kul som han satte igång och gnällde så jag fick bära honom och städa klart samtidigt. Det är svårt att få saker gjort samtidigt som han är vaken, men jag är ändå som mest effektiv när jag har hand om honom. De gånger jag får barnvakt är jag oftast så slut att jag vill göra saker för att koppla av, eller att jag vill göra roligare saker som involverar känslor av frihet och lite mindre ansvar. Hans farmor ska passa honom några timmar imorgon så ska ändå försöka hinna göra lite vardagssysslor då som jag inte hinner med under vardagen, typ tvätta. Vet inte hur det alltid blir såna enorma berg av tvätt.. Igår försökte jag mig på att träna på eftermiddagen då jag tänkte att Elliott ändå lekt av sig under förmiddagen, men det gick inte helt bra då han klängde på mig och ville bli buren. Blev visserligen lite extra träning att bära på honom samtidigt, och han tyckte det var kul när jag hoppade runt, men jag är inget direkt fan av att träna med barn som redskap så han kändes mer som ett hinder för mig :P Så får försöka hålla mig till att träna efter han somnat även om jag själv är som allra mest trött då. Känns alltid mest kämpigt innan man kommit igång men efteråt är det bara så skön känsla i hela kroppen och jag märker att jag får mer energi av träningen så får bara kämpa på med det.

Det som håller mitt humör uppe är ju trots allt helt klart Elliott. Han har alltid något busigt i blicken och bjuder på så många leenden varje dag. Så ja, den som tar mest energi men samtidigt ger energi, det är ju lite lustigt.. Men det är väl så kärlek fungerar, ett evigt ge och ta..

Det som är lite jobbigt är att han börjat gå in i separationsfasen nu, dvs. att han blir ledsen så fort jag lämnar rummet och vill krypa efter mig. Så jag måste vara tydlig med honom att jag ska gå iväg men att jag kommer tillbaka, och efter några minuter så är han som vanligt igen. Hemma funkar det inte riktigt eftersom ingen kan ta honom om jag t.ex. ska på toa eller så. Han kommer ofta in och klättrar på mig, drar mig i byxorna och gnäller så jag får ta upp honom och sitta med honom i famnen :'D värsta mammig..

Ska ge honom lite lunch nu och sen ska vi iväg på babysim. Missat 2 ggr pga sjukdom så får anstränga mig att ta mig dit idag även om jag är jättetrött. Ska ändå bli mysigt att göra något ihop idag och komma hemifrån.

Likes

Comments

Idag är denna lilla goingen 9 månader, vilket betyder att det är 3 månader tills han blir 1 år och jag kan inte förstå hur tiden kan gå så fort.. Var så otålig under graviditeten, tyckte tiden gick alldeles för sakta och jag var så ivrig på att han skulle komma ut, nu försvinner tiden. Kan knappt minnas livet innan Elliott. Får glimtar av känslan jag hade själv utan barn när jag är ifrån honom, och det är då jag påminns om vikten av det jag har. För det är lätt att jag hamnar i känslan av att jag saknar friheten i att inte ha barn, i hur livet på vissa sätt var betydligt enklare då, enklare i att inte ha ansvar för någon annan än sig själv och kunna göra vad man vill när man vill, att kunna åka iväg på spontana grejer och att gå på sina impulser utan att behöva planera in saker. Men det var också hela tiden tomt. Ingen att komma hem till, ingen att dela vardagen med, ingen att glädjas med. Typ som igår när jag kände mig ensam när jag skulle sova så vaknade Elliott och då tog jag upp honom i sängen och somnade med hans andetag mot mina, sånt liksom. Det är fint och han förgyller mitt liv. Sen är det skit och slitsamt också, men det är som med allt i livet. Det fina kommer med det svåra.

Åkte in till stan och var med Emelie och Alice idag. Så skönt att solen äntligen kikat fram. Satte oss vid piren och andades in lite välbehövlig D-vitamin. Vill ha vår och sommar nu. Men friskt med kylan också.

