Header

Vardag, Ångest och depression

Det är så mitt humör svänger. Nyss hade jag en del energi så tog och lagade mat. Nu när maten är i magen och resten uppdelat i matlådor så är det precis som om någon släppte ut luften ur mig. Det är nästan det jobbigaste just nu, svängningarna.... Jag förstår inte vad som är felet på mig.

Aja jag har iallafall tre stycken matlådor nu så jag slipper iallafall tänka på att behöva laga mat de närmsta dagarna!

Vad gör du idag? Kram❤️

Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - click here!

Likes

Comments

Vardag

Endorfiner är mäktiga saker. Endorfiner gjorde att jag vågade öppna samtal med en främling med en valp. Också hundar såklart. Hundar är en bra samtalsöppnare. Jag har varit ute på en löptur i slutet såg jag en kvinna med en valp som var ute på träning. Träning som består av att lära sig möta människor utan att skälla. En tre månaders valp. Jag såg att valpen blev nyfiken på mig så jag frågade om jag fick hälsa. Valpen ville inte hälsa utan skällde bara på mig men efter några minuter av att jag och kvinnan hade pratat så slutade hunden skälla på mig och kom fram och vågade ta en godis som jag fick av matten.

Jag har vågar göra detta en gång innan också. Det var också när jag hade sprungit innan. Endorfiner är helt enkelt mäktiga grejer.

Likes

Comments

Vardag, Tips

När allt i huvudet går åt helvete så har jag iallafall (när jag inte är totalt i upplösningstillstånd) kreativiteten. Ibland finns den inte alls men just nu så är jag inne i en period då jag vill skapa med händerna. Så idag, efter några timmars vila, så hittade jag en gammal gardin som jag sydde en klassisk gymnastikpåse av!

För en liten stund behöver man fokusera på något annat för att inte sy i sina fingrar. Man får pausa lite från de allra högljuddast destruktiva tankarna. Jag må inte vara särskilt duktig på att sy eller en del andra kreativa saker (förmodligen då jag vill kunna det direkt och då lär jag mig lite sen blir jag uppmärksam på något roligare...) men att kunna göra något sånt här är ändå skönt. En påse som jag egentligen inte alls behöver och därför får det bli som det blir och det tror jag är nyttigt för hjärnan. Att inte alltid vara "prestations-prinsessa" utan bara få göra något utan att det behöver bli något "super-duper-mega-bra" resultat. Utan det få bli som det bli.

Vad gör du när du vill hålla destruktiva tankar på avstånd? ❤️

Likes

Comments

Vardag, Ångest och depression

Hej kompisar!

Idag är en dålig dag. Det känns som jag går sönder men ändå döljer jag det för min familj. Jag försöker rulla på som "vanligt", laga mat, gå på promenad osv vilket gör mig ledsen. Jag är ledsen att jag nu går in i mig själv. Det är så lätt. Mycket lättare än att visa hur man mår då jag har blivit proffs på att dölja. Att dölja är mer naturligt för mig än att visa hur jag mår.

Dagen har känts väldigt seg. Det känns som om klockan borde vara kväll. Jag är så ofantligt trött och har vilat ett tag. Jag skulle vilja somna. Just nu ligger jag i min säng med en rullgardin nere och tvn på som sällskap. Jag vill bara ignorera omvärlden. Jag saknar de där dagarna då jag bara behövde 5 timmars sömn men ändå var så full av energi. Just nu känns allt bara mörkt. Jag hoppas verkligen att jag kan få höja min medicinering denna veckan. Jag vet inte om det kommer hjälpa men de senaste dagarna har jag känt mig på ruta ett. Men samtidigt är jag rädd för att höja. Kanske håller det bara i i några dygn igen? Jag är rädd då jag börjar undra om jag bara är en person som inte finner glädje i saker och ting. För nu när jag känner att jag börjar "stänga in mig" så påminns jag om att det är så det har varit i många år. Kanske är mitt normala att vara deppig?

Jag har iallafall tänk ut några saker jag vill ta upp med ssk på torsdag och sen får vi se om jag får fram allt eller inte.
- biverkningar av medicinerna, förvirring, yrsel, ökad aptit plus viktökning, influensasymtom (vilket jag är osäker om det är biverkning eller faktiskt förkylning på G, dock har känns det inte hela tiden och det har varit i typ två veckor), massor av drömmar, svettningar -speciellt på natten. Osv?
- Medicinhöjning
- Byta så jag bara har atarax då de har jag tagit kortare tid och jag märker större effekt av dem än lergigan nu. Också är de billigare och går på högkostnadsskyddet. Så jag ska nog be om att de skriver full dos av de istället och att vi sätter ut lergigan. Men helst någon annan ångestdämpande vb medicin.
- Mer aggressiva självmordstankar igen. De var lite mildare under de två första veckorna av medicinbytet men nu är det mycket värre igen.

Det är några saker som jag kommit på hittills sen får jag se om det dyker upp mer.

Hoppas du har en bättre dag än vad jag har! Kram❤️

Likes

Comments

Tankar, Ångest och depression, Texter

Trots att solen står varm ute så kan jag inte sluta tänka på att hösten börjar närma sig. Det märkte jag speciellt i morse då det var kallt i rummet (jag har alltid öppet fönster på sommaren). Just nu är det närmare 25 grader i solen ute men så fort den gömmer sig bakom molnen så blir det lite småkyligt. Jag har väldigt blandade känslor inför hösten. Jag tycker om att det blir mindre krav på att allt ska vara så jäkla perfekt hela tiden. Mindre krav på att man ska ha vänner och alla dessa fantastiska grillkvällarna men samtidigt kommer mörkret. Jag är oftast en periodare. Alltså att hösten och vintern oftast är väldigt jobbig för mig. Om den depressionen jag är i nu hade kommit under de mörkare månaderna så är jag säker på att det hade varit jobbigare. Just eftersom det är så jag har haft det i många år. Jag är därför livrädd att den lilla, lilla förbättringen jag har nått kommer åka med sommaren.

