Header

Psykiskt, Vardag, Vården

Hej kompisar.

Det var ett par dagar sen nu. Jag har känt mig extremt "off". Som en bakfylla som aldrig går över och en bakfylla där man inte har fått glädjen kvällen innan. Huvudvärk och ångest. Nedstämdhet och självskadetankar varvat med självmordstankar. Men de tankarna har ändå varit lugnare än de brukar. Förmodligen pga (eller tack vare beroende hur man ser det...) att jag absolut inte vill "ge efter" för självmordstankarna så här innan jul. Det får bara inte hända.

Jag har inte orkat göra så mycket de senaste dagarna. Jag har hållt min "lägsta nivå" vilket innebär att vakna, gå upp, frukost, nödvändiga saker, bädda sängen. Till och med det har varit kämpigt men jag har gjort det.

Jag tror jag börjar ge upp på ett "normalt liv". Jag mår typ som jag gjorde innan jag föll till avgrunden trots att jag nu jobbar med mig själv med hjälp av ssk och medicin. Ärligt tror jag inte på att jag kommer få det liv jag önskar. Jag kommer inte kunna ändra hela mitt introverta jag och bli extrovert. Jag kommer nog aldrig kunna hålla kvar vänner särskilt bra, om jag ens får några. Pojkvän vet jag inte ens hur det ska gå till.

Jag tror jag bär på en stor sorg över att livet inte varit som jag velat hittills. Och en stor sorg att jag nog saknar orken att förändra det till ett liv jag kan accepterar. Kanske blir det lättare om jag får råd att flytta hemifrån? Så att jag vågar vara vuxen på ett annat sätt? Jag vet inte och jag gillar inte att inte veta.

Men jag lever. Eller existerar.

Jag var hos ssk idag. Vi pratade om mina tvång. Det är väldigt mycket lättare att prata om (även om jag känner mig knäpp när jag säger det högt) än det depressiva. Men samtidigt är det lite jobbigt för det verkar som om vi börjar komma mot slutet av våra samtal. Det känns som om vi börjar knyta ihop det depressiva och ångesten. Då är det inte så mycket att prata om. Det skrämmer mig lite samtidigt som det ändå känns "skönt". För då behöver jag inte längre utmana mig själv men samtidigt vet jag att risken finns att det slutar med att jag inte finns till längre.

Jag nämnde mina funderingar om att sluta med medicin. Även om ssk är lite mot medicin så tycker hon inte jag ska sluta då de kanske håller näsan över vattnet. Men jag är ändå osäker. Men jag har ändå inte tänkt sluta nu vid jul då jag inte vill förstöra julen med utsättningssymptom också. Så ja....

Bild: depressivadöden
Nu är jag återigen trött och huvudvärk. Som en bakfylla. lol.

Hoppas du får en fin dag, kram❤️

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - Click here

Likes

Comments

Jag vet inte riktigt hur jag ska förklara det på något annat sätt.

Likes

Comments

Tankar, Texter, Tips

Inatt var det jobbigt. Jag hade väldigt mycket ångest inför dagens möte. Jag grät, och grät och grät ända in på småtimmarna. Det var tufft. Riktigt jävla tufft. Tankarna var mörka. Jag hade tankar på att bara avsluta allt. För det var så jobbigt. När jag är så otroligt ledsen så vill jag lyssna på ledsam musik för jag behöver bara få ut allt så att jag blir utmattad och kan, i bästa fall, somna. Efter ett tag av klickande på rekommenderade videor så kom dessa upp. Anhöriga som pratar om deras nära som tagit sitt liv. Jag grät ännu mer. Och lite till. Och ännu lite till.

Jag vet att alla har olika grader av stöd. En del har nära kontakt med både vänner och familj. En del har god kontakt med vänner, en del med familj, en del halvbra med familjen och inga vänner och en del utan något stöd alls. Jag vet att min familj älskar mig trots att vi är sjukt dåliga på att prata och trots att jag inte känner mig hemma i familjen. Därav hjälpte dessa mig. Det gjorde ont, fruktansvärt ont, men det fick mig att få perspektiv. Visst försvann det perspektivet idag när jag vaknade och jag hade återigen självmordstankar men just igår så gjorde det nog ändå att jag inte gjorde mig själv något. För jag fick se smärtan i anhörigas ögon, deras darrande röster och leende som fick dölja den oändliga saknaden. Jag tycker båda är fint gjorda. Ärliga. Svåra. Men ändå fyllda av kärlek. Och något slags hopp i allt det jobbiga.

Också en låt för dig som kämpar. En låt för mig som kämpar.

Du är värdefull och jag hoppas att både du och jag snart kan ta hand om oss själva så som vi tar hand om andra och älska oss själva så som vi älskar våra medmänniskor. <3

Likes

Comments

Tankar, Vardag, Psykiskt

Hej på er❤️

Jag har varit på möte med af och FK + ssk var med. Det gick bra. Jag skrivs in i samverkan och ska komma igång med arbetsträning i januari (eftersom det inte händer så mycket nu vid jul). Ingen panik över det faktiskt.

