View tracker

Jag var alldeles för gammal när jag fick min Adhd diagnos. Hela mitt liv har lärare påpekat att jag drömmer bort mig på lektionerna. Jag gjorde nästan aldrig mina läxor ordentligt, och när jag väl gjorde dem ordentligt så hade jag helt lagt ned mig på det och arbetat flera timmar i sträck. Jag var snabb på att säga ifrån och skrika på människor. Ändå klarade jag mig hyfsat. Jag gick ur nian med bra betyg. I efterhand tror jag att det berodde mycket på att lärare tyckte om mig. Jag var annorlunda, men ändå alltid trevlig mot lärarna. Jag klarade proven trots att jag lämnade in mina läxor försent och läste på i sista sekund. Det är nog därför ingen nämnde att jag kanske hade Adhd för mig förrän jag som 17-åring satt på BUP och inte kunde hålla benen stilla. Kuratorn påpekade det och bad mig läsa på om Adhd/Add. Jag kände igen mig direkt.

Min mamma brukade fråga mig ''har du Adhd eller?'' när jag var liten och sprang runt i hela huset. Men ingen tänkte någonsin att det kanske var precis det jag hade. Jag var oerhört dramatisk och vild som barn. ''Du borde bli skådespelare!'' var något jag ständigt fick höra från bekanta. Som barn försökte jag alltid hålla mitt rum städat. Min mamma städade åt mig och sa att nu får jag se till att det inte blir stökigt igen. En vecka senare var hon tvungen att städa åt mig igen. Jag ville hålla rent, men det gick inte. Helt plötsligt var hela rummet kaos och jag visste inte vart jag skulle börja. Jag förstod inte hur det kunde vara så svårt. Uppmärksamheten och koncentrationen och det eviga tjatet om att lugna ned mig och spontaniteten som fick mina vänner att skratta men ibland även rygga tillbaka och önska att jag kunde sitta still och vara tyst någon gång. Ilskan som kunde byggas upp inom mig på bara några få sekunder och glädjen som inte låg i förhållande till det som skapat den. Att springa ned och spontant klippa mitt eget hår, att borsta mina tänder med tvål för att det verkar spännande, utan att tänka först.  Hur kunde ingen se? Varför var jag 17 år när den där kuratorn frågade mig om jag brukade pilla på saker och vrida på fötterna och skaka i benen? Varför var jag bara några få månader ifrån min 18:e födelsedag när en läkare och psykolog äntligen erkände mina svårigheter som mer än ovilja att göra saker, lyssna och sitta still? Varför fick inte jag prova medicin så snart som möjligt? Varför skulle allt hela tiden skjutas upp, försvåras, väntas med och tas itu med senare? Hade jag inte väntat länge nog?

När Adhd medicin äntligen kom på tal ifrågasatte människor H:et i min Adhd. Var jag hyperaktiv? Det gjorde mig osäker. Visste jag ens vad hyperaktiv var? Mitt svar blev att jag tror det. Jag tror att jag vet och jag tror att jag är det. Men människor som inte känner mig ser det nästan aldrig. Människor som inte känner mig är otrygga för mig. När jag började gymnasiet byggde jag ett skal som ska skydda mig från ångest. Eller så är det ångesten som är mitt skal. När jag är ensam, när jag är hemma, när jag är med kompisar, syskon, mina föräldrar. När jag är trygg. De skulle se mig då. Aldrig hade jag ifrågasatts igen. Men de ser mig aldrig. Och det är otroligt jobbigt. Människor tror inte att jag kan ha Adhd. Jag är för tyst. Jag får ju godkänt på mina uppgifter. De skulle veta hur svårt det är. Hur mycket jag försöker. Hur mycket jag missar när läraren förklarar hur man räknar ut derivatan, för att jag börjar tänka på mötet jag ska på sen och en dröm jag drömde inatt och vad jag ska äta till kvällsmat samtidigt som en låttext spelas upp i mitt huvud om och om igen. Hur svårt det är att sätta mig ned och läsa på inför ett prov och att sitta kvar och göra just det, istället för att börja rita eller dansa eller läsa om något helt annat eller springa till köket och baka en tårta.