September brukar oftast fungera hyfsat. Ren klar luft, fina färger, sensommarvärme och inte mörkt alltför tidigt. Sen kommer oktober med sitt rusk. Då brukar dippen komma. Det var i november förra året jag började märka av mitt dippande humör. Men jag höll ut och undantryckte då min lillebror hade det jobbigt. Jag ville inte lägga mer press på familjen. Men i mars/april tog orken helt slut och jag orkade inte hålla masken längre. Det är det som får mig att undra om jag kommer komma ur depressiva tankegångar och depressivt mående. Snart har det gått ett år av att har haft konstanta tankar på döden. De blev lite mindre frekventa under någon vecka vid medicinbytet men de senaste dagarna har de blivit mer konstanta igen. Jag är fundersam över varför jag inte klarar av att göra allt som jämnåriga klarar av. Plugga, resa, jobba. Eller egentligen är det inte så konstigt om man tar ett varv i min släkt. Det finns diverse diagnoser. Både somatiska och psykiska, så egentligen är inte min sårbarhet särskilt konstig. Det är snarare regel än undantag i min släkt att man åkt på depressioner, psykoser, manier, ångestsyndrom. Ändå är det först nu när jag har fått psykiatriska diagnoser som jag har fått talas om detta.

Jag är rädd att hösten ska bli lika tuff som de senaste... sju åren? Att hösten ska vara lika tuff som det senaste året. September har alltid känts som mitt "nyår". Då september väcker mindre ångest än vad nyår gör varje år. Jag hatar nyår. Det är väl det som får mig att känna en lite gnutta hopp trots allt, att september kanske kan vara en period av lite andro, så att jag orkar med när mörkret kommer. Men det skrämmer mig så ofantligt mycket, mest då jag numer har självmord närmare i tiden än vad jag någonsin haft. Det känns inte lika främmande efter att man har försökt sig på det. Det skrämmer mig. Att jag i ett mörkt ögonblick ska göra det. Att mina tankar ska bli för aggressiva så att jag inte längre kan hålla emot. För det är det som är det enda som gör att jag än lever, min försöka att ignorera dessa tankar. Men jag märkte i torsdags hur nära jag har till att impulsivt göra något. Speciellt nu när jag kommer vara ensam hemma oftare. Men idag lever jag sen får vi försöka ta en dag i taget. Försöka våga vara öppen med ssk om tankarna utvecklas till planer. För jag vet att hon vill hjälpa i så fall. Hon vill hjälpa mig att ta mig till slutenvården. Men det är så lätt att låtsas för att få göra det man så gärna vill. För sanningen är att jag egentligen inte vill leva men jag lever för min familj. Och jag vet att den kärleken, i ett impulsivt och förtvivlat mående, kan blekna bort. Så hur gör man då? När all räddning är borta och enda sättet att tysta dessa tankar är att agera på dem? Hur gör man då?


Likes

Comments

Vården

Då är jag nyss hemkommen från avslutningssamtalet med kuratorn på ungdomsmottagningen. Det känns bra att vi hade ett samtal innan hon slutar och det känns även helt okej att vi inte kommer ses mer. Jag var livrädd för den här dagen efter första samtalet i mars. Att jag inte skulle ha henne att prata med. Men nu känns det bra. Det känns som om vårt "kapitel" är slut och det känns som min ssk kan hjälpa mig mer än henne (tack vara ssks kbt-utbildning).

Men samtidigt känns det lite vemodigt. Det känns som om jag kunde prata lite mer öppet om hur jobbigt läkarbesöket var just eftersom hon inte jobbar med honom. Det känns som om jag fick fram bättre hur dåligt det fick mig att må. Vi pratade om min medicinering och biverkningar och min vilja till höjning (eftersom läkaren inte ens frågade om mina biverkningar). Vi pratade om att mitt humör svänger väldigt mycket. Hon skulle iallafall skriva en journalanteckning som hon kunde "skicka" till psykiatrin så att de får veta om mina biverkningar osv utan att jag behöver känna mig till besvär. För det gör jag när jag "klagar". Speciellt när läkaren körde över mig så totalt i torsdags så vågar jag knappt nämna att jag är yr, matvrak och förvirrad av medicinen. Och speciellt inte när det känns som om detta kanske är rätt medicinering för mig då vill jag inte riskera att den plockas ut pga biverkningar jag kan acceptera, såvida jag inte blir alltför förvirrad, alltför yr eller får alltför stor viktökning.

Jag gav även henne kortet. Jag övervägde nästan att inte ge det då det kändes jobbigt. Men jag tog snabbt upp det ur väskan och gav det till henne. Jag tror hon blev glad då jag fick en kram och det är inget hon har tagit intiativ till tidigare (OBS jag hade inte heller velat det). Så det känns skönt att det blev ett så bra avslutande samtal. Jag har haft en bättre dag "nedstämdshets-mässigt" vilket gjorde att jag verkligen kunde prata ordentligt och relativt utförligt. Så det känns bra och jag är glad att jag hade turen att träffa henne och att hon verkligen har lyssnat på mig. För om hon inte hade tagit mina ord på allvar så hade jag inte försökt söka hjälp igen. Då hade jag skrotat idén om hjälp. Så tack till dig L. ❤️

Likes

Comments

Vardag

Godmorgon kompisar! Hur mår ni denna måndag? Har ni börjat skolan? Jobb?

