​vi arbetade på samma jobb. Ungefär ett år innan det blev något mellan oss. Idag kan jag inte längre minnas om jag visste om ditt förflutna? Eller var jag bara så dum och naiv att jag inte brydde mig. Jag har alltid haft en tro på människan. Att hon är god. Alla bör få en chans. Så jag trodde nog att jag kunde göra dig gott.. så klyschigt va. 

Och om jag var lycklig. Jag var himlastormande kär. Världen snurrade. Fort och häftigt. Adrenalin och endorfiner. Och kärlek. Så mycket kärlek jag kände för dig. Jag ville hela dig. Verkligen. 

Ganska snabbt märkte jag dock att du inte var som någon annan jag träffat. Du missförstod mig; kunde inte tolka mitt kroppspråk, mitt röstläge, vad jag menade när jag sa nåt. Du tolkade allt som negativt. Du tålde inte att man gestikulerade eller va stressad på rösten. Du exploderade. Kunde inte diskutera utan att anvönda nedsättande ord såsom din feta padda och dylikt. Trög var jag visst. Du rörde mig aldrig fysiskt bortsett från nån knuff nån gång eller att du kastat saker mot mig. Men mitt inre... oj om du visste vad du fuckat up mig. Först idag flera år senare har jag insett det. Kommer inte vidare. Trots att du delvis är borta. Så har du format mig.. på ett väldigt negativt sätt. Medberoende? Kärleksmissbrukare? Ja jag antar att jag är det. Jag kan som sagt inte ha en fungerande kärleksrelation till någon som vill mig väl. Och jag njuter av att plåga mig själv. En del av mig älskar det. En del av mig hatar det. 

Du kunde heller inte fungera normalt i vardagen; kunde ej behålla nåt jobb, relationer slutade alltid med ovänskap, du kunde inte hantera pengar, när vårt barn föddes var du föga intresserad.. jag började söka svar ganska tidigt; varför var du som du var? Hur jag än betedde mig blev det fel. Jag började tassa på tå, stryka medhårs, anpassa mig efter dig och dina behov, dina känslor framför mina egna. Alltid. Annars blev det våldsamma bråk med skrik som eskalerade.. jag började läsa om borderline.. allt stämde in på dig. 

Likes

Comments

Så.. idag lossnade det hos terapeuten. Min fjärde session. Minns ej exakt vad han sa, men vi kom in på skuld. Han säger nåt i stil med att det som hände inte var mitt fel.. å jag kände bara va? Hur kan det inte vara mitt fel? I 10 år har jag gått runt och bara förutsatt det, fått höra det från familj "vad var det vi sa" eller "om du inte hade" eller vi har fått vårt liv förstört också.  Då har vi inte ens vart inne på den egna skulden..

gentemot vårt barn, hur man kunde välja en sådan olämplig far. Gentemot mig sj; hur jag kunde förstöra mitt liv såhär. Det är inte så att man behöver hjälp från andra; skuldbelägga oss själva är vi människor väldigt bra på. 

Ändå är tanken ny för mig. Helt ny. I alla år har jag blivit så normaliserad att skuld blivit en del av min vardag. Klart det var och är mitt fel. Vems annars? Det var jag som fattade besluten ingen annan. Så sitter denna terapeut och säger: det var inte ditt fel. Förstår du det? Du måste sluta skuldbelägga dig själv.  Och du måste prata med din familj och be dem sluta också. Jag sitter som ett frågetecken. Ännu flera timmar senare är jag ett frågetecken i soffan. Vad hände? Han kom helt klart åt på ett ställe som behöver läkas. Jag grät som ett barn på sessionen. Kunde hållt på en timme till. Och det känns skönt. Skönt att kunna ha nåt å gå på, när man efter åratals rannsakande undrar varför i helvete man agerar så orationellt som jag gör i kärleksrelationer efter att detta helvete tog slut.


Stöter bort alla som vill mig väl. Völkomnar dem som vill mig illa/ skiter i mig fullständigt. Utan att förstå varför. Varför varför varför?????? Att inte förstå andra är en sak, men att inte förstå sig själv.. fruktansvärt. Så jag har alltså destruktiva relationer för att jag känner skuld?för att jag mår bra av att plåga mig sj? Antaligen. Att ligga med nån som ej betyder nåt för mig ger mig en kick i stunden. Efteråt känner jag likgiltighet och tomhet. Ligga med nån som tycker om mig och vill mig väl? Helst inte.

Ändå är det jag längtar mest efter här i livet intimitet. Äkta innerlig själslig intimitet till en annan individ. Ska det vara så svårt? Ni anar inte. 

Likes

Comments

..en flicka som hade allt hon kunde önska sig. Hon visste inte bara om det själv ännu. Hon visste inte hur bra hon hade det, eller hur lyckligt lottad hon var. Flickan hade vuxit upp i ett vanligt svensk medelklasshem med föräldrar och syskon som älskade henne och alltid fanns där för henne. Hon hade egentligen inte varit med om så mycket i livet ännu, hon hade gått i skolan och varit kör i en och annan kille, haft nån fjortisfylla här och där. Men overall var hon ännu mycket oskyldig. Även om hon hade nåt inom sig som drogs till det vilda, mörka, otämjda.. motsatsen till hennes eget liv. Om hon bara visste då, det hon vet idag; att längtan efter spänning kan bli på liv och död, då är det mycket möjligt att hon valt en annan väg. Men det gjorde hon inte där och då.

Flickan det var jag.



Likes

Comments