Jag känner mig så ensam. Och fastän jag själv inte sträcker ut en hand och ber om hjälp så känner jag mig övergiven av alla. Många stunder går åt till att fundera över om jag har vänner överhuvudtaget. Jag kanske bara är en nål som endast tas fram när något är trasigt. När något behöver lagas. Eller en leksak som endast leks med när allt annat inte duger. Och visst kan man se på det så, att jag finns där när allting annat inte räcker, men jag önskar ändå att jag vore någons första val. Att jag behövdes i torrt som jag behövs i vått. Men nu verkar det som att alla har det fint utan mig. Och visst gör det ont. Visst gör det mig lite ledsen.

Jag avundas de som har vackra vänskaper men det är väl mest mitt eget fel när jag aldrig orkar ses. Det är vad min psykiska ohälsa gjort med mig och det förlåter jag den aldrig för. Ensamheten är för mig lika nödvändig som den är tärande. Ty jag önskar mig inget mer än lugn och ro samtidigt som jag önskar att någon bara kunde hålla om mig och säga ''jag ser dig. du är inte ensam. det kommer bli bra.''

Dagarna går och jag väljer livet om och om igen. Mat känns ofta påtvingat av hungern. Utan den hade jag säkert glömt av att äta. Tankar flyger hit och dit. Har jag några vänner kvar? Eller har min psykiska ohälsa jagat bort dem alla?

Står jag verkligen ensam kvar efter stormen?

Är stormen ens förbi?

Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - Click here

Likes

Comments

Jag ser snön ligga utanför fönstret, och trots att den här snön är både tunnare och isigare, tänker jag direkt på den där dagen för snart ett år sedan. Den där dagen då jag med hjälp av en sjuksköterska haltade genom snön till en ambulans som stod och väntade på mig. Snön var djup den dagen, och månens sken glittrade över dess orörda yta. Så sårbar men samtidigt så stark. Kraftfull. Den trodde sig vara oförstörbar, men allt som krävdes för att brista var minsta beröring.

Allting är så förändrat nu, men allt är ändå som det var då. Jag är alltid en tanke ifrån att hamna där igen. Ambulansen. Sjukhuset. Psykakuten. Det är vad jag blivit till. Ständigt på gränsen. Alltid redo att fly verkligheten. Om det krävs. Så gör jag det.

Likes

Comments

Vissa låtar kan ta en tillbaka till en tid, känsla eller händelse. Jag tror att det är så för alla.


När jag hör sign of the times av Harry Styles tas jag tillbaka till min tid på psykiatrisk slutenvård. Ensamheten. Sorgen. Nedstämdheten. Ångesten. Det liksom sköljer över mig. En del av mig saknar det. Som en trygghet. Jag var någon, även om det var en deprimerad och självdestruktiv person. Nu vet jag inte alls vem eller vad jag är. En annan del av mig vill aldrig aldrig aldrig tillbaka dit. Ingen kontroll. Inget privatliv. Ingen som litar på en. Ändå var det då man fick tycka lite synd om sig själv. Det inre matchade det yttre. Folk visste att man mådde skit. Ingen krävde något. Jag fick vara dålig. Värdelös. Samtidigt var jag en börda, en oro för mina anhöriga. För ingen visste hur man skulle ta i mig. Som att hela jag kunde falla isär om man gjorde fel. Ingen visste hur man skulle göra. Vad jag kunde göra.

Jag vill inte vara en börda.

Likes

Comments

Jag känner mig så stressad. Jag ska gå en valpkurs med Luna, jag håller på att starta upp en aktivistgrupp för RFSL Ungdom, jag behöver svara på mejl, allt kostar pengar och jag har ingen inkomst. Jag måste ansöka för att få aktivitetsersättning för förlängd skolgång när (och om) jag ska börja folkhögskola och då måste jag träffa en läkare för att få ett intyg, som säkert inte kommer ha någon koll, som vanligt. Dessutom kommer mina farföräldrar på besök ifrån Nederländerna nästa vecka, och då måste jag tala holländska - och det har jag inte gjort på evigheter på grund av rädsla att skrattas åt. Allt medan jag försöker handskas med ångest och trötthet och depression.