Igår så somnade jag ifrån tvn vid 23-snåret men vaknade vid 00 med värsta näsblodet. När jag väl få näsblod så händer det alltid när jag sover... Så när jag reste mig upp för att gå på toa så forsade det ut... Fick använda handen som en liten blodkopp och idag när jag gick in på toan så såg det ut som en mordplats då jag igår inte var så vaken att jag märkte av detta. Och nej, jag överdriver inte.... 😅

Idag jobbar både mamma och pappa. Mamma jobbar oftast natt men ibland hoppar hon in även på dagen. Lillebror är sjuk så han är hemma idag och lär vara det imorgon och kanske veckan ut om han har åkt på mammas influensa. Men det här med att aldrig vara nöjd. När ingen av mamma eller pappa jobbade så längtade jag tills de började igen nu känns det så tomt här hemma... sen till helgen lär jag säkert längta tills alla jobbar igen. Aldrig är man nöjd här i livet. Alltid finns något bättre.

Just nu har jag en del ångest. En hel del beror säkert på att jag ska träffa kuratorn. När vi bokade denna tiden i juni så hade jag den här visionen om att jag skulle säga att jag nu mår bra. Men så är det ju inte. Jag svänger lika mycket i humöret som när jag bestämde mig för att ringa ungdomsmottagningen. Jag har daglig ångest. Dagliga självmordstankar. Daglig oro. Daglig nedstämdhet. Sen är jag rädd att jag ska känna att jag skulle vilja boka en till tid till henne. Att jag ska känna att jag har mer att prata om med henne. Jag tror inte att det kommer bli så då jag redan i juni kände att jag var färdig men det är väl rädslan över att jag vet att det inte går....

Hoppas du får en fin dag! ❤️

Likes

Comments

Hej Kompisar! Hur mår ni?

Jag har varit vaken i 5,5 timmar nu. Dagen blir så lång när man vaknar så tidigt men jag har hållit igång under dessa timmar men jag är så ofantligt trött. Det är alltid antingen eller för mig när jag mår dåligt. Antingen sover jag en massa timmar eller så kan jag knappt sova alls just nu är det nog i "trötthetsfasen" då jag sovit tillräckligt med timmar men jag kommer nog ändå få sova lite i eftermiddag precis som igår. Jag har iallafall tagit ett bad, försökt få ordning på vår symaskin, ätit och även varit ute på en liten fotorunda. För ca två år sedan (eller tre? ingen koll) köpte jag en systemkamera för mina sommarjobbspengar. I början användes den flitigt men jag som är sån som vill kunna allt på en gång blev frustrerad när bilderna inte blev som jag ville. Det resulterade i att jag i princip bara har fotat på automat då jag bara "vill-få-en-fin-bild" men idag tog jag och gav mig ut utan några tankar på att få bra bilder. Jag såg det helt enkelt som en läro-fotografering. Så här kommer några av bilderna jag tog:

​Hoppas just du har en fin dag! Kramar <3

Likes

Comments

Ångest och depression

Jag har tänkt mycket idag. Så väldigt mycket. (Egentligen inte på detta... detta kom upp typ nu...)De tre senaste dagarna har jag mått i princip likadant som jag gjorde utan medicin. Eftersom min läkare inte verkar vilja höja och var väldigt negativt inställd till höjning förmodligen längre fram också undrar jag om det är värt det? Kanske kan ssk få honom att ändra sig men jag tycker samtidigt inte att man ska behöva "tigga" sig till en medicinhöjning. Och nu när jag känner mindre effekt av mirtazapin och venlafaxin för var dag så känner jag, är det verkligen värt det? Det jag märker är att jag har lite mer energi men tycker inte den lilla energin är värd fyra kilos viktuppgång, yrsel och illamående. Och även blåmärken som dyker upp lättare. Varför ska jag äta medicin om det inte riktigt fungerar? Kanske hade jag varit djupare i depressionen om jag inte hade tagit de men ändå.

Varför ta medicin som kostar mig pengar varje dag? Varför proppa i mig saker jag inte känner ge tillräcklig effekt och som läkaren är så himla negativt inställd till? Enligt honom är jag inte sjuk och då behöver jag inte heller medicin, eller hur? Jag är bara deprimerad och GAD:ig.

Jag får såna här tankar här jag mår sämre. Att jag bara vill skita i allt för jag orkar inte försöka få den hjälp jag tror jag behöver. Jag orkar inte kämpa mig till att få höja på mina dagliga mediciner. Orkar inte fråga om annan v.b-medicin. Orkar fan ingenting. Allt känns så jäkla meningslöst igen. Folk skrattar i grannträdgårdarna. Jag vill verkligen inte leva. Det gör så jävla ont i mig igen. Så jävla ont.

När jag var ensam hemma för någon timme sen gick jag till skafferiet där vi har medicinskåpet. Nyckeln sitter numer kvar i låset. Jag tog en del av mammas mediciner. Hon har en del. Varför gör jag alltid så? Det blir som ett tvång. Min kropp känner så väl igen den här smärtan. Den som gör så fruktansvärt ont men som ingen kan se. Jag fortsätter låtsas. Som alltid. Men jag vill bara lägga mig på en motorväg någonstans. Dö.

20:30. Alarmet ringde nu. Jag stoppade snällt in den gul-orangea mirtazapin tabletten. För jag vågar inte sluta. Eller mitt intellektuella jag vet att det inte blir bättre utan den. Då kommer jag inte ens få sova. Och imorgon vid 08-08:30 får jag snällt även stoppa in venlafaxin tabletten. Den som låter som om man sväljer något med sand i. Eller småsten.

Jag hatar detta. Jag hatar livet.

Likes

Comments

Tankar

Jag saknar mina benso-tabletter. Jag vet hur jäkla förbaskat dåligt jag mådde när läkaren i slutenvården satte ut de mot lergigan från en dag till en annan. Men den där känslan av ro i själen. Särskilt på imovane. Helt ärligt så tog jag ibland de på dagen. Varför? Jo för de gjorde mig lugn. Ångesten försvann, oron försvann. Jag hade frid i själen för första gången på många många år. Jäkla onödigt, jag vet.

