.. eller? Hur ser du på det där med nytt år?

⭐️

Blev förvånad när jag gick in här och upptäckte att ni är några själar som har varit bloggen trogen varje dag, sedan mitt senaste inlägg. Det värmer i mitt hjärta. Jag vill så mycket med den här sidan och ser framför mig hur den skulle kunna göra så mycket skillnad. Problemet är bara att jag ännu inte riktigt listat ut HUR.. Fokus ska självklart ligga på demenssjukdomarna. Vad vill du läsa om? Hjälp mig.. Kram. Hoppas jul och nyår varit bra

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - Click here

Likes

Comments


Ikväll tipsar jag dig om en intervju från ett utav mina favoritprogram ”Malou Efter Tio”. I det här klippet intervjuar hon Catarina, vars man drabbades av Alzheimers sjukdom vid trettionio års ålder..

🌟

Likes

Comments

.. med den här bloggen är att

⭐️ skapa en trivsam och
välkomnande plats att ventilera tankar kring demenssjukdomarna på

⭐️ få personer som lever i liknande situation, att mötas och dela sina erfarenheter mellan varandra

⭐️ sprida kunskap, för en ökad förståelse från omgivningen

⭐️ lyfta undersköterskans roll i samhället



Om jag så mycket som lyckas hjälpa och inspirera EN person med hjälp av den här sidan, skulle det betyda oerhört mycket för mig. Det enda som saknas nu är att ni läsare börjar engagera er i kommentarsfältet. Än så länge är det oklart om mina inlägg överhuvudtaget känns viktiga och betydelsefulla eller onödiga. Ger det lite mer tid, vill ändå tro på det här konceptet. Önskar dig en toppenhelg! Kram, Lisa ✨

Likes

Comments

En vanligt förekommande fråga, som vi ställer till våra nära och kära, som hamnar i oönskade och svåra situationer. Är du duktig på att ställa samma fråga till dig själv? Och är du ärlig i svaret?

Att som anhörig se en viktig person förändras till någon helt annan, är någonting som bara den som går igenom det, kan förstå. Utan att själv ha erfarenhet kring den specifika känslan, försöker jag sätta mig in i hur det skulle kunna vara. Hur det skulle kännas. Jag ser sorg, orättvisa, oro, ilska, förtvivlan, ensamhet, dåligt samvete, hopplöshet och maktlöshet. Du vet den där känslan som infinner sig när någonting bara raserar och du inte kan påverka det som sker. Just den. Jag tänker att jag skulle känna mig vilsen i vad som komma skall. Så många frågor, utan svar.

Inte nog med det.. för trots alla dessa tuffa och jobbiga känslor, måste livet flyta vidare ändå. Mycket nytt att förhålla sig till, läsa på, finnas där. Ge av sig själv, kanske mer än någon gång tidigare och samtidigt fortsätta med övriga sysslor som hör livet till. Hur orkar man? Hur orkar du? Man kanske inte orkar, men känner att det inte finns någon annan lösning än att bara finna sig i situationen som den är och göra det bästa därefter?

Saker som jag tror är viktiga att säga till sig själv i situationer som denna:

⭐️ Jag är inte ensam
⭐️ Jag är bara människa och har också rätt att bryta ihop
⭐️ Om jag vågar prata öppet om min situation, kommer det förmodligen både minska min egen känsla av ensamhet och samtidigt bidra till att andra också vågar göra det
⭐️ Jag förtjänar också ett värdigt och lyckligt liv
⭐️ Det är mer(!) än okej att söka hjälp


Eftersom jag endast försökt sätta mig in situationen med att vara anhörig till en person med en demenssjukdom i detta inlägg, kan jag inte garantera att det är såhär det skulle kännas om det verkligen hände. Dessutom är ju såklart allas livsöden totalt olika och unika. Du som är anhörig kanske skulle vilja kommentera och dela med dig av dina känslor? Stor kram!