Trots att jag inte har känt mig såhär stressad på länge, så är stressen välbekant. Så fort jag behöver få saker gjorda kommer den. Det kan vara småsaker, som att förnya ett recept på medicin, eller mer krävande saker, som att skriva en novell till svenskan. Det senaste året har jag inte gjort mycket alls och jag har därför inte haft så mycket krav på mig, men nu, när jag förväntas ta tag i saker, som att ansöka till folkhögskolan (vilket jag gjort btw, 10 poäng till mig) så kommer stressen tillbaka. Jag tar på mig saker som jag tror att jag klarar, men egentligen ökar det bara på stressen. Till slut vill jag bara släppa allt för jag vet inte hur jag ska orka med allt. Och jag har insett att min tröskel för hur mycket jag klarar av är väldigt låg. Den har nog alltid varit det, men just nu är den verkligen rekordlåg. Jag vet inte om det är för att jag haft så lite krav på sistone eller om det är depressions-relaterat, eller kanske en blandning. Ugh.

Likes

Comments

Inlägg efter inlägg, bild efter bild. Lycka, styrka, mod. Allt är bra nu. Allt fungerar fint i allas världar. Men inte i min.

Jag vet att det bara är en fasad. Ingen är lycklig hela tiden, alltid, konstant. Ändå känner jag mig efter, annorlunda. Alla rör sig. Jag står still. Ibland tror jag till och med att jag backar tillbaka in i det mörkaste av mörker. Dras ned, krymper, försvinner. Jag är inte lycklig. Jag måste ständigt välja livet. Om och om igen. Till och med när jag inte vill. När jag hellre skulle lägga mig ned och tyna bort, ge upp, smulas sönder och försvinna. Jag väljer livet. Igen och igen. För min familj. Mina vänner. För alla människor som bryr sig. Och jag vet att många bryr sig. Men ändå. Den psykiska ensamheten är som ett svart hål. Den slukar mig. Istället för att längta efter äventyr och bättre tider sörjer jag. Sörjer mina förluster, mina misslyckanden, det liv jag inte ens orkar längta efter. Jag är ensam på en ö och jag tar mig inte härifrån. Jag vissnar som ett löv på hösten och jag orkar inte bry mig.

Likes

Comments

Igår bestämde jag mig för att sluta med den dagliga verksamheten. Det kändes inte som min grej, och eftersom jag inte får aktivitetsersättning kändes det fel att åka dit och arbeta, utan inkomst. Därför har jag åter hamnat i frågan; vad gör jag nu?

Jag känner mig som en ekonomisk börda. Jag borde jobba. Jag borde göra någonting.

Istället sitter jag och tycker synd om mig själv. Jag vet inte hur jag ska ta mig framåt. Rädd för vad som väntar på vägen. Hur ska jag hantera motgång när jag fortfarande känner mig så skör? Emellertid har min bästa vän flyttat till Skottland för att studera. En annan har flyttat till Örebro för att plugga. En har fått jobb på en skola och en annan har börjar på folkhögskola. Alla gör något. Tar sig framåt. Och kvar står jag, med rädsla, ångest, tvivel. För första gången på länge känner jag mig ensam. Övergiven. Mina vänner letar efter nytt, utforskar livet med stadiga steg. Och jag är glad för deras skull, det är jag. Men ändå värker det i magen när jag inser hur mycket jag gått och går miste om.

Likes

Comments

På grund av mitt mående under vintern/våren har skolan gått åt helvete. Efter mitt andra självmordsförsök bestämde jag att det får räcka. Jag skickade ett sms till min mentor och sade att jag inte tänkte fortsätta med gymnasiet. Jag hoppade av. Det var ett jobbigt beslut, och jag ska inte ljuga, när sommaren kom och studenter skrek av glädje på sina lastbilsflak högg det i min mage av längtan. Inte för att jag velat stå på ett flak och supa mig full, det ville jag inte ens, nej - det var längtan efter att få lyckas. Längtan efter att få känna att livet börjar nu. Längtan efter att få vara färdig, att äntligen få gå vidare.

Men jag har ju misslyckats. Jag var inte stark nog. Mina gymnasiebetyg består (minst) av 1/3 F/streck. Och för att kunna vidareutbilda mig/gå på universitet måste jag läsa upp mina gymnasiebetyg. Eftersom jag bor 200-300 meter ifrån en folkhögskola har jag bestämt mig för att satsa på det. Imorse följde min syster (som har gått på folkhögskolan) med mig för att träffa personen som har hand om kurserna. Han bad mig komma tillbaka vid kl 15, då han har tid. Det känns faktiskt superbra. Jag har skjutit upp det så länge. Min plan är att börja på folkhögskolan efter nyår och söka aktivitetsersättning för förlängd skolgång. Jag hoppas innerligt på att det blir bra.