Bilden av Adhd är för mycket i form av en kille som aldrig sitter still på lektionerna, får dåliga betyg, vredesutbrott och impulsivt skriker ut svar istället för att räcka upp handen. Och allt det där är verkligt. Det är Adhd. Men Adhd kan också vara tystnad, rädsla för att bli för intensiv, och ångest över att man kanske får ett utbrott eller bryter ihop när man är bland otrygga människor. Adhd kan vara att plötsligt inse att man inte har någon som helst aning om vad läraren pratat om de senaste 10 minuterna och att behöva lyssna intensivt när någon försöker förklara något för en. Upprepa det som sägs i huvudet. För annars hör man inte. Och det syns inte. Det märks bara när jag springer in till mamma för att fråga vad hon sa för 10 minuter sen, därför att jag inser att jag inte alls lyssnat. Det märks när klockan är 21 och jag precis har spelat gitarr, dansat, lagat mat, lekt med en katt, kollat en film och jag ser den uppslagna biologiboken som jag lämnat på skrivbordet utan att ens ha insett när jag gått iväg. Det märks när ilskan av att inte kunna ta till mig något hur hårt jag än försöker resulterar i att jag bryter ihop. Men det märks bara av mina närmsta. Det syns bara när jag låter det synas och det syns bara om man faktiskt kollar för att förstå. Och det är nog därför jag likt många andra tjejer var så gammal när jag fick min diagnos. För ingen förväntar sig att en tjej som hela livet stått i bakgrunden av skrikande killar, som haft svårt för att få livet att fungera kan ha Adhd. Hon har fått stå i skuggan därför att förväntningen av Adhd är att alltid vara högljudd. Hon har inte synts och hennes svårigheter har bortförklarats som för mycket fantasi, ointresserad, lat. Hon har inte tagits på allvar. Och det är faktiskt inte okej.

Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - click here!

Likes

Comments

View tracker

Jag tror att jag var ungefär 15 år när jag för första gången vågade sätta ord på en känsla jag alltid känt. Genderfluid. Mitt inre och yttre hade alltid verkat annorlunda än det borde. Klänningar, kjolar och de andra typiska kläderna tjejerna i min ålder hade var inte jag. Det kändes obekvämt. Att bry mig om smink, hudkrämer, hur jag såg ut, var inget jag la mycket tid vid.Första gången jag rakade mina ben var för att jag skämdes för det mörka håret som klädde mina ben. Det förväntades av mig att jag skulle ta bort det.

Jag försökte handla kläder på herravdelningen istället. En kompis blev med mig och stöttade. Sa att jag gör vafan jag vill och jag klär mig hur fan jag vill. Det var läskigt, men jag gillade det. Jag trodde att det skulle visa vem jag var, att min identitet skulle lysa igenom. Men känslan av att inte passa in fanns kvar. Den där känslan som gjorde mig till något annat, bortom tjejerna i min ålder, ingen kille, ingen blandning, ingenting. Det var aldrig jobbigt att jag skulle vara något annat, jag skämdes aldrig för det jag trodde att jag var. Snarare ville jag vara något annat,vadsomhelst, för att hitta mig själv, om jag så var tjej, kille,ingenting eller nåt där emellan. Men när jag som 16åring fick en pojkvän tvingades jag tillbaka in i mitt fack, eller kanske var det jag som tvingade mig själv att vara något annat. För att duga.

Så småningom stötte jag på ordet feminism. Det dök upp mer och mer på olika sociala medier och forum. Under hela min skolgång hade jag inte en enda gång hört detta begrepp, så jag började läsa. Tog till mig.Patriarkat, normer, strukturer, förväntningar. Jag insåg att min känsla av att inte passa in inte alls behövde betyda att jag inte var en tjej. Det finns inga plikter i att vara en tjej. Jag behövde inte sminka mig, använda dyra krämer eller raka mina ben för att tillåtas vara en tjej. Kläder, hår, utseende, intressen, avgör inte vad jag är. När jag sedan insåg att jag var mer än hetero skämdes jag inte. Det enda jag kände var förvåning.Hur hade jag inte insett det tidigare? Jag vågade stå för det jag var, trots att jag var något annat än jag förväntades vara. Ändå visste jag inte precis vad jag var.

Idag vet jag att det inte alltid känns rätt för mig att kallas tjej, flicka,kvinna. Som att jag kallas något annat än mitt namn. Mitt eget pronomen är inget jag lagt värde i, men jag vet att det är oerhört viktigt för andra. Och det är okej. Det är okej att bry sig om sitt pronomen och det är okej att inte göra det. Det är okej att inte veta vad man är och det är okej att inte kunna landa riktigt än. Det är okej att bara vara sig själv. Det är okej att fundera.

