Jag känner mig så stressad. Jag ska gå en valpkurs med Luna, jag håller på att starta upp en aktivistgrupp för RFSL Ungdom, jag behöver svara på mejl, allt kostar pengar och jag har ingen inkomst. Jag måste ansöka för att få aktivitetsersättning för förlängd skolgång när (och om) jag ska börja folkhögskola och då måste jag träffa en läkare för att få ett intyg, som säkert inte kommer ha någon koll, som vanligt. Dessutom kommer mina farföräldrar på besök ifrån Nederländerna nästa vecka, och då måste jag tala holländska - och det har jag inte gjort på evigheter på grund av rädsla att skrattas åt. Allt medan jag försöker handskas med ångest och trötthet och depression.

Trots att jag inte har känt mig såhär stressad på länge, så är stressen välbekant. Så fort jag behöver få saker gjorda kommer den. Det kan vara småsaker, som att förnya ett recept på medicin, eller mer krävande saker, som att skriva en novell till svenskan. Det senaste året har jag inte gjort mycket alls och jag har därför inte haft så mycket krav på mig, men nu, när jag förväntas ta tag i saker, som att ansöka till folkhögskolan (vilket jag gjort btw, 10 poäng till mig) så kommer stressen tillbaka. Jag tar på mig saker som jag tror att jag klarar, men egentligen ökar det bara på stressen. Till slut vill jag bara släppa allt för jag vet inte hur jag ska orka med allt. Och jag har insett att min tröskel för hur mycket jag klarar av är väldigt låg. Den har nog alltid varit det, men just nu är den verkligen rekordlåg. Jag vet inte om det är för att jag haft så lite krav på sistone eller om det är depressions-relaterat, eller kanske en blandning. Ugh.

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - Click here

Likes

Comments

Inlägg efter inlägg, bild efter bild. Lycka, styrka, mod. Allt är bra nu. Allt fungerar fint i allas världar. Men inte i min.

Jag vet att det bara är en fasad. Ingen är lycklig hela tiden, alltid, konstant. Ändå känner jag mig efter, annorlunda. Alla rör sig. Jag står still. Ibland tror jag till och med att jag backar tillbaka in i det mörkaste av mörker. Dras ned, krymper, försvinner. Jag är inte lycklig. Jag måste ständigt välja livet. Om och om igen. Till och med när jag inte vill. När jag hellre skulle lägga mig ned och tyna bort, ge upp, smulas sönder och försvinna. Jag väljer livet. Igen och igen. För min familj. Mina vänner. För alla människor som bryr sig. Och jag vet att många bryr sig. Men ändå. Den psykiska ensamheten är som ett svart hål. Den slukar mig. Istället för att längta efter äventyr och bättre tider sörjer jag. Sörjer mina förluster, mina misslyckanden, det liv jag inte ens orkar längta efter. Jag är ensam på en ö och jag tar mig inte härifrån. Jag vissnar som ett löv på hösten och jag orkar inte bry mig.

Likes

Comments

Igår bestämde jag mig för att sluta med den dagliga verksamheten. Det kändes inte som min grej, och eftersom jag inte får aktivitetsersättning kändes det fel att åka dit och arbeta, utan inkomst. Därför har jag åter hamnat i frågan; vad gör jag nu?

Jag känner mig som en ekonomisk börda. Jag borde jobba. Jag borde göra någonting.

Istället sitter jag och tycker synd om mig själv. Jag vet inte hur jag ska ta mig framåt. Rädd för vad som väntar på vägen. Hur ska jag hantera motgång när jag fortfarande känner mig så skör? Emellertid har min bästa vän flyttat till Skottland för att studera. En annan har flyttat till Örebro för att plugga. En har fått jobb på en skola och en annan har börjar på folkhögskola. Alla gör något. Tar sig framåt. Och kvar står jag, med rädsla, ångest, tvivel. För första gången på länge känner jag mig ensam. Övergiven. Mina vänner letar efter nytt, utforskar livet med stadiga steg. Och jag är glad för deras skull, det är jag. Men ändå värker det i magen när jag inser hur mycket jag gått och går miste om.