Vad gör jag annars om dagarna? - Jo, jag går på daglig verksamhet på onsdagar, torsdagar och fredagar. Där pysslar jag och utför sysslor åt kommunen, t ex målar staket, hjälper hemtjänsten att hänga upp gardiner/brandlarm etc. Ännu vet jag inte riktigt om det är min grej, men jag försöker ge det en ärlig chans. Och än så länge har jag bara varit där 4-5 gånger. Jag har även fått en kontaktperson, alltså en person som ska umgås med mig ungefär 1 gång i veckan, så att jag inte isolerar mig själv allt för mycket. Förövrigt hänger jag gärna med min systers hund Alva, eller familjehundarna Luna och Karin, jag kollar på serier, och är på väg att börja springa igen efter en lååång förkylning. 

Just idag känns livet okej. Hur det känns imorgon eller dagen efter vet jag inte. Men idag är okej. Och det är bra. 

Likes

Comments

Mitt 2017 började med en överdos där jag hamnade på sjukhuset.

I november 2016 började jag träffa en kurator på psykiatrin. Han arbetade med KBT (en sorts terapi) och vi försökte avgöra om KBT var intressant för mig. Vi pratade om mina tankar, min vardag, mina rädslor och mina känslor. Jag berättade om mina självmordstankar, och innan jag gick hem frågade han alltid om jag hade några planer på att göra mig illa. En dag i början av januari var det dags för ännu ett möte. Några dagar innan hade jag slutat med mina antidepressiva utan att trappa ned först, och jag hade svårt för att sova och ångesten var skyhög. Min mamma sade att jag såg blek ut när hon skjutsade mig till kuratorn. Det hon inte visste var att jag bestämt mig för att ta alla mina sömntabletter om jag inte mådde något bättre efter mötet.

På mötet med kuratorn brister jag nästan ut i gråt, konstant. Jag svarar kort och undviker att möta hans blick. Trots att han visste om att jag hade samlat på mig sömntabletter ifall jag skulle vilja ta livet av mig, frågar han inte denna gång. Vi säger hejdå och jag är så arg, frustrerad och ledsen. Varför frågade han inte om jag har planer? Inne på en toalett bryter jag ihop. Jag vill krossa spegeln och riva ned allt från väggen. Men jag gör inget. Istället åker jag hem och pussar mina djur en sista gång för att sedan sätta mig i sängen och svälja ett 60-tal sömntabletter. Genast blir jag rädd. Tänk om mamma hittar mig död? Det får inte hända. En mamma ska inte behöva hitta sin dotter död. Jag ringer 112 och berättar vad jag gjort, ber dem se till att det inte är mamma som hittar mig. Det skickas en ambulans och med personalens hjälp tar jag mig ned för trappan, in i ambulansen, där jag får en flaska medicinskt kol som jag ska dricka upp. De sätter dropp och jag får syrgas. Ca 20+ timmar senare vaknar jag på intensivvårdsavdelningen. Jag har en blöja på mig, slangar över kroppen för att mäta hjärtfrekvensen och dropp. Allt snurrar och jag somnar och vaknar, somnar och vaknar. När jag äntligen får gå på toaletten fungerar inte mitt vänstra ben, det viker sig när jag försöker gå. Så småningom åker jag ambulans till ett större sjukhus med en psyk-akut. Där träffar jag en läkare som tvångsinlägger mig. Overklighetskänslor, ångest och tårar beskriver min första vecka där. Men sedan blir det bättre, jag umgås med de andra patienterna, mitt ben återhämtar sig och efter ännu en vecka skrivs jag ut.

Väl hemma försöker jag gå till skolan. Men det går inte. På lektionerna bryter jag nästan ihop och tårarna går nästan inte att hålla tillbaka. Helt utmattad åker jag hem och en läkare sjukskriver mig en månad. Jag försöker med skolan igen men det går fortfarande inte. Ingenting är som det varit innan. Tårarna går inte att hålla tillbaka längre.

Så istället för att gå till skolan ligger jag hemma och gör ingenting. För det mesta känns allt mörkt. Hopplöst.