Jag vet inte om jag någonsin kommer att förstå vad jag är. Vissa dagar känner jag mig binär och andra dagar känner jag att jag inte är det. Det är något jag accepterat. Ingen har rätt att kräva en identitet från mig. Jag ska få vara den jag är utan att ifrågasättas, om jag så väljer att ha långt eller kort hår, smink eller inget smink, eller vilka kläder jag bär. 

Likes

Comments

View tracker

Jag började må riktigt dåligt i samband med att jag började gymnasiet. Skolan var större än jag var van vid och de allra flesta som gick där var främlingar för mig. Det har alltid varit ganska svårt för mig att skaffa vänner, och det märktes väldigt tydligt när jag började gymnasiet. Jag hade en vän sedan tidigare, men hon gick en annan linje så vi delade inte alltid lektioner och raster. Jag kände mig utanför och mitt redan dåliga självförtroende sjönk mer och mer. Jag hade väldigt mycket ångest i skolan och vågade aldrig delta i diskussioner under lektionen eller fråga läraren om hjälp. Om jag fick en fråga ställd direkt till mig blev jag stressad och svarade ofta tyst och så snabbt jag kunde. Helst ville jag vara osynlig.

Jag började få tankar om att skada mig själv, och så småningom började jag skära mig. Jag tyckte att det var fel på mig, människor skulle aldrig tycka om mig, jag började allt oftare tänka på att inte leva, att få dö. På något sätt fick jag en pojkvän som jag berättade allt för. Han bad mig söka hjälp. Först sa jag bestämt nej. Ingen annan fick veta. Men mina tankar började komma allt mer ofta och de blev starkare. Vissa dagar var jag bestämd på att ta mitt liv när jag kom hem från skolan. Jag bestämde mig för att söka hjälp.

När jag knackade på hos skolsköterskan och steg in gick det inte att hålla tillbaka tårarna. Det tog mig flera minuter innan jag fick fram varför jag var där. Hon bad mig sitta ned och berätta mer. Hon var väldigt snäll och förstående, och hjälpte mig få en tid hos kuratorn. Jag gick till kuratorn två gånger. Hon kändes inte som rätt person för mig. Jag upplevde henne som ifrågasättande och hon fokuserade på fel saker, enligt mig. (Hon är säkert jättebra på sitt jobb, men alla fungerar inte med alla.) Så småningom bestämde jag mig ändå för att söka till VISIT, en mottagning för unga som behöver prata/stöd. Ångestfylld drog jag mig till vårdcentralen och satte mig i väntrummet. Ganska snart kom en man med långt svart hår i 30 års åldern och hämtade mig. Han var nyutbildad och hade nyligen börjat som PTP psykolog. (en praktik på ca 1 år en måste göra innan en får sin psykolog legitimation.) Han frågade mig ganska mycket frågor, men jag var blyg och ångestfylld, nästan okontaktbar, och gav korta svar. Efteråt kändes det ändå lite lättare. Jag berättade för min kompis att jag träffat en psykolog när jag gick till skolan efter mötet, och jag kände nästan att det fanns hopp om att må bättre.

Men när jag kom hem den dagen ringde psykologen till mig och frågade mig två frågor som han inte hade fått svar på tidigare. Vi hade kommit in på ämnet men på något sätt hamnat i något annat. Har du skadat dig själv? och har du funderat på att ta ditt liv. Jag svarade ja. För precis så var det ju. Sedan ville han veta hur mycket jag tänkt på det, om jag hade planer och om jag någonsin försökt. Han tyckte att mina svar var oroande och berättade för mig att han hade en plikt att berätta det här för mina föräldrar. Det kändes som något djävla skämt. De fick inte veta. Men jag hade inget val. Han kom hem till mig den kvällen och berättade för min mamma och pappa. Jag satt där med min hund i famnen och lyssnade på hur psykologen berättade om att jag funderat på att ta mitt liv och att jag visste hur jag skulle gå tillväga, om mitt självskadebeteende och att han ville få en akuttid på BUP åt mig. Vi bestämde att han skulle ringa dit direkt och nästa dag (en lördag) åkte mina föräldrar och jag in till storstan och träffade en läkare som konstaterade att jag var deprimerad. Jag hatade det. Att sitta där i ett rum tillsammans med mina föräldrar och svara på läkarens frågor var otroligt jobbigt. Jag ville inte att de skulle veta. Det kändes pinsamt och förödmjukande. (Trots att mina föräldrar var väldigt lugna och förstående.)