Likes

Comments

På grund av mitt mående under vintern/våren har skolan gått åt helvete. Efter mitt andra självmordsförsök bestämde jag att det får räcka. Jag skickade ett sms till min mentor och sade att jag inte tänkte fortsätta med gymnasiet. Jag hoppade av. Det var ett jobbigt beslut, och jag ska inte ljuga, när sommaren kom och studenter skrek av glädje på sina lastbilsflak högg det i min mage av längtan. Inte för att jag velat stå på ett flak och supa mig full, det ville jag inte ens, nej - det var längtan efter att få lyckas. Längtan efter att få känna att livet börjar nu. Längtan efter att få vara färdig, att äntligen få gå vidare.

Men jag har ju misslyckats. Jag var inte stark nog. Mina gymnasiebetyg består (minst) av 1/3 F/streck. Och för att kunna vidareutbilda mig/gå på universitet måste jag läsa upp mina gymnasiebetyg. Eftersom jag bor 200-300 meter ifrån en folkhögskola har jag bestämt mig för att satsa på det. Imorse följde min syster (som har gått på folkhögskolan) med mig för att träffa personen som har hand om kurserna. Han bad mig komma tillbaka vid kl 15, då han har tid. Det känns faktiskt superbra. Jag har skjutit upp det så länge. Min plan är att börja på folkhögskolan efter nyår och söka aktivitetsersättning för förlängd skolgång. Jag hoppas innerligt på att det blir bra.

Vad gör jag annars om dagarna? - Jo, jag går på daglig verksamhet på onsdagar, torsdagar och fredagar. Där pysslar jag och utför sysslor åt kommunen, t ex målar staket, hjälper hemtjänsten att hänga upp gardiner/brandlarm etc. Ännu vet jag inte riktigt om det är min grej, men jag försöker ge det en ärlig chans. Och än så länge har jag bara varit där 4-5 gånger. Jag har även fått en kontaktperson, alltså en person som ska umgås med mig ungefär 1 gång i veckan, så att jag inte isolerar mig själv allt för mycket. Förövrigt hänger jag gärna med min systers hund Alva, eller familjehundarna Luna och Karin, jag kollar på serier, och är på väg att börja springa igen efter en lååång förkylning. 

Just idag känns livet okej. Hur det känns imorgon eller dagen efter vet jag inte. Men idag är okej. Och det är bra. 

Likes

Comments

Mitt 2017 började med en överdos där jag hamnade på sjukhuset.

I november 2016 började jag träffa en kurator på psykiatrin. Han arbetade med KBT (en sorts terapi) och vi försökte avgöra om KBT var intressant för mig. Vi pratade om mina tankar, min vardag, mina rädslor och mina känslor. Jag berättade om mina självmordstankar, och innan jag gick hem frågade han alltid om jag hade några planer på att göra mig illa. En dag i början av januari var det dags för ännu ett möte. Några dagar innan hade jag slutat med mina antidepressiva utan att trappa ned först, och jag hade svårt för att sova och ångesten var skyhög. Min mamma sade att jag såg blek ut när hon skjutsade mig till kuratorn. Det hon inte visste var att jag bestämt mig för att ta alla mina sömntabletter om jag inte mådde något bättre efter mötet.

På mötet med kuratorn brister jag nästan ut i gråt, konstant. Jag svarar kort och undviker att möta hans blick. Trots att han visste om att jag hade samlat på mig sömntabletter ifall jag skulle vilja ta livet av mig, frågar han inte denna gång. Vi säger hejdå och jag är så arg, frustrerad och ledsen. Varför frågade han inte om jag har planer? Inne på en toalett bryter jag ihop. Jag vill krossa spegeln och riva ned allt från väggen. Men jag gör inget. Istället åker jag hem och pussar mina djur en sista gång för att sedan sätta mig i sängen och svälja ett 60-tal sömntabletter. Genast blir jag rädd. Tänk om mamma hittar mig död? Det får inte hända. En mamma ska inte behöva hitta sin dotter död. Jag ringer 112 och berättar vad jag gjort, ber dem se till att det inte är mamma som hittar mig. Det skickas en ambulans och med personalens hjälp tar jag mig ned för trappan, in i ambulansen, där jag får en flaska medicinskt kol som jag ska dricka upp. De sätter dropp och jag får syrgas. Ca 20+ timmar senare vaknar jag på intensivvårdsavdelningen. Jag har en blöja på mig, slangar över kroppen för att mäta hjärtfrekvensen och dropp. Allt snurrar och jag somnar och vaknar, somnar och vaknar. När jag äntligen får gå på toaletten fungerar inte mitt vänstra ben, det viker sig när jag försöker gå. Så småningom åker jag ambulans till ett större sjukhus med en psyk-akut. Där träffar jag en läkare som tvångsinlägger mig. Overklighetskänslor, ångest och tårar beskriver min första vecka där. Men sedan blir det bättre, jag umgås med de andra patienterna, mitt ben återhämtar sig och efter ännu en vecka skrivs jag ut.

