Snabba ryck blir det när en är på resande fot. Efter två dagar i Siem Reap tog vi vår tältpinne och bussade ner till huvudstaden. 1,5 miljoner människor bor här, om jag minns rätt, och tempot är ett helt annat. Bilar, mopeder och tuktuks trängs på gatorna och när en iakttar är det svårt att förstå hur det inte sker krockar och olyckor hela tiden. Inget system, fordon åker upp på trottoarerna för att vinna tid och människor springer hipp som happ över gatorna. Stressigt och jag har haft en del potentiella hjärtattacker.

Här har vi ätit god mat och billig mat, badat i en infinitypool med utsikt över hela staden och besökt tempel och det kungliga palatset. Igår besökte vi Killing Fields, men det tänkte jag att jag ska skriva mer om i ett annat inlägg. Här är lite bilder från våra dagar, imorgon åker vi ner till sydkusten och Sihounkville!

En dollar för varje rätt, inte helt fel!

Kolla in elkablarna, så där ser det ut runt hela staden, men extra extremt var det nog i denna korsning.

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - click here!

Likes

Comments

Dag två i Siem Reap vaknade vi upp tidigt på morgonen för att hinna med soluppgången över Angkor, den kända ruinstaden en bit utanför centrum. Klockan var fem när vi klev ut på gatan och endast lyktorna i de svajiga linorna lyste upp den sandiga marken under våra fötter. Ingen tuktuk i sikte. Kanske går det att gå till Angkor, tänkte vi och tog upp en karta på Google. 50 minuters promenad, äsch, ingen match för oss. I takt med att vi gick började staden vakna upp, hundar skall, små butiker slog upp dörrarna och luften doftade av nykokat ris. Men efter en promenad på 20 minuter gav vi upp, vinkade till oss en tuktuk som förklarade att vi måste till en helt annan plats för att köpa biljetter till området, något som vi trodde skulle gå att köpa vid entrén. Så det var en jäkla tur att vi hittade oss en lokalbo som kunde hjälpa oss. Vi hoppade upp i vagnen och fick se både soluppgången, ett gäng apor och massa häftiga tempelruiner.

I templet var man tvungen att ha kläder som täckte axlar och knän för att visa respekt för de heliga platserna. Jag som bara har jeans och springtajts, använde en av mina klänningar som en längre kjol. Tur det, hade jag haft byxor hade ja nog smält bort.

Likes

Comments

Doften är det första som slår mig när vi kliver ut ur flygplanet, kryddig och söt. Klockan är 7:50 och det är redan 26 grader. Vi är i Siem Reap, en av Kambodjas största städer, vår första stopp under vår asienresa. Utanför står en man och väntar på oss vid sin tuktuk, han tar oss till hotellet på en rödorange sandväg mellan låga och slitna byggnader. Väl framme får vi veta att vi måste vänta fem timmar innan vi får rummet, så vi tar en tuktuk in till centrum, 15 minuter och 3 US-dollar. Vi dricker den lokala ölen Angkor, 50 cent glaset, så det blir en till, fast på en bar längre ner på gatan.

Efteråt strosar vi runt, köper lite torkad mango och kollar in färgglada kläder och väskor på marknaden. Vi hittar en restaurang med flera vegetariska alternativ och äter en sen frukost i form av vårrullar, grönsakssoppa och färskpressad guavajuice. Väldigt gott måste jag säga! Sammanlagd 12 dollar, herregud, vilken skillnad från Australien!

Tillsist tar vi en tuktuk tillbaka till hotellet, chillar vid poolen ett tag innan vi somnar på rummet vid halv fyra. Klockan ställer vi på halv sex för att hinna med en middag. Men när klockan är sju har vi fortfarande inte tagit oss upp. Vi bestämmer oss för att sova ut ordentligt för att orka med morgondagen. Vi sov ju trots allt bara fyra timmar på planet, om knappt det.

