View tracker

Nu var det väl ändå pinsamt länge sedan jag skrev. Sedan vi lämnade Ayr för Sydney har massor hänt. Till att börja med så kan jag säga att resan med buss gick väldigt bra, kanske mest för att jag tycker om att mysa på buss längre sträckor. Väl i Sydney, en måndagmorgon för två sedan, checka vi in på vårt hostel, Maze, i centrum av Sydney. Tillsammans med fransoserna som vi träffade i Brisbane hade vi bestämt att vi skulle sammanstråla i storstaden och bo på samma hostel. Boendet kände väl helt okej i början, smutsigt, men jag är inte kinkig. Stället var jättestort och jag lyckades gå vilse hela tiden. När jag skulle till duschen gick jag till köket och tvärtom, det var verkligen en labyrint. Första kvällen myste vi egentligen bara på, lagade middag och sov. På tisdagen började allvaret, Anna och jag gav oss ut med en bunt CVn och letade jobb. Alla hotell, butiker, restauranger och caféet vi gick förbi fick sig ett papper var om oss. Vi gick längs hela den långa gatan Pittstreet, och parallellgatan George Street. Men det var efter ett Facebookinlägg på gruppen Svenskar i Sydney som vi sett att ett café i shoppingcentrumet World Square sökte folk, så vi bestämde oss för att göra ett försök. Men hur mycket vi än letade hittade vi det inte, vi gick runt i cirklar på alla våningar så länge att vi tillslut valde att be om hjälp. Vi vände oss till ett litet italienskt café låg precis bredvid där vi stod och där, vid kassan såg vi en litet skylt där det stod: now hiring. Av en slump. Så vi frågade om jobb där istället, och vi fick det. Provjobb en halvtimme och sedan varje dag resten av den veckan. Tillsammans med ett gäng tokroliga kineser i köket, två brasilianska tjejer, en kille och en tjej från något rysktalande land och en svensk kille har vi nu jobbat i två veckor. I början, som på det flesta nya jobb, var det svårt. Men mycket liknade de arbetsuppgifter vi hade på restaurangen i Brisbane, servera mat, plocka av bord och ta beställningar. Nytt för mig är dock att jag blivit mackansvarig. Jag bygger ihop fikets mackor, grillar och lägger upp på tallrikar. Det är jättekul! Sjukligt stressigt, men mysigt på något vis ändå. Jag trivs iallafall väldigt bra där jag är nu, cheferna är snälla och samma med arbetskamraterna.

Sen var det ju det här med boendet också. Vi hade bokat 9 nätter på hostelet och vi kände mer och mer hur mycket vi vantrivdes. En ständigt hög irländare, en arg och egoistisk brittisk brud och en hysterisk asiat som jobbade på hostelet bodde i samma rum som oss och vi var inte där mer än när vi sov. Så vi började leta lägenhet tillsammans med fransoserna. Något som visade sig vara svårare än vad vi trott. Det är högsäsong i Syndey nu, det närmare sig både jul och nyår och det mesta är uthyrt eller bokat. Efter ett flertal visningar, många samtal och mejl med agenturer och privatpersoner såg det rätt dyster ut. Och tillslut var det dagen innan utcheckningen från hostelet och vi hade inget boende, ingen plan. Jag satt ensam på golvet i vårt rum och drack ur en pepsi och funderande på livet. Det flesta lägenheter vi kollat på var minimumtiden att stanna 6 månader eller mer, något som ingen av oss kunde tänka sig. Vi behövde ett ställe där vi kunde stanna max tre månader. Så jag googlade short term apartment Sydney och fick upp en hemsida som hyrde ut redan möblerade lägenheter. Jag hittade en, ringde och fick höra att vi kunde flytta in redan nästa dag om vi ville. Vi bokade en visning dagen efter, förlängde hostelet en dag och flyttade in i lägenheten dagen efter, alltså torsdagen som var. Och gud så skönt det är! För första gången på tre månader har jag nu varit alldeles själv, sprungit runt i underkläder, haft danspartyn och sjungit högt för mig själv. Jag lagar mat i ett riktigt kök, slumrar framför tvn och haft någonstans att komma hem, på riktigt.

Här har vi några bilder!