Väl hemma försöker jag gå till skolan. Men det går inte. På lektionerna bryter jag nästan ihop och tårarna går nästan inte att hålla tillbaka. Helt utmattad åker jag hem och en läkare sjukskriver mig en månad. Jag försöker med skolan igen men det går fortfarande inte. Ingenting är som det varit innan. Tårarna går inte att hålla tillbaka längre.

Så istället för att gå till skolan ligger jag hemma och gör ingenting. För det mesta känns allt mörkt. Hopplöst.

I slutet på mars har självmordstankarna växt sig starka igen. En kväll sväljer jag mängder med stämningsstabiliserande och antidepressiva tabletter. Min mamma märker att något är fel och jag erkänner. Återigen kommer en ambulans. Återigen får jag kol. Denna gång kan jag knappt sitta upp. Hela min kropp känns som en säck potatis, som att alla mina muskler bara gett upp. Ambulanspersonalen måste bära ned mig för trappan och in i ambulansen, där jag snabbt somnar. Jag vaknar ganska tidigt nästa morgon med slangar på min kropp som jag konstant försöker dra bort. Min ena syster kommer så småningom, och lite senare är min äldre bror och mina föräldrar också där. De sitter bredvid min säng medan jag från och till faller i sömn och vaknar.

Efter några timmar får jag åka ambulans till psyk-akuten igen och läggs in igen trots att jag vill hem. Samma avdelning, samma rum. Tre månader hade gått och jag var tillbaka på samma avdelning, samma rum. Det kändes fruktansvärt.

I slutet på april skriver läkaren ut mig och jag åker hem. Det tar inte lång tid innan allt jag kan tänka på är att ta mitt liv. Igen. Jag berättar för min samtalskontakt på öppenvården och jag får träffa en läkare akut. Han skickar mig till psyk-akuten. Återigen läggs jag in, denna gång på en annan avdelning. Jag ska börja ta antidepressiva igen. Denna gång får jag prova Cymbalta/duolexetin. Efter 1-2 veckor skrivs jag ut. Denna gång ska jag bo hos min syster, ungefär en halvtimme från mina föräldrar. I början har min syster hand om mina mediciner, men så småningom börjar alla lita på mig mer och mer.

Idag tar jag själv hand om mina mediciner. I perioder kommer självmordstankarna tillbaka, men jag vet att jag måste berätta det för någon då. Jag vill inte lämna mina föräldrar, syskon och vänner. Jag vill finnas kvar för deras skull, och jag gör mitt bästa för att överleva jobbiga dagar. Ännu är jag inte frisk, men jag är på väg. Jag är på väg.

Likes

Comments

​Mitt liv har varit ganska fruktansvärt de senaste 6-7 månaderna. Jag har mått otroligt dåligt, bytt mediciner, försökt ta livet av mig, legat på psyk, haft så mycket ångest och varit väldigt nedstämd. Det har varit väldigt svårt att skriva i röran. Orden vill inte riktigt. Det finns så mycket jag behöver ventilera, få ur mig liksom. Men det är svårt. Hjärtat känns bara så tungt. Jag måste börja skriva igen.

Likes

Comments

Jag var alldeles för gammal när jag fick min Adhd diagnos. Hela mitt liv har lärare påpekat att jag drömmer bort mig på lektionerna. Jag gjorde nästan aldrig mina läxor ordentligt, och när jag väl gjorde dem ordentligt så hade jag helt lagt ned mig på det och arbetat flera timmar i sträck. Jag var snabb på att säga ifrån och skrika på människor. Ändå klarade jag mig hyfsat. Jag gick ur nian med bra betyg. I efterhand tror jag att det berodde mycket på att lärare tyckte om mig. Jag var annorlunda, men ändå alltid trevlig mot lärarna. Jag klarade proven trots att jag lämnade in mina läxor försent och läste på i sista sekund. Det är nog därför ingen nämnde att jag kanske hade Adhd för mig förrän jag som 17-åring satt på BUP och inte kunde hålla benen stilla. Kuratorn påpekade det och bad mig läsa på om Adhd/Add. Jag kände igen mig direkt.

