Söndag och alla vet vad som gäller.... Söndagstipset! Here we go!


Musiktips

Låt: The Nobodies

Av Marilyn Manson

En låt av min kärlek så att säga, alltså ett av mina favoritband. Just den här låten är från år 2000 och handlar om Columbinemassakern som ägde rum på Colubine High School i Colorado 1999. Händelsen är en av de mest uppmärksamma och dödligaste skolattackerna i USA:s historia. Marilyn Manson fick mycket kritik i media efter händelsen då hans musik ansågs vara anledningen till ungdomar blev mer våldsamma och begick våldsdåd. Det gick till och med så långt att MM:s musik förbjöds på vissa radio och tv kanaler. Manson ställde senare upp i en intervju i dokumentärfilmen Bowling for Columbine. Låten tillägnas de två gärningsmännen.

We are the nobodies
Wanna be somebodies
When we're dead
They'll know just who we are
We are the nobodies
Wanna be somebodies
When we're dead
They'll know just who we are






Filmtips

Titel: Clinical

Genre: Skräck & thriller

Handling:

Filmen handlar om Dr Jane Mathis som är speciallist psykiatriker på PTSD patienter. Det börjar med att hon behandlar en flicka som heter Nora som är en mycket svårt PTSD patient. Nora bryter sig in hos henne och försöker döda henne och hugger sen sig själv i halsen men överlever. Man får sen följa Janes liv en tid efter attacken. Hon går nu själv i terapi och behandlas för det hon är speciallist på, nämligen PTSD. Hon tycks tillfriskna väl tills hon tar sig ann ett nytt fall. En man som varit med som en svår olycka och behöver hennes hjälp för att komma över sitt trauma. Samtidigt börjar konstiga saker hända med Jane.

https://www.youtube.com/watch?v=c20Y7k226xg


Likes

Comments

Idag ska jag inte skriva allt för mycket. Bara låta den här videon tala för sig själv.

Jag har pratat lite om OCD innan (tvångssyndrom) och kommer göra ett eget inlägg om det längre fram.

Väldigt många människor har någon grej de bara måste göra utan egentlig anledning. Man kanske måste lägga godisarna i färgordning, räta till tavlor som hänger snett, känna 2 extra gånger på dörren så att den är ordentligt låst osv. Det här är vanliga beteende. Men när tvånget tar över din hjärna och ditt liv kan det vara svårt att komma ur denna onda cirkel. Man vet själv att det man håller på med är helt galet men man kan bara inte sluta.


Se videon och håll utsikt efter mitt nästa OCD inlägg!

https://www.youtube.com/watch?v=ufqFO5B1vQY




Likes

Comments

Skåpet var låst. En smäll i ryggen. Det var nycklarna. Jag plockade upp dem och låste upp. Nåt var fel. Allt i skåpet var på sin plats och allt var helt, ingenting saknades. Kanske ville de bara göra mig orolig, men jag tvivlade. Ännu en lektion förflöt och äntligen började bussresan hem. Jag låtsades sova. Det var enklast så. Jag undrade varför det alltid var jag som utsattes, svaret var självklart. Jag hade varit starkare än båda ledarna av mobbarna. Starkare både psykiskt och fysiskt. Jag utmanade dem, ifrågasatte dem. De var mobbare och jag förstörde för dem. Nu var jag inte längre skyddad av mina vänner, de var starkare fysiskt och mitt självförtroende raserade de snabbt. Det var skönt att kliva av bussen. Men då kom sorgen. Jag grät. Jag grät för att mina bästa vänner hade fryst ut mig, de hade inte ens sagt varför. De personer jag älskat och lekt med hela mitt liv såg mig endast som luft, möjligen irriterande och besvärande luft. Min familj var orolig, de såg på mig att något var fel men visste inte vad. Den psykiska och fysiska press jag kände anade de aldrig.

Jag hade alltid föraktat de som skar sig, de som skar sig för att visa att de har ont och de som skar sig för att döva smärtan. Jag satt på min säng. Jag drog ett snitt, två, tre. Häftstiftet färgades rött. Jag tyckte om smärtan och fortsatte. Jag brydde mig inte om att torka bort blodet. Morgonen därpå var lakanet fläckigt av torkat blod, benet likaså och jag klev in i duschen. Jag lät det varma vattnet skölja bort blodet, jag rörde försiktigt vid ett blåmärke på armen. Jag tog på mig en långärmad tröja för att dölja det. Dagen började. Jag satte mig i bussen och ignorerade de som ropade mitt namn. Jag blundade och låtsades sova. Det gjorde mindre ont då. Det är ingen som ser hur sårad jag blir då. Bussen stannade bakom skolan. Jag klev snabbt ut och gick med snabba steg till skolan. Jag ville inte riskera att bli utestängd. Jag gick till mitt skåp. Öppnade. En hemsk stank kom ut. Jag letade länge och hittade en gammal och möglig trasa som legat där sen de tog min nyckel. Nu kom alla. De skrattade, gav kommentarer. Alla stod där. De som svek, de som förstörde, de som tysta såg på.