Likes

Comments

Under två veckor nu har jag börjat jobbet klockan halv åtta på morgonen. Väckarklockan ställer jag på 6:20 för att ha en marginal. Jag går upp, sminkar mig lite och byter om till jobbkläder. Sen tar jag min vattenflaska och beger mig. Första veckan var promenaden till jobbet bara en promenad, som vilken som helst, men efter några dagar såg jag mönster i allt runt omkring mig.

Jag rundar hörnet i parken och ser den lilla asiatiska tanten stretcha ut sömnen ur kroppen, längre bort joggar samma man, varje morgon, i beiga chinos. Jag fortsätter, uppför backen och genom det lilla torget där mannen med takeaway muggen dricker morgonkaffet på en mur bredvid ett nergånget café. Jag tar vägen över den stora byggnaden med ett torg på taket, utsikten är magisk, speciellt då när solen spricker fram genom skyskraporna och målar diset gult. Jag ser byggnaden där jag jobbar, World Tower, den högsta av alla. Nedanför mig ligger chinese garden och om jag skulle svänga åt vänster skulle jag hamna i Darling Harbour, men jag går uppåt mot centrum säger godmorgon och hur är läget till byggubbarna vid det stora övergångsstället. Tar rulltrappan ner i köpcentrumet där jag jobbar och får ögonkontakt med samma mackätande kille på vägen ner, vinkar till vakten vid matäffaren och svänger runt för att möta samma gamla man med den gröna tygkassen i handen innan jag är framme och stämplar in på jobbet.

Varje morgon är det samma visa, exakt likadant, hur sjukt som helst, men samtidigt så häftigt. Jag har blivit del av en vardag här, där mina rutiner krockar och smälter ihop med andras. Jag trivs så bra här, Sydney har verkligen blivit som ett hem för mig. Jag har en lägenhet här som jag delar med de underbaraste och struligaste människor någonsin. Jag har träffat världens finaste kille och har fått hur många vänner som helst. Men om en vecka är det dags att packa väskan igen och dra på en roadtrip tillsammans med mina franska vänner. Egentligen var det inte mening att jag skulle följa med utan stanna här i lägenheten den sista tiden och jobba på som vanligt, men jag blev övertalad och det ska bli hur kul som helst. Det känns såklart tråkigt att åka härifrån, men jag kommer nog åka tillbaka när vi rest klart lite. Vart jag ska bo och göra då vet jag inte än, men det löser sig. Det har det gjort hela denna resa, allt har blivit bra tillslut även när allt känts omöjligt.

Glebe, här bor jag!

  • 261 readers

Likes

Comments

Idag har vi haft en sån där skön och långsam söndag. Sara väckte mig runt 11 och sen gick vi, båda två sunkiga och nyvakna som få, till Coles för att handla ingredienser till en pannkaksfrukost. Efter över en månad som sambos var det idag dags för Sara att lämna lägenheten och flytta in hos en familj för att vara aupair åt två små pojkar under några månader. Jag hoppas verkligen allt kommer gå bra och att hon inte glömmer bort hennes fransksvenska familj här i Glebe. Sedan Sara kom in i huset har vi varit väldigt duktiga på att äta med stil. Flera gånger i veckan har vi skurit upp frukt och lagt upp sådär estetiskt "vi bryr oss inte, fast jo". Pannkakor har också blivit en hit, även om dem varierar rejält i utseende och smak pga brist på recept och mått. Så imorse njöt jag, Sara och Laura av en pannkaksbuffé med banan, jordgubbar och nutella. De andra i lägenheten var antingen på jobbet eller påväg till stranden så det blev bara vi.

Usch vilka suddiga bilder det blev.

Efter det chillade vi bara i sängen, lyssnade på musik och pratade tills det var dags för Sara att ta sin packning och bege sig. Jag träffade pappan och båda pojkarna och alla tre verkade hur goa som helst, jag tror att hon kommer få det jättebra! Resten av dagen hängde jag med Laura, vi solade i parken, gjorde pommes och skrev vykort. Nu är hon och träffar en kompis och jag sitter här och äter soppa och lyssnar på musik. Snart ska jag nog gå ut och gå en sväng, har varit alldeles för slö idag och det pirrar i benen.