Min mamma brukade fråga mig ''har du Adhd eller?'' när jag var liten och sprang runt i hela huset. Men ingen tänkte någonsin att det kanske var precis det jag hade. Jag var oerhört dramatisk och vild som barn. ''Du borde bli skådespelare!'' var något jag ständigt fick höra från bekanta. Som barn försökte jag alltid hålla mitt rum städat. Min mamma städade åt mig och sa att nu får jag se till att det inte blir stökigt igen. En vecka senare var hon tvungen att städa åt mig igen. Jag ville hålla rent, men det gick inte. Helt plötsligt var hela rummet kaos och jag visste inte vart jag skulle börja. Jag förstod inte hur det kunde vara så svårt. Uppmärksamheten och koncentrationen och det eviga tjatet om att lugna ned mig och spontaniteten som fick mina vänner att skratta men ibland även rygga tillbaka och önska att jag kunde sitta still och vara tyst någon gång. Ilskan som kunde byggas upp inom mig på bara några få sekunder och glädjen som inte låg i förhållande till det som skapat den. Att springa ned och spontant klippa mitt eget hår, att borsta mina tänder med tvål för att det verkar spännande, utan att tänka först.  Hur kunde ingen se? Varför var jag 17 år när den där kuratorn frågade mig om jag brukade pilla på saker och vrida på fötterna och skaka i benen? Varför var jag bara några få månader ifrån min 18:e födelsedag när en läkare och psykolog äntligen erkände mina svårigheter som mer än ovilja att göra saker, lyssna och sitta still? Varför fick inte jag prova medicin så snart som möjligt? Varför skulle allt hela tiden skjutas upp, försvåras, väntas med och tas itu med senare? Hade jag inte väntat länge nog?

När Adhd medicin äntligen kom på tal ifrågasatte människor H:et i min Adhd. Var jag hyperaktiv? Det gjorde mig osäker. Visste jag ens vad hyperaktiv var? Mitt svar blev att jag tror det. Jag tror att jag vet och jag tror att jag är det. Men människor som inte känner mig ser det nästan aldrig. Människor som inte känner mig är otrygga för mig. När jag började gymnasiet byggde jag ett skal som ska skydda mig från ångest. Eller så är det ångesten som är mitt skal. När jag är ensam, när jag är hemma, när jag är med kompisar, syskon, mina föräldrar. När jag är trygg. De skulle se mig då. Aldrig hade jag ifrågasatts igen. Men de ser mig aldrig. Och det är otroligt jobbigt. Människor tror inte att jag kan ha Adhd. Jag är för tyst. Jag får ju godkänt på mina uppgifter. De skulle veta hur svårt det är. Hur mycket jag försöker. Hur mycket jag missar när läraren förklarar hur man räknar ut derivatan, för att jag börjar tänka på mötet jag ska på sen och en dröm jag drömde inatt och vad jag ska äta till kvällsmat samtidigt som en låttext spelas upp i mitt huvud om och om igen. Hur svårt det är att sätta mig ned och läsa på inför ett prov och att sitta kvar och göra just det, istället för att börja rita eller dansa eller läsa om något helt annat eller springa till köket och baka en tårta.