Likes

Comments

Ett utav mina favorit citat är:
”Man lär så länge man lever” och det är för det stämmer så bra. Det är verkligen så. Min tro är att vi kan hjälpa varandra att utvecklas, genom att dela våra erfarenheter mellan oss. Jag skulle därför vilja be dig om en tjänst - att delge din historia. Jag har hittills samlat två korta, personliga och anonyma historier under kategorin ”min historia”, men jag önskar att dessa snart blir fler. Hjälp mig att svara på följande frågor..

⭐️ Vad har du för relation till demenssjukdomen?

⭐️ Vad skulle du säga är det allra jobbigaste med den?

⭐️ På vilket sätt har ditt liv förändrats sedan sjukdomen kom in i ditt liv?

⭐️ Har du kunnat ta lärdom av den på något sätt?

⭐️ Vad önskar du att samhället kunde bli bättre på, i förhållande till sjukdomen?

⭐️ Har du några råd till den, som precis som du, lever en vardag där demenssjukdomen alltid finns närvarande?

Om du inte vill skriva i kommentarerna under går det lika bra att maila mig på magnusson-lisa@hotmail.com.

Likes

Comments

För mig handlar inte den här sidan endast om att sprida kunskap kring demenssjukdomarna, trots att det hittills hamnat i fokus. En minst lika stor och viktig del, ligger nämligen i att lyfta fram undersköterskans betydelsefulla roll i samhället. Behovet av att rekrytera nya, brinnande undersköterskor kommer att bestå, åtminstone så länge vårdkedjan ser ut som den gör just nu. Jag tänker på mina egna föräldrar och andra värdefulla personer i mitt liv, som en gång kommer behöva äldrevården på ett eller annat sätt. Även jag själv. Jag tänker i samband med det då, väldigt mycket på hur jag önskar att både jag och dem får ett värdigt avslut på livet. För hur man en vrider och vänder på det och hur hemskt det än låter, så är det ju faktiskt många gånger det sista stället man hamnar på. Eftersom jag själv nu råkar vara undersköterska, ligger den rollen mig även varmt om hjärtat. För, förutom att jag och mina närstående ska må bra, så ska även den som arbetar göra det.

Förutom en god omvårdnad, är för mig trygghet, självbestämmande, respekt och integritet stora nycklar till välbefinnande. Att se individen samt dess önskningar och behov, för att sedan sträva efter att uppfylla dem.


Till eftertanke
Av: Sören Kirkegaard

Om jag vill lyckas att
föra en människa
mot ett bestämt mål,
måsta jag först finna henne
där hon är
och börja just där.
Den som inte kan det, lurar sig själv
när hon tror, att hon kan hjälpa andra. För att hjälpa någon måste
jag visserligen förstå mer,
än vad hon gör,
men först och främst förstå
vad hon förstår.
Om jag inte kan det,
så hjälper det inte, att jag kan och vet mer. Vill jag ändå visa, hur mycket jag kan, beror det på att jag är fåfäng och högmodig och egentligen vill bli beundrad av den andre istället för att hjälpa honom.
All äkta hjälpsamhet börjar med ödmjukhet inför den jag vill hjälpa
och därför måste jag förstå,
att detta med att hjälpa
inte är att vilja härska
utan att vilja tjäna.
Kan jag inte detta
så kan jag heller inte hjälpa någon.


Så... vad är då receptet bakom att kunna uppfylla just det här? Ett välbefinnande hos varje individ? Ja, förutom de grundläggande faktorerna som rätt medicinering, personal som älskar sitt jobb, goda rutiner, en bra chef osv osv. är för mig svaret ganska enkelt - TID. För utan tiden rasar allt samman. Personalen känner sig otillräcklig och sönderstressad, vilket i större utsträckning kan bidra till en rad sjukskrivningar på arbetsplatsen. Något som i slutändan påverkar vårdtagaren. Personalen kommer till sitt jobb, för att sedan ha något att komma hem till. Det gör inte vårdtagaren. Hen blir kvar där hela dygnet och påverkas också därefter. Någonting som ibland kan vara lätt att glömma bort..