Tiden gick, vintern kom och den försvann. Jag åt inte längre någon lunch. Jag kunde bara inte. Jag kunde inte gå dit, veta att hela skolan tittade på mig där jag ensam satt vid ett bord. Viskade om mig. Det värsta var inte kommentarerna. Det värsta var deras tystnad, mina gamla kompisar som inte längre brydde sig om mig. Dag efter dag uthärdade jag. Jag räknade dagarna, dagarna till skolavslutningen. Den stora avslutningen. Jag skulle få börja gymnasiet. Tanken på dig var det enda som fick mig att varje dag kämpa mig upp ur sängen, kämpa mig genom en hemsk dag. Du fick mig alltid att skratta och le hur ont jag än hade. Jag fick anstränga mig för att inte börja le så fort jag såg dig. Ofta misslyckades jag. Du frågade alltid varför jag log när jag mötte dig. Jag svarade aldrig. Jag var rädd för att förlora dig. Du var alltid så snäll mot alla. Du såg alla och du pratade med alla, även de andra som varje dag var tvungna att kämpa mot tårarna. Du var så rolig och fick även den mörkaste dag bli ljusare. Alla sken upp när de såg dig. Alla tittade på dig då du gick förbi, sände ut tankar mot dig, ville att du skulle komma till just den personen. Det var många som tävlade om dig, många som ville vara med dig. De hånskrattade varje gång någon mobbare antydde att du och jag var tillsammans. De hånskrattade för att det inte skulle kunna vara möjligt. De var så fina och jag var så ful.



Likes

Comments

Söndag igen vilket innebär 2 nya tips! Här kommer dom!


Boktips:

Titel: Den onödigaste döden och konsten att älska

Av Stefan L Holm

Boken handlar om en pappas sorg efter sin dotters tragiska självmord, om bristerna i den svenska psykiatrivården och om hans kärlek till sin dotter som dog alldeles för ung. Det är en självbiografi men även dotterns (Amandas) egna texter finns med. Boken är väldigt öppen och tragisk. Den är lättläst och på ungefär 100 sidor bara så alla kan läsa den och verkligen förstå det viktiga ämnet i den.



Filmtips:

Titel: Under Ytan

Handling: Filmen handlar om Sandra som är fast i drogträsket. Hon är tillsammans med langaren Roffe som kanske bara vill ha henne just för att kunna sälja droger. Sandra beundrar sin pappa väldigt mycket men han vill inte veta av henne. Hennes lillasyster har precis fyllt 18 och flyttat hem till deras mamma som Sandra inte kommer överens med.

Efter ett bakslag hamnar Sandra hos polisen. Hon gör en överenskommelse och hamnar på behandlingshem för sitt drogmissbruk. Väl där får hon veta att Roffe nu utnyttjar hennes lillasyster för att fortsätta tjäna sina pengar. Sandra måste ta sig därifrån och rädda sin syster från samma värld hon lever i.

https://www.youtube.com/watch?v=GnHZfJklIHw

Likes

Comments

Skratt. Höga skratt. Jag hukade mig av rädsla. Drog upp axlarna, försökte gömma mig. Det fungerade inte. Det fungerade aldrig. Jag var 15 år. Mitt namn ville jag inte skriva, ej heller ville jag berätta vilken skola jag gick på. De kan hitta mig, mobbarna. Jag trodde jag var glad. Jag trodde jag var normal. Jag hade skapliga betyg och vänner, trodde jag. Vänner jag hade haft i hela mitt liv och några sen jag började sjuan. Min glädje försvann på en enda dag. En enda lunchrast. På väg till lunchen kom de där vanliga hånfulla kommentarerna. Jag brydde mig inte, var van. Fniss. Det där fnisset. Det var olycksbådande, ett omen. Jag gillade det inte.