Elliott åt middag och somnade rätt snabbt efter vi kom hem, så hann inte bli sådär övertrött som jag brukar vara så jag orkade med ett längre träningspass ikväll. Har börjat försöka få in ett träningspass om kvällarna för att få upp energin och måendet. Helt sjukt hur dålig min kondition blivit, men jag försöker träna för att få tillbaka den igen. Vill också komma i form igen och tappa lite mamma-kilon. Det enda jag gjorde under tiden jag var sjuk var typ att äta haha så nu har jag en bra bit att gå igen. Sjuksköterskan på Östra sa att jag var så kall om händerna och att jag var väldigt smal och då fryser man lätt och blir kall i kroppen, men jag fattade verkligen inte vad hon menar för jag ser själv i spegeln att jag är långt ifrån det. Folk borde generellt bara låta bli att kommentera varandras kroppar, för det är så onödigt och det kan vara så känsligt ämne, särskilt om man som jag haft en ätstörning större delen av sitt liv. Jag vill inte falla dit igen liksom. Men just nu mår jag inte bra av hur min kropp är så ska bara försöka komma i form igen. Eftersom jag orkade träna längre ikväll så fick jag tillbaka lite av motivationen och kände mig stark och oslagbar. Det är skönt att få den stunden för sig själv och ventilera känslor och stress från dagen som gått.

Gulle-Elliott i sin pyjamas han fått av sin moster. Under dagen fick han ha kostymen han fått av sin faster. Får passa på att använda de fina kläderna han får innan han växer ur dem. Det är väl nackdelen med att han växer haha. Måste köpa nytt hela tiden..

Likes

Comments

Så trött på dessa förkylningstider, haft en återkommande förkylning i snart en månad och förra veckan blev Elliott sjuk så varit värsta sjukstugan hemma. Förra veckan var brutal, jag var sängliggandes med E i flera dagar men på ett sätt var det lättare att han var sjuk samtidigt som jag än veckan innan där han var frisk som en nötkärna och jag var helt kaputt. Hade precis sagt till en i personalen på spädis att han aldrig varit sjuk och att jag var glad för det, men sådant ska man såklart aldrig säga för det slår det bakut, och dagen efter lät Elliott som Darth Vader pga sin hosta. Stackarn. Inte kul att se honom må dåligt och ha så ont. Han behövde extra närhet och trygghet så han fick sova i min säng under tiden, vilket också var enda sättet att få honom att somna, men eftersom han sov hos mig så försvann all min egentid på kvällen och jag blev fastlåst i sängen med honom. En gång på dagen när han sov så var jag akut kissnödig och tänkte att "jamen det är nog lugnt", men när jag sitter på toan hör jag plötsligt en duns inne i sovrummet, rusar dit och hittar honom platt pannkaka på mitt nattduksbord med kaffe och cola över hela golvet och på hela honom. Som tur var hade kaffet svalnat och han fick inte ont någonstans, mest chockad över vad som hänt. Han fattar ju inte vad han gör uppenbarligen, men ändå så korkat av bebisar att bara kasta sig utför på det sättet. Han är ju helt galen ibland lillen och det är helt omöjligt att hindra olyckor från att hända. Får alltid dåligt samvete och känner mig som världens sämsta mamma som borde varit mer uppmärksam, men jag kan inte passa på honom varje sekund. När jag skulle ta av mig skorna en dag så kröp han rakt in i skohyllan och slog i så att det började blöda precis nära hans öga, usch vilken jäkla ångest jag hade efteråt, började gråta men han kröp vidare och var som om ingenting hänt.

sjuk-selfies, bra sätt att fördriva tiden på.. blir ju rastlös av att vara hemma så länge
Tacka vet jag "please like me", bra serie på netflix, kan rekommendera den

Eftersom jag faller som ett korthus i mitt mående när jag är sjuk och inte träffar en själ på flera dagar så blev jag så glad när min moster hörde av sig och erbjöd att handla och tvätta åt oss. Det var så omtänksamt av henne att ställa upp och hjälpa till. Så idag kom hon tillbaka med tvätten och hade vikt den, vilket nog var den bästa alla hjärtans dag presenten en ensamstående mamma kan få. Är så tacksam över att det finns guldstjärnor i vardagen som hjälper oss. När vi kryat på oss så bjöd Elliotts faster hem hos för att kolla på mellon hos henne och hennes sambo och sen hängde vi även där på söndagen. Från igår till idag passade hon honom åt mig då jag var tvungen att göra en undersökning på Östra. Så ja, vissa människor är verkligen guldstjärnor och jag vet inte riktigt hur jag hade klarat mig utan dem.

