Under två veckor nu har jag börjat jobbet klockan halv åtta på morgonen. Väckarklockan ställer jag på 6:20 för att ha en marginal. Jag går upp, sminkar mig lite och byter om till jobbkläder. Sen tar jag min vattenflaska och beger mig. Första veckan var promenaden till jobbet bara en promenad, som vilken som helst, men efter några dagar såg jag mönster i allt runt omkring mig.

Jag rundar hörnet i parken och ser den lilla asiatiska tanten stretcha ut sömnen ur kroppen, längre bort joggar samma man, varje morgon, i beiga chinos. Jag fortsätter, uppför backen och genom det lilla torget där mannen med takeaway muggen dricker morgonkaffet på en mur bredvid ett nergånget café. Jag tar vägen över den stora byggnaden med ett torg på taket, utsikten är magisk, speciellt då när solen spricker fram genom skyskraporna och målar diset gult. Jag ser byggnaden där jag jobbar, World Tower, den högsta av alla. Nedanför mig ligger chinese garden och om jag skulle svänga åt vänster skulle jag hamna i Darling Harbour, men jag går uppåt mot centrum säger godmorgon och hur är läget till byggubbarna vid det stora övergångsstället. Tar rulltrappan ner i köpcentrumet där jag jobbar och får ögonkontakt med samma mackätande kille på vägen ner, vinkar till vakten vid matäffaren och svänger runt för att möta samma gamla man med den gröna tygkassen i handen innan jag är framme och stämplar in på jobbet.

Varje morgon är det samma visa, exakt likadant, hur sjukt som helst, men samtidigt så häftigt. Jag har blivit del av en vardag här, där mina rutiner krockar och smälter ihop med andras. Jag trivs så bra här, Sydney har verkligen blivit som ett hem för mig. Jag har en lägenhet här som jag delar med de underbaraste och struligaste människor någonsin. Jag har träffat världens finaste kille och har fått hur många vänner som helst. Men om en vecka är det dags att packa väskan igen och dra på en roadtrip tillsammans med mina franska vänner. Egentligen var det inte mening att jag skulle följa med utan stanna här i lägenheten den sista tiden och jobba på som vanligt, men jag blev övertalad och det ska bli hur kul som helst. Det känns såklart tråkigt att åka härifrån, men jag kommer nog åka tillbaka när vi rest klart lite. Vart jag ska bo och göra då vet jag inte än, men det löser sig. Det har det gjort hela denna resa, allt har blivit bra tillslut även när allt känts omöjligt.

Glebe, här bor jag!

  • 66 readers

Likes

Comments

Idag har vi haft en sån där skön och långsam söndag. Sara väckte mig runt 11 och sen gick vi, båda två sunkiga och nyvakna som få, till Coles för att handla ingredienser till en pannkaksfrukost. Efter över en månad som sambos var det idag dags för Sara att lämna lägenheten och flytta in hos en familj för att vara aupair åt två små pojkar under några månader. Jag hoppas verkligen allt kommer gå bra och att hon inte glömmer bort hennes fransksvenska familj här i Glebe. Sedan Sara kom in i huset har vi varit väldigt duktiga på att äta med stil. Flera gånger i veckan har vi skurit upp frukt och lagt upp sådär estetiskt "vi bryr oss inte, fast jo". Pannkakor har också blivit en hit, även om dem varierar rejält i utseende och smak pga brist på recept och mått. Så imorse njöt jag, Sara och Laura av en pannkaksbuffé med banan, jordgubbar och nutella. De andra i lägenheten var antingen på jobbet eller påväg till stranden så det blev bara vi.

Usch vilka suddiga bilder det blev.

Efter det chillade vi bara i sängen, lyssnade på musik och pratade tills det var dags för Sara att ta sin packning och bege sig. Jag träffade pappan och båda pojkarna och alla tre verkade hur goa som helst, jag tror att hon kommer få det jättebra! Resten av dagen hängde jag med Laura, vi solade i parken, gjorde pommes och skrev vykort. Nu är hon och träffar en kompis och jag sitter här och äter soppa och lyssnar på musik. Snart ska jag nog gå ut och gå en sväng, har varit alldeles för slö idag och det pirrar i benen.