Jag hade väldigt mycket ångest tiden efter det. Jag låg mest bara i sängen och grät. Jag gjorde slut med min pojkvän och fortsatte gå på möten med psykologen och på BUP med mina föräldrar. De allra flesta jag träffade inom vården var trevliga och gjorde sitt bästa, men jag mådde inte bättre av det. Så småningom kom mina koncentrationssvårigheter på tal och jag sattes i kö för en neuropsykiatrisk utredning, med ADHD/ADD i fokus. I februari 2016 fick jag diagnoserna Asperger, ADHD och generaliserat ångest syndrom. Kontakten på BUP sades upp ganska snart efter det då jag fyllde 18 i maj. På VISIT tyckte inte psykologen att jag mådde bättre av våra möten, något som jag länge känt men inte vågat erkänna på grund av rädsla för att bli helt ensam. Vi avslutade vår kontakt lite innan min 18:e födelsedag.

BUP skickade en remiss till vuxen psykiatrin och snart satt jag i ännu ett rum och talade med en psykiater. Jag ville egentligen ha ADHD medicin men på grund av mina sömnproblem fick det vänta. Hon skrev ut Mirtazapin (antidepressiva) som bla skulle hjälpa mig sova bättre. De försatte mig i konstant trötthet men jag varken sov eller mådde bättre av dem. Några månader senare bytte jag till Venlafaxin och fick även propavan (sömnmedel) utskrivet. Någon dag innan bytet fick jag en kick av eufori av okänd anledning som höll i sig i några veckor. Ångesten försvann nästan helt. Mitt mående vände och jag ville göra massor av saker och började plocka på olika projekt. Jag ringde till psykiatrin och berättade att jag mådde bättre, och fick Elvanse (ADHD medicin) utskrivet. Tyvärr höll inte livsglädjen i sig och när min hund blev sämre för bara några veckor sedan kom ångesten tillbaka, den här gången mest när jag var ensam istället för den ''sociala ångest'' jag tidigare upplevt. Förra veckan togs hon bort och jag är (obviously) fortfarande väldigt ledsen över det. Ångesten kommer mest när jag ska sova nu, och allmänt om kvällarna. Jag brukar ta propavan om kvällarna för att sova bättre, och det funkar väl okej. Venlafaxin och Elvanse tar jag på morgonen, men det är svårt att veta om det hjälper eller inte. (ADHD medicinen har jag i och för sig bara tagit några få veckor så jag märker väl av det snart)

Jag har många gånger slängt mina rakblad och sagt att det får räcka. Men på något sätt hittade destruktiviteten tillbaka till mig gång på gång. Jag kämpar än idag med att hålla mig borta från självskada, och misstänker att jag alltid kommer ha svårt med just det. Har man varit självdestruktiv en gång så sitter det kvar för alltid, tror jag. Det betyder inte att man för alltid kommer att skada sig, det betyder att man alltid kommer tänka på det som en möjlig utväg när det blir för jobbigt. 

Idag är jag glad och tacksam över att psykologen kom hem till mig och berättade för mina föräldrar. Då kändes det som det jobbigaste jag varit med om och nästan som ett svek. Fast det visade sig att min mamma förstod mina känslor väldigt bra, då hon själv också skadat sig när hon var ung. Vår relation är mycket bättre idag än den var innan, och det är jag glad för. Att mina föräldrar fick veta om mitt mående gjorde inte att jag mådde bättre, däremot gav det mig stöd och förståelse, och hade de inte fått veta hade jag inte heller fått mina diagnoser. 

Likes

Comments

I grundskolan hade jag ett kompisgäng som var ganska utanför. Vi var udda och kände ofta att de andra skrattade bakom ryggen på oss. Men det var okej. Vi var oss själva. Och vi hade varandra.

Tills vi skulle börja gymnasiet.