I övrigt så trivs jag väldigt bra i Sydney. Staden är gigantiskt, men ändå så fin. Jag älskar att ta promenader ner till operahuset, sitta på baksidan och blicka ut mot Harbour Bridge och se färjorna glida förbi. Tydligen ska det finnas en säl där bakom som kommer upp hälsar om en har tur. Så någon dag när jag inte jobbar ska jag dit och sätta mig och vänta. Vädret tycker jag också om, efter hettan i Queensland så är det väldigt skönt med svalkande brisar och ett fuktfritt klimat. På samma sätt som jag har varit dålig på att skriva har jag också varit urusel på att knäppa bilder. Jag har nästan inga alls, men jag lägger ut de få jag har!

Just nu ligger jag i soffan och småslumrar till en film, jag har precis ätit hemlagad soppa med potatis, morötter och lök. Jättegott måste jag säga. Imorgon jobbar jag från 7-14:30, känns skönt med en halvdag.

Förhoppningsvis så blir inte inte lika länge tills jag skriver nästa gång. Nu har vi ju faktiskt någorlunda fungerande wi-fi här. Ha det fint!

Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - click here!

Likes

Comments

View tracker

Igår lämnade jag och Anna Ayr. Efter en liten gråtfest när vi sa hej då till Cookie, gav vi oss med buss iväg till Townsville, en stad en timme bort. Cookie kommer stanna på farmen till jul och plocka mangos säsongen ut. Bästa killen, vi kommer sakna honom! Här i Townsville bor vi på det finaste hostlet hittills, tycker jag, Civic Guest House. Det är så mysigt och personalen är så trevlig! Luftkonditionering och vita, rena lakan känns som värsta lyxen.

Idag besökte även Billabong Sancuary, en mer öppen djurpark där kängurus springer runt fritt och fåglar kan flyga runt bäst de vill, utomhus. Jag fick tipset av frun till bonden som jag plockade stenar åt. Lara och Jeff hette de och måste ha varit de trevligaste vuxna jag träffat under denna resa. Så genuint snälla och trevliga och ville tipsa och berätta om allt vi borde göra i Australien. Jag är verkligen glad att vi åkte till Billabong, en heldag där vi promenerade runt och såg och upplevde det fantastiska djurlivet som finns här på kontinenten.

Imorgon beger vi oss sent på kvällen iväg till flygplatsen och tar flyget mot Brisbane. Därifrån ska vi utnyttja den sista biten av vår hop on hop off biljett ner till Sydney. Extremt lång resa, men det ska nog gå fint.

Likes

Comments

View tracker

Igår var jag ensam på hostelet. Både Anna och Cookie jobbade jag jag hade en ledig dag. Jag passade på att tvätta kläder, städa, boka hostel och bussar till de kommande dagarna. Jo, för vi ska faktiskt lämna det här stället nu. Efter två intensiva veckor bestämde vi oss att det var dags att ge oss av. Av flera olika anledningar, men till det största hör hostlet där vi bor. Ett working hostel där kvinnan som äger stället snor pengar från folk när hon betalade ut löner från farmarna. En kille blev av med sitt bond(på 200 dollar) efter att han plockat en mango från ett av träden på gården. Så det kändes inte som ett jättetrevligt ställe att vara på. Sen var hon väldigt sur och otrevlig också. Som tur var fick vi betalt direkt från farmarna så vi råkade inte ut för någon stöld från ägarna. Dock så försvann mina bästa solglasögon. Misstänker att någon plockat på sig dem. Jag skulle nog inte rekommendera working hostel till någon som funderar på farm work, utan att istället ta kontakt med en farmare direkt. Men själva farmjobbet har jag verkligen tyckt om! Jobba utomhus med kroppen varje dag i solen, komma hem smutsig och trött i musklerna. Det har verkligen varit hur kul som helst och något som jag gärna skulle göra igen, fast på andra villkor.

Jag hann även med en promenad igår. Jag tog vägen genom by och mot Mc Donalds, där vi för övrigt spenderar majoriteten av våra kvällar på grund wifi, och hamnade i en superfin park. Jag strosade omkring där ett tag, lyssnade på musik och pratade med en gammal gubbe om svårigheten att fixa cykelvägar inne och runt kring stan.

Måste även bjuda på en bild på min nya fräscha bränna. Sportbh och linne och bikini gav ett fint mönster.

Tack farmlivet för denna gång, kanske ses vi igen!

