Hur kan du locka så otroligt mycket? Att vi ens blev kära i varandra och erkände det innan vi ens hade mött varandra är väldigt sällsynt. I alla fall för mig. Jag pratade om dig som om vi hade umgåtts i timmar och hånglat i evigheter. Samtal i timmar och fina ord och planer om en framtid, när vi inte ens setts? Allt är relativt men det är så himla orimligt och speciellt för mig. Jag faller inte för personer alls, det tar mig flera månader innan jag ens har förmågan att öppna upp och ändå så kom du in i mig utan att ens röra vid mig.

Du är inte som en vattendroppe i vattnet, du är inte som en förändring i vädret. Du är något alldeles unikt och du fångade mig som ingen annan någonsin tidigare gjort. Någonstans inom mig bad jag att vi kanske någon gång skulle sluta samman, eller jag ber om det. Jag vet om att du är min framtid, om du vill det. Jag skulle inte tveka en sekund. Du är min himmel och må det låta sjuk, men jag kan inte släppa dig och jag vet att du inte kan släppa mig heller. Jag är för förstörd för att gå vidare även fast jag tog beslutet att säga hejdå, för nu. Det är inte du som sårat mig, det är alla andra. Och jag är en knäckt människa. Bara själva saken att jag kunde lita på dig, låta mig tro på dig och allt du sa gjorde mig hel igen. Allt det svek jag fått genomgått med både otrohet och besvikelse gav du mig hopp och du stack ut. Jag kunde falla i din famn och du tog emot mig, oavsett hur hårt jag föll...

It's just a drop in the ocean
A change in the weather
I was praying that you and me might end up together
It's like wishing for rain as I stand in the desert
But I'm holding you closer than most 'cause you are my heaven

"Det roliga i kråksången är..."

Likes

Comments

Hej.

Ibland måste man följa sina impulser och det här är väl en av dom jag faktiskt valt att följa. Att ha en blogg är lite av terapi för själen, men också extremt utelämnande vilket gör det ganska läskigt. Vilka läser det jag skriver? Finns det ens personer som läser det jag skriver? Är personer bara inne och tittar för jag kommer upp på någon pop-up någonstans så att folk inte alls lägger ett värde på innehållet, eller läser folk faktiskt bloggar?

För mig känns det rofyllt att kunna skriva, och sen veta att folk kan läsa och kanske förstå eller känna igen sig eller kanske hjälpa. Jag vill inte utelämna mig med varken bilder eller namn för att jag vet att det här är offentligt och även om chansen är minimal i bloggdjungeln att någon skulle hitta hit ser jag inte anledningen till varför just du ska se mitt utseende eller veta mitt namn. Du kan få fantisera upp din egen bild kring vem jag är.

Jag måste lära mig att andas, att ta vara på mig själv och inte ligga och hets tänka och få extrema ångestkänslor. Jag måste lära känna mig själv och det kommer jag nu göra. Jag kommer lära känna mig själv genom att skriva och sen läsa det jag skriver. Då kanske jag får en bild och kan sätta mig in i min egen situation, kanske kan kolla på mig själv med andra ögon och se en sårbarhet. Berätta för mig själv att jag är värd någonting och att människor tycker om mig och att det kanske ibland är okej att känna och uppleva saker som jag gör. Jag ville i alla fall bara säga hej, och godnatt. Godnatt till mig själv, sov gott.

Likes

Comments