Likes

Comments

Som jag skrev i det förra inlägg så har jag varit i Auckland, Nya Zeeland under en vecka. Egentligen så var det inte tänkt som en semester, utan som en flykt för fransosen Jordan, vars visum gick ut i fredags. Så jag hängde med i jakt på ett nytt. Till Australien kan en resa och jobba under ett års tid på ett så kallat Working Holiday Visa, ett sådant som jag har. Och jobbar en inte på farm under 88 dagar för att få ett år till, så måste en lämna landet. Eftersom han bara fixat 2 dagar på en jordgubbsfarm var han tvungen att ansöka om ett turistvisum för att få stanna kvar den sista tiden. Det fixade vi enkelt första kvällen och var sedan dess varit världens bästa turister. Sjukligt effektiva, klivit upp tidigt nästan varje morgon och knäppt turistiga bilder. Första dagen gick vi bara runt i Auckland centrum och spanade in staden. Den ser väldigt stor ut på håll, med höga byggnader och en stor hamn. Men själva staden känns liten när en går runt. Vi tog en Nya Zeeländsk öl, en kaffe och en varsin sallad på ett mysigt café som vi under den här veckan hann bli stammisar på.

Resten av dagen fortsatte vi att strosa runt utan något direkt mål, väldigt skönt. Det är en aning kallare här än i Australien, och på kvällen blev det till och med lite kyligt. Från våra vänner kvar i Sydney har jag hört att det varit över 30 grader nu under veckan, helt galet, och nästa vecka ska det bli uppåt 40. Usch, då går jag och gömmer mig i en sval källare eller håller mig inomhus i ACn.

Dag två bestämde vi oss för att hitta en sån där vykortstypisk Nya Zeeländsk kulle. Så vi kollade kartor och lyckades ta oss till en vulkan, Mt Eden. En väldigt fin kulle med utsikt över hela Auckland. Vi bestämde oss för att gå tillbaka sista kvällen, köpa med oss mat och kolla in solnedgången.

Dag 3, i söndags, gjorde vi faktiskt inte ett skit, jätteskönt. Vi sov till klockan ett på eftermiddagen och gick sedan in till stan och tog en kaffe. Det regnade och var ruskigt, en perfekt dag för att bara ta det lugnt.

I måndags klev vi upp tidigt, klockan 6 på morgonen, för att ta en dagsutflykt till Rotoroa, en av de små öarna utanför Auckland. Det var faktiskt en spontanare som vi bestämt oss för kvällen innan och vilken tur att vi gjorde det. Ön var helt fantastiskt, verkligen ett paradis. Vattnet var klarblått och stränderna vita. Vi vandrade runt ön, knäppte massor med kort och hade det allmänt mysigt.

Dagen efter åkte vi till HOBBITON, världens finaste inspelningsplats där Sagan om Ringen- och hobbitfilmerna spelades in. För mig som inte sett någon av filmerna (om en inte räknar med det tappra försöket jag gjorde tillsammans med Greta då vi båda sov oss genom hela första Sagan om ringen eller den gången då jag däckade efter 20 minuter av Hobbit på bio) kändes det mer som en kul grej att göra när vi ändå var i närheten. Jordan var desto mer peppad och hade bättre koll på filmer och scener. Så vi tog en buss på 3 1/2 timme till en liten stad som hette Matamata. Av någon anledning hade bussbolaget bokat in oss på en buss som skulle komma fram 10 minuter efter att vår guidade tur skulle börja, så den missade vi. Men det löste sig smidigt när vi väl kom fram till turistbyrån där en snäll tant hjälpte oss. Egentligen spelade det ingen roll att jag inte visste något om platsen, det var fantastiskt fint och häftigt att se ändå. Runt om själva hobbitonbyn sträckte sig gröna mjuka kullar där får betade. Det var verkligen bilden av det typiska Nya Zeeland.