Bilden av Adhd är för mycket i form av en kille som aldrig sitter still på lektionerna, får dåliga betyg, vredesutbrott och impulsivt skriker ut svar istället för att räcka upp handen. Och allt det där är verkligt. Det är Adhd. Men Adhd kan också vara tystnad, rädsla för att bli för intensiv, och ångest över att man kanske får ett utbrott eller bryter ihop när man är bland otrygga människor. Adhd kan vara att plötsligt inse att man inte har någon som helst aning om vad läraren pratat om de senaste 10 minuterna och att behöva lyssna intensivt när någon försöker förklara något för en. Upprepa det som sägs i huvudet. För annars hör man inte. Och det syns inte. Det märks bara när jag springer in till mamma för att fråga vad hon sa för 10 minuter sen, därför att jag inser att jag inte alls lyssnat. Det märks när klockan är 21 och jag precis har spelat gitarr, dansat, lagat mat, lekt med en katt, kollat en film och jag ser den uppslagna biologiboken som jag lämnat på skrivbordet utan att ens ha insett när jag gått iväg. Det märks när ilskan av att inte kunna ta till mig något hur hårt jag än försöker resulterar i att jag bryter ihop. Men det märks bara av mina närmsta. Det syns bara när jag låter det synas och det syns bara om man faktiskt kollar för att förstå. Och det är nog därför jag likt många andra tjejer var så gammal när jag fick min diagnos. För ingen förväntar sig att en tjej som hela livet stått i bakgrunden av skrikande killar, som haft svårt för att få livet att fungera kan ha Adhd. Hon har fått stå i skuggan därför att förväntningen av Adhd är att alltid vara högljudd. Hon har inte synts och hennes svårigheter har bortförklarats som för mycket fantasi, ointresserad, lat. Hon har inte tagits på allvar. Och det är faktiskt inte okej.

Likes

Comments

Jag tror att jag var ungefär 15 år när jag för första gången vågade sätta ord på en känsla jag alltid känt. Genderfluid. Mitt inre och yttre hade alltid verkat annorlunda än det borde. Klänningar, kjolar och de andra typiska kläderna tjejerna i min ålder hade var inte jag. Det kändes obekvämt. Att bry mig om smink, hudkrämer, hur jag såg ut, var inget jag la mycket tid vid.Första gången jag rakade mina ben var för att jag skämdes för det mörka håret som klädde mina ben. Det förväntades av mig att jag skulle ta bort det.

Jag försökte handla kläder på herravdelningen istället. En kompis blev med mig och stöttade. Sa att jag gör vafan jag vill och jag klär mig hur fan jag vill. Det var läskigt, men jag gillade det. Jag trodde att det skulle visa vem jag var, att min identitet skulle lysa igenom. Men känslan av att inte passa in fanns kvar. Den där känslan som gjorde mig till något annat, bortom tjejerna i min ålder, ingen kille, ingen blandning, ingenting. Det var aldrig jobbigt att jag skulle vara något annat, jag skämdes aldrig för det jag trodde att jag var. Snarare ville jag vara något annat,vadsomhelst, för att hitta mig själv, om jag så var tjej, kille,ingenting eller nåt där emellan. Men när jag som 16åring fick en pojkvän tvingades jag tillbaka in i mitt fack, eller kanske var det jag som tvingade mig själv att vara något annat. För att duga.

Så småningom stötte jag på ordet feminism. Det dök upp mer och mer på olika sociala medier och forum. Under hela min skolgång hade jag inte en enda gång hört detta begrepp, så jag började läsa. Tog till mig.Patriarkat, normer, strukturer, förväntningar. Jag insåg att min känsla av att inte passa in inte alls behövde betyda att jag inte var en tjej. Det finns inga plikter i att vara en tjej. Jag behövde inte sminka mig, använda dyra krämer eller raka mina ben för att tillåtas vara en tjej. Kläder, hår, utseende, intressen, avgör inte vad jag är. När jag sedan insåg att jag var mer än hetero skämdes jag inte. Det enda jag kände var förvåning.Hur hade jag inte insett det tidigare? Jag vågade stå för det jag var, trots att jag var något annat än jag förväntades vara. Ändå visste jag inte precis vad jag var.

Idag vet jag att det inte alltid känns rätt för mig att kallas tjej, flicka,kvinna. Som att jag kallas något annat än mitt namn. Mitt eget pronomen är inget jag lagt värde i, men jag vet att det är oerhört viktigt för andra. Och det är okej. Det är okej att bry sig om sitt pronomen och det är okej att inte göra det. Det är okej att inte veta vad man är och det är okej att inte kunna landa riktigt än. Det är okej att bara vara sig själv. Det är okej att fundera.

