View tracker

Jag eller ångesten?

Det här dödar mig. Inget mer, inget mindre.
Det finns inget värre än att känna sig som ett jävla paket full med ångest. Jag hatar varenda jävla del av mig själv så mycket att jag inte får luft. Men någonstans känner jag att jag vill fortsätta. Jag vill leva.

Jag spenderade två dagar hos en vän. Hon har hästar, höns, katter och en hund. Vid 10 tiden blev det norrsken, och vi gick ut. Det var magiskt. Där började jag tänka lite. Varför ska det dom gjorde förstöra MITT liv? Jag då? Varför ska inte jag få gå vidare. Jag blir så arg.

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - click here!

Likes

Comments

View tracker

Den idioten är jag.
Jag har en förmåga att alltid förstöra för mig själv. Hur är det ens möjligt att vara så jävla efterbliven som jag är? Där alkoholen går in går vettet ut, antar jag. Eller så är jag bara dum i huvudet.

Hur som helst som känns allt som om det är mitt fel. Jag har en förmåga att ta åt mig precis allt, och bara göra det till mitt fel. Ingen annans fel. Det är mitt.

Jag drömde om att jag tog livet av mig inatt. En del av mig önskar att det var sant, och den andra säger att jag är dum i huvudet som tänker så. Jag vet inte vilken av de sidorna jag ska lita på. Vi får väl se, helt enkelt.

Likes

Comments

View tracker

Jag erkände. Och fick frågan om jag ville dö. Jag svarade nej, inte just nu. För jag vet inte. Jag vill men jag vill inte. Jag har så svårt för att leva. Jag har så svårt för att andas. Sånt som är självklart för andra funkar inte för mig.

Nu ska jag på utredning. Jag ska få mediciner och få veta vad det är för fel på mig. Det känns fel men ändå bra.

Likes

Comments

En av de bästa dagarna i mitt liv.
Vi hade slitit som djur med våra gymnasiearbeten, jag och mina två fantastiska vänner. Tillslut gav vi upp allihopa. Vi bröt ihop i gapskratt, och Minna hamnade på golvet. Jag hamnade också där tillslut. Vi skrattade och kramades, och lovade varandra att vi skulle vara vänner resten av livet. Jag tror faktiskt att vi kommer vara det, vi tre.

Sara. Vi har växt ihop till två halvor av en hel idiot.
Jag kan andas när hon är i närheten. Så många gånger som vi sovit tätt ihop. Så många gånger som vi har gråtit och skrattat. På bilden var vi 15 år, och var påväg hem från affären på våra mopeder.

Och så har vi August. En utav de få killar som jag verkligen litar på. Han är en utav mina allra viktigaste vänner. Det går lång tid mellan gångerna vi träffas, men när vi väl gör det är allt precis som det ska vara. Bekvämt och avslappnat. En sommar var hela vårt lilla gäng i en stuga i en vecka. Därifrån kommer bilden på oss två. Vi hade det så bra. Jag August och göken sov i ett rum. Nätterna spenderades med högljudda, fantastiskt roliga diskussioner om allt möjligt. Det slutade oftast med att någon eller alla skrattade så tårarna sprutade. Jag kommer aldrig någonsin glömma känslan. Och dom kommer alltid vara mitt hem. Hemma är när vi är tillsammans.

Likes

Comments

Det börjar precis som vanligt.
Jag är liten. 12 år. 140cm lång och väger runt 25-30 kilo. En tunn, senig flicka med långt ljusbrunt hår som hänger över ryggen. Jag är påväg upp för trapporna till mitt klassrum. Jag är sen. Vi hade lekt i skogen på skolgården, och när det ringde in var jag tvungen att kissa. Jag flyger upp för trapporna på lätta ben. Jag känner mig stark och fri. Lätt som en fågel. Efter den sista trappan vänder jag kvickt till höger och ska precis ta mig förbi toaletterna när två starka armar tar tag i mig. Jag hinner knappt tänka innan jag blir nedsläppt på en toalett och hör hur låset klickar till. Inne på den stora handikapptoaletten står tre killar som går i nian. Jag hinner bara öppna munnen för att fråga vad dom vill mig, innan en utav dom tar tag i mig bakifrån och sätter hans stora hand för munnen. Jag börjar sparka och slåss. Ingenting hjälper. Jag kan känna deras händer överallt. Mina kläder försvinner. Jag försöker skrika. Efter ett tag blir jag nersläppt på golvet igen. Jag ramlar ihop. Allt gör ont. Dom står kvar och tittar på mig. Skrattar. Jag hör någon säga "nu behöver du inte oroa dig för att du ska vara orörd."
Jag sliter tag i mina kläder. Den stora rosa tröjan som jag har fått av pappa har fått en blodfläck på sig. Jag hör hur dom går ut. Dom skrattar och skämtar med varandra. Jag tittar ner på mig kropp. Det rinner blod längs med mitt lår. Jag tvättar försiktigt av mig och tar på mig kläderna.
När jag kommer in i klassrummet tittar min lärare på mig och frågar varför jag är sen. Jag svarar inte utan sätter mig ner på min stol och tittar ut genom fönstret.