Likes

Comments

Dag fem på farmen. Efter två dagar med chili och två med stora butternut scotch(pumpor) så var det dags för något nytt. Tro det eller ej, men idag har jag plockat sten. Jo, du hörde rätt, sten. Och när jag menar sten menar jag inte de där små söta stenarna som många så trivsamt sprider ut på uppfarten framför huset. Nej, jag menar stora helvetes stenblock. Imorse blev jag, tillsammans med två andra tjejer från hostelet, upplockad av en pratglad kvinna som skjutsade ut oss till hennes och hennes mans farm. Klockan var 6 på morgonen när vi for och det tog runt 30 minuter att komma dit. Vi passerade fält efter fält med grödor av olika slag. Socker, bönor, mangos, pumpor och meloner. I gryningsljuset kändes allt väldigt magiskt på något vis. På farmen hälsade vi på bonden Jeff, fick en snabbgenomgång hur 6-hjulningen funkade och jag fick uppdraget att vara chaufför under dagen. Upp och ner längs med ett flera kilometerlångt fält åkte vi. Tjejerna bak på flaket, spanandes längs med raderna av nyplanterat socker. När de skrek stopp, stannade jag 6-hjulningen och vi hoppade ut och bar stenarna till flaket. Det var otroligt tungt och varmt. Och för att göra det ännu svårare hade vi fått en hundvalp som medpassagerare. Denna "valp" var dock stor som en fullvuxen hund. Trots det skulle den fortfarande sitta i knät, ligga över hela sätet och slicka och dregla som ett vattenfall. Uscha säger jag bara. Jag är inte den som blir äcklad lätt, men detta måste nog varit något av det vidrigaste jag varit med om på denna resa. Hundsaliv, blä jag ryser... Annars gick det ändå rätt bra. Vi samlade stenblock och svettades, som vilken annan farmdag som helst. Två gånger fastnade vi i lera, vi puttade och la stora stenar under hjulen för att komma iväg igen. Mycket spännande. Tur att jag fått testa på att köra lite fyrhjuling tidigare, annars vet jag inte hur det hade gått att styra runt på fältet. Elva timmar tog det, inklusive en halvtimmes lunch, och så här smutsig var jag efteråt:

Dålig bild, men smutsen var extrem och överallt.

Ser ni oändligheten i det där fältet? Allt såg så likadant ut att tillslut fick jag slut på saker att tänka på, det var helt tomt i huvudet, lite härlig mindfulness.

Valpen Ruby i attack vid lunchrasten.

Bonden var hur snäll som helst och bjöd på läsk och småsnackade när vi fick tid. Har var väldigt berest och berättade om alla de platser han besökt vilket verkade involvera de flesta kontinenter. Citat: Res så mycket ni bara kan ungdomar, snart är ni gifta och har barn och då måste ni vänta tills de flyger ut innan ni kan fortsätta upptäcka. Så ska jag göra, min yngsta är 12 år, så det är ett tag kvar.

Imorgon ska vi tillbaka dit och rensa ännu ett fält från sten. På ett vis ser jag framemot det, för lite trevligt var det ju ändå. Väckarklockan är ställd på 5:10 och nu ska jag sova och ladda batterierna. Hej svejs.

Likes

Comments

I morse vaknade jag av att någon sa mitt namn. Thilde, Thilde, Thiiiilde??? Jag förväntade mig se Anna nedanför sängen men där stod en annan tjej som jag kände igen från receptionen. Hon berättade stressat att en person hade blivit sjuk nu på morgonen på en farm och frågade om jag kunde tänka mig att jobba idag. Självklart sa jag ja och fick 15 minuter på mig att fixa kläder, vattenflaska, solkräm och lunch innan minibussen skulle åka från hostelet. Inte hann jag med att fixa lunch, men Anna hade redan fått jobb på samma farm så jag visste att hon hade med sig lite rester från middagen kvällen innan. I vanliga fall får vi reda på kvällen innan om vart vi ska jobba och när vi börjar, så detta var nog bara en engångsgrej.