Jag vet inte om jag någonsin kommer att förstå vad jag är. Vissa dagar känner jag mig binär och andra dagar känner jag att jag inte är det. Det är något jag accepterat. Ingen har rätt att kräva en identitet från mig. Jag ska få vara den jag är utan att ifrågasättas, om jag så väljer att ha långt eller kort hår, smink eller inget smink, eller vilka kläder jag bär. 

Likes

Comments

Jag började må riktigt dåligt i samband med att jag började gymnasiet. Skolan var större än jag var van vid och de allra flesta som gick där var främlingar för mig. Det har alltid varit ganska svårt för mig att skaffa vänner, och det märktes väldigt tydligt när jag började gymnasiet. Jag hade en vän sedan tidigare, men hon gick en annan linje så vi delade inte alltid lektioner och raster. Jag kände mig utanför och mitt redan dåliga självförtroende sjönk mer och mer. Jag hade väldigt mycket ångest i skolan och vågade aldrig delta i diskussioner under lektionen eller fråga läraren om hjälp. Om jag fick en fråga ställd direkt till mig blev jag stressad och svarade ofta tyst och så snabbt jag kunde. Helst ville jag vara osynlig.

Jag började få tankar om att skada mig själv, och så småningom började jag skära mig. Jag tyckte att det var fel på mig, människor skulle aldrig tycka om mig, jag började allt oftare tänka på att inte leva, att få dö. På något sätt fick jag en pojkvän som jag berättade allt för. Han bad mig söka hjälp. Först sa jag bestämt nej. Ingen annan fick veta. Men mina tankar började komma allt mer ofta och de blev starkare. Vissa dagar var jag bestämd på att ta mitt liv när jag kom hem från skolan. Jag bestämde mig för att söka hjälp.

När jag knackade på hos skolsköterskan och steg in gick det inte att hålla tillbaka tårarna. Det tog mig flera minuter innan jag fick fram varför jag var där. Hon bad mig sitta ned och berätta mer. Hon var väldigt snäll och förstående, och hjälpte mig få en tid hos kuratorn. Jag gick till kuratorn två gånger. Hon kändes inte som rätt person för mig. Jag upplevde henne som ifrågasättande och hon fokuserade på fel saker, enligt mig. (Hon är säkert jättebra på sitt jobb, men alla fungerar inte med alla.) Så småningom bestämde jag mig ändå för att söka till VISIT, en mottagning för unga som behöver prata/stöd. Ångestfylld drog jag mig till vårdcentralen och satte mig i väntrummet. Ganska snart kom en man med långt svart hår i 30 års åldern och hämtade mig. Han var nyutbildad och hade nyligen börjat som PTP psykolog. (en praktik på ca 1 år en måste göra innan en får sin psykolog legitimation.) Han frågade mig ganska mycket frågor, men jag var blyg och ångestfylld, nästan okontaktbar, och gav korta svar. Efteråt kändes det ändå lite lättare. Jag berättade för min kompis att jag träffat en psykolog när jag gick till skolan efter mötet, och jag kände nästan att det fanns hopp om att må bättre.

Men när jag kom hem den dagen ringde psykologen till mig och frågade mig två frågor som han inte hade fått svar på tidigare. Vi hade kommit in på ämnet men på något sätt hamnat i något annat. Har du skadat dig själv? och har du funderat på att ta ditt liv. Jag svarade ja. För precis så var det ju. Sedan ville han veta hur mycket jag tänkt på det, om jag hade planer och om jag någonsin försökt. Han tyckte att mina svar var oroande och berättade för mig att han hade en plikt att berätta det här för mina föräldrar. Det kändes som något djävla skämt. De fick inte veta. Men jag hade inget val. Han kom hem till mig den kvällen och berättade för min mamma och pappa. Jag satt där med min hund i famnen och lyssnade på hur psykologen berättade om att jag funderat på att ta mitt liv och att jag visste hur jag skulle gå tillväga, om mitt självskadebeteende och att han ville få en akuttid på BUP åt mig. Vi bestämde att han skulle ringa dit direkt och nästa dag (en lördag) åkte mina föräldrar och jag in till storstan och träffade en läkare som konstaterade att jag var deprimerad. Jag hatade det. Att sitta där i ett rum tillsammans med mina föräldrar och svara på läkarens frågor var otroligt jobbigt. Jag ville inte att de skulle veta. Det kändes pinsamt och förödmjukande. (Trots att mina föräldrar var väldigt lugna och förstående.)