Sen blev det onsdag och sista dagen. Vi vaknade sent och drog iväg till Mission Bay och åt nachos och tacos på strandpromenaden. Sedan gick vi in till centrum och köpte med oss chips och pepsi och gick upp till vulkanen igen. Det var lite molnigt och kyligt men det gjorde inte så mycket, det var mysigt ändå. Vi hade snott med oss en handduk från hotellet som vi satt på och såg solen gå ner bakom bergen. Fint.

Nu är vi hemma igen. På kvällen efter flyget firade med mexikanskt party och tacos tillsammans med ett gäng kompisar, hur kul som helst! Det måste vara en av de roligaste festerna vi haft.

Likes

Comments

Hej alla ni fina människor, ni som jag kommer ihåg och tänker på varje dag. Frågan är om ni kommer ihåg mig, så tyst som det varit ett tag. Thilde heter jag iallafall, jobbar och bor i en lägenhet i centrala Sydney tillsammans med två svenska tjejer och 6 fransoser. Resandet ligger för det mesta och vilar i min tomma resväska i garderoben och jag lever ett helt annat liv här än hemma. Nya arbetskollegor, middagar med nya vänner och fredagsmys med en annan familj jag själv skapat. Hela grejen är helt sjuk faktiskt, här är jag, promenerar till operahuset när jag vill, tar en öl på en terrass efter en dag på Bondi Beach. Ibland måste jag påminna mig själv om att det här faktiskt är min verklighet.

Jag jobbar kvar på samma jobb, det lilla italienska caféet där jag trivs hur bra som helst. Jag har fått in rutiner, kommit mina kollegor närmare och blivit en i gänget. Jag har blivit ett proffs på att förstå alla knäppa kaffevarianter som folk beställer här. Det är faktiskt helt otroliga beställningar som jag får. Om jag själv vill knasa till det lite extra under en fika så beställer jag en latte istället för en svart kaffe, något som jag tror de flesta av er där hemma också gör. Men här är det extremt. En vanlig order jag brukar få på mornarna är: en medium soya latte med tre skedar socker, koffeinfri, extra varm och som bara ska fylla koppen till hälften. Och resten av ordrarna skiljer sig inte särkilt mycket från denna. Det är nästan att jag blir lite chockad när någon kommer och beställer en normal jäkla kopp svart kaffe. Men till någon nytta kommer väl all denna nya kunskap vara, hoppas jag.

I lägenheten bor vi som sagt 9 personer nu. Rätt mycket för en trea, men det går väldigt bra. Vi turas om att sova i sängarna så ingen stackare måste sova på bäddsoffan hela tiden. Nästa vecka är det min tur att flytta ner. Egentligen har jag ingenting emot det, bara jag har någonstans att sova. Men jag trivs verkligen med alla människor, vi är en konstig mix men alla är jäkligt härliga och vi har kul ihop även om det ibland kan vara svårt att förstå varandra.

Jag ska skärpa mig med skriveriet, jag lovar. Jag håller faktiskt på med ett inlägg om Nya Zeeland där jag just nu befinner mig under en veckas semester, så förhoppningsvis kommer ni kunna läsa om det snart! Hare fint så hörs vi.

Likes

Comments

Igår efter jobbet så åkte jag och fransosen Jordan på utflykt. Vi lånade en kompis moped och körde ut till Manly, en resa på drygt 35 minuter. Det var helt sjukt varmt igår, vinden var stekhet och luften kvav men ingen sol syntes till, fruktansvärt jobbigt. Vi parkerade mopeden och strosade runt i Manly ner till Shelly Beach där vi hade tänkt att bada. Men han hade glömt sin handduk och vattnet var alldeles för kallt, så vi satt på stranden och lyssnade på musik istället. Stranden var superfin och inte särskilt mycket folk, kanske var det för att det var både vardag och eftermiddag. Dit kan jag definitivt tänka mig att åka igen, en dag med mera sol isåfall.

