Header

Psykiskt, Vardag

Ja. Jag hatar dessa kontraster. Hatar. Hatar. Hatar. När jag är mår över mitt "normalläge" (vad jag tror är mitt normalläge iallafall) och sen faller under "normalläget". För även om jag inte blir extremt nedstämd så blir kontrasterna större än när det endast är från "normalläget".

All entusiasm jag hade över Tinder (hahah) försvann på en sekund. Alla planer som flög runt i mitt huvud försvann också lika fort. Jag hade planer om att sälja saker (egentillverkat) på tradera så där startade jag ett konto. Jag tänkte förbereda och "starta ett veganskt café" osv. Men det stannar alltid där för planerna hinner aldrig sättas fullt i verkat då all vilja och ork bara rinner av mig. Och jag känner mig ofantligt dålig och jag skäms i princip över mitt beteende. Lite "vad fan tänkte jag att jag är? Varför trodde jag att jag skulle klara av det?".

Jag ser mönster iallafall. De senaste dagarna har jag snittat fem timmars sömn. Vilket har räckt alldeles utomordentligt trots mitt egentliga behov av 8-9 timmar. De här stämningsdagböckerna hjälper iallafall så att jag får lite mer förståelse för mig själv. Jag måste bli bättre på att stoppa mig lite när jag blir så där entusiastisk. För förmodligen så kör jag slut så på kroppen så att dippen liksom är min kropps sätt att säga "stopp, du måste ge mig vila". Men det är svårt. Jag tänker inte på konsekvenserna när jag mår bra. I början är jag försiktigt positiv och sen när det håller i sig några timmar så tänker jag att jag alltid kommer må så.

Aja det är lördag. Jag har ätit gott och jag ska titta på så mycket bättre. Jag hoppas att det blir bra men oftast kollar jag bara ett program och sen tröttnar jag.

Hoppas du har en fin lördag, det förtjänar du <3

Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - Click here

Likes

Comments

Hahahaha vad tänkte jag på när jag laddade ner denna appen här för någon timme sedan? En massa människor men inte fan vågar jag högerswipea... Tror jag swipeade förbi min livskamrat.

En sak som går bort direkt är killar som visar upp sina muskler. Och killar som skriver "lång" i sin "introtext". Och sen alla andra för att jag inte vågar. Men ändå kul att bara dra lite människor trots det uppenbara ytlighet som ligger bakom.

Tänk vad pinsamt om någon som man inte vill få upp dyker upp? Då hade jag nog swipat höger för att göra det lite obekvämt.

Hänger du på tinder? Jag är ju lite sen på bollen så att säga men men.

Ps: jag har ingen aning hur man stavar "swipeat" 😅

Likes

Comments

Psykiskt, Vardag, Tack

Jag har haft ett äkta leende idag. Så där att det känns in i hjärtat. Jag vågar knappt skriva det då jag är livrädd att "ropa hej innan jag är över bäcken" så att säga. Men idag så har jag ändå fått känna ett genuint leende. Det var nog minst nio månader sen senast. När jag dippar så gör jag det men jag måste börja våga känna glädjen. Och idag har jag känt den. ❤️

Ta hand om dig ❤️

Likes

Comments

Tankar, Tips

När jag började med yoga för sisådär 4-5 år sedan så var yogawithAdriene den första jag stötte på. Än idag, när jag känner att jag vill ha "sällskap", är det oftast hennes videor jag tar mig till. Det är mycket värme runt henne och det finns inga krav. Man ska hitta det som är bra för SIG SJÄLV. Så att man kommer närmre att älska sig själv.

För ett tag sen la hon upp en bild som sa "I am enough" med texten "repeat quietly 10x times to yourself" (el liknande, kommer inte ihåg ordagrant). Det kan kännas fånigt, konstigt när man gör det, precis som en del yogapositioner känns knäppa första gångerna, men jag tror det är viktigt. Vi säger alla dessa dåliga saker om oss själva i huvudet hela tiden. Vi lyssnar i princip alltid på de negativa men så kommer en positiv in och vi negerar att den är sann. Så, för alla negativa saker vi säger om oss själva så tror jag att vi behöver balansera ut det. Så. Säg till dig själv att du är tillräcklig. Du är bra. Du är vacker. Du är värdefull. Försök säga det varje dag även när du knappt kan ta orden i din mun.

För du, du är tillräcklig❤️

Bild lånad från yoga with Adrienes facebooksida.

Likes

Comments

Psykiskt, Fysiskt

Nu är första gången på över en vecka som jag har hetsätit och det blev på sötsaker.

Jag mår SÅ fruktansvärt illa. Inte illa på mig själv som jag brukar göra utan "bara" fysiskt illa. Jag känner inte samma skuld som jag gjorde innan. Det är skönt. Jag tror att på denna fronten är det på bättringsvägen. Jag ser det inte som något som raderar mina framsteg som jag gjort alla tidigare gånger utan det var något som hände och nu går jag vidare.

Jag tror att det var en massa faktorer som spelade in, min ångest som varit konstant hög i över en vecka nu, mens/hormoner, oro och att jag inte orkade ordna en ordentlig kvällsmat/middag. Men som sagt, imorgon är en ny dag och en ny chans till att jobba emot denna delen av mig. Det kommer förmodligen bli svårt under helgen denna gången pånytt. Jag vet inte om att förbjuda mig att äta sött är bästa vägen. Men samtidigt har jag inte haft samma sötsug men har tänkt väldigt mycket på saker jag inte "får" äta.

Jag får se, i första hand kommer hetsätningen, sötgrejerna kanske är en del i det så jag ska försöka se. Men imorgon = ny dag och en chans att undvika detta igen!