I slutet på mars har självmordstankarna växt sig starka igen. En kväll sväljer jag mängder med stämningsstabiliserande och antidepressiva tabletter. Min mamma märker att något är fel och jag erkänner. Återigen kommer en ambulans. Återigen får jag kol. Denna gång kan jag knappt sitta upp. Hela min kropp känns som en säck potatis, som att alla mina muskler bara gett upp. Ambulanspersonalen måste bära ned mig för trappan och in i ambulansen, där jag snabbt somnar. Jag vaknar ganska tidigt nästa morgon med slangar på min kropp som jag konstant försöker dra bort. Min ena syster kommer så småningom, och lite senare är min äldre bror och mina föräldrar också där. De sitter bredvid min säng medan jag från och till faller i sömn och vaknar.

Efter några timmar får jag åka ambulans till psyk-akuten igen och läggs in igen trots att jag vill hem. Samma avdelning, samma rum. Tre månader hade gått och jag var tillbaka på samma avdelning, samma rum. Det kändes fruktansvärt.

I slutet på april skriver läkaren ut mig och jag åker hem. Det tar inte lång tid innan allt jag kan tänka på är att ta mitt liv. Igen. Jag berättar för min samtalskontakt på öppenvården och jag får träffa en läkare akut. Han skickar mig till psyk-akuten. Återigen läggs jag in, denna gång på en annan avdelning. Jag ska börja ta antidepressiva igen. Denna gång får jag prova Cymbalta/duolexetin. Efter 1-2 veckor skrivs jag ut. Denna gång ska jag bo hos min syster, ungefär en halvtimme från mina föräldrar. I början har min syster hand om mina mediciner, men så småningom börjar alla lita på mig mer och mer.

Idag tar jag själv hand om mina mediciner. I perioder kommer självmordstankarna tillbaka, men jag vet att jag måste berätta det för någon då. Jag vill inte lämna mina föräldrar, syskon och vänner. Jag vill finnas kvar för deras skull, och jag gör mitt bästa för att överleva jobbiga dagar. Ännu är jag inte frisk, men jag är på väg. Jag är på väg.

Likes

Comments

​Mitt liv har varit ganska fruktansvärt de senaste 6-7 månaderna. Jag har mått otroligt dåligt, bytt mediciner, försökt ta livet av mig, legat på psyk, haft så mycket ångest och varit väldigt nedstämd. Det har varit väldigt svårt att skriva i röran. Orden vill inte riktigt. Det finns så mycket jag behöver ventilera, få ur mig liksom. Men det är svårt. Hjärtat känns bara så tungt. Jag måste börja skriva igen.

Likes

Comments

Jag var alldeles för gammal när jag fick min Adhd diagnos. Hela mitt liv har lärare påpekat att jag drömmer bort mig på lektionerna. Jag gjorde nästan aldrig mina läxor ordentligt, och när jag väl gjorde dem ordentligt så hade jag helt lagt ned mig på det och arbetat flera timmar i sträck. Jag var snabb på att säga ifrån och skrika på människor. Ändå klarade jag mig hyfsat. Jag gick ur nian med bra betyg. I efterhand tror jag att det berodde mycket på att lärare tyckte om mig. Jag var annorlunda, men ändå alltid trevlig mot lärarna. Jag klarade proven trots att jag lämnade in mina läxor försent och läste på i sista sekund. Det är nog därför ingen nämnde att jag kanske hade Adhd för mig förrän jag som 17-åring satt på BUP och inte kunde hålla benen stilla. Kuratorn påpekade det och bad mig läsa på om Adhd/Add. Jag kände igen mig direkt.