Sen började det regna och vi bestämde oss för att det var dags att åka hem. Eftersom vi råkat hamna på motorvägen på vägen dit bestämde vi oss för att pröva en annan som enligt gpsen skulle ta 45 minuter. Men vi tänkte, "äsch, det blir en roadtrip". Dock så hamnade vi i värsta ovädret. Regn och vind hela vägen hem, vi blev dyngsura. När vi kom hem blev det te och TimTams framför tvn tillsammans med Anna och våran nys inneboende Sara. Vi träffades på språkresan jag var på för 5 år sedan och nu är vi här tillsammans igen. Hur kul som helst! Just nu håller vi på att göra oss i ordning för att gå ut på korgen. På torsdagar är det extra kul och extra billigt. Men innan vi går måste vi vänta in Anna som stänger på jobbet idag, hon slutar förhoppningsvis om en timme. Duktig tjej.

Likes

Comments

Imorse vaknade jag upp med värk i huvud och kropp. Rummet kändes som om det höll på att koka upp och att värmen kom inifrån mig själv. Klockan var 10:50 och jag måste ha sovit mer än 10 timmar den natten, plus de 4 timmar jag sov framför tvn kvällen innan. Något var inte riktigt som det skulle. Jag fick i mig en macka, som Anna fått med sig efter en stängning på jobbet, och hann vinka av henne innan hon skulle dit igen. Själv var jag som tur var ledig idag. Jag gick och la mig igen och sov tills nu, kl tre på eftermiddagen. En av fransoserna väckte mig och servade med vatten och tabletter innan han själv gick iväg till jobbet. Nu sitter jag här i fotöljen och dricker te och äter banan. Jag är hungrig, men allt porslin och alla bestick är i diskmaskinen och vasken är överfylld med disk. Och jag har ingen som helst ork. Tvätten från igår måste vikas och resten i maskinen hängas. Jag vill inte vara vuxen idag, utan bara krypa ner i sängen och stanna där hela dagen. Usch, nu längtar jag efter mamma och pappa, någon som kan ta hand om mig när jag är sjuk eller åtminstone någon som kan klappa på min panna med en sval hand. Hoppas Anna kommer hem snart.

Men nu när jag ändå skriver kan jag ju ta om berätta om något roligt som vi gjorde igår. Efter jobbet mötte jag upp med Anna och Björn, kille som jobbar på samma fik som oss, och tog bussen ut till Coogie. En förort raka motsatsen till Sydneys höga puls. Det kändes som en liten semesterort med små restauranger och turistbutiker intill stranden. Därifrån sträcker sig iallafall en fantastisk kustväg hela vägen till Bondi som vi hade bestämt oss för att gå. Vi vandrade på klipporna som hängde ut över havet. Det blåste lite så vi vågade inte riktigt gå längst ut till klippkanten, men det var fantastiskt fint ändå. Vi hade hört att vandringens var runt 2,6 km lång, men vägen verkade aldrig ta slut, så efter 2 timmar gav vi upp, letade upp en busshållplats och tog bussen tillbaka till Sydney. Vi fick några fina bilder iallafall.

Någonstans i mitten av vandringen kom vi fram till en kyrkogård. Det var nog bland det sjukaste jag sett i hela mitt liv. Vita, enorma gravstenar täckte ett enorm fält. Statyer av änglar, fåglar och avbilder av Jesus och Maria prydde tusentals familjegravar. Det kändes som en skräckfilm, inte alls vackert som det kanske var tänkt att det skulle vara. Vägen gick rakt igenom gravarna, vi såg namnen, läste citat som de efterlevande tyckt sig varit passande. Häftigt, men väldigt läskigt.

Nu ska jag ta mig ett bad, dricka en kopp te till och hoppas på bättre tider. Puss hej!