Det som gör mig mest upprörd är nog att lösningen för mig känns ganska enkel, samtidigt som de högre makterna verkar se med helt andra ögon. Att ekonomi är en stor fråga är jag väl införstådd med, men att det inte skulle kunna gå att tjäna in dessa på annat känns orättvist. Om det är någonting våra pengar bör gå till, skulle väl det vara våra gamla som byggt upp och drivit vårt samhälle till där vi står idag. Eller har jag fel?


👴🏻👵🏻👴🏻👵🏻👴🏻👵🏻👴🏻👵🏻👴🏻👵🏻👴🏻👵🏻👴🏻👵🏻


Stress kan säkerligen vara en bidragande faktor till att man tröttnar på sin yrkesroll. Eftersom jag inte arbetat så många år ännu, kan jag inte riktigt relatera. Däremot kan jag försöka förstå. Och om det är någonting jag verkligen kan förstå, så är det just hur hela kroppen påverkas av otillräcklighet. En otroligt jobbig och icke hälsosam känsla att hantera, på många olika sätt.

Om personalfrågan och tiden inte är något våra politiker kan hjälpa oss med, vad är då nästa steg?


Jag tror på att vi måste sträcka ut en hjälpande hand till varandra. Vi som förstår. Stötta varandra som ett team. Prata mer, pusha. Allt för att vi undersköterskor ska överleva och inte gå under, men också för att ”vårdtagarens” hem ska kännas som just det. För att alla ska må väl. Vi måste också alltid påminna oss om varför vi faktiskt arbetar med det vi gör. Förhoppningvis finns det en glädje och passion kvar och det är den vi måste jobba på att bevara , men också sprida vidare. För visst är vårt yrke fantastiskt? Att få komma så pass nära indivden och göra skillnad betyder otroligt mycket för mig. Finns däremot inte intresset för människan kvar, hoppas jag verkligen att personen tar och byter yrkesinriktning. För allas skull. Jag tycker dock att det är otroligt sorgligt om en person tappar intresse, drivkraft och lust pga. dålig arbetsmiljö, vilket jag förstår inte är helt ovanligt..


✨💫⭐️✨💫⭐️✨💫⭐️✨💫⭐️


Avslutningsvis. Jag är så stolt över att vara undersköterska. Vi är fantastiska hela bunten(!) 

PS. Den här texten är endast baserad på egna erfarenheter samt andras historier från äldreomsorgen. Hur det ser ut inom andra områden kan jag inte uttala mig om. 

Likes

Comments

Tidsinställd inlägg

Det är tre år sedan jag jobbade på ett demensboende under julaftonsmorgon, nu. Sedan dess har jag varit ledig varje år, i och med att mitt nuvarande jobb innebär ledighet alla röda dagar. För att återgå till julaftonsmorgon år tjugohundrafjorton, så var det verkligen någonting speciellt med att få vara vara på plats den dagen. Att få äran och möjlighet att bidra till en stämningsfull högtidsdag och ge det där lilla extra av sig själv. Det var fint.. ✨

Precis som julen kan förknippas med gemenskap och värme, kan högtiden även kännas otroligt påfrestande och svår, för vissa. Någonting som förstås alltid är viktigt att ha med i åtanke, i mötet med alla människor. Familjedrama är många gånger en anledning till att många vill få julen överstökad, men även stressen kring allt som "måste" hinnas med. Otillräckligheten inför allt och alla. För en person med minnesproblematik kan minnen från barndomen väckas till liv igen, när en högtid som julen står för dörren. Det kan antingen bli hur bra som helst eller också riktigt jobbigt. Om personen i fråga är medveten om sin problematik, kan även känslan av misslyckande, över att inte längre hjälpa till, komma som ett brev på posten. Någonting som bör tas på allvar. Huvudsaken tror jag är att finnas där för individen där han/hon är. Att vara accepterande och respekterande. Det är kanske extra viktigt en sådan här dag. Alla vill inte fira jul och det är helt okej.

Har du eller brukar du arbeta med demenssjuka under julen? Hur arbetar ni? Plockar ni fram en massa julpynt eller håller ni det neutralt? Hur firar du som lever med en demensdiagnos? Orkar du med att vara närvarade i julstöket? Och du som anhörig, har julen förändrats sedan din närstående blev sjuk? Kan ni fortfarande fira som ni alltid gjort eller fått ändra om i planeringen?