Min mamma brukade fråga mig ''har du Adhd eller?'' när jag var liten och sprang runt i hela huset. Men ingen tänkte någonsin att det kanske var precis det jag hade. Jag var oerhört dramatisk och vild som barn. ''Du borde bli skådespelare!'' var något jag ständigt fick höra från bekanta. Som barn försökte jag alltid hålla mitt rum städat. Min mamma städade åt mig och sa att nu får jag se till att det inte blir stökigt igen. En vecka senare var hon tvungen att städa åt mig igen. Jag ville hålla rent, men det gick inte. Helt plötsligt var hela rummet kaos och jag visste inte vart jag skulle börja. Jag förstod inte hur det kunde vara så svårt. Uppmärksamheten och koncentrationen och det eviga tjatet om att lugna ned mig och spontaniteten som fick mina vänner att skratta men ibland även rygga tillbaka och önska att jag kunde sitta still och vara tyst någon gång. Ilskan som kunde byggas upp inom mig på bara några få sekunder och glädjen som inte låg i förhållande till det som skapat den. Att springa ned och spontant klippa mitt eget hår, att borsta mina tänder med tvål för att det verkar spännande, utan att tänka först.  Hur kunde ingen se? Varför var jag 17 år när den där kuratorn frågade mig om jag brukade pilla på saker och vrida på fötterna och skaka i benen? Varför var jag bara några få månader ifrån min 18:e födelsedag när en läkare och psykolog äntligen erkände mina svårigheter som mer än ovilja att göra saker, lyssna och sitta still? Varför fick inte jag prova medicin så snart som möjligt? Varför skulle allt hela tiden skjutas upp, försvåras, väntas med och tas itu med senare? Hade jag inte väntat länge nog?

När Adhd medicin äntligen kom på tal ifrågasatte människor H:et i min Adhd. Var jag hyperaktiv? Det gjorde mig osäker. Visste jag ens vad hyperaktiv var? Mitt svar blev att jag tror det. Jag tror att jag vet och jag tror att jag är det. Men människor som inte känner mig ser det nästan aldrig. Människor som inte känner mig är otrygga för mig. När jag började gymnasiet byggde jag ett skal som ska skydda mig från ångest. Eller så är det ångesten som är mitt skal. När jag är ensam, när jag är hemma, när jag är med kompisar, syskon, mina föräldrar. När jag är trygg. De skulle se mig då. Aldrig hade jag ifrågasatts igen. Men de ser mig aldrig. Och det är otroligt jobbigt. Människor tror inte att jag kan ha Adhd. Jag är för tyst. Jag får ju godkänt på mina uppgifter. De skulle veta hur svårt det är. Hur mycket jag försöker. Hur mycket jag missar när läraren förklarar hur man räknar ut derivatan, för att jag börjar tänka på mötet jag ska på sen och en dröm jag drömde inatt och vad jag ska äta till kvällsmat samtidigt som en låttext spelas upp i mitt huvud om och om igen. Hur svårt det är att sätta mig ned och läsa på inför ett prov och att sitta kvar och göra just det, istället för att börja rita eller dansa eller läsa om något helt annat eller springa till köket och baka en tårta.

Bilden av Adhd är för mycket i form av en kille som aldrig sitter still på lektionerna, får dåliga betyg, vredesutbrott och impulsivt skriker ut svar istället för att räcka upp handen. Och allt det där är verkligt. Det är Adhd. Men Adhd kan också vara tystnad, rädsla för att bli för intensiv, och ångest över att man kanske får ett utbrott eller bryter ihop när man är bland otrygga människor. Adhd kan vara att plötsligt inse att man inte har någon som helst aning om vad läraren pratat om de senaste 10 minuterna och att behöva lyssna intensivt när någon försöker förklara något för en. Upprepa det som sägs i huvudet. För annars hör man inte. Och det syns inte. Det märks bara när jag springer in till mamma för att fråga vad hon sa för 10 minuter sen, därför att jag inser att jag inte alls lyssnat. Det märks när klockan är 21 och jag precis har spelat gitarr, dansat, lagat mat, lekt med en katt, kollat en film och jag ser den uppslagna biologiboken som jag lämnat på skrivbordet utan att ens ha insett när jag gått iväg. Det märks när ilskan av att inte kunna ta till mig något hur hårt jag än försöker resulterar i att jag bryter ihop. Men det märks bara av mina närmsta. Det syns bara när jag låter det synas och det syns bara om man faktiskt kollar för att förstå. Och det är nog därför jag likt många andra tjejer var så gammal när jag fick min diagnos. För ingen förväntar sig att en tjej som hela livet stått i bakgrunden av skrikande killar, som haft svårt för att få livet att fungera kan ha Adhd. Hon har fått stå i skuggan därför att förväntningen av Adhd är att alltid vara högljudd. Hon har inte synts och hennes svårigheter har bortförklarats som för mycket fantasi, ointresserad, lat. Hon har inte tagits på allvar. Och det är faktiskt inte okej.

Likes

Comments