Jag önskade att jag kunde vara en fågel.

Likes

Comments

Jag vet inte.
Jag har ballat ur så mycket och jag vet inte vem jag är längre. Det gör så jävla ont. Mitt skinn skriker. Min barndom ramlar ikapp mig och jag kan inte stoppa någonting. Jag trodde att jag skulle bli fri från er. Varför fortsätter ni att komma tillbaka i mina drömmar? Varför spelas alla övergrepp upp i mitt huvud hela tiden? Jag kan inte andas mer.

Jag vill inte vara den största horan längre. Jag vill inte se er mer. Jag vill inte drömma mardrömmar om er. Jag vill inte. 


Likes

Comments

Jag vill stanna här. I det dåliga.
Det finns inget för mig i en värld fylld av lycka.
Jag är inte sån.
Jag kommer aldrig att bli sån.

Likes

Comments

Min mamma.
Hon slutade älska mig tidigt.
Jag saknar att få en kram som betyder något.

Likes

Comments

Mina sår läker aldrig.
Jag kommer aldrig att läka.

Du vet vad du tog ifrån mig va?
Du vet väl att jag inte litar på någon längre?
Har du någon aning om att jag inte kan sova på nätterna?
Vet du om att jag har längtat efter döden?

Jag har blivit skör. Jag gråter och gråter, jag har inte kunnat gråta på flera år. Men nu gråter jag. Hela tiden. Jag har flyttat från byn jag växte upp i på grund av dig. Jag har skurit upp mina lår, för självhatet och smutsen sitter inuti någonstans. Det måste få komma ut. Efteråt är jag glad. Nöjd på något märkligt sätt. I flera dagar. Veckor ibland. Men sen kraschar det igen. Och då kräver min kropp att smutsen ska få komma ut. Och jag skär. Och blodet rinner. Och jag blir lycklig. För ett tag. Det är så svårt att bryta mitt mönster. För ångesten är där, hela tiden.

Jag har inte haft sex på snart ett år. Jag kan inte röra en annan människa på det sättet. Du tog det ifrån mig. Jag kan inte bli kär. Jag blir så rädd så fort någon närmar sig mig att jag flyr. Springer därifrån.

Jag är så trött på dig. Du förtjänade aldrig mig. Och ändå sitter du fast i mig.

Likes

Comments

Jaha. Det är måndag idag.

Jag träffade en klasskompis från grundskolan idag. Vi pratade, skrattade och sa hejdå. Det fick mig att tänka lite.

Vad blev det av henne? För än så länge har det inte blivit någonting av mig. Jag är samma hopplösa missfoster som jag var i grundskolan.

Men hon? Är hon fortfarande elak? Pratar dom fortfarande om mig när jag inte ser på? Är jag fortfarande "så jävla töntig"?

Jag vet inte. Jag vet ingenting.

En läser till läkare. Jag var rädd för henne när jag var yngre. Hon hatade mig med allt hon hade. Jag såg blickarna. Jag tror inte att hon pratade med mig på hela året i nian. Men grattis till henne. Jag vill aldrig vistas på samma sjukhus som henne.

En sak är säker. Jag vill aldrig någonsin veta av någon. Jag vill aldrig återvända. Jag vill aldrig mer gå in på Ica med ångesten hårt knuten runt halsen, rädd för att se någon jag känner. Någon jag kände.

Och jag behöver inte. Jag tar steget nu.

Det enda jag kan lova dom är att jag ska skriva om det. Om de alla. Jag lovar.


Likes

Comments