Jag saknar den känslan. Jag saknar den så ofantligt mycket. Det var så härligt. Jag önskar att jag aldrig fått benso och z-analoger utskrivna. För det har gett mig falska förhoppningar. Jag kan inte ta de längre för att jag inte vill hamna i ett beroende men samtidigt vill jag inget hellre än att få känna den där härligheten igen. Man blir snabbt beroende. Ibland fysiskt och ibland psykiskt. Jag var förmodligen båda. Jag fick abstinens som attan. Två månader på imovane och 1 1/2 månad med oxascand. Sen slut.

Jag vill ha den där svävande härligheten. Utan ångest. Men jag vill inte bli beroende eller åka på abstinensen igen. Så varför är min kärlek så jäkla stark till dessa små tabletter på några milligram? Varför känner jag att jag så gärna vill ha dem trots den fysiska och psykiska smärtan som kom därefter? Jag har inte "missbrukargener" det var därför läkaren på psykakuten var så snabb med att skriva ut dessa "långvariga" doserna. För jag skulle inte bli beroende. Nu är det psykiska beroendet kvar. Jag vill må så som jag gjorde efter en liten tablett med benso. Jag har inte släppt det. Om någon skulle fråga om jag vill få dem så är jag säker på att jag hade sagt ja. För kärleken till dessa piller är större än hatet.

Likes

Comments

Godmorgon på er!

Ännu en dag där jag vaknar upp innan sju-snåret med ångest som redan infunnit sig. Jag saknar de där dagarna i början med denna nya medicinering då jag slapp vakna med detta obehag. Varför förstår inte min läkare att jag behöver testa och höja medicinen? Han lät som om han inte trodde på medicinering när det kommer till min ångest. MEN JAG VET ATT DET HJÄLPER. I början var jag så negativt inställd till medicin men jag tror inte att all kbt i världen kommer hjälpa då jag inte ens hinner tänka en endaste tanke ändå har jag ångest. Jag behöver kombinationen, det har jag insett nu. Och jag har fortfarande en väldigt låg dos av båda två så jag förstår inte varför han inte tar in vad både jag och alla sjuksköterskorna jag pratat med säger? Två ssk tyckte att jag skulle höja. En av dem har jag träffat säkert ett 10-tal gånger. Jag tror hon kan göra en bättre bedömning än en läkare jag träffat två gånger..... Nej, läkare vet inte alltid bäst. Suck.

Idag vet jag inte vad jag ska ta mig för. Det är grått ute men det har blivit lite lättare moln sen jag vaknade. Kanske blir det tillräckligt fint så att jag och pappa kan åka och bada någonstans? Jag måste försöka gå emot ångesten trots att inget hjälper, trots att jag får ökade suicidtankar när jag gör sådant som går emot tankarna. Det är sjukt jobbigt men jag måste. Om det inte blir det så ska jag iallafall försöka sy ihop en klänning. Jag började lite smått igår men tappade fokus rätt snabbt så gav upp.

Jag är less på denna ångest. Atarax och lergigan fungerar mindre för varje gång. Jag lär inte få någon annan vid behovs medicin men jag vill ha någon. Kanske bara för någon vecka så att jag får "biverkningarna" av de andra två igen. Så att kroppen vänjs av för ett tag? Jag kommer säga till ssk på torsdag vad jag känner. Att de senaste dagarna har ångesten varit i höjd med vad de var för några månader sen. Att lergigan och atarax knappt hjälper. Och lergigan är ju typ dyrt som guld när man endast får 30-st burkarna. Runt 4kr tabletten. Jag måste numer ta två för att ens känna något, alltså 8kr. Jag tar kanske runt fyra-sex per dag nu när ångesten är högre igen. 16-24kr per dag. 112-168kr per vecka om det fortsätter såhär. Det är inte hållbart för min ekonomi. Men samtidigt vill jag inte bli av med de då de är bättre än inget så därför är jag lite rädd för att säga något då min läkare är så medicin-resistent mot ångest. Tänk om han sätter ut dem utan att sätta in någon ny?

Jag undrar om han har upplevt den här kvävande känslan ångest ger? Som om man inte kan andas. Som att man löptränar trots att man bara ligger i sängen. Muskler som spänner. Tänder som pressas. Och att veta att det inte försvinner trots ens tappra försök att skjuta bort ångesten, så stannar den ovälkommet kvar. I torsdags fick han det att låta som om jag inte ena försöker lindra ångesten. Som om jag bara "ligger i sängen och väntar på bättre tider". Det gör jag inte. Visst, vissa dagar blir jag helt handlingsförlamad av ångest och depressionen men oftast försöker jag, efter min egna förmåga, sysselsätta mig. Desto mer jag tänker på det där läkarbesöket desto mer frustrerad blir jag. Jag skulle vilja lämna en lapp till honom till min blogg så att han fick ta del av mitt helvete som är min hjärna. Jävla mupp.

Fasiken vad mycket ilska jag bär på. Det är inte särskilt vanligt för mig. Jag har svårt att bli arg och jag brukar kunna släppa ilskan relativt snabbt men nu går det verkligen inte. Nu blev det långt här men vad vore min blogg utan alla långa inlägg? Det är ju liksom JAG. Jag skriver det som kommer upp i tankarna och det är väldigt sällan jag förbereder vad inlägget ska handla om utan det kan börja på något ämne och sen sluta någon annanstans. Men det är så min hjärna är. Överallt och ingenstans. På samma gång.

Ha en fin dag! Kram❤️

Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - click here!

Likes

Comments

Så kom även denna dagen till sitt slut. Det är väl positivt iallafall att hur jobbig en dag än må vara så har den ett slut. Även om nästa inte blir bättre så har man ändå tagit sig igenom en till. Jag har försökt hålla mig kreativt sysselsatt idag då jag inte orkat ta för mig något utanför mitt rum men samtidigt har jag behövt något att sysselsätta mig med för att hantera destruktiva tankegångar.