Likes

Comments

Psykiskt, Vardag

Ännu en jobbig dag att lägga till min samling. Jag har försökt, under dagen, att vända på det. Det är ju det "kbt-samtalen" jobbar med. Men det går fan inte.

Jag är en person som lyssnar på musik som speglar mitt mående, alltså som de flesta människor är. Men istället för att lyssna på mina depplåtar satte jag igång med min "glada-listan" spellista. Jag har sprungit, mitt snabbaste hittills (det ända bra med ångest, jag får bra kondition) och nu har jag varit nere på stan en runda. Sekunden jag gick innanför dörren hemma igen brast det. Panikångest och panikgråt. Jag tror samtalet med en gammal klasskompis mamma tog all energi. Jag mötte henne på vägen hem och vi utbytte några meningar och jag satte på mig mitt face som jag brukar och spelade glad. Så det tog nog all energi så därav brast det när jag kom hem.

(Skrev en massa här men suddade det för mitt självförtroende säger att det var för dåligt..)

Nu ska jag försöka plocka ihop mig själv lite. Jag är ensam hemma vilket alltid är en risk. Jag har köpt hem en "hårfärg" som ska hålla fem-tio tvättar. En lila. Jag har aldrig färgat mitt hår och jag lär ångra mig om jag gör det men ibland får man göra saker bara för att hålla sig vi liv.

Ta hand om dig ❤️

Likes

Comments

Tankar, Texter

Den här "me too"-hashtagen. Två ord som många världen över använder för att belysa hur stort problem sexuella trakasserier är. Jag vågar inte "irl". Jag vågar inte visa med mitt eget ansikte att även jag varit utsatt för att någon rört min kropp utan min tillåtelse. Som tagit sig rätten över att röra min kropp. För jag skäms. Jag känner att jag kanske överdriver. Att jag kanske minns fel. Att jag kanske gjorde något som gjorde att jag förtjänade detta.

Det är sorgligt att det snarare är regel än undantag att flickor/kvinnor har varit utsatta för sexuella trakasserier. Verbalt, fysiskt. Det är sorgligt att "människor" känner att de har rätten att röra vid en annan människas kropp. Och det är sorgligt att jag skäms för mycket för att skriva ut två ord där de kan kopplas till mitt ansikte. För intellektuellt sett vet jag att det inte är jag som har gjort fel. Men ändå så säger jag till mig själv att jag överdriver, jag minns fel, jag gjorde fel, jag ÄR fel.

Men finaste person som skriver dessa rader: du är inte fel. Personer som tog sig friheten till din kropp är fel.

Likes

Comments

Vården, Tankar, Psykiskt, Vardag

Samtal med sjuksköterskan. Det är så konstigt egentligen att gå och prata med någon där samtalet pendlar mellan skratt och förtvivlan. Under en timme hinner jag skratta och även känna världens jävla sorg.

Jag skakade i mina ben idag. Kunde inte riktigt vara still. Ångesten var jäkla hög, precis som hela jävla veckan. Men under samtalets gång lugnades det ner och jag kunde sitta still med benen. Jag SKÄMS alltid när det är så. Det är inte särskilt ofta då jag har lärt mig att dölja mina symtom väldigt väl under alla år detta pågått. Men idag var det dags igen. Det är som en urladdning psykiskt och fysiskt när man har sån ångest men att den sen lugnas ner. Helt jävla slut.

Vi pratade om en del av det jag ville. Jag har bestämt mig för att hänga på den 9 november. Det är lika bra att dra av plåstret, så att säga. Jag har jobbat och pluggat när jag mått som jag mår nu så rent intellektuellt vet jag att jag klarar det men känslomässigt är jag livrädd. Livrädd att hamna i mörkaste mörkret som vanligt.

Jag tog upp att jag känner att medicinerna inte ger mig så mycket men ssk tror att de tar bort det värsta. Men jag vet inte. Men jag får nog ta och fortsätta ett tag till då det är inget man ska göra på egenhand och speciellt inte venlafaxinet. Man ska inte söka på utsättningssymptom på antidepressiva. Fy fan.

Sen det här med min medicinsamling. Jag har inte gjort mig av med den men jag borde göra det. Ssk säger att det blir som någon boja som håller mig kvar. Jag vet inte om jag riktigt håller med då den faktiskt gör att jag vågar ge mig ut för det här med arbetsträning och skit. Jag tror att alla som har "kroniskt förhöjd suicidrisk" förstår mitt resonemang. Jag vet, rent intellektuellt, att det inte är bra ifall jag skulle impulshandla någon gång men det GÅR RENT PSYKISKT INTE ATT GÖRA MIG AV MED DET. Jag har försökt. Jag har lagt ner det i påsar och gått till närmaste apotek. Men sen har jag vänt för att hela jag skriker nej. Jag kommer säga att jag gjort mig av med det oberoende om det är sant eller ej. Jag orkar inte prata om det mer men det kommer ta ett tag för mig att hamna där att JAG kan ta det beslutet. Precis som man själv alltid måste vilja något (tex sluta röka, gå ner i vikt) så måste jag vilja detta. Annars kommer jag bara börja hamna i tvångsmässigt igen och spendera pengar på läkemedel. Jag vet att det är "fel" men så är det. Just nu.

Sen pratade vi om mitt egenvärde. Det var jobbigt. Jag känner mig inte direkt värd att leva. Det är väl där en del av skiten sitter. Att jag inte känner mig värdig att må bra. Jag är inte värdig att andas. Jag är inte värdig kärlek. Men kära, sjuka, knäppa hjärta/hjärna. Jag är värdig. Jag är värdig. Jag är värdig. Jag är så jäkla värdig att leva. DET ska jag lära mig att inse.

Jag är värdig.

Likes

Comments

Fysiskt, Psykiskt

De senaste månaderna har min menscykel blivit kortare. Jag har i princip alltid legat på 30 dagar men nu är den i genomsnitt 26 dagar. Jag har ingen aning om antidepressiva kan påverka och jag hittar heller inte särskilt mycket på nätet.