Vi kom ut till farmen klockan 7 på morgonen. Kanske var vi runt 10 stycken som sedan blev uppdelade i mindre grupper. Jag, Anna, en tysk Natasha och en finsk Kajsa blev skjutsade ut till ett fält fullt med chili. Där skulle vi då vara hela dagen. Men när alla förutom jag fått varsin stor balja att fylla sa bonden åt mig att jag kunde gå tillbaka och sätta mig i pickupen. Jag skulle hjälpa till att vattna sockerbetorna. Först åkte vi traktor ett tag och Sibby, som bonden hette, var supertrevlig och vi pratade om allt möjligt. Sen började arbetet med att rulla ut en tjock plats tub längs med hela odlingen. I tuben fanns hål där jag skulle stoppa i små pluttar med ännu mindre hål i där vattnet skulle komma ut. Uscha vad det var hårt jobb och vad jag svettades. Sen fick vi gräva gångar för att vattnet skulle hitta rätt innan vi åkte till brunnen och satte på vattnet. Jag fick klättra upp i en stor silo och hålla emot ett rör för att vattnet skulle komma fram. Svettigt igen. Sen snubblade jag ner i en lerpöl, smutsig. Efter massa slit med vattningen blev jag skjutsad tillbaka till chilin och det var dags för rast. Sibby kom med en stor vattenmelon som han kastade ner på marken så den sprack i två stora bitar. Mm så god den var.

Själva chiliplockningen var rätt skön faktiskt. Jag hade fått låna en riktig farmarhatt från hostelet som gav skugga. Det var slitigt, men jag tyckte det var kul ändå.
Lunchade gjorde vi i ladan bredvid där några andra backpackers sorterade och packade chili och aubergine.
7-16 jobbade vi och nu är jag helt slut. Och aldrig har jag nog varit så smutsig i hela mitt liv. Det var nästan som att hela min hud blivit 10 nyanser mörkare.

Redo för första dagen.

Kajsa, Natasha och Anna på melonrast.

Mysiga ben efter första halvan av arbetsdagen. Det blev värre, tro det eller ej. Vattnet i duschen var helt svart. Nu ligger jag har i sängen på vårt rum och andas ut lite. Jag är helt slut och längtar efter sömn, men klockan är bara halv sju, så det är lite för tidigt för det.

Likes

Comments

Nu är vi påväg igen! Sju timmar med buss har vi framför oss, så skönt. Jag älskar att åka buss. Lyssna på musik, stirra ut genom fönstret och slumra till då och då. Det är som meditation på något vis. Helst skulle jag ville sitta här längre, sju timmar känns rätt lite nu faktiskt, hoppas vi blir lite försenade. Vi är påväg till Ayr, en liten stad med 8000 invånare. Om jag uppfattat det rätt så ligger den mitt ute i ingenstans, men att det iallafall ska finnas två mataffärer. Anledningen till att lantislivet kallar är farmjobb. Tillsammans med vår brittiska kompis Ben och vår tyska kompis Florian ska vi plocka mangos, avokados, meloner med mera på farmar runt om i området. Bra pengar är det, betalt för varje timme till och med. Så det blir spännande!

Cairns har varit underbart. Extremt mycket varmare än sist och vi har svalkat oss i poolen och hinkat litervis med vatten. Några av de vi träffade förra gången var fortfarande kvar och vi stötte ihop med flera som kände igen oss sedan sist. Det var kul! Denna gång var det fler svenskar än sist och vi träffade några riktigt härliga brudar som vi hängt med.

Här är några bilder från den senast veckan.

Cookie(Florian) och Anna. Snyggkompisarna.

Sangria night på hostelet.

Vår nya favoritmaträtt, kikärtsgryta med tomatsås och ris. Hur billigt som helst! En burk kikärtor går på 75 cent och en tomatkross på 1,20 dollar och det räcker till två middagar.

Sen har vi sträckkollat Svenska Hollywoodfruar, underbart men lite svenska serier. Jag har även lyckats hänga med hittills i senaste säsongen av Walking Dead, hoppas jag hittar bra wi-fi någonstans i Ayr så kan jag fortsätta.

Likes

Comments

Vi myser på, äter, badar och dansar. Som om tiden har stannat upp och vi befinner oss i något slags mellanting. Inga måsten och inga krav. Det känns fint och som något vi behöver. Vi väntar på att åka härifrån, till en mangofarm ett gäng kilometer härifrån. Det blir jag, Anna och Florian som åker dit tillsammans. Vi planerar att stanna i ungefär en månad, jobba och spara ihop pengar och sedan åka tillbaka till Cairns när Anna fyller år. Sedan ner mot Sydney. Det känns bra med ett nytt äventyr nu. Jag älskar Cairns, men det är en stad som vi kan nu. Vi gör i princip samma saker som sist vi var här och även om vi trivs hur bra som helst, så känns det som att vi är klara.