Jag kände mig inte redo att bo själv i storstan', jag ville dessutom inte lämna min hund Kita.. De flesta i kompisgruppen ville bort från den ort vi växt upp i och upptäcka en annan del av Sverige. Bara jag och en annan tjej blev kvar och började gymnasiet i kommunens nybyggda skola. Vi tänkte ny skola, nya möjligheter, men det blev inte som vi tänkt. Det visade sig vara svårt att passa in i den nya skolan och så småningom valde min kompis att byta till en skola som låg lite längre bort i en annan kommun. Den gemensamma vän vi hade hittat på skolan slutade prata med mig kort efter det. Jag tror att det var min rädsla för förändringar och mitt dåliga självförtroende som gjorde att jag inte blev med min kompis. Att krångla till allt genom att byta skola var ingen idé, det skulle ändå inte göra någon skillnad, tänkte jag. Jag hade alltid varit annorlunda och utanför. Människor gillade inte mig, och det spelade ingen roll vilken skola jag gick i eller vart jag bodde. Jag skulle aldrig passa in.

Ångest började bli min vardag. Jag vågade inte be om hjälp under lektionerna och hade väldigt svårt att prata med andra. Jag utvecklade ett självskadebeteende och självmordstankar. Så småningom sökte jag hjälp, (en väldigt lång historia, men det slutade med att jag genomgick en utredning och fick diagnoserna Asperger, generaliserat ångestsyndrom och ADHD.) och när jag började 2:an flyttade min syster långt härifrån för att studera på universitet. Från ingenstans hittade jag en vän. Han ville dock vara mer än vänner, något jag hade svårt för. Förhållanden var svåra och komplicerade tyckte jag, trots att jag gillade honom. Det tog lång tid innan vi faktiskt blev tillsammans. Ett halvår senare gjorde vi slut men bestämde oss för att vara vänner. Och det var vi. Vi stod varandra väldigt nära tills han plötsligt sa att han inte ville ha kontakt med mig längre. Jag kände mig ensam igen och sökte tröst hos en kompis som bodde långt bort. Vi fick känslor för varandra och bestämde oss för att ha ett öppet polyamoröst förhållande med varann. Det visade sig ganska snart att han var duktig på att ljuga och manipulera. Plötsligt ville han bli av med mig och sa väldigt sårande saker om mig till en av hans vänner. Jag satt ensam igen, sviken och lämnad av så många människor. Hela min gymnasietid har bestått av att människor som jag litat på lämnat mig. Min hund Kita var den enda som fanns kvar och älskade mig till slut. När jag började 3:an för några månader sedan hade jag ingen att vända mig till. Jag var ensam i skolan men hemma fanns Kita alltid och väntade. Tills för ungefär en vecka sedan då hon mådde så dåligt att jag blev tvungen att ta bort henne.

Att vara med Kita var så himla fint. Hon kunde ligga där i soffan och tycka om mig för precis den jag var. Nu ekar tomheten högt i mig. Jag kan uppskatta att vara ensam. Det kan vara oerhört skönt att inte ha sociala krav på sig. Med Kita kunde jag vara ifred utan att vara helt ensam. Att vara ifred har jag alltid haft ett behov av. Men jag gillar inte att känna mig ensam. Att gå en hel dag i skolan bland massor av människor som jag inte talar med och att sedan komma hem till ett tomt hus är ganska jobbigt. Det är en ensamhet jag inte är van vid. Trots att jag har vänner som jag pratar med på internet kan känslan av tomhet vara överväldigande. Jag har ganska svårt för att lita på människor och att lita på mig själv, något som bidrar till att jag ofta känner mig ensam.

Min ångest är inte längre så illa som den varit tidigare. Jag vågar be om hjälp och delta i diskussioner i mindre grupper. Jag är inte längre deprimerad. Jag är bara väldigt ledsen över att Kita gått bort och att jag nu känner mig ensammare än någonsin. Jag har ca 8 månader kvar tills jag tar studenten. Det känns som en väldigt lång tid att känna sig ensam. Jag skulle inte klara av att börja på en annan skola heller. Det skulle bli alldeles för påfrestande med så många nya människor, och risken att jag skulle bli utanför igen är ganska stor. Just nu tror jag att det gäller att stå ut till studenten, och sedan kan jag lämna det här stället bakom mig. Förhoppningsvis kan jag då hitta människor som accepterar mig och få känna att jag passar in. 