Jag hatar att ha mens då jag alltid får ökat självhat innan och under mens. Och desto kortare mellan mensarna desto längre känns det som om jag hatar mig själv mer. Jag är rätt säker på att det inte är något annat som påverkar då min mens är (var) som en klocka. Under tiderna jag varit deprimerad har alltid mensen funkat. Under tiden när jag knappt åt under ett halvår fungerade mensen fortfarande som en klocka. Efter självmordsförsök har mensen aldrig hoppat över. Så jag tror det är medicinerna.

Är det någon som har samma erfarenhet?

Likes

Comments

De senaste dagarna har jag märkt att jag slutat att göra något alls. Det enda jag gör är sånt som inte tar så mycket. Jag känner igen det från sommarlov och helger. Jag har redan börjat "samla kraft" inför ev arbetsträning. Jag har slutat med sånt som tar mer energi. Slutat prata med min familj i princip. Igår tror jag att jag sa max 10-20 meningar på hela dagen.

Det skrämmer mig då jag vet att det är såhär mitt liv sett ut när jag pluggat/jobbat. Det har tagit så mycket energi att jag inte orkat ta mig för något annat mer än att ligga i sängen vid tvn eller datorn. Det är väl en stor anledning till att jag inte har några vänner kvar. Jag har inte orkat något mer än det "nödvändiga". Det skrämmer mig att jag vet att det förmodligen är så det kommer få se ut i den möjliga framtiden också.

Jag förstår inte hur "vanliga" personer kan jobba och sen på kvällen umgås med vänner. Jag vet inte hur de orkar. Jag förstår inte hur "vanliga" människor orkar åka iväg på en weekend efter en jobbvecka och sen komma tillbaka sent på söndagen och vara redo för en ny vecka. Jag har alltid fått tänka flera gånger extra om jag orkat åka ner till min syster på en långhelg. Jag har alltid fått planera eventuella saker med familjen så att jag alltid haft minst en dag för att återhämta mig inför en ny vecka.

Det är väl därifrån en del av min syn på meningslösheten kommer. Jag ser ingen mening i att bara jobba men sen inte orka göra något för de eventuellt sparade pengarna. Bara jobba.

Min läkare frågade mig vad jag gör "för att må bra" på ett läkarsamtal. Jag visste inte riktigt vad jag skulle säga och då sa han "jag brukar basta med kompisar på torsdag. Det mår jag bra av". Då kände jag direkt: "hur orkar du med det?". Jag undrar hur många av den vårdpersonal jag träffat som skulle känna mening i livet om vi tog bort deras energi till att umgås, resa osv. Att de bara skulle orka att jobba. Jag tror inte särskilt många skulle säga att det är ett meningsfullt liv.

Men vad vet jag, en ung tjej som har "hela livet framför sig"?

Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - Click here

Likes

Comments

Fredag. Dagen som arbetande människor längtar efter redan på söndagen. För mig är det ingen skillnad mer än att det blir fler människor hemma.

Jag är så trött på denna kontanta (höga) ångestnivå. ("Åh ska hon klaga på det igen?" Jupp det ska jag). Jag har väl en vilopuls på 90 typ just nu. Lite skillnad på det och min "normala" (som numer är onormal?) på 60-70. Också är jag trött. Så himla trött.

Jag har bestämt mig för att börja skriva ner saker i en liten anteckningsbok under veckorna, som jag vill ta upp med ssk. Eftersom mitt minne är lite knas så tror jag detta kan vara ett bra sätt.

Det är en del som jag vill ta upp. Dock kommer jag nog inte våga ta upp nojan då jag inte fick någon hjälp förra gången men skrev upp det ändå. Sen så är det mycket om hur jag ska hantera min ökade ångest. Vi har en skala som jag alltid får säga vart jag ligger 0 = Ångestfri 100 = panikångest. Upp till 50 har jag lärt mig hantera det men sen fungerar inget vad jag än gör och nu ligger ångesten typ på (generellt) 60-70 under hela de senaste dagarna. Jag får se hur mycket min hjärna låter mig ta upp av det men det viktigaste är ändå 9 november och ångesthantering. Så de två bör jag ta upp. 

Idag tänker jag att jag ska försöka ge mig ut på en löptur trots att hela kroppen (mest psyket) säger nej. Det kan vara bra för kroppen att få ha en relevant orsak till hög puls.

Ha en fin dag! Kram❤️

Likes

Comments

Från instagram @bleknos

Likes

Comments

​Jag är i en djup svacka. Det går så himla snabbt i vändningarna så jag knappt hinner märka det själv men ett tecken är väl att jag har ett stort behov av att skriva. Inlägg efter inlägg. Men samtidigt så är tankarna så splittrade och jag får tankestopp vilket gör att mina meningar ofta suddas ut och skrivs om. Jag skäms om jag läser tidigare inlägg då det är så mycket fel. Det känns konstigt att läsa. 

Jag känner mig så himla tom. Det är väl också det som gör det svårt att skriva trots att jag har behov av det. Jag känner att jag upprepar samma saker om och om igen för jag kommer inte ihåg det senaste jag skrev. Eller för att det tar upp stor tankeverksamhet. 

Jag har "kommit på" att jag är rätt nedstämd rent generellt även när jag har mina bättre perioder. Jag tror att jag ligger lite "under normalt" hela tiden och har gjort det i minst fyra år. Det gör mig såklart ännu mer ledsen att inse att varken vården eller mina ansträngningar gör så att jag känner livslust. 