  • 320 readers

Likes

Comments

Nu var det väl ändå pinsamt länge sedan jag skrev. Sedan vi lämnade Ayr för Sydney har massor hänt. Till att börja med så kan jag säga att resan med buss gick väldigt bra, kanske mest för att jag tycker om att mysa på buss längre sträckor. Väl i Sydney, en måndagmorgon för två sedan, checka vi in på vårt hostel, Maze, i centrum av Sydney. Tillsammans med fransoserna som vi träffade i Brisbane hade vi bestämt att vi skulle sammanstråla i storstaden och bo på samma hostel. Boendet kände väl helt okej i början, smutsigt, men jag är inte kinkig. Stället var jättestort och jag lyckades gå vilse hela tiden. När jag skulle till duschen gick jag till köket och tvärtom, det var verkligen en labyrint. Första kvällen myste vi egentligen bara på, lagade middag och sov. På tisdagen började allvaret, Anna och jag gav oss ut med en bunt CVn och letade jobb. Alla hotell, butiker, restauranger och caféet vi gick förbi fick sig ett papper var om oss. Vi gick längs hela den långa gatan Pittstreet, och parallellgatan George Street. Men det var efter ett Facebookinlägg på gruppen Svenskar i Sydney som vi sett att ett café i shoppingcentrumet World Square sökte folk, så vi bestämde oss för att göra ett försök. Men hur mycket vi än letade hittade vi det inte, vi gick runt i cirklar på alla våningar så länge att vi tillslut valde att be om hjälp. Vi vände oss till ett litet italienskt café låg precis bredvid där vi stod och där, vid kassan såg vi en litet skylt där det stod: now hiring. Av en slump. Så vi frågade om jobb där istället, och vi fick det. Provjobb en halvtimme och sedan varje dag resten av den veckan. Tillsammans med ett gäng tokroliga kineser i köket, två brasilianska tjejer, en kille och en tjej från något rysktalande land och en svensk kille har vi nu jobbat i två veckor. I början, som på det flesta nya jobb, var det svårt. Men mycket liknade de arbetsuppgifter vi hade på restaurangen i Brisbane, servera mat, plocka av bord och ta beställningar. Nytt för mig är dock att jag blivit mackansvarig. Jag bygger ihop fikets mackor, grillar och lägger upp på tallrikar. Det är jättekul! Sjukligt stressigt, men mysigt på något vis ändå. Jag trivs iallafall väldigt bra där jag är nu, cheferna är snälla och samma med arbetskamraterna.

Sen var det ju det här med boendet också. Vi hade bokat 9 nätter på hostelet och vi kände mer och mer hur mycket vi vantrivdes. En ständigt hög irländare, en arg och egoistisk brittisk brud och en hysterisk asiat som jobbade på hostelet bodde i samma rum som oss och vi var inte där mer än när vi sov. Så vi började leta lägenhet tillsammans med fransoserna. Något som visade sig vara svårare än vad vi trott. Det är högsäsong i Syndey nu, det närmare sig både jul och nyår och det mesta är uthyrt eller bokat. Efter ett flertal visningar, många samtal och mejl med agenturer och privatpersoner såg det rätt dyster ut. Och tillslut var det dagen innan utcheckningen från hostelet och vi hade inget boende, ingen plan. Jag satt ensam på golvet i vårt rum och drack ur en pepsi och funderande på livet. Det flesta lägenheter vi kollat på var minimumtiden att stanna 6 månader eller mer, något som ingen av oss kunde tänka sig. Vi behövde ett ställe där vi kunde stanna max tre månader. Så jag googlade short term apartment Sydney och fick upp en hemsida som hyrde ut redan möblerade lägenheter. Jag hittade en, ringde och fick höra att vi kunde flytta in redan nästa dag om vi ville. Vi bokade en visning dagen efter, förlängde hostelet en dag och flyttade in i lägenheten dagen efter, alltså torsdagen som var. Och gud så skönt det är! För första gången på tre månader har jag nu varit alldeles själv, sprungit runt i underkläder, haft danspartyn och sjungit högt för mig själv. Jag lagar mat i ett riktigt kök, slumrar framför tvn och haft någonstans att komma hem, på riktigt.

Här har vi några bilder!