”Vänta lite tjejer, ska bara kolla en sak”, sa hon, den bästa vännen av dem alla. Alla de andra ställde sig runt, en skyddande ring runt henne och hennes mobil. En ring som jag inte tillhörde. Som vanligt. Jag gick i förväg, satte mig vid vårt bord som vi alltid satt vid. De kom in, tog sin mat och satte sig. De satte sig någon annanstans, tittade inte ens på mig. Bordet var fullt, jag skulle inte få plats där. Ännu ett fniss. Jag förstod. Förstod att nu var det slut. Jag hade känt det på mig en lång tid. Ett avstånd mellan mig och dem, för att jag inte hade några känslor sa de. Det hade hänt. Jag var fredlös. Jag fanns inte längre, jag existerade inte längre som en mänsklig själ med känslor. Jag var utfrusen från mina kompisar. Jag kastade i mig maten och gick, med långa, snabba steg. Jag kände blickarna på min rygg. Snart, snart skulle allt förvärras. Hörde viskande röster, jag sneglade åt sidan. Jag såg några som satt vid ett bord, en av dem pekade mot mig och en annan viskade.

Jag var livrädd. Jag gick till skåpet. Jag tog ut boken, penna, sudd och block. En knuff i ryggen, ett skrammel och min nyckel var borta. Jag kunde inte låsa mitt skåp. De, mobbarna bestämde när jag skulle få nyckeln tillbaka, jag samlade på mig mina pengar, min mobil och allt annat av värde. Stängde igen skåpet så att andra inte skulle se att det var öppet. Lektionen började. Jag satte mig i ett hörn och ignorerade kommentarerna, det gjorde läraren också. Som alltid. Mina gamla vänner satt tysta. Gav ingen kommentar, såg mig inte, talade inte med mig. Då de var tvungna att tala med mig och se på mig var det med en iskall kyla. Ett sudd träffade bakhuvudet, sen kommer små bitar av ett sudd, de fastnade i håret. Klassrummet fylldes av hånskratt. Läraren log osäkert. Bad dem att vara lite tystare så hon kunde fortsätta genomgången. Jag kunde inte göra något. Jag kunde bara acceptera. Det är så världen är. Lektionen slutade. Vi skulle ha skrivit en dikt men mitt papper var tomt.


Fortsättning följer :)

Likes

Comments

"Du måste berätta hur det känns" och jag undrar om jag ska rabbla symptom eller om jag ska berätta hur det känns.

Så många samtal som kräver att jag ska separera min sjukdom från allt det andra. Men jag kan inte minnas hur det var att inte vara sjuk.

Jag kan bara leva i nuet och det gör ont, men ibland är det vackert.

Jag är inte mina symptom men jag är min sjukdom precis som jag är mina armar och ben, min genomskinliga hud och alla drömmar som jag inte har tappat.

Jag är felaktiga diagnoser. Jag är uteblivna diagnoser.

Jag är ett speciallfall som allmänvården inte förstår sig på. Jag är att beordras rehabiliterande sjukgymnastik trots att jag fotfarande är sjuk och ingen vet vad det beror på.

Jag är psykologen som undrar vad jag gör där. Jag är hjälpmedlet som efter många år av sjukdom får folk att fråga vad som hänt. Jag undrar också vad som har hänt.

Jag är att inte vilja somna för att jag vet att jag kommer vakna upp till samma smärta igen. Jag är att bara vilja somna för att jag inte orkar någonting annat.

Jag är att överväga illegala droger för att det känns lättare än sjukvården. Jag är väntrummet på vårdcentralen.

Jag är gubben med rullator som går för långsamt för dina ungdomliga ben. Jag är kroppen hög på adrenalin som går så snabbt att du inte hinner med.

Jag är att tro att jag ska svimma när jag har sex. Inte som en metafor för att det är så fruktansvärt bra vilket det i och för sig är utan för att jag faktiskt tror att jag ska svimma.

Jag är skrattet när mina ben inte bär mig. Jag är att spy vid vägkanten när jag inte har någonstans att lägga mig ner.

Jag är att gå i kvicksand, att sjunka längre ner ju mer jag kämpar. Jag är att behöva väga varje del av att röra sig i samhället mot varandra, att ha ett visst antal batterier som jag måste hålla på plats, som jag kan tappa. Som är omöjliga att räkna, och som kan ta en månad att ladda upp igen.

Jag är att inte orka tänka på batterier. Jag är rädslan för att livet kräver fler batterier än vad jag har. Jag är att den här texten är det enda jag orkar idag.

Jag är att höra att ett sjukt liv inte är ett värdigt liv, att det vore väl bättre för den sjuka att få somna in. Som om jag inte tänkt den tanken. Som om jag inte känt den längtan.

Jag längtar inte efter att bli frisk, jag längtar efter att dö, och jag längtar efter att leva. Säg inte att du önskar att jag var frisk. Jag hatar hypoteser. Jag hatar att bli bort längtad. Och jag tvekar inte om att stannar för att det finns så många och så mycket som längtar efter mig.