Jag hade väldigt mycket ångest tiden efter det. Jag låg mest bara i sängen och grät. Jag gjorde slut med min pojkvän och fortsatte gå på möten med psykologen och på BUP med mina föräldrar. De allra flesta jag träffade inom vården var trevliga och gjorde sitt bästa, men jag mådde inte bättre av det. Så småningom kom mina koncentrationssvårigheter på tal och jag sattes i kö för en neuropsykiatrisk utredning, med ADHD/ADD i fokus. I februari 2016 fick jag diagnoserna Asperger, ADHD och generaliserat ångest syndrom. Kontakten på BUP sades upp ganska snart efter det då jag fyllde 18 i maj. På VISIT tyckte inte psykologen att jag mådde bättre av våra möten, något som jag länge känt men inte vågat erkänna på grund av rädsla för att bli helt ensam. Vi avslutade vår kontakt lite innan min 18:e födelsedag.

BUP skickade en remiss till vuxen psykiatrin och snart satt jag i ännu ett rum och talade med en psykiater. Jag ville egentligen ha ADHD medicin men på grund av mina sömnproblem fick det vänta. Hon skrev ut Mirtazapin (antidepressiva) som bla skulle hjälpa mig sova bättre. De försatte mig i konstant trötthet men jag varken sov eller mådde bättre av dem. Några månader senare bytte jag till Venlafaxin och fick även propavan (sömnmedel) utskrivet. Någon dag innan bytet fick jag en kick av eufori av okänd anledning som höll i sig i några veckor. Ångesten försvann nästan helt. Mitt mående vände och jag ville göra massor av saker och började plocka på olika projekt. Jag ringde till psykiatrin och berättade att jag mådde bättre, och fick Elvanse (ADHD medicin) utskrivet. Tyvärr höll inte livsglädjen i sig och när min hund blev sämre för bara några veckor sedan kom ångesten tillbaka, den här gången mest när jag var ensam istället för den ''sociala ångest'' jag tidigare upplevt. Förra veckan togs hon bort och jag är (obviously) fortfarande väldigt ledsen över det. Ångesten kommer mest när jag ska sova nu, och allmänt om kvällarna. Jag brukar ta propavan om kvällarna för att sova bättre, och det funkar väl okej. Venlafaxin och Elvanse tar jag på morgonen, men det är svårt att veta om det hjälper eller inte. (ADHD medicinen har jag i och för sig bara tagit några få veckor så jag märker väl av det snart)

Jag har många gånger slängt mina rakblad och sagt att det får räcka. Men på något sätt hittade destruktiviteten tillbaka till mig gång på gång. Jag kämpar än idag med att hålla mig borta från självskada, och misstänker att jag alltid kommer ha svårt med just det. Har man varit självdestruktiv en gång så sitter det kvar för alltid, tror jag. Det betyder inte att man för alltid kommer att skada sig, det betyder att man alltid kommer tänka på det som en möjlig utväg när det blir för jobbigt. 

Idag är jag glad och tacksam över att psykologen kom hem till mig och berättade för mina föräldrar. Då kändes det som det jobbigaste jag varit med om och nästan som ett svek. Fast det visade sig att min mamma förstod mina känslor väldigt bra, då hon själv också skadat sig när hon var ung. Vår relation är mycket bättre idag än den var innan, och det är jag glad för. Att mina föräldrar fick veta om mitt mående gjorde inte att jag mådde bättre, däremot gav det mig stöd och förståelse, och hade de inte fått veta hade jag inte heller fått mina diagnoser. 

Likes

Comments

I grundskolan hade jag ett kompisgäng som var ganska utanför. Vi var udda och kände ofta att de andra skrattade bakom ryggen på oss. Men det var okej. Vi var oss själva. Och vi hade varandra.

Tills vi skulle börja gymnasiet.

