Postad i: Boken om mitt liv, Trafikolyckan
Vingklippt

Hej på er alla som går in på min blogg och läser....💜Jag har tänkt länge att jag ska skriva ett inlägg och berätta mer om mig själv och förklara bloggnamnet VINGKLIPPT SÅNGFÅGEL!

Jag skrev och skulle publicera detta inlägg tidigare runt den 3-4 januari i år. Jag ändrade och lade till och tog bort... och rätt som det var slank det iväg till publicering......Jag orkade inte skriva om allt och förklara så jag lät det bero....Så nu VET ni också varför det kommer nästan dubletter som inlägg.

Att jag sjunger förstår säkert de flesta och därmed smeknamnet "sångfågel" MEN varför kallar jag bloggen OCH mig själv för "VINGKLIPPT" ?

Så här är det:

Den 3 jan 1988 var jag väldigt väldigt nära döden 27,5 år och mamma till tre små barn började jag min KAMP mot ett NYTT liv! Vid 13:30 tiden körde en ung man in i min bil i en frontalkrock på Nissastigen några km söder om Torup. Jag skadades svårt. Mina två små flickor 7 och 2 år, som var med i bilen undkom mirakulöst utan större skador. Jag satt fastklämd i bilen i över en timme innan de lyckades få loss mig. Opererades i åtta timmar över natten på Halmstads lasarett.

Mina skador:

Höger fot och fotled sönderkrossad,

Vänster fotled bruten nedåt.

Höger knäskål sönderkrossad och fick tas bort,

Vänster knäskål krossad men fragmenten sattes ihop,

Spräckt bäcken,

Vänster underarm och armbåge sönderkrossat,

Vänster muskelfäste avslitet och en bit av skulderbladet

Under och överkäke avslagen och vänstra kinden intryckt!

Vätska i lungorna och höga levervärden.

På morgonen upptäcks två blödningar på hjärnan och jag körs ned till Neurologen i Lund och man förberedde för att eventuellt öppna skallen. Vilket aldrig behövdes eftersom blödningen stabiliserades

Men här på fotot ligger jag efter uppvaknandet i Lund med 40 gr feber och fullt insprutande morfin in i kroppen och med starka hallucinationer och kämpade i kaoset att försöka förstå VAD som hänt ATT det hänt VAR mina barn fanns....men egentligen hade inte den STORA kampen börjat om att ha förlorat sig själv och tålamodet med att bygga upp en NY kropp med OLIDLIGA fysiska smärtor och den mentala kampen som på gick i många många år men som till slut blev den NYA ANGELA 💗

Det var nu den 3 januari 2017 29 år sedan. Dessa årsdagar är fortfarande viktiga för mig och de har dubbla känslor och dubbla budskap på något sätt. Det infinner sig en sorglig tragisk obehaglig inre smärta när det blir den 3 januari VARJE år då det blir en stark påminnelse om att det var den dagen, det datumet då mitt liv förändrades ,då jag dog, då livets trygga glasruta sprack Då jag på ett mycket brutalt sätt lärde mig att livets glasruta är inte så starkt och självklart, som jag trodde...livets glasruta är oerhört tunt och skört....

Men jag VÄLJER att tänka att jag firar årsdagar i mitt NYA LIV istället. Det är inte alltid lätt men jag försöker att fokusera på det positiva och nästa år om jag får leva, fyller jag 30 år och då ska jag ställa till med FEST!😉



Jag VET att många människor, speciellt dem som inte själva har utsatts för trauman i sina liv, tänker "Men ska hon aldrig glömma ? Ska hon tjata om detta nu igen.... Det är ju så längesedan nu. Hon måste komma över det och gå vidare....

Idag är jag fullt kapabel till att VETA och FÖRSTÅ att det finns de som har det mycket mycket värre i livet än jag. Men mitt liv är fortfarande till stor del en kamp därför att jag är inte HEL och även om smärtorna inte är HELVETISKA som de var från början när de skadade delarna av kroppen skulle börja användas. Är det fortfarande smärtsamt till och ifrån beroende på vad jag gjort eller så tillstöter det plötsliga hugg och smärtor/ värk utan anledning säkert pga nervskador.

Jag har skrivit ett manus om min kamp efter olyckan "tillbaka" som egentligen aldrig blev tillbaka utan blev ett nytt liv med nya förutsättningar att leva och en NY identitet. Det tog 7-8 år innan jag hade byggt upp mig och mitt liv på nytt, och det tog 9 år innan det blev klart med försäkringsbolaget och ekonomin började fungera utan problem..

Jag har skrivit om de första 10 åren och på den tiden då jag skrev, funderade jag på vad boken skulle heta? Efter en tid kom det till min VINGKLIPPT och jag kände WOW det är ju exakt så som jag känner mig!!! VINGKLIPPT ska min bok heta!

Jag fick ett stark motstånd från flera som känner mig:

"Nej men Angela, du är ju stark! DU är inte VINGKLIPPT!!!"

Jag slog upp betydelsen i ordlistan där det stod att VINGKLIPPT menas med att man får sina vingar avklippta och kan inte flyga dvs. man kan inte göra allt fysiskt men man kan ha ett bra liv ändå!

VINGBRUTEN menas med att man har tappat allt hopp man har brutits ned av någon eller av svårigheter i livet.

Jag kommer att trycka upp mitt manus på ett eller annat sätt framöver så att det till sist blir en färdig bok och den kommer att heta just VINGKLIPPT SÅNGFÅGEL! Den är främst skriven till mina tre barn. Sedan till mina sex barnbarn men den är också tänkt till dem som råkar illa ut i trafiken och även för dem andra som vill läsa!

Jag tycker så mycket om denna texten därför att det är ju precis så det är! Det går inte att glömma, gömma försöka leva vidare som om det INTE har hänt. Gör man det blir det outhärdligt att fortsätta livet. I många år försökte jag göra så tryckte undan traumat och "låtsades" leva mitt gamla jag MEN då blev jag "jagad" Till sist bestämde jag mig för att ha mitt trauma bredvid mig bära det vid min sida och då blev allt lättare.

Man lär sig leva med svåra livshändelser

Kakaduans vingar klipps (Varför?) och den kan då inte flyga....men de kanske har ett bra liv ändå? Vad tror ni?

Jag vill avsluta nu med att säga att jo visst jag ÄR VINGKLIPPT och jag bär på mycket fysisk och psykisk smärta och känner ofta en stark övergivenhet inom mig. (En annan historia som jag berättar om i ett senare inlägg)

Jag har fysikt ont av att röra mig, gå och böja mig mer eller mindre, olika dagar och känner ofta krav jag inte når upp till, som att sköta vardagliga sysslor. Men jag pratar, umgås, skrattar, gör saker, reser syr, skapar OCH sjunger så mycket jag orkar och får. Jag är stark i den bemärkelsen att jag har vilja och framåtanda och är envis. Jag faller, blir trött slutkörd och ledsen av smärtor och att jag inte kan det jag vill, ibland känner jag att jag vill ge upp, jag orkar inte mer MEN jag reser mig alltid igenDet går att leva ett bra liv ändå. Var rädda om er och varandra❤❤❤

Jag säger som min syster Linda sa CARPE DIEM !!


Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - Click here

Likes

Comments