Likes

Comments

Som jag skrev i det förra inlägg så har jag varit i Auckland, Nya Zeeland under en vecka. Egentligen så var det inte tänkt som en semester, utan som en flykt för fransosen Jordan, vars visum gick ut i fredags. Så jag hängde med i jakt på ett nytt. Till Australien kan en resa och jobba under ett års tid på ett så kallat Working Holiday Visa, ett sådant som jag har. Och jobbar en inte på farm under 88 dagar för att få ett år till, så måste en lämna landet. Eftersom han bara fixat 2 dagar på en jordgubbsfarm var han tvungen att ansöka om ett turistvisum för att få stanna kvar den sista tiden. Det fixade vi enkelt första kvällen och var sedan dess varit världens bästa turister. Sjukligt effektiva, klivit upp tidigt nästan varje morgon och knäppt turistiga bilder. Första dagen gick vi bara runt i Auckland centrum och spanade in staden. Den ser väldigt stor ut på håll, med höga byggnader och en stor hamn. Men själva staden känns liten när en går runt. Vi tog en Nya Zeeländsk öl, en kaffe och en varsin sallad på ett mysigt café som vi under den här veckan hann bli stammisar på.

Resten av dagen fortsatte vi att strosa runt utan något direkt mål, väldigt skönt. Det är en aning kallare här än i Australien, och på kvällen blev det till och med lite kyligt. Från våra vänner kvar i Sydney har jag hört att det varit över 30 grader nu under veckan, helt galet, och nästa vecka ska det bli uppåt 40. Usch, då går jag och gömmer mig i en sval källare eller håller mig inomhus i ACn.

Dag två bestämde vi oss för att hitta en sån där vykortstypisk Nya Zeeländsk kulle. Så vi kollade kartor och lyckades ta oss till en vulkan, Mt Eden. En väldigt fin kulle med utsikt över hela Auckland. Vi bestämde oss för att gå tillbaka sista kvällen, köpa med oss mat och kolla in solnedgången.

Dag 3, i söndags, gjorde vi faktiskt inte ett skit, jätteskönt. Vi sov till klockan ett på eftermiddagen och gick sedan in till stan och tog en kaffe. Det regnade och var ruskigt, en perfekt dag för att bara ta det lugnt.

I måndags klev vi upp tidigt, klockan 6 på morgonen, för att ta en dagsutflykt till Rotoroa, en av de små öarna utanför Auckland. Det var faktiskt en spontanare som vi bestämt oss för kvällen innan och vilken tur att vi gjorde det. Ön var helt fantastiskt, verkligen ett paradis. Vattnet var klarblått och stränderna vita. Vi vandrade runt ön, knäppte massor med kort och hade det allmänt mysigt.

Dagen efter åkte vi till HOBBITON, världens finaste inspelningsplats där Sagan om Ringen- och hobbitfilmerna spelades in. För mig som inte sett någon av filmerna (om en inte räknar med det tappra försöket jag gjorde tillsammans med Greta då vi båda sov oss genom hela första Sagan om ringen eller den gången då jag däckade efter 20 minuter av Hobbit på bio) kändes det mer som en kul grej att göra när vi ändå var i närheten. Jordan var desto mer peppad och hade bättre koll på filmer och scener. Så vi tog en buss på 3 1/2 timme till en liten stad som hette Matamata. Av någon anledning hade bussbolaget bokat in oss på en buss som skulle komma fram 10 minuter efter att vår guidade tur skulle börja, så den missade vi. Men det löste sig smidigt när vi väl kom fram till turistbyrån där en snäll tant hjälpte oss. Egentligen spelade det ingen roll att jag inte visste något om platsen, det var fantastiskt fint och häftigt att se ändå. Runt om själva hobbitonbyn sträckte sig gröna mjuka kullar där får betade. Det var verkligen bilden av det typiska Nya Zeeland.