Jag knåpade ihop ett tack-kort. Är det konstigt att ge kuratorn ett tack-kort? Jag ska träffa henne på måndag. Över två månader sen senast men både hon och jag ville ha ett avslutande samtal "på riktigt" innan hon slutar på min stads ungdomsmottagning. Jag vill ge henne det då hon verkligen har hjälp mig. Hon är den som hjälpte mig återfå lite tilltro till vårdpersonal. Hon hjälpte mig med tid till vårdcentralen när jag inte vågade själv. Hon snappade upp att jag mådde sugit dåligt ett samtal och ringde till VC som fixade tid hos psykakuten (jag hade då ett datum på min död men hon uppfattade hur dåligt jag mådde då och agerade därefter). Jag var livrädd att hon skulle försvinna från mig men det känns helt rätt. "Vårt" kapitel är liksom avslutat. Såhär ser kortet ut iallafall:

Nu börjar ögonen gå i kors så nu får jag nog faktiskt ta och bädda ner mig och sova!

Sov sött! Kram❤️

Likes

Comments

Kaoset i huvudet har lugnat sig lite efter besöket med min ssk. Det var sjukt jobbigt att ta sig dit idag. Jag tänkte flera gånger om, om jag verkligen skulle ta mig dit. Stod en bra stund utanför och registrerade mig inte förrän någon minut i elva. Dock är ssk nästan alltid sen då de har telefonsamtal på deras "lediga" tid som ibland drar ut på tiden. Men min ångest inför detta mötet var i onödan. Jag var inte helt "ut i det öppna" med hur jäkla dåligt jag tyckte mötet igår gick då det trots allt är hennes kollega. Men jag är säker att jag inte överdrev då hon sa att jag inte är dem första som behövt få "akut-samtal" efter läkarbesök med honom.

Jag kan inte säga att jag håller med läkaren då han var alldeles för på och hoppade alldeles för långt fram i tiden men jag har fått lite mer klarhet. Det blir nog svårare att förstå då han (tydligen) vill att man ska ha en plan för 10 år framåt och han översätter från sitt modersmål rakt av vilket gör att ordföljden ibland blir lite knas. Ssk har jobbat med honom i tio år typ och hon sa att även hon ibland har svårt att hänga med och då är hon varken deprimerad eller ångestfylld.

Sen pratade vi lite mer allmänt om allt. Att det får ta tid. Allt behöver inte gå på en vecka (som det kändes att läkaren ville). Till och med ssk sa "du kanske ska bli sjuksköterska så när jag går i pension kan du sitta med på läkarbesök och säga att han får tagga ner". Nu ska jag bara försöka samla mig mer då det känns som jag backade hundra steg efter det där läkarbesöket. Självmordstankar som blivit lika starka igen... så jag ska vara snäll mot mig själv. Det kommer bli bra. Det måste det bli.

Likes

Comments

Läkarbesöket var verkligen en total urladdning. Det känns som han fick mig att tappa det lilla förtroendet jag fått för vården det senaste halvåret. Han fick mig att känna som alla vårdgivare fick mig att känna när jag var yngre. Överkänslig, till besvär, ovälkommen. Helt förtvivlad över att han bara fokuserade på en sak. Inte lät mig tänka efter. Men efter allt han skrev i journalen efter förra besöket så kanske man inte skulle vänta sig mer? Jag förstår att jag bör ha mål. Men varför måste man sikta så jäkla högt? Jag blir tillräckligt nöjd om jag får ett jobb jag orkar med med tillräcklig inkomst att försörja mig på. Varför är det inte en godkänd dröm? Alla behöver inte ha världens mål, det skulle bli jäkligt knas i hela samhällsstrukturen då.

Men jag är tacksam över att detta var något jag kunde prata med mina föräldrar om. Det var något mer "påtagligt" vilket gjorde det enklare att prata om. De stöttade mig så bra. Och de vet att jag inte är den som säger negativa saker om någon i första laget. Så de insåg att nu uppfattade jag detta fruktansvärt. Om inte de hade varit hemma så hade jag gjort något mot mig själv. Jag känner fortfarande den starka viljan att göra mig illa men samtidigt så är jag mer stabil nu och därför blir det inte något på impuls vilket det förmodligen hade blivit om jag varit ensam hemma.

Problemet är att efter ett sånt här totalt känsloutbrott så känner jag mig så fånig. Jag tänker igenom allt flera gånger och undrar om jag kanske ändå tänkte fel. Att jag kanske uppfattade allt helt "käpprätt åt helvete" fel, som the ol' folks says. Att jag kanske överdrev. Jag litar liksom inte på mina egna känslor. Jag vet att det gjorde så ont men jag vet inte om jag kan lita på det.

Samtidigt har jag sån ledsamhet inom mig. Förmodligen över att han sa att jag inte är "sjuk". Betyder det att jag är frisk då? Är det såhär mitt friska jag är? Är jag en "deprimerad själ"? Är depressionen och GAD:en jag fått av 6 läkare bara min själ som är sån? Är depression och GAD inte en sjukdom? Fasiken vad mycket frågetecken jag har fått i min tankeverksamhet.

Jag tycker det ska bli skönt att träffa ssk imorgon men samtidigt vet jag inte om jag kan vara helt ärlig? Det är trots allt hennes kollega. Han kommer läsa det som skrivs i min journal och jag hatar att klaga. Men samtidigt tror jag faktiskt hon också håller med om att han var för på. Hon sa tom i samtalet att "nu tycker jag doktorerna (det var en at-läkare med) är lite för snabba här". Jag önskar jag skulle våga säga såhär till läkaren: "jo min högsta dröm är att bli överläkare inom psykiatrin och validera patientens mående. Och ha empati nog att förstå att man inte har hela sitt liv planerat när man planerat att inte leva nästkommande dag". Kanske överdriver jag min reaktion men det är min upplevelse och den är viktig. Det är något jag måste lära mig: att mina åsikter är viktiga och när jag känner att det sög så var förmodligen den känslan rätt.

