Pre-Kenya

En stel bild på mig från igår / Världens bästa lilla gris som jag kommer sakna ihjäl mig efter

Idag tog jag äntligen tag i att börja med packningen. Resultatet blev dock inte riktigt som jag tänkt mig för när jag lagt ner min sovsäck och de skor jag ska ha med (+ lite småsaker) var den första resväskan redan proppfull och gick nästan inte att stänga. Det berodde främst på att sovsäcken tog upp nästan halva (?!) väskan. Därför är jag nu väldigt fundersam över hur jag ska få plats med alla kläder och allt annat i den återstående resväska som står på andra sidan rummet. Man kan nog kalla det en smärre packningskris.

Det enda positiva (fy vad jag låter negativ) när det kommer till packningen är att jag kollade upp vilka mått på handbagage som var tillåtet och därefter mätte min sportväska som jag innan trott var för stor, men som visade sig vara exakt på gränsen. Jag kan alltså använda den som handbagage och därmed utnyttja det utrymmet och de kilona till max, vilket i alla fall hjälper till lite i min nuvarande kris.

Imorgon är tanken att jag ska packa den andra resväskan och hålla alla tummar och tår för att jag på något sätt ska få plats med allt, men för tillfället ser det inte så ljust ut på den fronten. En del saker kan jag ju inte heller packa ner förrän dagen innan jag åker, såsom lite kläder och annat jag använder varje dag - men vill inte gärna spendera de allra sista dagarna i Sverige med att hetspacka så ska försöka få ner så mycket som möjligt imorgon bitti.

Nu ska jag sova och imorgon när jag vaknar är det ännu en dag mindre tills jag lämnar allt det som är tryggt. knasigt, och jag frågar mig själv gång på gång varför resfebern aldrig dyker upp. Jag antar att det är för att det inte riktigt slått mig än att det här faktiskt kommer ske på riktigt och därför är jag en aning rädd att jag ska fatta det först på Arlanda och bryta ihop där. Vore ju kanske ingen höjdare, haha. Får hålla tummarna för att jag är lika onervös (är det ens ett ord?) då som nu.

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - click here!

Likes

Comments

Pre-Kenya

Idag är det en vecka kvar till avresan, imorgon kan jag alltså säga "denna vecka flyttar jag till Kenya". Så jävla sjukt ändå.

För några dagar sedan spenderade jag jag-vet-inte-hur-lång-tid med att skriva en packlista som numera är klar, såvida jag inte kommer på något mer. Jag har ärligt talat inte insett förrän nu hur mycket saker som behövs när man ska vara hemifrån i tio månader - framförallt med tanke på att vi, typ, behöver kläder och utrustning för alla olika årstider och utflykter som existerar. Listan jag skrivit är väl cirka den längsta jag skådat och då har jag ändå försökt att bara skriva ner det mest nödvändiga.
Jaja, det ska nog gå att trycka ner allt i resväskorna, hoppas jag i alla fall. Funderar på att börja packa idag, men har dessvärre ett väldigt stort behov av att städa mitt rum så vi får se om jag orkar göra både och. Förmodligen inte.

​​Annars då? Faktiskt så kan jag inte säga att jag har resfeber eller kalla fötter (än), som man kan tycka att jag borde ha. Helt ärligt ska det bli rätt skönt att slippa Stockholm och Sverige ett tag, speciellt nu när hösten snart är på ingång. Att slippa samma gamla vanliga dag ut och dag in, uppleva något nytt (och fett roligt) helt enkelt. Blir verkligen alldeles lycklig när jag tänker på att jag kommer slippa gå runt i slask och snöoväder i fyra-fem månader i sträck. Om inte det är lycka vet jag inte vad som är.

Såklart kommer jag sakna alla som finns här och säkerligen lär jag få abstinens efter min säng, svensk mat och att ha 4G vart man än går - men jag är verkligen så taggad och redo att jag helst hade velat åka igår. Och så vet jag ju att allt och alla här i Sverige kommer finnas kvar när jag kommer hem igen.

Näe, nu måste jag ta tag i städningen (och kanske packningen). Vi hörs väl om några dagar igen.

Likes

Comments

Pre-Kenya

"Gud vad häftigt att göra något sånt" tänkte jag när jag av en slump trillade in på en blogg skriven av en tjej som spenderade ett gymnasieår på en svensk skola i Nairobi.

Tjejen i fråga bodde på internat och gick i skolan precis som hon skulle gjort hemma i Sverige, bara det att skolan var placerad i Kenya. Hon spenderade helgerna med att volontärarbeta på barnhem eller så åkte hon på safaris och andra utflykter runt om i Nairobi. På loven var hon på kusten, besteg berg eller hälsade på bergsgorillorna i Rwanda. I mina ögon såg det ut som att hon levde drömmen.

Jag fortsatte följa bloggen och varje gång hon la upp ett inlägg blev jag såå avundsjuk och önskade att det var jag som fick uppleva allt det där häftiga - men det var inget mer än önsketänkande, för jag visste ju gott och väl att "jag aldrig skulle få åka iväg på något sånt för mina föräldrar".

Tills en dag, då jag nämnde Svenska skolan i Nairobi (SSN) i förbifarten för min mamma och pappa och responsen inte alls blev som jag föreställt mig. De kom inte med några motargument alls till att jag skulle få spendera ett av mina kommande gymnasieår i Kenya - och helt plötsligt insåg jag att det faktiskt skulle kunna bli av.

Tiden gick och tillslut blev det min tur att skicka in en ansökan, närmare bestämt i början av November. Efter att jag skickat in alla dokument slutade jag i princip tänka på SSN, jag "visste" ju att antagningsbeskedet inte skulle komma förrän i Mars eller April för att det gjort det alla tidigare år. Jag var därför inställd på att det var flera månader kvar tills dess att jag behövde börja oroa mig för att inte bli antagen.

På jullovet var jag i Thailand med min familj och en dag sa mamma till min förvånad "Vinona, jag har fått mejl från SSN". Trots att jag hade svårt att tro att jag skulle fått ett antagningsbesked så tidigt utbrast jag att hon inte skulle öppna det utan att jag skulle gå in på min mejl och se om jag fått samma mejl (vilket jag hade). I mejlet stod det inget mindre än att jag var antagen till att läsa mitt andra gymnasieår på Svenska skolan i Nairobi och där, i ett hotellrum på Koh Lanta, kan jag säga att önsketänkandet blev till verklighet.

Nu, över ett halvår senare, sitter jag här med min alldeles egna SSN-blogg och med endast 15 dagar kvar till avresan. Det känns helt sjukt overkligt och konstigt att jag ska flytta till en annan kontinent utan min familj, eller ens någon jag är bekant med, för att spendera ett helt år i ett främmande land - men jag är hur taggad som helst (trots att jag nog inte riktigt fattat än hur lång tid ett år faktiskt är).

Den här bloggen kommer vara till för att dokumentera det år jag har framför mig i text och bild, lite som en dagbok, främst för min egen skull men också för nära & kära här i Sverige som är nyfikna på vad jag hittar på om dagarna. Och kanske hittar någon hit som blir taggad på att spendera ett år på SSN de med, för det var ju så allt började för mig.

Hoppas ni vill hänga med på mitt stora äventyr!

Likes

Comments