Jag tror jag kommer hoppa på arbetsförmedlingens "arbetsträningsgrupp" den 9 november. Jag känner att jag kan inte vänta tills jag känner mig redo eller stabil. Då kommer jag aldrig komma igång. Det får bära eller brista. Brister det så går det åt helvete men det är jag van vid så det skrämmer mig inte lika mycket längre. Jag får dock vara förberedd på att det är allt jag kommer orka, återigen. Jag kommer inte orka göra något som får mig att känna lite lättnad. Jag blir väl arbetsmarknadens dröm när jag väl är uppe i heltid. Jobba, sova, äta, jobba. Jobba tills jag inte orkar mer. 

Jag har fortfarande kvar mina tankar på att sluta med medicinerna. De kan iallafall stryka mina vid behovsmediciner då de är som sockerpiller nu. Jag har tagit någon, någon gång men känner ingen lättnad på ångesten så de behöver jag inte ha något recept på längre. Mirtazapinen ska nog inte vara så svår att sätta ut då jag har så pass låg dos av den. Så den får nog åka först. Sen kommer venlafaxinet. Detta piller som har en massa stories på google om vilket helvete det är att trappa ut. Jag tror inte på "man blir inte beroende" om de berättelserna stämmer. Vissa har typ jämfört det med att sluta med starkare narkotika, om det var halvt på skämt vet jag inte men om man skriver det så leder, trots allt, tankarna mot den avtändningen. 

Jag mår bättre än i somras men jag mår inte bättre än vad jag gjorde i vintras. Jag mår likadant som i vintras och varför ska jag då äta medicin som bara får mig i samma mående som utan medicin? Jag ska prata med sjuksköterskan. Se vad hon säger. Jag önskar att jag hade tid idag eller imorgon för jag kommer "repetera konversationen" i huvudet ända tills måndag. Men men. 

Nu har jag skrivit av mig lite. Det behövdes. Tack för att du läste <3

 

Likes

Comments

Jag är så ofantligt trött. Jag har känt mig väldigt trött nu i några dagar förmodligen beror det mycket på min ökade ångestnivå som tar ut kroppen både psykiskt och fysiskt.

Jag har noll lust till allt och det enda jag gjort idag var att äta och gå till netto då de hade billiga oatly iKaffe. Nu är jag återigen parkerad i sängen med meningslösa tv-program på i bakgrunden. Ögonen är tunga och jag somnar nog till och från då jag inte hänger med i det som händer på tvn. Så, idag blir det nog inget nyttigt gjort heller men jag borde bli bättre på att acceptera kroppens signaler. Inte tvinga mig (just nu iallafall. Ibland är tvingadet det ända sättet) till att göra något. Några dagar där man bara ligger och tynar bort i sängen gör ingen större skillnad!

Hoppas du har en fin torsdag❤️

Likes

Comments

Likes

Comments

Idag blev det många inlägg men jag fick mycket som behövde komma ut ur skallen. Mitt humör slog över där vid sju tiden till någon slags irritation. Jäkla irritation. Arg. Irriterad på mamma som bara ville låna något. Irriterad på vården som bara vill hjälpa. Irriterad på försäkringskassan. Irriterad på arbetsförmedlingen. Irriterad på mig själv. Irriterad på ALLLT.

Andas i fyrkant. Andas i fyrkant. Andas i fyrkant. Irritation är bara en känsla. En känsla som blivit mer närvarande i mitt liv det senaste halvåret. 😡😡😡😡😡

Nej nu ska jag försöka samla mig. Jag ger nog upp på medicingrejen innan jag pratar med någon. Jag kommer inte ta den ikväll då jag kommer vara en zombie imorgon om jag tar den nu (tror jag? Läkaren sa det iallafall). Vi får se. Kanske ta jag den kanske inte. Jag orkar inte bry mig längre. Kanske hjälper den mig trots allt bara att jag inte inser det? Jag vet inte. Aja får la lita på vården trots deras återkommande brister..........

"If you cant make your own neurotransmitter, it's okay to rely on a pill" eller något jag såg någonstans.

Godnatt.

Likes

Comments

​Jag vet inte varför jag får såna impulser typ en gång i veckan att jag vill sluta med medicinerna. Jag känner bara att det är onödigt att äta medicin som inte gör någon större nytta (vad jag tror iallafall). Jag känner att det är så onödigt. onödigt onödigt onödigt. 

Jag vill inte ta dessa mediciner mer. Jag har ju lika mycket ångest inför saker ändå. Jag känner mig lika jäkla tom nu som innan dessa cocktails av mediciner. Läkaren lyssnar inte. Jag får inga andra vid behovs mediciner. Så jag vill sluta. Sluta nu på en gång. sluta sluta sluta. 

Jag vill inte. vill inte vill inte vill inte. orkar inte orkar inte orkar inte.

Jag funderar på att prata med mina föräldrar eller syster och fråga vad de tycker. Läkaren vill jag inte ens prata med. Sjuksköterskan får inte ta några beslut utan att fråga läkaren. Jag känner att jag vill klara mig själv. Stå på mina egna ben. Det kommer bli ett jävla helvete tror jag då jag läst om utsättning av, specifikt, venlafaxin. Ett jävla helvete. Men bättre att ta det nu innan det med af ska dra igång. 

orkar inte orkar inte orkar inte med medicin. 150 mg 15 mg 50 mg 50 mg 50 mg 50 mg 50 mg. Det är cocktailen jag får ta på en dag. bläääääääää.....

Kanske ringer till psyk imorgon och framför mitt önskemål. Eller så kör jag bara. Eller så kommer jag ångrat mig imorgon och stoppar in pillret i munnen på morgonen och på kvällen. Men just nu vill jag bara sluuuuuttttaaaaaa...................

över och ut.