Nu till en annan sak. Jag vill verkligen sluta med mediciner. Jag har slarvat väldigt med mirtazapinen då jag gick upp i vikt och var hungrig KONSTANT. Det har inte gett några större problem än att jag sover lite senare och har svårt att somna om jag har något viktigt dagen efter. Men så har jag haft det typ hela livet så det är inget som beror på medicinen. Däremot så är venlafaxin ett helvete. Jag har missat någon dag och fy fan vad dåligt man mår då. Man kan sitta och kolla på världens gladaste film och brista ut i gråt åt en sång också kan man bli paranoid också stötar i huvudet också kommer man på när allt känns 1000 x värre att man glömt ta den "lilla" tabletten. Men jag mår inte bättre än innan medicin. Nu är jag fruktansvärt yr till och från, speciellt när jag tränar. Och jag tror det beror på medicinen alt hjärntumör. Så jag ska nog ta upp det med ssk igen på måndag. Förra gången sa hon ju att jag skulle fortsätta men nu känner jag bara nej. Kanske ändrar jag mig snart igen (ska ha mens snart så då brukar jag vilja skita i allt) men jag känner att jag inte vill ta piller längre. Speciellt när jag har denna jävla ångest och nedstämdhet kontant ändå.

Läkaren säger att medicin endast är en krycka men just nu känner jag mer att det är som ett gammalt plåster som bara infekterar. Men jag är rädd. De där utsättningssymtomen jag fått efter en dag är fan hemska, tänk efter flera dagar? Suck. Önskar typ att jag aldrig börjat med dem. Visst jag kanske hade varit ännu sämre men vem vet, jag kanske hade mått bättre?

Nu ska jag återgå till mitt ångestfyllda tillstånd och försöka intala mig själv att allt kan bli "bra". Fy fan.

Likes

Comments

Tankar, Om mig

Jag har alltid tyckt väldigt mycket om att skriva. Jag började väl i princip skriva innan jag började prata (lite överdrift). När jag gick ut gymnasiet så pratade jag lite med min syster om att anmäla mig till en journalist/skrivkurs. Det blev aldrig av i och med raksträckan in i depressionen men längtan finns ändå kvar.

Tänk att få skriva på dagarna. Om viktiga saker. Om mindre viktiga saker. Jag tror det som stoppar mig bortsett från min psykiska (o)hälsa är att jag inte riktigt tror på mig själv. Och för att jag gillar att ha "säkra" jobb. Jobb där jag vet att jag klarar av kraven och där jag inte blir bedömd då det är enklare arbetsuppgifter. Men längtan finns.

Jag har tre saker jag skulle vilja göra.
- Bli journalist (krönikör osv osv)
- Jobba med människor som behöver hjälp på något sätt. Funktionsnedsatta, barn osv osv.
- Köpa en gård där jag kan adoptera slaktdjur och andra utsatta djur. Rehabilitera dessa och sen, i möjlig mån, ta dit personer som hamnat utanför samhället. Så att de skulle kunna få en meningsfull sysselsättning genom att hjälpa till samtidigt som djuren får ett värdigt liv.

Om pengar och psykiatriska problem inte fanns tror jag att det hade varit min väg redan nu. Kanske kan jag klara det bara det att vägen blir väldigt mycket krokigare? Men att ha drömmar är viktigt. Ofantligt svårt när dödstankar är så närvarande men så viktigt.

Ta hand om varandra, kram❤️

Likes

Comments

Psykiskt

Tre sammanbrott. Tre panikattacker. Tre gråtattacker. Två självskador. Pillerräknande och en timma.

Ingen är hemma just nu och det är jobbigt men samtidigt skönt. Jag kan gråta så högt jag vill. Prata med det som gör ont. Be det sluta. Samtidigt skulle jag behöva stöd.

Jag fattar inte hur man kan åka rakt ner i ett jäkla gyttjehål utan grund. Hur länge orkar kroppen ens må såhär? Jag läste att man kan dö av "brustet hjärta".

Jag är så utmattad. Förstörd.

Mamma bad alla skriva en önskelista. Det enda jag önskar mig är att få må bra. Inget annat.

Likes

Comments

Tankar

Jag gick på samtalet. Fick jag ut något? Inte direkt. När jag mår såhär så kan jag inte tillgodogöra mig dessa kbt-tekniker. Allt känns bara onödigt.

Det här med alternativa tankar känns dock onödigt alltid. För det känns bara som om man lurar sig själv.
Tex: jag är livrädd att mina föräldrar ska dö.
Alternativ tanke: De är inte särskilt gamla.
Nej men va fan, det spelar ju ingen roll. De kan dö när fan som helst och mamma har fysiska sjukdomar som förkortar livet.

Ex. Jag kommer aldrig må bra.
Alternativ tanke: hur kan jag veta det? Kanske jag mår bra snart?
Ingen kan veta framtiden men jag använder mig av mina erfarenheter och de är bara mörker så hur fan ska jag kunna övertala mig själv att jag kan må bra?

Ex. (För att minska kontrolltvång) Det kommer börja brinna om jag inte kontrollerar det en extra gång.
Alternativ tanke: Jag stängde av så det är lugnt.
Tänk om jag den gången faktiskt glömde det och huset brinner ner? Hur lever man efter det?

Jag är nog en obotbar pessimist av naturen.