I övrigt så trivs jag väldigt bra i Sydney. Staden är gigantiskt, men ändå så fin. Jag älskar att ta promenader ner till operahuset, sitta på baksidan och blicka ut mot Harbour Bridge och se färjorna glida förbi. Tydligen ska det finnas en säl där bakom som kommer upp hälsar om en har tur. Så någon dag när jag inte jobbar ska jag dit och sätta mig och vänta. Vädret tycker jag också om, efter hettan i Queensland så är det väldigt skönt med svalkande brisar och ett fuktfritt klimat. På samma sätt som jag har varit dålig på att skriva har jag också varit urusel på att knäppa bilder. Jag har nästan inga alls, men jag lägger ut de få jag har!

Just nu ligger jag i soffan och småslumrar till en film, jag har precis ätit hemlagad soppa med potatis, morötter och lök. Jättegott måste jag säga. Imorgon jobbar jag från 7-14:30, känns skönt med en halvdag.

Förhoppningsvis så blir inte inte lika länge tills jag skriver nästa gång. Nu har vi ju faktiskt någorlunda fungerande wi-fi här. Ha det fint!

Likes

Comments

Igår lämnade jag och Anna Ayr. Efter en liten gråtfest när vi sa hej då till Cookie, gav vi oss med buss iväg till Townsville, en stad en timme bort. Cookie kommer stanna på farmen till jul och plocka mangos säsongen ut. Bästa killen, vi kommer sakna honom! Här i Townsville bor vi på det finaste hostlet hittills, tycker jag, Civic Guest House. Det är så mysigt och personalen är så trevlig! Luftkonditionering och vita, rena lakan känns som värsta lyxen.

Idag besökte även Billabong Sancuary, en mer öppen djurpark där kängurus springer runt fritt och fåglar kan flyga runt bäst de vill, utomhus. Jag fick tipset av frun till bonden som jag plockade stenar åt. Lara och Jeff hette de och måste ha varit de trevligaste vuxna jag träffat under denna resa. Så genuint snälla och trevliga och ville tipsa och berätta om allt vi borde göra i Australien. Jag är verkligen glad att vi åkte till Billabong, en heldag där vi promenerade runt och såg och upplevde det fantastiska djurlivet som finns här på kontinenten.

Imorgon beger vi oss sent på kvällen iväg till flygplatsen och tar flyget mot Brisbane. Därifrån ska vi utnyttja den sista biten av vår hop on hop off biljett ner till Sydney. Extremt lång resa, men det ska nog gå fint.

Likes

Comments

Igår var jag ensam på hostelet. Både Anna och Cookie jobbade jag jag hade en ledig dag. Jag passade på att tvätta kläder, städa, boka hostel och bussar till de kommande dagarna. Jo, för vi ska faktiskt lämna det här stället nu. Efter två intensiva veckor bestämde vi oss att det var dags att ge oss av. Av flera olika anledningar, men till det största hör hostlet där vi bor. Ett working hostel där kvinnan som äger stället snor pengar från folk när hon betalade ut löner från farmarna. En kille blev av med sitt bond(på 200 dollar) efter att han plockat en mango från ett av träden på gården. Så det kändes inte som ett jättetrevligt ställe att vara på. Sen var hon väldigt sur och otrevlig också. Som tur var fick vi betalt direkt från farmarna så vi råkade inte ut för någon stöld från ägarna. Dock så försvann mina bästa solglasögon. Misstänker att någon plockat på sig dem. Jag skulle nog inte rekommendera working hostel till någon som funderar på farm work, utan att istället ta kontakt med en farmare direkt. Men själva farmjobbet har jag verkligen tyckt om! Jobba utomhus med kroppen varje dag i solen, komma hem smutsig och trött i musklerna. Det har verkligen varit hur kul som helst och något som jag gärna skulle göra igen, fast på andra villkor.

Jag hann även med en promenad igår. Jag tog vägen genom by och mot Mc Donalds, där vi för övrigt spenderar majoriteten av våra kvällar på grund wifi, och hamnade i en superfin park. Jag strosade omkring där ett tag, lyssnade på musik och pratade med en gammal gubbe om svårigheten att fixa cykelvägar inne och runt kring stan.

Måste även bjuda på en bild på min nya fräscha bränna. Sportbh och linne och bikini gav ett fint mönster.

Tack farmlivet för denna gång, kanske ses vi igen!

Likes

Comments