-Okänd skribent


Likes

Comments

Att veta att något inte är som det ska med sin kropp är bland det värsta känslor som finns. Du kan inte förklara eller förstå var felet är och ju mer du blir ifrågasatt desto mer börjar du tvivla på dig själv. Man intalar sig själv att det kommer bli bättre, och om du får en diagnos kan du bli botad och återgå till livet du hade innan. Så är det inte alltid tyvärr. Ibland är det till och med så att du inte blir ett dugg bättre trots att du får veta vad det är för fel på dig. Så var det i mitt fall när jag fick veta om min EDS. Jag var övertygad om att det var något som man skulle kunna ta bort. Vetenskapen om att jag aldrig kommer kunna göra vissa saker igen krossade mig.

Min tid direkt efter EDS beskedet kan bara beskrivas som destruktiva. Jag ville inte acceptera det. Ville inte höra talas om det. Allt var så orättvist och meningslöst. Jag hade nog med allt som var redan så varför skulle jag straffas mer? Under den tiden var jag övertygad om att livet var slut. Det fanns ingen chans att jag någonsin skulle bli bra igen och då fanns det ingen anledning till att fortsätta bry sig.

Jag började bli mer och mer förbannad på världen. På alla runt omkring mig som fortsatte leva sina liv som om inget hade hänt. Min frustration var så stor att jag önskade att alla runt mig skulle råka ut för olyckor eller för en sekund stanna upp och inse hur bra dom faktiskt har det. Dom har ju inte EDS, dom kan göra vad dom vill när dom vill och hur dom vill. Det kan inte jag. Medans dom fortsatte leva, växa och lyckas satt jag fast i mig själv. Hemma och isolerad från allt. Jag ville inte ha det så men var helt oförmögen att komma vidare.


En tanke som slagit mig såhär några år senare är att vi som är unga som drabbas av kronisk smärta, var finns vårt stöd? Vi räknas liksom inte in någonstans. Vården vet inte var dom ska göra av oss eller hur dom ska handskas med oss. Tro mig när jag säger att vi är inte ovanliga. Det finns så många unga människor med kronisk smärta som aldrig får upprättelse eller hjälp med sina problem. Det är ytterligare ett samhällsproblem. Men samhället ser oss som problemet så vad ska vi göra? Ska vi låsa in oss i små burar och låtsas som att vi inte finns? Eller ska vi fortsätta “tjata” om för världen vår icke synlig smärta och kräva vår rätt till samma bemötande och istället för att straffas bli hjälpta istället? Skål för det sista nämnda.



Likes

Comments

To live and not to breathe

To live and not to breathe

Is to die in tragedy

To run, to run away

To find what you believe

And I leave behind

This hurricane of fucking lies

I lost my faith to this

This town that don't exist

So I run, I run away

To the lights of masochists


Green Day Jesus of Suburbia


Kan man välja att dö eller bestämma sig för att leva? Svaret på den första frågan tror säkert många är en omöjlighet. Man kan väl inte bestämma när man ska dö. Klart man kan. Jag pratar inte om självmord nu. Jag pratar om att bara för att man andas så betyder det inte att man lever. I fysisk benämning okej, men man kan känna sig mer död än levande. Ångest kan ha den inverkan på dig. Du känner hur livet springer ifrån dig medans du inte kan göra något åt det. Är det att dö?

Jag tror att just det ögonblicket när du är precis i nuet, den lilla stunden då du känner att du lever som mest, just där är du som närmast döden. Du tror dig vara som längst bort ifrån döden för du känner dig så levande. Men egentligen är det bara som en slöja mellan liv och död. Verklighet och icke existerande. Gränsen är hårfin.

Vart man än vänder sig stöter man på motstånd i frågan om man har rätt att välja döden framför livet. Varför skulle man inte ha det? Om du väljer livet är det ingen som ifrågasätter dig. Men vilket är den lättaste vägen? Döden eller livet? Ingen av dom skulle jag säga. Det kan tyckas lätt att ge upp, lämna allt och bara försvinna bort. Men det måste vara ett stort steg att ta. Att ha kraft att fatta ett beslut. Att sätta igång att dö. Livet är ju bara att leva eller hur?


Med kvällens filosofiska tankar säger jag att jag ska försöka komma tillbaka och blogga som jag först tänkt mig, varje dag. Ibland har livet andra planer för mig och ibland mår jag inte allt för bra. Ibland är hjärnan tom och ibland skiter jag i allt. Men vad ska man säga, hej och godnatt säger jag.


Likes

Comments