Likes

Comments

Denna dagen börjar inte bra. Ångest. Hackar tänder. Gråter. Skakar. Fryser. Svettas.

Fan.

Likes

Comments

Vardag

Godmorgon på er kompisar! Hur mår ni?

Jag har legat vaken sen klockan fem då jag vaknade av drömmar och behövde gå på toa sen kunde jag inte somna om. Så fyra timmars sömn. Jag har noll lust och motivation att ta mig psykiatrin idag. Förmodligen pga min ovilja till social interaktion och mitt sämre mående i nuläget men jag behöver medicin så jag måste ta mig dit oavsett.

Det känns som om jag skulle kunna somna nu då tröttheten är stor men då kommer jag säkert försova mig så det är nog bäst att försöka hålla sig vaken också får jag sova efteråt om det skulle behövas.

Jag funderar på att testa att göra en seitan'skinka' om orken finns senare idag. Jag funderade på att göra det förra året vid jul men det var så mycket jag hade att göra då så det hanns inte med. Men vi får se.

Hoppas du får en fin dag❤️

Likes

Comments

Tankar, Om mig

Det är svårt att veta. Jag vet inte vem jag är. Jag vet inte vad som är sjukdom och vad som är jag. Men saker jag vet att jag är, är:

- Snäll
- Omtänksam
- Kreativ
- Musikalisk
- Djurvän
- Duktig på att laga mat (nåja, ibland iallafall)
- Duktig på att baka
- Tänkare

Och framförallt,
- Jag är älskvärd trots att hela jag säger annat. Jag är älskvärd. Jag är värd att få känna samma omtänksamhet jag ger andra. Jag är värd att må bättre.

Så spelar det någon roll att jag inte vet vem jag är? Jag vet ju faktiskt en hel del. Saker jag tycker är viktiga. Jag vill bli bättre på att inte värdera mig själv efter mina prestationer. Jag vill inse att jag är bra även när jag inte ens orkar ta mig upp ur sängen. Ibland får det räcka och ändå vara tillräckligt. För jag måste inse att jag är tillräcklig.

Likes

Comments

Första december. Det är med blandade känslor jag skriver det. Jag brukar tycka att detta är en mysig tid men jag vet inte. Jag tycker allt socialt är jobbigt och motivationen att göra saker är inte på topp så att säga.

Idag vaknade jag med väldigt mycket ångest. Nu önskar jag att jag hade någon ångestdämpande men nej läkaren har inte skrivit något så japp..... Jag vill bara känna lite lättnad så jag orkar göra saker utanför hemmet även dessa dåliga dagar.

Planerna för dagen är iallafall att städa klar mitt rum och sätta upp julstjärnor. Sen ska jag också kolla på julkalendern. Förhoppningsvis orkar jag mig ut på en löparrunda då jag inte tränat "tillräckligt" denna veckan och det är förmodligen en anledning till att mitt sötsug är extra närvarande. Jag har börjat undvika gruppassen, förmodligen är det en indikation på att jag mår sämre. Jag orkar inte med det sociala. Likadant i onsdags då jag inte kom iväg på kören. Så jag börjar känna utkastade pengar då gymmet ligger några kilometer bort vilket också sätter käppar i hjulet när ett annat gym ligger typ 500 m bort (dock utan gruppass). Jag får väl försöka komma tillbaka när knoppen inte är paranoid bland människor igen. Hoppas det går fort (iallafall att jag kan åka och använda löpband/crosstrainer/spinningcykel).

Jag ska också pyssla lite då jag köpte en "pysseladventskalender" och julpyssel. Så där har jag en del jag kan jobba på för att hålla tankarna i schack. Sen hoppas jag att mina sista paket från wish snart trillar in då det ska bli julklappar.

Ha det bra. Kram! ❤️

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - Click here

Likes

Comments

Om jag hade haft ett somatiskt sår hade jag nog förblött ikväll. Jag hade nog dött av blodbrist.

Jag önskar att jag var död. Jag önskar att jag kunde slippa detta. Om någon hade gett mig en knapp där alla minnen av mig raderas ur min familjs huvud, hade jag inte tvekat. Då hade jag inte existerat i det vi kallar livet längre.

Orken och motivationen sviker mig. Träningen hamnar efter, maten ersätts med kakor, hygienen försämras.

Jag önskar att jag var somatiskt sjuk istället. Det hade varit lättare för då hade jag varit snällare mot mig själv. Det hade varit finare utåt sett också. Mamma "ljuger" när gamla jobbarkompisar frågar vad jag gör nu för tiden. Jag vill att hon ska ljuga för jag vill inte att de ska veta men jag vet att om jag hade haft brutna ben över kroppen så hade hon inte ljugit. Jag hade heller inte haft något problem med sanningen.

Det finns fina och fula sjukdomar. Inte så att någon är bättre men att samhället ser på det på olika sätt. En som har överlevt cancer får bättre reaktioner än en som överlevt ett självmordsförsök. En person som har en muskelsjukdom får bättre reaktioner än en som lider av schizofreni.

En utmattningsdiagnos är mer "accepterat" än en "simpel" depressionsdiagnos. Av den enkla anledningen att då har man minsann varit så jäkla duktig så länge.