En anna kul sak som hänt i veckan är att E sköt en stol framför sig och gick helt själv under tiden. Jag är så stolt över honom!! För folk som inte har barn kanske de inte förstår storheten i alla små utvecklingssteg, men jag blev helt lyrisk och sen kom tårarna och jag kramade om honom och var så lycklig. Han kan så mycket och vill så mycket och jag är så glad att jag får vara just hans mamma. Han liksom bara gör saker helt på egen hand ibland och jag fattar inte ens hur allt går till men plötsligt kan han saker som han aldrig kunnat förut och jag har så svårt att hänga med, det är som på triss "plötsligt händer det" och så står man där och ser på med öppen mun. Älskade lilla ungen.

ok, tror det är tredje gången den här bilden hamnat på bloggen (fast inte med grisen och de fina detaljerna), men skitsamma, den är rätt beskrivande för hur min alla hjärtans dag sett ut ikväll, med E's smått missnöjda ansiktsuttryck.. Alltså ja, han är väl den bästa killen att fira med(eller fira?, firar inte, men generellt liksom, att ha i livet), men eftersom jag hämtade honom strax innan han skulle hem och sova så fick jag nöjet att dela följande med honom: 1. bytet av bajsblöja 2. evigt gnäll innan läggdags 3. mer gnäll 4. gallskrik pga svårigheter att somna pga sovit borta 5. lite mer gallskrik 6. äntligen sömn och därför plötsligt ingen dejt

Likes

Comments

Väntar på att lillingen ska somna så att jag kan äntligen kan få lite vila. Det är en mardröm att vara sjuk i influensa och samtidigt ta hand om honom. Han hade somnat men så trillade hans napp ut och jag började gråta för jag hittade inte den och han bara skrek och jag känner mig verkligen helt utmattad efter dagen, så bryter ihop för småsaker, som jag gör ibland när jag inte har tillräckligt med energi. Alltid samma problem med napparna, förstår inte var de tar vägen.

Var hemskt tidigare idag, somnade om strax innan lunch, samtidigt som Elliott var vaken (hade verkligen ingen energi kvar, så han fick leka själv en stund, dumt nog men kunde verkligen inte hålla mig vaken), så vaknar jag av att han står och försöker komma upp i sängen, men jag orkade inte röra mig. Hade ingen kraft kvar alls i kroppen. Jag hörde att han skrek och att han ville upp men jag orkade inte resa mig upp. Försökte samla kraft men det gick bara inte. Så efter en halvtimme av att han stått så och jag känt mig som den hemskaste mamman i världen som inte orkade ta mig upp så reste jag mig upp och försökte bära honom till hans matstol. Mina armar var som spaghetti, alltså helt utan kraft. Var rädd att jag skulle tappa honom men lyckades få honom dit och ge honom lunch. Vet inte vad det varit med mig idag men eftersom jag har så låg energi så har jag fått gråt-attacker stup i kvarten. Grät under tiden jag matade honom och försökte torka bort tårarna så att han inte skulle se. Måste bli frisk snart så att jag kan ta hand om honom ordentligt igen.

Eftermiddagen gick lite bättre. Som tur är brukar han vara bra på att underhålla sig själv och hitta på egna äventyr i form av upptäcktsfärder i lägenheten. Sen satt han en stund med mig i soffan och gosade.

Gav honom ett litet bad innan han skulle sova och sen lekte han med D-vitamin flaskan, som han vill leka med vid varje blöjbyte hehe. Bra för den distraherar honom från att vända sig så jag kan få på blöjan smidigare. Busungen <3

Vi får ett väldigt starkt band i de stunder då jag inser att det faktiskt inte finns någon där för en när man verkligen behöver det. För det är liksom bara han och jag i slutändan. Men därför måste jag hålla mig stark och bli frisk, för hans skull. Min största rädsla är att bryta ihop en dag och inte orka mer. Tar en dag i taget och försöker överleva den. När han somnat i sin spjälsäng för natten är det bara att andas och ta nya tag igen nästa dag. Tror allt kommer kännas lättare när jag blivit frisk igen, då ska jag börja träna igen och jobba på att bli starkare i mig själv, både mentalt och fysiskt.

Likes

Comments