Här i Cairns har vi hittills blivit bruna(re), tränat på stans gratis pass, klätt upp killarna i kjolar och blusar för Ladies Night och unnat oss varsin glass.

Igår hängde vi med en resebyrå ut på krogen. Det är rätt vanligt att de drar ihop ett gäng backpackers och bjuder på pizza och öl. Varför vet jag inte. Men igår lottade de ut priser till alla dom var där och både jag och Florian kammade hem varsitt. Han fick en resa till Noosa och jag en till Fraser Island. Så roligt! Vi ska dit idag och snacka lite om hur det kommer att fungera.

Glada vinnare.

Likes

Comments

Under tre dagar nu, torsdag, fredag, lördag, har vi varit inneboende hos våra franska vänner. Under tiden vi var i Surfers Paradise hade de hittat en superfin lägenhet i Kanguroo Point, en promenad på 20 minuter från stan. Och snälla som de är så fick vi bo där under några dagar. Vi hann med vegetarisk tacotorsdag (imponerade med och introducerade quorn), spelade massor med kort och hängde med deras andra franska vänner. Jag önskar jag kunde mer franska än vad jag gör, det hade gjort saker så mycket lättare. Nu använder vi Google translate och deras knaggliga engelska. Men det går bra ändå.

På söndagen tog vi ett tidigt flyg tillbaka upp till Cairns. Ett beslut vi tog eftersom pengarna börjar ta slut och vi behöver ett jobb. Häruppe finns det massor med lediga jobb upptäckte vi som tur var igår. Nästan i varje skyltfönster och vid ingången till restauranger står det om lediga positioner. Sen finns det massor med farmar i området och fruktsäsongen har precis satt igång. Idag ska vi ut och söka lite.

Vi bor på samma hostel som sist och trivs väldigt bra i vårt rum. Sist vi var här träffade vi en kille som jobbade på reseagenturen mittemot och fick lösenordet till lokalens wi-fi, som på något mirakulöst sätt räcker ända in till vårt rum nu. Vilket betyder gratis wi-fi på hostelrummet! Vi bor med tyskar och holländare i ett 8 bäddsrum. Klockan är snart 11 och de flesta ligger och sover fortfarande. Snart är det nog dags för frukost/lunch, jag måste bara väcka Anna först. Höres hej!

Likes

Comments

För några dagar sedan kom våra bästa tyskar och hälsade på oss i Surfers Paradise. De har precis köpt en bil och vi tänkte att vi skulle inviga den tillsammans med en roadtrip. Så vi packade våra väskor med badkläder, gympaskor och selfiepinnen. Med One Direction på högsta volym satte vi av mot Byron Bay som är en mysig kuststad en timme neråt. Längs vägen gjorde vi ett stopp vid en regnskog och en fantastiskt blå sjö där vi badade lite.

Vi kom fram till Byron sent på eftermiddagen och hann bara med ett snabbt dopp i havet innan vi åkte upp till Cape Byron lighthouse, där vi såg solen gå ner vid Australiens östligaste punkt. Det var magiskt.

Idag åker vi tillbaka till Brisbane och stannar där några dagar tillsammans med fransoserna. På söndag flyger vi upp till Cairns igen på jakt efter ett nytt jobb.

Likes

Comments

Idag har vi varit på stranden nästan hela dagen. Vår amerikanska rumskompis Sean, från New York hängde med han också. Han har precis fått jobb som surfinstruktör och han tog med sig en bräda ner och undrade om vi ville testa. Vi är ju som sagt i Surfers Paradise och det skulle kännas fel att inte testa på åtminstone. Dessutom har jag gett mig själv en ny regel, våga testa på saker och inte vara rädd för nya och oprövade saker. Så jag sprang tillbaka till hostlet, som bara ligger 50 meter bort, och bytte om till baddräkt. Det var höga vågor och svårt att med brädan under armen ens ta sig ut en bit. Runt höger fot hade jag ett snöre som satt fast i brädan. Efter ett gång försök lyckades jag åtminstone ta mig upp på knäna trots att jag måste ha svalt hela havet. Det var hur kul som helst och imorgon ska vi försöka igen.

Sean ger mig en snabb genomgång på torra land innan det var dags för the real deal.

Det blåser förövrigt rätt mycket här och där jag sitter på balkongen känns det till och med lite kyligt. Men solen är starkare och jag har fått rejält med färg på bara två dagar. Snart ska vi på BBQ med New York och några till, kanske en tysk eller två.

Likes

Comments