Jag hoppas att jag inte trampar någon på tårna, det är inte min mening. Och jag har aldrig haft cancer eller någon muskelsjukdom så jag vet inte om det stämmer men om jag ser mig omkring är det uppfattningen jag får. Likadant med personer som har haft en utmattningsdiagnos i min närhet. Och när jag säger att jag jobbade mycket och inte fokuserade på mig själv så får jag väldigt olik reaktion.

Det var bara lite kvällstankar såhär när jag ligger här i sängen med våta kinder. När varje andetag gör ont. När varje andetag måste tystas ner för att inte väcka uppmärksamhet. När tankarna svävar iväg mot destruktiva viljor.

Jag önskar bara att de bra dagarna kunde vara några fler. För det är väl ändå inte "livet" att de dåliga dagarna är långt fler än de bra?

Likes

Comments

Hej kompisar! Hur mår ni?

Jag mår la sådär. Det är jobbigt både psykiskt och fysiskt. Jag var iväg på gymmet för att få ner ångesten lite men kroppen orkade inte riktigt fysiskt idag heller. Så nu har jag huvudvärk.... Mamma tror att det kanske är blodtrycket som spökar. Jag har ju haft, i omgångar, högt blodtryck och "normalt" ligger jag lite högre än en person som är så pass fysisk aktiv som jag är bör göra. Det är förmodligen genetiskt då min storebror som är mer vältränad än gemene man, också har högt blodtryck i omgångar. Så jag funderar på att be ssk ta blodtrycket på mig då venlafaxin kan ge höjt blodtryck. Sen kan det ju bero på att jag misshandlar min kropp i omgångar också. Så förmodligen lite av allt. (Och även kanske lite förskylning på G)

Igår kväll så fick jag något ryck och började städa. Men energin tog slut efter inte särskilt lång tid så nu är det än mer kaos på mitt rum.

Men jag ska ta det i omgångar så lär mitt rum vara det renaste det varit under hela min livstid. Så det blir nog bra.

Tills vi hörs igen, ta hand om dig ❤️

Likes

Comments

En ny dag. En ny dag av hopplöshet. Som ni kanske märkt så har jag haft en del bättre dagar den senaste veckan men idag kom dippen igen. Jag är så fruktansvärt trött på att det alltid blir såhär. Att efter bra kommer dåligt. Jag hatar det. Hatar. Hatar. Hatar. Det är inte konstigt att jag är rädd för att känna av det bra när det alltid blir dåligt efter.

Jag har gråtit två gånger idag redan. Det känns som om jag inte riktigt får syre men jag är rätt säker på att det är psykiskt då jag började gråta när jag sa det till mamma (jag gråter i princip aldrig om det är rent fysiskt jobbigt). Men ja. Det är som det är.

Bild: @depressivadöden

Jag fick hem temporära tatueringar från wish häromdagen så de testar jag för fullt för att förbereda mig för den permanenta!!! Lite kul i det dåliga iallafall.

Likes

Comments

Jag är så jäkla trött idag. Jag har sovit rätt lite de senaste dagarna så nu kommer väl det ifatt. "Speedad" = minskad sömnbehov = kroppen tar igen det senare. Jag somnade runt 02 inatt och skulle upp vid halv nio då jag skulle vara på psykiatrin vid 09:15. Jag försov mig till 08:45 så fick stressa en del.

Idag kändes det dom ett givande samtal. Vi kom in på "tvångshandlingar" (kontrolltvång) och automatiska tankar. Det är sånt som har funnits med mig i många år och även något min mamma håller på med så det har inte känts särskilt "onormalt" för mig. Men det är nog inte särskilt normalt att kontrollera så att ugnen är av minst 4 gånger. Eller känna så att man låst dörren minst 3 gånger tex. Också katastroftankar. Så som att om jag kör bil (jag har ej tagit körkort av denna anledningen) så kommer jag 100% råka köra på någon också kommer den dö. Eller att min familj kommer dö, alla på en gång.

För en kvart sen fick jag även samtal från läkaren. Jag vet inte varför men jag blir alltid lite provocerad av att prata med honom. Han tar alltid upp "handlingar gör att du mår bättre". Vilket jag tycker är så himla konstigt. Det är som om jag gör det när jag mår dåligt så gör jag "fel" (alltså att det inte är rätt sak för mig) men om jag gör samma sak när jag mår bra så är det absolut den handlingen som gör att jag mår bättre. Snark..... Jag får iallafall sjukskrivningen förlängd tills mitten på januari nu så att allt med FK och af kommer igång.

Tills vi hörs igen, ta hand om dig, kram❤️

Likes

Comments

Jag har egentligen inte en "löparkropp". Jag kommer aldrig (på hälsosamt vis) kunna bli så pass smal som de allra flesta långdistanslöpare är. Det är liksom en genetiskt omöjlighet för mig. Jag har större höfter och jag (och typ alla i min släkt, speciellt kvinnorna) får kämpa för att hålla en hälsosam vikt.