Sen blev det onsdag och sista dagen. Vi vaknade sent och drog iväg till Mission Bay och åt nachos och tacos på strandpromenaden. Sedan gick vi in till centrum och köpte med oss chips och pepsi och gick upp till vulkanen igen. Det var lite molnigt och kyligt men det gjorde inte så mycket, det var mysigt ändå. Vi hade snott med oss en handduk från hotellet som vi satt på och såg solen gå ner bakom bergen. Fint.

Nu är vi hemma igen. På kvällen efter flyget firade med mexikanskt party och tacos tillsammans med ett gäng kompisar, hur kul som helst! Det måste vara en av de roligaste festerna vi haft.

Likes

Comments

Hej alla ni fina människor, ni som jag kommer ihåg och tänker på varje dag. Frågan är om ni kommer ihåg mig, så tyst som det varit ett tag. Thilde heter jag iallafall, jobbar och bor i en lägenhet i centrala Sydney tillsammans med två svenska tjejer och 6 fransoser. Resandet ligger för det mesta och vilar i min tomma resväska i garderoben och jag lever ett helt annat liv här än hemma. Nya arbetskollegor, middagar med nya vänner och fredagsmys med en annan familj jag själv skapat. Hela grejen är helt sjuk faktiskt, här är jag, promenerar till operahuset när jag vill, tar en öl på en terrass efter en dag på Bondi Beach. Ibland måste jag påminna mig själv om att det här faktiskt är min verklighet.

Jag jobbar kvar på samma jobb, det lilla italienska caféet där jag trivs hur bra som helst. Jag har fått in rutiner, kommit mina kollegor närmare och blivit en i gänget. Jag har blivit ett proffs på att förstå alla knäppa kaffevarianter som folk beställer här. Det är faktiskt helt otroliga beställningar som jag får. Om jag själv vill knasa till det lite extra under en fika så beställer jag en latte istället för en svart kaffe, något som jag tror de flesta av er där hemma också gör. Men här är det extremt. En vanlig order jag brukar få på mornarna är: en medium soya latte med tre skedar socker, koffeinfri, extra varm och som bara ska fylla koppen till hälften. Och resten av ordrarna skiljer sig inte särkilt mycket från denna. Det är nästan att jag blir lite chockad när någon kommer och beställer en normal jäkla kopp svart kaffe. Men till någon nytta kommer väl all denna nya kunskap vara, hoppas jag.

I lägenheten bor vi som sagt 9 personer nu. Rätt mycket för en trea, men det går väldigt bra. Vi turas om att sova i sängarna så ingen stackare måste sova på bäddsoffan hela tiden. Nästa vecka är det min tur att flytta ner. Egentligen har jag ingenting emot det, bara jag har någonstans att sova. Men jag trivs verkligen med alla människor, vi är en konstig mix men alla är jäkligt härliga och vi har kul ihop även om det ibland kan vara svårt att förstå varandra.

Jag ska skärpa mig med skriveriet, jag lovar. Jag håller faktiskt på med ett inlägg om Nya Zeeland där jag just nu befinner mig under en veckas semester, så förhoppningsvis kommer ni kunna läsa om det snart! Hare fint så hörs vi.

Likes

Comments

Igår efter jobbet så åkte jag och fransosen Jordan på utflykt. Vi lånade en kompis moped och körde ut till Manly, en resa på drygt 35 minuter. Det var helt sjukt varmt igår, vinden var stekhet och luften kvav men ingen sol syntes till, fruktansvärt jobbigt. Vi parkerade mopeden och strosade runt i Manly ner till Shelly Beach där vi hade tänkt att bada. Men han hade glömt sin handduk och vattnet var alldeles för kallt, så vi satt på stranden och lyssnade på musik istället. Stranden var superfin och inte särskilt mycket folk, kanske var det för att det var både vardag och eftermiddag. Dit kan jag definitivt tänka mig att åka igen, en dag med mera sol isåfall.