Update 20:28: nu har irritationen lagt sig lite. Jag ska inte sluta tvärt. Venlafaxinen kanske jag kan ha kvar men mirtazapin känner jag inte ger mig mer än sömnen och min sömn var ändå hyfsad innan all psykofarmaka. Den är ju bara på 15 mg också så den borde inte vara för svår (säger jag efter att jag grät av ingen anledning när jag inte tog den en dag). Jag kommer inte ta den ikväll. För jag känner verkligen inte att det är rätt ikväll. Imorgon kanske jag känner annorlunda men jag måste lyssna på mig själv i detta. Imorgon är en ny dag och nya insikter. Kanske är jag lite mindre irriterad på vården då?

Update 2.0 22:15: jag tog medicinen. Irritationen och mina impulideer har lugnat ner sig. Jag tror dock jag bör ta upp mina tankar med ssk. Vi får se men eftersom detta är min dagbok så ville jag bara uppdatera. 

Likes

Comments

Mötet gick snabbt. 25 minuter. Jag trodde först att jag fått fel tid då jag inte kom in men hon kom och hämtade mig. Vi gick igenom min kroppsliga och psykiska hälsa. Kroppsliga är bra, psykiska mindre bra och psykosomatiska olika.

Det jag är delad i är att jag kan få en tid för gruppsamtal, typ, den 9 november. De har gjort om i sin organisation på arbetsförmedlingen vilket gör att de börjar med grupper istället. Jag kände direkt ett ångestpåslag och ville typ gråta. Direkt hoppar mina tankar mot att jag vill skita i allt. När vi hade vårt förra möte i september (?) så mådde jag bättre än nu. Nu mår jag sämre igen så jag vet inte hur jag ska göra. Jag är livrädd att om jag hoppar på den tiden att jag kommer fallera helt igen. Men jag är också rädd att om jag inte hoppar på den tiden att jag kanske ses som en som inte vill komma till arbete. Jag fick till nästa vecka att bestämma mig så att jag kan prata med mina föräldrar men också sjuksköterskan.

Jag är väldigt delad i vilket jag ska göra. Bara detta mötet tog så mycket på krafterna att det är det enda jag orkat göra idag. Och nu är jag helt slut. Ögonen känns tunga och jag kommer inte orka ta mig till biblioteket för min dagliga läsning. 25 minuter. 25 minuter tömde mina energidepåer helt. Då var det ändå bara en annan människa. Sen vid gruppsamlingarna, vem vet hur många det är? Det känns bara så långt borta att jag ska orka med detta. Men jag tror det är enda vägen. Det finns liksom inget annat att göra. Eller jo, be om en tid längre fram. Men inget säger att det blir lättare då. Kanske ska jag bara chansa och låta det bära eller brista? Bär det är det ju fantastiskt bra men brister det så vet jag inte vart jag ska hämta energi från att orka fortsätta.

Jag hatar verkligen samtal/möte med myndigheter. Jag har ångest innan, jag har ångest under och jag har ångest efter. Det är bara ett hjul av ångest och jag vet inte hur jag ska stoppa det. Jag vet inte hur man stoppar det. Men jag tycker ändå det är "skönare" att veta varför jag har ångest. Det är lättare att ha något konkret som man vet varför ångesten infunnit sig än att man bara ligger i sängen och har ångest utan att något hänt.

Jag vet inte hur jag ska göra men just nu lutar det mot att gå emot mina tankar och bara hänga på. För jag vill inte vara så misslyckad som jag känner mig nu. Jag tänker att går det åt helvete så får det väl göra det. Jag verkar ju inte kunna må bättre än såhär så då får det väl vara så. Födas, äta, jobba, sova, jobba, äta, sova, dö. Det är nog så mitt liv kommer se ut för min energi har aldrig räckt till något mer än plugg/jobb och då har jag inte ens jobbat/pluggat heltid. Det är min framtid. Och det kan faktiskt ingen säga något annat om då det alltid varit så, även under mina bättre perioder. Energin går åt som snön smälter i en ugn. Medan en "normal" människas energi tar slut som snön smälter i en plusgrader.

Nej något positivt. Vädret är fint, eller nej inte ens det stämmer idag........................................ :(

Likes

Comments

Godmorgon kompisar. Eller morgon.

Jag har extrem ångest just nu. Jag ska ju på möte med handläggaren på försäkringskassan vid 14 och jag var redan nervös inför det förra veckan typ. Jag hatar möten. Jag hatar såna möten där jag VET att jag vill vara duktig och vara till lags. Jag vill inte vara till besvär och då kanske jag kör över mig själv samtidigt. Också är jag så fruktansvärt trött. Jag behöver verkligen duscha då det var ett tag sen men det känns som ett stort projekt i sig. Gråten sitter i halsen och jag vet inte riktigt hur jag ska hantera denna ångest som infunnit sig. Jag önskar att jag hade v.b medicin som fungerade för idag skulle jag verkligen behöva medicin bara för att inte "slita ut mig totalt".

Tankarna är lite för splittrade så får inte fram det jag vill skriva så jag avslutar här...

Likes

Comments

Denna veckan är det donationsveckan. Jag har, så länge jag minns, varit säker på att jag vill donera både blod, medan jag lever, och organ när jag dör. Jag kommer ihåg att när jag gick till tandläkaren första gången själv vid sisådär 12-13 års-åldern så tog jag ett donationskort. Då fyllde jag aldrig i det för det var som om jag trodde mina föräldrar skulle bli arga om jag ens tänkte på döden.

Idag tog jag dock och fyllde i ett nytt kort som jag tog i samband med psykiatribesöket. Vissa organ kommer jag inte donera då det känns för läskigt att donera hjärtat (som jag anser är själen), hud (för det känns läskigt att någon ska skära bort huden) och hjärna (till forskning, då det känns som hela jag).