Jag kommer ihåg när jag som (ca) 14 år skulle börja springa hemma pga den idiotiska idrotten och att man var tvungen att springa på en viss tid för ett visst betyg. (Jag hatar fortfarande den "regeln". Sämsta i världen. Jag, tex, kunde simma snabbare än i princip alla i min klass men på simning fanns ingen regel. Men på löpningen, då skulle man springa under en viss minut....). Jag var överviktig då och det slet på knän osv. Jag klarade inte ens att springa 500 meter typ. Detta gjorde, såklart, att jag alltid tappade motivationen och att jag idag kan säga att jag GILLAR att löpträna är för mig ett jäkla under.

Jag springer inte snabbt. Jag orkar inte springa särskilt långt. Men vad gör det? I dagsläget orkar jag springa tre kilometer på ca 20 minuter. Utan att stanna. Jag har blivit bättre på att inte jämföra mig med andra. Jag vet att för de allra flesta är detta typ en "nybörjartid" och ibland kan jag bli ledsen när jag ser alla som springer trean på typ 12 minuter. Men jag försöker se det från mina förutsättningar. Att ha kommit från 500 meter och avsky löpning till tre kilometer och gilla löpning tycker jag är jäkligt bra. Speciellt med alla dagar där motivationen varit noll och löparskorna legat på hyllan i någon månad då och då.

Jag är fan stolt.

Likes

Comments

Hej på er! Det har ekat tomt här några dagar nu. Jag har helt enkelt inte haft något speciellt att skriva också har jag varit speedad. Så har haft annat för mig.

Jag börjar få "problem" med mitt pengaspenderande. Det är sånt jag inte är familjär med då jag alltid varit den som varit lite för sparsam. Jag tror det är medicinernas fel som gör att jag inte riktigt ser konsekvenserna, blir mer impulsstyrd och även, i omgångar, smått "hypomanisk" (som sagt vet jag inte riktigt). Innan har det inte riktigt påverkat mycket då jag inte rört mitt sparkonto. Nu har pengarna börjat minska även där.

Jag skäms en hel del över detta då jag tänker att "sluta bara handla för fan". Men det GÅR JU INTE. Jag vet inte varför. Det är som om jag måste köpa allt. NU. PÅ ENGÅNG. Inte om en vecka eller så utan NU. Jag har nog gjort av med mer de senaste månaderna än vad jag gjort på år innan.

Jag funderar på att ta upp det med ssk imorgon. Se om det kanske är läge att sätta ut medicinerna även om de håller mig över ytan. För om jag handlar upp pengarna så kommer ännu ett orosmoment upp. Men jag vet inte, kan man prata om sånt med sjuksköterskan? Ekonomi? Det har ju definitivt med mitt psyke att göra då detta inte är normaltillståndet för mig. Så ja, jag får nog ta upp det trots skammen. För annars går jag nog i personlig konkurs snart....

Ta hand om dig, kram❤️

Likes

Comments

Jag beställde (b.la) ett halsband från wish när jag hade mina "hypomaniska" (Lite Osäkert vad det var men enligt ssk så drog det ganska mycket åt det hållet) dagar och jag skulle köpa ALLT. En del kunde jag avbeställa och en del kunde jag lämna tillbaka men det mesta kommer jag få pröjsa för (hejdå pengar) men tur då att jag ändå beställde en del saker som inte är helt värdelöst. Typ detta halsbandet. Ett semikolon. Jag har ju tänkt tatuera in det men inga tider, inga pengar = jag får vänta lite. Så nu har jag ett runt halsen iallafall! 😌

Snart ---> kör!

Likes

Comments

En ny dag. Det känns ändå bra. Jag är relativt gla'. Som om det vore en julaftonsda'. En kall decemberda'. Låter det bra? Vad gör ja'?

Såhär ser det ut utanför mitt fönster idag! Snö gör något med mig. Jag känner mig lite mer glädje över att leva. Så det är ju nice. Dock är det plusgrader så det lär försvinna snart. Pessimisten i sitt esse.

En "intressant" sak. Jag kommer ihåg Britney Spears psykiska "sammanbrott" 2007-08. Jag tycker det visar att man kan ta sig upp igen. Även om jag inte är insatt i henne så verkar det som om hon verkligen har kommit tillbaka till livet. Det tycker jag är häftigt!

En dag i taget. Ibland en timme i taget. För att våga känna glädje. Lättnad. Inte tänka för mycket när kraschen kommer. Svårt men det är så man (jag) får försöka göra.

Jag ska till gymmet snart. Jag har en del generell ångest så jag måste köra slut på kroppen lite för att hålla det under kontroll iallafall. Skönt att jag har gymkort då det är snö everywhere och de har inte skottat så springa hade jag knappt kunnat göra.

Vad ska du göra idag? Kramar ❤️

Likes

Comments

Jag drömmer otroligt mycket. Det har jag alltid gjort men jag har aldrig haft några större problem med att komma ihåg om det var dröm eller verklighet. Nu så är det svårt. Jag kan drömma att jag har haft läkarsamtal och när jag vaknar undrar jag var (tex) den nya medicinen egentligen är. Jag kan drömma att jag skickar iväg ett meddelande till någon och sen blir irriterad över att inget svar kommer, trots att det bara var i drömmen. Jag kan drömma om att jag ska iväg någonstans och sen i vaket tillstånd så kan jag förbereda mig och tillslut kolla i mobilkalendern för att se efter tiden, men då finns inget?!