Hoppas er dag blev fin iallafall. Kram❤️

Likes

Comments

Så... jag avskyr min läkare. Fy fan.

Samtalet idag gick ut på att jag skulle veta vad jag ville göra, i detalj, om tio år. Var jag skulle bo, var jag skulle jobba osv. Mitt svar på det godkändes tydligen inte då jag svarade något i stil med detta "Jag har aldrig sett en framtid så därför är detta helt nytt för mig och det enda jag vill är att orka jobba och ha en egen bostad". Det var tydligen inte en tillräckligt bra plan då han fortsatte mala på om samma skit hela tiden. Jag mådde bra när jag kom dit men när jag kom innanför dörren hemma grät jag floder. Ben som skakade som spagetti och pappa fick hålla om mig hårt för att jag inte skulle falla ihop. Det blev så extremt att jag sa till mamma att de får skjutsa mig till slutenvården då stressen över "hans" framtidsplan (vilket han sa var min) gjorde att jag kände "nej jag tar fan livet av mig".

Läkaren verkade tro att jag ville vara en "del" av psykiatrin. JAG SKULLE FAN MED HELA MITT HJÄRTA SLIPPA KÄNNA BEHOV ATT HA KONTAKT MED SJUKVÅRDEN.

Vi får se om jag behöver lägga in mig senare men i nuläget håller jag ihop. Ledsamheten har gått över i ilska. Den där stämningsdagboken kollade läkaren inte ens på. Så jävla dåligt. Varför skulle jag ens ha den då? Det finns inga utomstående grejer som gör att mitt mående skiftar. Pappa ringde iallafall på eget initiativ till psykiatrin och pratade med min ssk så jag fick en tid till henne redan imorgon. För att klara upp alla frågetecken och all stress som kom i och med läkarsamtalet. Så att jag slipper gå med det i en hel vecka (jag ska bara träffa ssk en gång i veckan från och med nu om inte jag ska få NADA snart). Jag är såååå tacksam att min ssk iallafall förstår mig någorlunda.

Jag fick med mig ett papper ("läxa") hem av läkaren som jag skulle fylla i. Och eftersom min ledsamhet övergick i ilska så skrev jag så jäkla bra om mig själv. Man skulle skriva ur "ett annat perspektiv" och jag kan säga att jag skrev mycket bra om mig... ingen jantelag här inte. Sen slängde jag in lite pikar mot läkaren!

Läkaren frågade inte ens hur jag tycker att nya medicinerna fungerar?! Jag trodde att det är det som läkare mest gör. Diagnoser och mediciner? Enligt honom är jag inte psykiskt sjuk utan har "bara" åkt på en depression och ett ångestsyndrom. Han sa det som om det är jag som inte klarar av livet. Ändå så säger han att de ska hålla utsikt efter bipolär sjukdom. Om jag inte är sjuk nu varför ens bry sig.

Fan vad jag avskyr denna läkare. Bläääääää

Likes

Comments

Jag är så himla stolt över min lillebror. Idag börjar han gymnasiet! Han har haft det riktigt kämpigt under högstadietiden men trots det fick han betyg och kom in på sitt förstahandsval. Jag är sämst på att säga sånt här irl men jag sa iallafall lycka till till honom. Han kommer som sagt bo där ute på vardagarna så imorgon hoppas jag han kommer hem och känner sig nöjd. Att han inser vilket bedrift han har klarat av. Han är bra han. Min lillebror.

Likes

Comments

Hej kompisar! Hur mår ni?

Min dag har varit väldigt blandad. Känt mig väldigt nedstämd med ångest samtidigt som jag har haft en del energi och tankar som går i 120. De avbryter varandra vilket gör att koncentrationen har varit väldigt dålig idag. Men jag har iallafall utnyttjat att jag har haft energi och jag gjort en del. Jag vaknade redan vid 7... Jag hatar verkligen att vakna så tidigt men mirtazapinen gör att jag somnar innan 12-slaget vilket, logiskt sett, gör att jag vaknar tidigare. Det tog ett tag för mig att orka ta mig upp ur sängen. Men sen ordnade jag en rejäl frukost och sedan två timmar senare gav jag mig ut på en löptur.

Det var så kvavt så det gick riktigt segt idag men det blev ändå några kilometer. Och jag fick även se kossor/tjurar/kalvar på vägen då det är en bonde som bor där. De är så vänskapliga djur och jag blir ledsen att de har nummertag på sig...

Efter det så var jag så svettig så innan jag hoppade ner i badkaret så tog jag och städade av i rummet. Jag vet inte vad det har tagit till mig men jag har blivit väldigt mycket mer noga med att det ska vara städat på rummet. Jag brukar alltid vänta till det är totalt kaos och då tar jag tag i det. Men jag får väl vara glad så länge det håller i sig då det bara tog runt 30 min att göra rummet "skinande rent". Sen blev det bad och klippa naglar OCH måla naglarna. Jag tycker det är kul att måla naglarna men jag är så otålig så det brukar sluta med att jag stöter emot något och får då ta bort mitt "mästerverk". Jag fick göra om några gånger så tillslut tröttnade jag och gjorde det enklaste jag kom på.

Nu, för en liten stund sen, följde jag även med mamma för att titta på min pappas nya "arbetsplats". Han är lärare och de bygger om hans skola så då ska eleverna vara på en annan skola. Detta var riktigt jobbigt för mig då han nu befinner sig på min gamla gymnasieskola. Direkt när jag klev ur bilen så fylldes jag med obehagskänslor. Men mamma sa något bra "tänk vad skönt att du aldrig behöver gå här igen". Därifrån fick jag med mig lite tyg som annars skulle slängas och jag hoppas jag kan samla tankarna så att jag kommer på något jag kan sy av det!