Sen började det regna och vi bestämde oss för att det var dags att åka hem. Eftersom vi råkat hamna på motorvägen på vägen dit bestämde vi oss för att pröva en annan som enligt gpsen skulle ta 45 minuter. Men vi tänkte, "äsch, det blir en roadtrip". Dock så hamnade vi i värsta ovädret. Regn och vind hela vägen hem, vi blev dyngsura. När vi kom hem blev det te och TimTams framför tvn tillsammans med Anna och våran nys inneboende Sara. Vi träffades på språkresan jag var på för 5 år sedan och nu är vi här tillsammans igen. Hur kul som helst! Just nu håller vi på att göra oss i ordning för att gå ut på korgen. På torsdagar är det extra kul och extra billigt. Men innan vi går måste vi vänta in Anna som stänger på jobbet idag, hon slutar förhoppningsvis om en timme. Duktig tjej.

Likes

Comments

Imorse vaknade jag upp med värk i huvud och kropp. Rummet kändes som om det höll på att koka upp och att värmen kom inifrån mig själv. Klockan var 10:50 och jag måste ha sovit mer än 10 timmar den natten, plus de 4 timmar jag sov framför tvn kvällen innan. Något var inte riktigt som det skulle. Jag fick i mig en macka, som Anna fått med sig efter en stängning på jobbet, och hann vinka av henne innan hon skulle dit igen. Själv var jag som tur var ledig idag. Jag gick och la mig igen och sov tills nu, kl tre på eftermiddagen. En av fransoserna väckte mig och servade med vatten och tabletter innan han själv gick iväg till jobbet. Nu sitter jag här i fotöljen och dricker te och äter banan. Jag är hungrig, men allt porslin och alla bestick är i diskmaskinen och vasken är överfylld med disk. Och jag har ingen som helst ork. Tvätten från igår måste vikas och resten i maskinen hängas. Jag vill inte vara vuxen idag, utan bara krypa ner i sängen och stanna där hela dagen. Usch, nu längtar jag efter mamma och pappa, någon som kan ta hand om mig när jag är sjuk eller åtminstone någon som kan klappa på min panna med en sval hand. Hoppas Anna kommer hem snart.

Men nu när jag ändå skriver kan jag ju ta om berätta om något roligt som vi gjorde igår. Efter jobbet mötte jag upp med Anna och Björn, kille som jobbar på samma fik som oss, och tog bussen ut till Coogie. En förort raka motsatsen till Sydneys höga puls. Det kändes som en liten semesterort med små restauranger och turistbutiker intill stranden. Därifrån sträcker sig iallafall en fantastisk kustväg hela vägen till Bondi som vi hade bestämt oss för att gå. Vi vandrade på klipporna som hängde ut över havet. Det blåste lite så vi vågade inte riktigt gå längst ut till klippkanten, men det var fantastiskt fint ändå. Vi hade hört att vandringens var runt 2,6 km lång, men vägen verkade aldrig ta slut, så efter 2 timmar gav vi upp, letade upp en busshållplats och tog bussen tillbaka till Sydney. Vi fick några fina bilder iallafall.

Någonstans i mitten av vandringen kom vi fram till en kyrkogård. Det var nog bland det sjukaste jag sett i hela mitt liv. Vita, enorma gravstenar täckte ett enorm fält. Statyer av änglar, fåglar och avbilder av Jesus och Maria prydde tusentals familjegravar. Det kändes som en skräckfilm, inte alls vackert som det kanske var tänkt att det skulle vara. Vägen gick rakt igenom gravarna, vi såg namnen, läste citat som de efterlevande tyckt sig varit passande. Häftigt, men väldigt läskigt.

Nu ska jag ta mig ett bad, dricka en kopp te till och hoppas på bättre tider. Puss hej!

  • 515 readers

Likes

Comments