Jag tycker inte om det. Det är läskigt att inte lita på sina minnen/tankar. Jag har märkt att jag numer tänker efter extra gånger bara för att jag ska vara säker.

Är det någon som har något tips hur jag ska slippa detta? Jag är mest rädd över att det ska ske någon konflikt i drömmen som jag sen tar in i verkligheten. Så läge det gäller, till största del, endast mig, så tror jag att jag kan hantera det trots obehagligheten....

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - Click here

Likes

Comments

Hej kompisar!

Idag var det S.V.Å.R.T att komma upp ur sängen. Ögonen ville bara stängas men det är mörkret som gör det sen när jag väl kommer upp är jag inte tröttare än vanligt. Jag har varit nere på stan en liten runda och nu sitter jag på biblioteket för första gången på ett tag. Jag tror inte jag kommer vara här så länge då det är svårt att sitta still när man har ångest. Jag blir ångestdriven helt enkelt.

Ska börja på en ny bok som heter "pillret". Den handlar om läkemedel vid depression (tror jag?) och för- och nackdelar. Och personliga erfarenheter. Eftersom jag tar antidepressiva så ser jag det som en självklarhet, att nu när jag orkar läsa mer än en mening i taget, får bättre förståelse av vad det är jag stoppar i mig. Och eftersom jag inte är särskilt orolig över min egna hälsa så hjälper det mer än det stjälper.  

Ikväll blir det, förhoppningsvis, ett poweryoga-pass om inte orken eller motivationen helt dör ut.

Hoppas ni har en fin dag! Kram❤️

Likes

Comments

Nu är jag i en annan del av mitt mående. Jag har olika perioder i måendet och nu är det tydligen dags för den här perioden. Där jag ena sekunden kan känna mig hoppfull och längta efter saker och sen nästa sekund får jag tankar på att kasta in handduken. Det är oerhört utmattande att kastas mellan dessa två poler så snabbt. Det blir som man faller ner i ett hål. To big of a contrast.

Jag försöker hantera det på ett icke-destruktivt sätt. Utan att skada mig genom intoxer eller sår på armarna. Om en timme ska jag till gymmet och köra en timmes spinningpass. Svettas som en gris och känna smärta i benen. En accepterad form av smärta. Förhoppningsvis får jag lite naturliga endorfiner på köpet.

Likes

Comments

Hej kompisar! Hur mår ni idag?

Jag är inte lika nedstämd och inte lika ångestfylld som jag varit de senaste dagarna. Min syster var här hemma i helgen så vi har bakat lussebullar och varit på teater. Teatern var inte riktigt min cup of tea och den var så jäkla lång så med min bristfälliga koncentration gick det ju sisådär. Jag har varit irriterad som attan i helgen så det har ju inte varit särkilt trevligt att vara runt mig....

Jag har varit iväg hos ssk. Jag vet inte om kbt lämpar sig för mig. Eller rent kliniskt är jag ju ett perfekt "case" men jag vet inte riktigt. Jag får panik så fort något kommer upp som jag ska öva på då det känns onödigt för det är inget jag känner behov av. Jag sitter mest och håller med/jakar. Även om jag lyssnar väldigt intensivt och processar allt hon säger så kommer jag inte med något. Jag tror hon tycker jag är en av de tråkigaste patienter hon haft. En patient som livet inte riktigt är till för men som hon ändå försöker hitta sin plats i. Det är första gången på ett tag som jag känner mig låg efter samtal. Förmodligen då det är mycket jobb när man jobbar kbt-inriktat. Och när det kommer uppgifter så kommer min depressiva sida fram med sina självmordsplaner för att det ÄR jobbigt.

Läkaren var visst inte tillbaka förrän idag så nu skulle ssk prata med honom om vid behovs medicin. Men ärligt vet jag inte om jag vill ha det. Jag vill samtidigt som jag inte vill. Jag vill börja avskilja mig från vården då jag känner mig till besvär. Men vb medicin kan också göra att jag slipper få panikångest så det är liksom besvär/stolthet kontra välmående. Tyvärr känner jag mig inte förtjänt av välmående men om jag får medicin så blir det bra och om jag inte får så lär jag väl bli frustrerad pga det. Aldrig är man ju nöjd liksom...

Bild av depressiva döden

Nu ska jag försöka återhämta mig lite så att jag inte fastna i detta negativa. Kram❤️

Likes

Comments

Godmorgon på er kompisar! Hur mår ni?

Jag vaknade vid 07:00-07:15 idag då jag skulle till tandhygienisten. Vad är skillnaden på tandhygienist och tandläkare?? Tidigt som attan för en person som mig men som tur är har jag relativt lätt att komma upp när det behövs. Jag har absolut inte någon skräck inför att gå till tandläkaren då det aldrig varit något som skrämt mig som vid vanliga sjukvården. Men såklart är man lite nervös och nojjig. Vem är inte det liksom? Jag säger alltid att jag har hål för jag är lite hypokondrisk när det kommer till tänderna då de är det enda som alltid varit prima.

Allt såg ut som det brukar! Ett "början på hål" som har varit lika stort de senaste fyra -fem åren typ så det låter de vara om det inte blir större. Sen mina visdomständer på nederkäken vill de avvakta med lite till då jag inte har konstant ont då det är mer avancerat på nederkäken och för att min mamma hade väldiga problem efter att hon opererat ut sina. Så allt var som vanligt (förutom att jag är torrare i munnen) och nu dröjer det tills nästa besök!