Det är viktigt att göra sin vilja känd vare sig man inte vill donera eller om man vill donera. Inget är rätt eller fel men det är viktigt att ta ställning så att när/om möjligheten till donation blir lämplig, så slipper dina anhöriga ta ett beslut som kanske inte överensstämmer med din vilja.

Och man behöver inte veta om man är lämplig då det är mycket som ska matcha och det ordnas efter ens död. Så våga ta ställning vare sig det är att donera eller inte.

Ta hand om dig! ❤️

Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - Click here

Likes

Comments

Samtal med sjuksköterskan är nu avklarat. Både lätt och jobbigt. Början var "lätt" då pratade vi om frågorna mina föräldrar svarat på. Jag förstår, nu, varför mamma är mer nojjig än pappa. Hon har inte haft det lätt. Hon skrev inte särskilt utförligt men det gjorde att jag fick lite mer förståelse.

Sen kom såklart suicidsamtalet upp. Hon frågade om vi behövde prata om det och jag sa nej men hon tyckte det behövdes. Jag sa att jag tror det är lite tvångsmässigt. Jag fick i "uppgift" att göra mig av med de tabletter jag har. För att göra "suicidvägen" mindre. För att stänga av lite av möjligheten. Jag kan inte säga att jag säkert kommer göra det, för det vet jag inte. Det är en trygghet att veta att det finns en utväg om allt skiter sig. Jag tror jag alltid kommer ha ganska nära att tänka i självmordsbanor då jag har gjort det i typ halva mitt liv.

Jag funderar direkt på hur jag ska "ljuga". Hur jag ska göra min lögn trovärdig i att jag lämnat bort allt. Men samtidigt så försöker den delen av mig som vill försöka leva, lämna bort det. Det är tufft att ändra sitt tankesätt. Men någon dag kanske jag gör det?

På onsdag ska jag till försäkringskassan och träffa min handläggare. Det är nervöst redan men jag tror det kommer gå bra då handläggaren verkar vara förstående. Nu ska jag börja på mina dagliga grejer. Det är så tråkigt att alltid göra samma saker. Det är förmodligen därför jag tröttnar på jobb så ofantligt snabbt. Och sen börjar må sämre. Jag tror aldrig jag skulle klara av att bara prata med patienter hela dagarna som ssk gör. Hon har jobbat i många år och jag fattar inte att hon inte tröttnat.

Hoppas du får en fin dag! Kram❤️

Likes

Comments

Man kan tro att rosa är min favoritfärg men det är det faktiskt inte 😁

Likes

Comments

Just nu är kvällarna väldigt jobbiga. Det är ångesten som blir värre framåt kvällen. Innan var det tvärtom vilket gör att jag känner stor hopplöshet. Det är lättare om man vet varför man mår sämre en viss tid eller dag. Men nu så är ångesten bara väldigt påtaglig trots att jag inte tänker/gör något speciellt. Jag avskyr det.

Bild lånad från: Depressiva döden.

Likes

Comments

Hej kompisar! Hoppas att ni mår bra, eller iallafall är okej.

Mitt mående går väldigt mycket upp och ner, alltså väldigt instabilt. Men det är liksom så jag mår även när jag inte brottas med depression och den ökade ångest den ger så jag försöker att göra saker ändå. För detta humör jag är i just nu, är sådant som jag känner är lite närmre mitt normala. Inte att säga att jag gillar mitt normala, det gör jag inte då jag oftast känner mig väldigt tom. Men det är ändå något jag vet inte kommer försvinna och då måste jag sysselsätta mig för att inte fastna i suicidtankar då det är sånt som tar upp min tid även när jag mår bättre. Imorgon har jag samtal med sjuksköterskan igen och jag känner båda ja och nej. Nej då det är jobbigt att prata men också för att jag känner mig mer "normal" och då känns det som jag tar upp en plats som någon som faktiskt inte är sitt "normala". Men också "ja" då jag vet att jag är så ostabil att imorgon kanske det är jättetufft och för att jag har haft tuffa dagar denna veckan också. Men veckan har iallafall inte känts som hundra år som de tidigare tre veckorna så det är jag tacksam över iallafall.

Nu till mitt lilla "äventyr". Jag, mamma och pappa åkte till en by några mil bort som har djur som man får hälsa på. Vi hade även med oss en massa äpplen som vi alltid brukar ge till den som äger stället. Varje år sen jag var barn har vi lämnat en del påsar fulla med äpplen som djuren får smaska på om djurägaren anser att djuren är friska och kan hantera annan föda. Så det var trevligt och ett djur var som en hund och ville hela tiden att jag skulle klia mer under hakan och när vi skulle åka bääade han.

Efter det åkte vi hem och jag ordnade lunch, som blev väldigt mycket senare än vanligt.

Det blev broccolimos, vegoschnitzel och hemgjord rödkålscoleslaw (allt helt animaliefritt, of course). Och jag blev förvånad över att det smakade så gott som det gjorde då grönt inte alltid är skönt :).

Nu ska jag ta det lugnt då jag är så himla trött idag. Jag har ingen aning om varför då jag sovit gott inatt (förutom att jag hade en väldigt konstig dröm som var som en film. Liksom när jag vaknade till så kom jag ihåg och sen somnade jag och den fortsatte där den slutade, så det blev verkligen som en film som pausades ibland).

Hoppas din vecka har gått relativt smärtfritt förbi. Kramar <3

Likes

Comments

Godkväll på er, hur mår ni?

Jag har mått bra idag. För bra. Jag har hållit igång i princip hela tiden, bakat, handlat, läst, städat, varit på biblioteket. Men vid 18-tiden så kom dippen. VARFÖR KAN MITT STÄMNINGSLÄGE INTE VARA NEUTRALT? Ärligt vet jag knappt mitt neutrala mående. Topparna är inte längre värt det då dippen alltid kommer och även om jag just nu inte är "jätte-nedstämd" så blir kontrasterna så stora så även de lilla nedstämda gör ofantligt ont. Ångesten också.