Jag kände mig inte redo att bo själv i storstan', jag ville dessutom inte lämna min hund Kita.. De flesta i kompisgruppen ville bort från den ort vi växt upp i och upptäcka en annan del av Sverige. Bara jag och en annan tjej blev kvar och började gymnasiet i kommunens nybyggda skola. Vi tänkte ny skola, nya möjligheter, men det blev inte som vi tänkt. Det visade sig vara svårt att passa in i den nya skolan och så småningom valde min kompis att byta till en skola som låg lite längre bort i en annan kommun. Den gemensamma vän vi hade hittat på skolan slutade prata med mig kort efter det. Jag tror att det var min rädsla för förändringar och mitt dåliga självförtroende som gjorde att jag inte blev med min kompis. Att krångla till allt genom att byta skola var ingen idé, det skulle ändå inte göra någon skillnad, tänkte jag. Jag hade alltid varit annorlunda och utanför. Människor gillade inte mig, och det spelade ingen roll vilken skola jag gick i eller vart jag bodde. Jag skulle aldrig passa in.

Ångest började bli min vardag. Jag vågade inte be om hjälp under lektionerna och hade väldigt svårt att prata med andra. Jag utvecklade ett självskadebeteende och självmordstankar. Så småningom sökte jag hjälp, (en väldigt lång historia, men det slutade med att jag genomgick en utredning och fick diagnoserna Asperger, generaliserat ångestsyndrom och ADHD.) och när jag började 2:an flyttade min syster långt härifrån för att studera på universitet. Från ingenstans hittade jag en vän. Han ville dock vara mer än vänner, något jag hade svårt för. Förhållanden var svåra och komplicerade tyckte jag, trots att jag gillade honom. Det tog lång tid innan vi faktiskt blev tillsammans. Ett halvår senare gjorde vi slut men bestämde oss för att vara vänner. Och det var vi. Vi stod varandra väldigt nära tills han plötsligt sa att han inte ville ha kontakt med mig längre. Jag kände mig ensam igen och sökte tröst hos en kompis som bodde långt bort. Vi fick känslor för varandra och bestämde oss för att ha ett öppet polyamoröst förhållande med varann. Det visade sig ganska snart att han var duktig på att ljuga och manipulera. Plötsligt ville han bli av med mig och sa väldigt sårande saker om mig till en av hans vänner. Jag satt ensam igen, sviken och lämnad av så många människor. Hela min gymnasietid har bestått av att människor som jag litat på lämnat mig. Min hund Kita var den enda som fanns kvar och älskade mig till slut. När jag började 3:an för några månader sedan hade jag ingen att vända mig till. Jag var ensam i skolan men hemma fanns Kita alltid och väntade. Tills för ungefär en vecka sedan då hon mådde så dåligt att jag blev tvungen att ta bort henne.

Att vara med Kita var så himla fint. Hon kunde ligga där i soffan och tycka om mig för precis den jag var. Nu ekar tomheten högt i mig. Jag kan uppskatta att vara ensam. Det kan vara oerhört skönt att inte ha sociala krav på sig. Med Kita kunde jag vara ifred utan att vara helt ensam. Att vara ifred har jag alltid haft ett behov av. Men jag gillar inte att känna mig ensam. Att gå en hel dag i skolan bland massor av människor som jag inte talar med och att sedan komma hem till ett tomt hus är ganska jobbigt. Det är en ensamhet jag inte är van vid. Trots att jag har vänner som jag pratar med på internet kan känslan av tomhet vara överväldigande. Jag har ganska svårt för att lita på människor och att lita på mig själv, något som bidrar till att jag ofta känner mig ensam.

Min ångest är inte längre så illa som den varit tidigare. Jag vågar be om hjälp och delta i diskussioner i mindre grupper. Jag är inte längre deprimerad. Jag är bara väldigt ledsen över att Kita gått bort och att jag nu känner mig ensammare än någonsin. Jag har ca 8 månader kvar tills jag tar studenten. Det känns som en väldigt lång tid att känna sig ensam. Jag skulle inte klara av att börja på en annan skola heller. Det skulle bli alldeles för påfrestande med så många nya människor, och risken att jag skulle bli utanför igen är ganska stor. Just nu tror jag att det gäller att stå ut till studenten, och sedan kan jag lämna det här stället bakom mig. Förhoppningsvis kan jag då hitta människor som accepterar mig och få känna att jag passar in. 

Hela det här inlägget blev ganska flummigt, men då jag skriver för mig egen skull i första hand är det okej. Det är dessutom ganska svårt att hitta ord till det jag upplever och känner. 

Likes

Comments