En sak jag tyckte var intressant (och väldigt sorglig) är att innan, när jag var överviktig, frågade de alltid om jag åt godis på vardagarna och nu när jag är mer normalviktig (om än strax över nu pga mirtazapinen 😡) så blev frågan istället om jag ofta äter frukt eller sura saker. Blir frustrerad och arg. Jag åt faktiskt inte oftare godis när jag var större utan det var mer av allt och mindre träning. Så det gjorde mig lite eftertänksam om olika bemötande man får....

Hoppas ni får en fin dag❤️

Likes

Comments

Nu har jag haft min obligatoriska gråtattack. Det ska ju vara bra att gråta men jag känner mig mest tom och ångestfylld.

Jag bad iallafall pappa om massage då det brukar få mig att lugna ner mig lite. Det fick mig att sluta gråta iallafall men jag känner att det är påväg igen.

Jag vill sluta känna. Det gör för ont.

Likes

Comments

Idag har det varit ännu en dålig dag. Allt jag orkar göra är att ligga i sängen, ätit det jag fått och borstat tänderna. Allt känns jobbigt. Ångesten har fått ett stadigt grepp i bröstet och nedstämdheten ligger som ett moln redo att explodera.

Jag har fastnat i ensamhetstankar. Jag är ensam. Jag känner mig ensam. Men jag orkar inte/vet inte hur jag ska ändra på det. Samtidigt som jag gillar Facebook då jag känner mig som en del av världen så gör det ont att scrolla igenom där. Jag ser alla gamla klasskompisar tagga varandra i olika saker. Jag ser folk som har förhållanden, folk som flyttat hemifrån, folk som reser runt och till och med folk som är gravida. Det är så långt ifrån mitt liv.

Jag vet inte hur jag ska göra. Jag vågar liksom inte ta kontakt och jag klarar aldrig av att hålla kvar relationer så det känns så himla ovärt. Det tar så mycket. Jag vet inte hur jag ska kunna hitta något som får min livsleda att minska. Jag har börjat sjunga och börjat på gym/gruppass. Men jag känner att det är det enda jag orkat med det senaste. Jag orkade inte ta mig till gruppasset idag då varken orken/vilja eller motivationen fanns där. Det påminner mig så himla mycket om alla tidigare år. År av skola eller jobb och sen tv-tittande då orken svikit mig. Jag blir ledsen av det. Sen att det är mörkt som i graven vid 16:00 gör det hela jobbigare.

Jag tror, helt ärligt, att detta inte kommer ändras. Kanske kan jag lära mig acceptera det men jag är tveksam till att det kan ändras. För jag faller alltid in i ett fack, eller snarare i min personlighet. Jag ÄR inte särskilt pratsam av mig och det är inget jag mår särskilt dåligt av men jag mår dåligt av att det begränsar mig. Ingen vill vara kompis med en introvert, blyg och tystlåten tjej. Och ingen vill vara tillsammans med en sån tjej heller.

Jag önskar att det fanns något som kunde låta mig börja om. Välja andra val i livet så att jag kunde få en lite mer "normal" tonår. Jag ångrar så himla många val i mitt liv men två är skolval. Jag valde en mindre friskola till högstadiet för att jag tänkte att det skulle vara bättre för mig men det betydde också att jag lämnade de kompisar jag hade. Jag valde en gymnasielinje baserat på att jag inte ville åka buss och det gick åt helvete. Jag ältar, tyvärr, ofta dessa två saker. "Varför gjorde jag så/varför lät mina föräldrar mig välja så?"

Jag tror alla nedslag har gjort mig till en väldigt negativ och depressiv tänkare. Eftersom så mycket har gått så dåligt så är det svårt att kunna se att något kan bli bättre. Det har liksom aldrig blivit bättre någon längre period. Så varför skulle det bli det nu?

Likes

Comments

🎶Tänd ett ljus och låt det brinna. Låt aldrig hoppet försvinna det är mörkt nu, men det blir ljusare igen🎶

Snälla, "jullåt som spelas hela tiden och som man är trött på efter en dag, typ", ha rätt.

Låt det bli lite lättare att andas igen.


Hej kompisar!

Jag sover tillräckligt med timmar men ändå är jag så fruktansvärt trött. Jag undrar om jag kommer ner i djupsömn verkligen? Jag tror inte jag får tillräckligt. Jag är "stressad" så kroppen kopplar nog inte av.

Jag borde ta mig till gymmet idag, inte för att träna men för att köpa en period igen. Jag vet inte om det är "värt" det egentligen (under mina bra dagar för ett tag sen beställde jag en massa saker så pengarna är inte direkt på den övre delen nu...) då det är dyrt. Men samtidigt tror jag ändå att det är lite bra för mig att komma iväg. De har öppet i receptionen från 17 så det blir då isåfall. Sen är det ju kör.... Lusten är 0.000000% och det känns, just nu, mest jobbigt. Jag kommer nog gå ändå då jag är en envis jäkel och rätt hård mot mig själv och det kostade pengar så ja...