Jag tappar tilltron på ett mer stabilt humör för varje gång det blir såhär. Det känns som om detta kanske är sån jag är? Sjuksköterskan sa att läkaren och psykologen misstänker något neuropsykiatriskt och att det kanske kan vara orsaken till mina svängningar. Jag har ju en del depressioner i bagaget men ingen mani så då misstänks ingen bipolaritet just nu. Däremot så svänger mitt humör så att jag tror att jag "snuddar" på Hypomani men jag vet inte om Hypomani kan vara så pass kort tid? Några timmar till någon dag? Eller så är det mitt "normala" bara det att jag aldrig upplevt mig så "på gång" förr?

Jag vet inte men jag önskar att sjukvården hade lite mer svar. För om man hade något konkret att ta på mer än depression och GAD så kanske behandlingen skulle ge mig mer? För som sagt så känner jag ingen större effekt av mina mediciner nu längre. Så då kan det väl ändå inte vara rätt? Eller så hade jag varit ännu mer deprimerad och ångestfylld utan dem? Det är det ingen som kan svara på. Men jag blir iallafall jäkligt ledsen när ett mörkt moln invaderar min hjärna och fyller mig med dödslängtan. I don't like it.

Oh well. Jag bakade iallafall kanelbullar idag då jag inte orkade på kanelbullensdag häromdagen. Bättre sent än aldrig, eller hur? Jag glömde dock köpa pärlsocker när jag var på maxi så de blev inte jättefina men goda blev det iallafall!! Hoppas alla äter upp dem tills imorgon då jag ska "börja mitt nyttiga liv"....

Nu blir det snart idol och sen vill jag faktiskt sova för just nu är det jobbigt...
Hoppas nu får en fin kväll, kram❤️

Likes

Comments

Imorgon gäller det. Jag har kommit fram till (med hjälp av kommentar) att jag är sockerberoende. Och mitt sockerberoende göder min hetsätning. Hetsätningen gör att jag ökar i vikt. Viktökning = ökat självhat. Så imorgon gör jag ett nytt försök. Det känns "fel" att börja på en lördag men jag har sagt "jag börjar på måndag" alldeles för många gånger nu så imorgon kör jag.

Jag ska undvika godis/kakor/glass med mera helt nu i början iallafall. Jag har slängt sånt som är mitt. För det är lätt att tänka "jag måste bara äta upp detta först". Om jag vill ha något så ska jag baka. Och ska jag baka ska jag göra halva recept så att det inte finns så himla mycket. Jag ska äta mer grönsaker, då jag är dålig på det och speciellt när jag mår dåligt. Jag ska äta mer regelbundet då jag är dålig på det. Jag ska försöka orka laga mer mat från grunden och inte förlita mig på vegobullar och grönsaksbiffar. Jag ska försöka äta långsammare då jag alltid äter så jäkla fort. Det tar liksom max 10 min för mig att äta upp och jag hinner inte känna mättnaden. Jag ska äta frukt om jag känner för det, inte tänka "nej jag har ätit för mycket idag".

Jag hoppas att det ska gå men återfall är okej precis som det är okej med återfall i självdestruktivitet. Det enda jag måste göra då är att tänka att allt inte är förgäves och äta upp halva skafferiet, utan tänka "okej, det hände, nu kör vi på som bestämt igen". Jag måste göra detta och jag känner mig mer villig att faktiskt ge mig in helhjärtat. Innan har jag alltid hållt kvar allt onyttigt då jag i princip räknat med att det ska gå fel men nu, nu ska det gå. Så, imorgon försöker jag på nytt. Någon gång ska det väl ändå fungera och jag tror att denna gången kan vara den gången!

Ta hand om dig! Kram❤️

Likes

Comments

Ja så var jag i en stund av "må-bra-hormoner" och klippte ner luggen igen.... den som börjat bli längre nu. Så nu klippte jag den efter jag plattat den så nu kommer jag få platta den varje dag igen... Så, klipp inte luggen på impuls nästa gång, okej? 🤔

Likes

Comments

Jag har aldrig varit den personen som har varit särskilt fysiskt aktiv. Jag hatade idrottslektionerna och fasade alltid över dem. Jag spelade dock fotboll till jag fyllde 12-13 år men sen blev det lite för mycket allvar och då la jag av. De senaste (dryga) året är det år som jag har varit mest regelbundet aktiv i form av promenader, löpning och yoga. Det krävdes att skolidrotten skulle ta slut innan jag kände glädje i att röra mig frivilligt igen.

Den första frågan jag fick när jag tog hjälp var om jag var fysiskt aktiv och hur mycket alkohol jag drack. När jag sedan svarade att jag sprang ca tre gånger i veckan och yogade några gånger per vecka och att min alkoholkonsumtion är väldigt begränsad blev alla nästan lite "mållösa". Det var precis som om att "tränar du så kommer du må bra".

Jag tycker om att springa. Det gör jag faktiskt nu när det inte längre är ett krav att man ska springa två kilometer på en viss tid för ett visst betyg. Jag känner mig friare när jag springer. Men det är just det ordet "när" jag springer. Direkt efter när pulsen är i normaltakt igen och andningen återhämtat sig så är det som om alla "må-bra-hormoner" lägger av. Det är som om depressionen är så mycket starkare.

Jag blir rätt trött på det då alla hela tiden maler på om "träna du så ska du se att du mår bättre". Men när man inte mår bättre ändå då? Vad gör man för fel då? Jag kommer inte sluta att träna då jag, under träningspasset, oftast känner lite psykisk lättnad men jag önskar bara att den känslan skulle vara längre och inte bara under de 45 minuter jag springer...