Hela det här inlägget blev ganska flummigt, men då jag skriver för mig egen skull i första hand är det okej. Det är dessutom ganska svårt att hitta ord till det jag upplever och känner. 

Likes

Comments

När jag var 14 år adopterade jag en hund. Kita. Hon var bara 6 månader gammal, men hade redan samlat på sig jobbiga minnen. När hon var 8 veckor gammal hittades hon tillsammans med sin bror bakom en buske. Hon hade ingenting. Ingen mat, inget vatten, inget skydd och ingen mamma. Kita och hennes bror togs till en gård där gatuhundar togs omhand. Men Kita var liten, skydd, rädd. De andra hundarna visade gärna vem som bestämde. Sedan kom hon till mig. Jag älskade henne från första sekund. Det skapades ett band mellan oss som var starkare än något jag tidigare känt. Hon var min bästa vän. Hon fanns alltid där när jag kom hem och var många gånger den enda jag hade att vända mig till. Hon var skygg för andra men vågade öppna sig inför mig. Det gick bra.

Tills det att det inte gjorde det.

Min Kita blev sjuk. Hon utvecklade allergi och seperationsångest. Vid minsta stress kliade hon sig. Ibland kliade hon så mycket att hon fick sår över huvudet och kroppen. Så vi tog henne till veterinären. Vi provade allt. Men den blandning av psykiska trauman, allergi och sjukdom hon led av var svår att behandla. Hon slutade leka. När jag kastade pinnar, bollar, och andra leksaker fanns inget intresse för att springa efter. Hela hon blev tung. Hon började gömma sig under mina föräldrars säng. Ett utrymme som är ungefär 20 cm högt, om inte mindre. Mitt hjärta gick sönder i tusen småbitar när hon inte ens ville komma fram från gömstället när jag kom hem från skolan. Min underbara flicka som alltid blivit hysteriskt glad av min hemkomst låg kvar under en säng. Sökte skydd från klådan och smärtan. Det gjorde ont att se, veta, att min bästa vän mådde så otroligt dåligt. Att hon hade gett upp. Hon ville inte längre. Hon behövde vila. Vila på riktigt. Min oändliga villkorslösa kärlek räckte inte längre till. Mina försök till att få henne att må bra räckte inte till längre. Och jag visste. Jag erkände. Det går inte längre. Jag måste våga säga stopp. Så det gjorde jag. Min mamma höll med. Min syster höll med. Veterinären höll med. Den 3:e Oktober 2016 fick min hjälte, min allra bästa vän, mitt allt, somna i min famn en sista gång.

Jag kan inte beskriva den sorg jag känner. Hur otroligt obeskrivligt ont det gör. Hon var ingen familjehund. Hon var mitt allt. Hon var min tröst, min glädje, min vardag och så otroligt mycket mer. Jag saknade henne när jag var i skolan eller borta över natten. Jag tänkte alltid på henne. Jag inte bara älskade henne, jag var förälskad i henne. Att behöva fortsätta leva utan henne är så oerhört svårt. Jag vet inte hur jag gör.

Men jag vet att jag gjorde rätt. Hur jobbigt det än är så gjorde jag rätt. Hon får äntligen vila. Hon lider inte längre. Och det finns inget viktigare.


17/4 2012 - 3/10 2016

För alltid i mitt minne och mitt hjärta

Sov gott

Likes

Comments

Att växa upp är svårt. Det är så mycket som händer helt plötsligt. Man förväntas vara på ett visst sätt. Ibland blir det för mycket. Men vi lär oss hantera saker. Vi hittar våra rutiner och vi hittar lösningar på våra problem. Vi hamnar i gropar men vi tar oss för det mesta upp igen. Ibland hamnar vi i gropar som vi inte vet hur vi tar oss upp ur. Jag är i en sådan grop nu. Jag känner ofta att det blir för mycket på en gång. Jag hinner inte samla mig innan jag måste ta itu med nästa grej. Att skriva är mitt sätt att få uttrycka det jag känner. Men det är svårt att hitta ord som passar in på mina känslor och tankar. Men jag har insett att det är ett måste för mig. Därför har jag skapat denna blogg, för att lära mig hantera framgång, motgång och allt där emellan. Jag måste våga ge mig själv utrymme att vara någon, erkänna mina historier och hantera min vardag. Jag måste ge mig själv en chans. Det här är min chans. 

Likes

Comments