På fredag ska jag till tandläkaren klockan 08:00 (!!!!!). Fy säger jag bara. Jag har inte tandläkarskräck som jag har läkarskräck men jag tror det inte blir något roligt besök. Efter alla dåliga dagar har tandborstningen hamnat efter... och min mun är en öken i omgångar pga medicin. Jag tror nästan att två visdomständer behöver dras ut så ja, det blir nog ingen trevlig händelse precis.... Men det är iallafall gratis än (tack vare ändringen i år!).

Nu ska jag återgå till att halvdö i min säng igen. Blunda till blandat med slötittande på tvn..

Kramar❤️

Likes

Comments

Jag har kommit in i en ny period av rädsla för att sova. Både pga det känns som något hemskt ska hända om jag sover men mest pga att jag inte känner mig redo för att ta mig an en ny dag när jag vaknar. Jag är så himla trött nu och lär säkert somna av utmattning men än så länge har jag, så fort ögonen gått ihop, börjat pilla med mobilen igen. Dagarna känns så jobbiga så jag orkar inte riktigt ta in att imorgon måste jag leva igenom en dag till. Jag försöker hålla siktet framåt då jag tror min syster ska komma till helgen. Jag försöker intala mig att tills dess ska jag leva, men det är svårt. Svårt att finna mening i allt kämpande när jag inte riktigt ser hur det ska kunna bli bättre.

Jag är rädd för att jag ska känna mig beroende av min sjuksköterska. Hon är den ända som jag pratar om mitt mående så öppet med. Och hon är definitivt den ända som "förstår/accepterar". Hon lägger liksom ingen oro eller skuld i mina mörkaste tankar. Jag tror denna rädslan har kommit nu på senare tid pga att jag inte känner att jag blir bättre. Snart kommer det komma ord som säger att de inte kan hjälpa mig mer. Det är alltid något sånt som kommer. Det kan låta konstigt och det är säkert väldigt dåligt men hon vet liksom så mycket om mig så jag är rädd för att inte ha henne där. Rent utsagt livrädd.

Jag vet att jag kan klara mig själv men nu när jag vet hur det är att "verkligen" kunna prata ut så vill jag inte tappa det. Om jag hade haft vänner alt en mer öppen familj så hade jag nog inte känt samma beroende som jag gör. Och jag tror även att det gör lite att jag tar lite avstånd. Jag känner inte efter. Jag låter mig inte riktigt låta bli saker som tar för mycket. För om jag känner efter/tänker efter så behöver jag en ventil och om ssk försvinner så går jag under. Så jag går tillbaka till min "inte-så-jättebra-strategi" med att stänga in. "Smiling depression" finns det tydligen något som heter. Check på den.

Nä nu ska jag inte sväva allt för mycket. Jag är iallafall tacksam över ssk. Jag är tacksam över att jag kan skriva här. Jag försöker hitta positivt trots att allt negativt tar över mig just nu....

Likes

Comments

Jag har aldrig varit den som har tagit första steget. Jag har aldrig riktigt vågat och om jag mot förmodan vågat och gått utanför min comfort zone så har det alltid slutat där. Varför? Jo för att då blir det som om jag är någon annan och jag vet inte hur jag ska gå vidare. Till exempel på kören i onsdags så presenterade jag mig direkt för körledaren för att jag kände att jag skulle "vara den jag vill vara". En social person som vågar ta plats osv. Men efter det föll jag tillbaka i mitt fack. Jag ställde mig längst bak och försökte se bekväm ut trots all ångest och obekvämlighet jag hade inom mig.

Just nu känner jag en stor vilja till att ha kompisar. Jag får ju såna här "infall" ibland där jag känner att jag törstar efter social kontakt. Men jag vet fasiken inte hur det ska gå till. Jag vet bara en plats där personer i min ålder håller hus och där är i princip bara personer jag tidigare har försökt umgås med vilket innebär att jag redan är i ett fack.

Jag är rädd för att få någon närmare vän eller ens bekant pga min självmordstankar. Jag vill inte dra in mer människor i min närhet om jag kanske fuckar upp allt. Och jag vet inte hur man låtsas. Jag får ofta höra att "om du börjar på en skola så kan du vara vem som helst". Vadå vara vem som helst? Jag är jag och jag har svårt för sociala grejer. Jag kan inte bara låtsas vara någon jäkla social människa för då kommer jag inte orka. Jag kan inte låtsas vara på något annat sätt för då blir det ännu en sak att klistra på mig.

Så, hur gör man? Hur får man vänner egentligen? Kan man ens ha vänner när man är så socialt inkompetent som jag är? Jag är livrädd över att inte kunna ha en partner ens. Många ser, för det första, en person utan vänner som konstig. "Varför har hon inga vänner?", "vad är det för fel på henne?". Jag vet inte hur många gånger jag har svarat "jag brukar umgås med kompisar" när någon lärare el liknande har frågat vad jag gillar att göra. Hur många gånger jag ljugit och sagt att det var en kompis som rekommenderade "den här grejen". Det är svårt.

Jag vet att, om kanske, en vecka, kommer jag förmodligen känna mig som jag brukar. Att social kontakt är för jobbigt. Men just nu så tar ensamheten kål på mig och jag känner mig så himla fången.

Likes

Comments