Hur ser du på träning och psykisk hälsa/ohälsa? Fungerar det för dig? Blir du lättare till mods om du ger dig iväg på ett hårt löppass eller gympass eller är du som mig?

Likes

Comments

Jag har försökt skriva en hel del inlägg men allt känns bara dåligt. Jag har tankar överallt och ingenstans. Min koncentration är väldigt bristande. Men nu skriver jag hur det än må bli då jag bara måste få ur mig en del tankar.

Tankar om medicinering: Jag har väldigt mycket tankar på min medicinering just nu. Jag känner inte att jag har någon större effekt (men kan inte säga säkert då jag kanske hade dippat ännu mer utan den?) av venlafaxinet längre. Jag är inte särskilt stabil. Jag hamnar i djupa svackor, väldigt ofta, där jag på allvar tänker på att ta mitt liv. Jag känner aldrig att jag är i "normalt" stämningsläge då det alltid är en massa energi och självförtroende från en annan värld eller ett självhat och ingen ork alls. Tyvärr är de sistnämnda det mest dominerande. Jag har nu, de tre senaste veckorna, haft lika konstant ångest som jag hade innan jag började med medicin och mina vid behovstabletter fungerar inte längre. Så jag är lite kluven om jag borde ta den tabletten då läkaren inte verkar vilja höja och då ser jag inte riktigt meningen med att ta den när jag inte känner mig stabilare eller gladare eller mindre ångestfylld. Mirtazapinen kan jag tänka mig att ha kvar av den enkla anledningen att jag sover som en gudinna på den fortfarande.

Jag har inte tänkt att jag ska sluta just nu då jag vill försöka ge det lite längre tid innan jag tar ett beslut och för att jag har läst att venlafaxin är en jävel att sluta med och det tror jag inte jag är i psykiskt skick att ta nu. Jag kämpar redan med att hålla mig flytande och då behöver jag inte ta utsättningssymtom i samma veva. Jag önskar att läkaren kunde skriva ut något annan v.b medicin iallafall. Att bara ha en tablett man vet fungerar gör även att ångesten kan hållas i schack. Nu vet jag att det inte finns något att göra om jag får flera panikattacker per dag eller om ångesten är närvarande, i hög nivå, redan från att jag slår upp ögonen. Men jag nämnde att de slutat fungera för flera veckor sedan men inget har skett så det blir nog till att stå ut som är min gedigna strategi.

Tankar om mamma och pappa: Jag skrev ner några frågor till mamma och pappa som jag vill att de ska svara på innan samtalet med ssk på måndag. Mamma sa direkt att hon inte visste om hon ville skriva om sin barndom då den var svår. Vilket gör att jag redan nu förstår hennes väldigt (oftast) överdrivna oro. Jag skrev att de får skriva upp fysiska samt psykiska problem på deras sida släkten och lite om hur det var för mamma att växa upp med en syster med bipolär sjukdom. Jag känner mig taggad på att läsa om det. En annan fråga var om hur jag var som barn i olika åldrar. Detta vill jag helst veta för att se om jag förändrades mellan 4-6 års åldern där jag tror något dåligt hände. Hoppas att de tar det på allvar och verkligen skriver så gott de kan och inte överdriver mina färdigheter eller inte vågar ta upp dåliga saker med mig.

En positiv sak med detta är iallafall att jag igår och idag inte har känt lika stor irritation mot min mamma. Vilket i sin tur gjort att jag inte haft lika mycket skuldkänslor.

Tankar om drömmar: Jag har så himla mycket drömmar som jag har svårt att skilja från verkligheten. Det är rätt jobbigt då jag inte riktigt litar på mina minnen längre. En dröm/minne är att jag är stensäker på att jag träffat min sjuksköterska tidigare i livet. Jag spekulerar väldigt mycket i hur vi har känt varandra men kommer ingenstans. Det gör mig lite nojig då det känns som om mina minnen är mina...

Tankar om mat: Maten går väldigt mycket upp och ner. I en vecka ungefär har jag haft noll aptit men nu börjar den återkomma. Jag har tappat något kilo, vilket är vanligt när jag mår dåligt, men ändå så känner jag mig alldeles för stor. Och nu när aptiten börjar återvända känner jag mig inte lika " i kontroll" längre.

Tankar om suicid: Det har varit ofantligt mycket självmordstankar den senaste tiden. Jag känner även att det är mer tvångsmässigt denna gången. Alltså, även när jag mår bättre under en kort sekund så planerar jag osv. Tvångsmässiga självmordstankar är (i mitt tycke) jobbigare än "vanliga" självmordstankar. För när det är tvångsmässigt måste jag hela tiden ge efter vare sig jag vill eller inte. Jag kan, under mina bättre timmar, fortsätta med samma planerande osv trots att jag i det läget inte vill dö. Helt enkelt pga att det är så tvångsmässigt och det "värker" i huvudet om jag inte agerar på de på något sätt. Jag borde förmodligen nämna detta för ssk. Vi har aldrig pratat om tvångstankar och tvångshandlingar men det är sånt jag också har. Mest stannar det vid tvångstankar men en del handlingar ingår i min vardag. Exempel är, kolla om jag låst minst tre gånger, kontrollera spis och sladdar flertalet gånger om ingen kommer vara hemma, alltid tvätta händerna så fort jag kommer innanför dörren annars känner jag mig äcklig också mitt hudpillande osv.

Att mina självmordstankar blir tvångsmässiga gör även att jag inte riktigt vågar visa de bättre minuterna/timmarna för min familj då tankarna liksom säger att jag kommer (läs:måste) agera på det och därför inte bör "vilseleda" mina nära. Så ja, det är rätt tufft.

Nu börjar det bli väldigt långt här så jag avslutar här men det hjälper iallafall lite när man sorterar litegrann.


Likes

Comments