Din kommentar gör skillnad. Genom att dela dina erfarenheter, kan du hjälpa andra. Om du vill vara med och dela din historia kan du maila mig på magnusson-lisa@hotmail.com. Frågorna som jag önskar att du besvarar hittar du här.

Kram 💗

Likes

Comments

🌷

Min morfar gick bort i Alzheimers sjukdom -94 men eftersom dom bodde på annan ort så var jag inte nära på det sättet men förstod att mormor hade det jobbigt, känns bra att jag var där när han somnade in. När mamma fick sin diagnos -13 hade jag märkt några år innan att allt inte va som det skulle. Det är stor skillnad på att vara anhörig o proffesionell, tålamodet är inte desamma. Det svåra är att veta var i sjukdomen hon befinner sig tex när det handlar om praktiska saker som ekonomin, matlagning o dyl, vill ju inte ta över ngt hon klarar själv. Önskar ibland att hon bad om hjälp men eftersom hon inte har insikt så gör hon inte det (hittade påminnelser på räkn men hur ska jag säga att jag vet det?). Känner mig ganska ensam många gånger med allt, låter så bra från kommunen men det funkar inte alltid så i verkligheten. Är väldigt tacksam att hon går dagverksamheten och kommer ut dem dagarna i veckan. Övriga i samhället måste bli medvetna om att sjukdomen finns o vilka svårigheter det innebär för det syns inte utanpå. Anhöriga o närstående får inte va rädda o be om hjälp när det blir för tungt när sjukdomen fortskrider. Många gånger när man pratar om demens handlar det oftast om äldre, känns som om man glömmer de yngre.

🌷

Tacksam över de som vill berätta om sin historia. Glöm inte att du också kan göra det, antingen i kommentarerna eller också på magnusson-lisa@hotmail.com

Likes

Comments

​Nu när det blivit ett litet gäng som klickar sig in här varje dag, är jag självklart nyfiken på att veta vem just ​du​ är. Svara gärna på omröstningen och/eller lämna en kommentar nedan och berätta. Det skulle göra mig superglad! Kram på dig, hoppas din tisdag har varit fin. 

Likes

Comments

🌷 Behandla personen som du själv vill bli behandlad
Jag tror alltid på att ha med den meningen i åtanke, oavsett vilken människa du stöter på i vardagen.. om det är ett barn eller vuxen, om det är en person med diagnos eller inte. Det spelar ingen roll..

🌷 Skilja på personlighet och diagnos
Personen i fråga är
inte sin demenssjukdom. Det där med att skilja på personlighet och diagnos tror jag är a och o när det kommer till den personens välbefinnande och värdighet. Alla beteenden bör inte bindas direkt vid diagnosen..

🌷 Att ta personen på allvar
Bara för att personens förmågor individuellt försämras med diagnosen, betyder inte det att den tappat alla sina känslor på vägen. En person med en demenssjukdom har känslor precis som du och jag. Förminska därför aldrig personens känslor och tänk på att behålla respekten

🌷 Undvik att rätta samt pressa minnet hos personen
Rättningen kan få personen i fråga att känna sig både förminskad, oförstådd och påmind om att något inte står rätt till. Kom med påståenden och relatera till ditt eget liv, istället för att ställa raka och öppna frågor 

🌷 Prata om gamla tider
Ofta sitter det gamla kvar. Locka fram någonting som du vet att personen har ett starkt band till. Det kan få honom/henne att stråla

🌷 Lev i nuet
.. bör vi alla göra

Att möta personen med minnesproblematik i sin profession är inte detsamma som att göra det som anhörig. Jag tror det är en oerhört viktig del att bära med sig, för att inte klandra sig själv som närstående. Ibland brister tålamodet och det måste vara helt okej. Vi alla är bara människor.

Stor kram och tack för du tog dig tid att läsa 💗
(Meningarna är tagna från min egen erfarenhet)

Likes

Comments