Nu försöker jag bara tänka igenom om det är något jag bör ta upp på läkarbesöket imorgon. Ssk sa i måndags att jag kunde skriva ner på en lapp men jag vet inte ens vad man ska ta upp? Jag antar biverkningar (yrsel, illamående b.la.) och att jag vill höja medicinen. Sen har jag fyllt i stämningsdagboken jag fick så den lär vi säkert gå igenom så då kommer han ju se hur uppåt jag var vid insättningen, hur ångesten sett ut, sömntimmar osv. Men vad ska man mer ta upp? Vad tar ni upp med er läkare?

Hoppas er dag varit fin! Kram❤️

Likes

Comments

Förra hösten 2016 gick jag en yogakurs. En lektion fick vi deltagare testa på nässköljning. Jag var lite skeptisk och det kändes väldigt flummigt. Skölja näsan och sen göra andningsövningar liksom?! MEN jag köpte med mig en hem och när jag sedan åkte på en förkylning så användes den flitigt. Det var första gången någonsin jag INTE fick ont i bihålorna. Jag har trånga bihålor vilket resulterar i att det samlas mycket där i de små gångarna. Och jag har även haft väldigt mycket problem med pollen i mina dar och i år har varit ett väldigt bra år. Jag brukar ha problem från februari tills augusti typ. Vi kan räkna med att jag var symtomfri från februari till början av juni för sen började jag med lergigan och atarax som är antihistamin så efter det vet jag inte om jag skulle haft besvär.

Såklart får man ta mina erfarenheter med en nypa salt då jag bara är en person. Men om du har mycket problem med pollen eller förkylningar som sätter sig i bihålorna, testa. Det skadar ju inte då det bara är saltvatten! (OBS: använd salt utan några tillsatser)

Det finns olika sorter men denna modellen är det jag har!

Likes

Comments

Jag vet inte hur många gånger jag har varit kvar i mellanstadiet mellan sömn och vaka och känt mig... lycklig? Sen vaknat upp ordentligt och känt att jag bara vill ge upp. Vilja ge efter för mina mörkaste tankar. Vilja dö. På något sätt har jag trots att dessa gånger varit fler än jag kan räkna, bara gett efter en gång. Tänk alla gånger jag inte gett efter. Jag har aldrig någonsin sett mig som "stark". Jag har aldrig någonsin ansett att jag är en person som är någon som bör ses som stark. Det finns andra människor som är så mycket modigare och starkare. Jag har alltid sett mig som svag. Svag för att jag aldrig vill leva. Svag för att jag inte vill leva när de finns personer som inget hellre skulle vilja ha vetskapen om att imorgon, imorgon kommer jag faktiskt vakna.

Men, jag är nog fasiken stark. Jag måste, varje dag, överleva mig själv. Jag måste varje dag välja att leva. Döden är inget, i min åsikt, något man väljer. Man väljer inte att dö. Man väljer inte att ta sitt liv. Man väljer att slippa smärta. Det som den mänskliga kroppen är utformad att göra, undvika lidande. Men än har min egen styrka vunnit över min egen vilja till smärtlindrande. Så jo, jag är nog ta mig fan, stark. Sen kan jag inte veta hur länge styrkan kommer vinna. Men just nu känns det faktiskt som om att jag vet att, imorgon, imorgon kommer jag nog faktiskt öppna ögonen.

Likes

Comments

Just nu är inte min rädsla något man kan ta på. Det är inte de vanliga rädslorna så som rädsla för ormar, spindlar, clowner, människor. Min rädsla är mörkret i mitt huvud. Jag glömmer så lätt bort hur dåligt jag mår i omgångar. Hur mörkret äter upp mig från insidan. Så fort en, två, tre bättre dagar har infunnit sig så glömmer jag bort den psykiska smärtan som jag bär på majoriteten av tiden. Jag glömmer bort hur det känns när dina egna tankar äter upp dig bit för bit. Hur orkeslösheten gör att du knappt orkar ta dig upp ur sängen. Tomheten och ångesten som gör så fruktansvärt ont. Och för varje gång man sjunker ner i mörkret så infinner sig tankarna om att livet inte är värt det, starkare än förra gången. För man inser att det är så som livet är. Upp och ner. Och inte de vanliga upp och nergångarna man hade när man kände sig "normal" utan det är himmel och helvete. Bäst eller sämst. Allt eller inget. Glädje eller förtvivlan. Mellanläget är som bortblåst.

Jag är så fruktansvärt trött idag. Ont i hela kroppen. Pressa tänder trots att jag är väl medveten om det, käkarna är alldeles för stela. Huvudvärk. Jag har sovit runt åtta-nio timmar inatt ändå är jag så ofantligt trött. Det är så stora kontraster mellan att endast behöva fem timmar sömn och känna sig på topp och sen sova "tillräckligt" men ändå känna sig så fruktansvärt slutkörd.

Jag är livrädd. Rädd att det är såhär det kommer vara trots mediciner. På senaste SSRI-medicinen jag tog mådde jag bättre några dagar efter höjningarna. Nu på dessa SNRI och NaSSa mediciner mådde jag så himla bra under två halva dygn och sedan ett HELT dygn. Jag kände mig så jäkla på gång. Energin var skyhög. Jag är livrädd att det alltid kommer behöva höjas eller alltid behöva byta preparat. Visst, jag har inte tagit dessa alls länge och jag vet att det kan vara lite fördröjda insättningsbesvär då vi bytte medicinerna rätt av men det gör mig inte det minsta lugn. Just nu mår jag inte sämre än vad jag gjorde innan jag ens började med mediciner men jag mår inte heller bättre. Jag är bara så himla rädd att det inte är diverse signalsubstanser som är knasiga i mitt huvud. Och jag är så fruktansvärt trött på att alltid behöva kämpa emot mina egna tankar som hela tiden maler på om död. Bara så himla trött.

Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - click here!

Likes

Comments

Godmorgon!

Ja som rubriken lyder, jag undrar om jag nu, snart två veckor senare, kan åka på insättningsbiverkningar? Tre dagar i rad har jag vaknat med extrem ångest. Jag drömmer hur mycket som helst och inte alltid särskilt trevliga drömmar utan även väldigt konstiga, underliga och ibland hemska drömmar. Jag drömmer vanligtvis ganska mycket men nu är det extremt och jag kommer ihåg drömmarna i minsta detalj. Typ som om jag vore vaken fast drömmande? Inte som när jag "lucid dreaming" för jag är inte medveten om att jag drömmer. Så jag undrar om det är insättningsbiverkningar eller om det är att dosen är för låg för mig och nu har kroppen vant sig och därför är jag tillbaka på ruta ett? Tur att jag ska träffa läkaren på torsdag redan... Annars hade det nästan varit läge för en inläggning då mina tankar är väldigt mörka men tills torsdag ska jag väl stå ut?

Sen har min visdomstand valt att det nu är dags att vara inflammerad igen. De blir inflammerade då och då men de verkar inte vilja växa upp utan vill bara göra ont. Om inte min mamma fick så mycket problem när hon drog ut sina hade jag bett tandläkaren dra ut de på en gång. Just eftersom jag har haft de "på G" i över tre-fem år och de har inte kommit upp mer de senaste två åren.

Hoppas du får en bättre dag än vad jag verkar få! Kram❤️

Likes

Comments

Hej kompisar! Hur mår ni?

Jag har haft en tuff morgon/förmiddag med mycket ångest. Jag var iväg på samtal med ssk och fick ut medicin till fram till på torsdag. Denna ssk är inte särskilt pratsam av sig så det går väldigt fort besöken. Hon är trevlig och så men jag som behöver lite "push" till att prata så går det inte riktigt ihop sig. Så samtalen som brukar vara i 50-70 minuter går på 20 minuter ungefär. Hon ville nog att jag skulle höja medicinen och egentligen vill jag också det då jag mådde bra några dagar förra veckan efter medicinbytet. Men läkaren satte stopp för det i nuläget så vi får se om det blir höjning på torsdag när jag har läkarbesök igen. Då ska även min vanliga ssk vara med! Det känns nästan "lite" nervöst att träffa henne igen... det känns som en evighet sen vi hade samtal ändå är det "bara" fyra veckor.

Efter samtalet gick jag till kicks på vägen hem då jag blev så sugen på att köpa en parfym som @Naatly skrev om för någon dag sedan. Jag fullkomligt ÄLSKAR doften av vanilj så när jag hade känt doften av parfymen så kunde jag inte låta bli att köpa med den hem...

Egentligen borde jag inte lägga ut mer pengar efter mina "spenderar-dagar" förra veckan men över denna har jag ingen ångest då min nuvarande parfym håller på att ta slut. Också räcker parfymer väldigt länge. Såklart bad jag även hon i kassan att slå in det... Så att det verkligen blev en present till mig själv! Självklart sa jag inte att det var jag själv som skulle få presenten...

Nu har jag även ätit lunch och Gud vad jag har saknat att äta bönor/linser/ärter. De senaste månaderna har jag inte haft någon lust alla att laga mat så det har blivit pappas veganiserade husmanskost eller typ vegofärs och tortillabröd. Men idag fick jag ett litet ryck och gjorde ett recept mamma hade hittat. Ett väldigt okomplicerat och lätt recept som kändes lagom jobbigt.

Det ser inte mycket ut för världen men för en mun som varit van att äta linser/bönor/ärter dagligen i drygt ett år och sen i princip inte alls i några månader så var det SÅ GOTT. Kikärtor i all sin enkelhet med lite kryddor, lök och tomat. Jag trodde verkligen inte att jag saknade dem då jag inte direkt "längtat" efter att få äta det men alltså jag blev förvånad själv över att jag tyckte det var så gott som jag faktiskt tyckte!

Nu ska jag nog bege mig in i huset igen (ligger ute) då det inte var varmt... det känns som om hösten börjar komma.... Och resten av dagen blir till att bara försöka att inte "fly" från mig själv genom destruktiva handlingar då ångesten fortfarande är väldigt närvarande..

Vad gör du idag? Kram❤️

Likes

Comments

Uppdate från psykiatrins toalett. Lappen sitter kvar!

Likes

Comments

Hej kompisar! Hur mår ni idag?

Det har varit en "konstant-jävla-ångest-dag" idag. Men jag ska väl vara tacksam över att det var ett litet tag sen jag hade kontant ångest en hel dag. Detta har resulterat i huvudvärk men jag har precis tagit aspirin så förhoppningsvis släpper det snart. Jag har alltid tagit alvedon vid huvudvärk/början på migrän men aspirin tycker jag hjälper bättre faktiskt så det kör jag på i nuläget. Jag har käkat en del vid behovs-medicin idag men utan större framgång. Så största delen av dagen har spenderats i mitt rum framför tvn. Jag var dock ute och sprang en runda på förmiddagen.

Jag har märkt att jag oftare kör stenhårt om jag mår sämre. Som om jag försöker fly från mig själv för ett tag och även känna annan smärta än bara den psykiska. Men det är skönt att springa tills lungorna skriker efter syre och hjärtat slår på i maxpuls.

Jag har, som tur är, inte gjort det jag kände så mycket skam över igår idag. Jag vill inte göra det igen. Eller en del av mig vill, för att få den korta känslan av bekräftelse och uppskattning. Men den intellektuella sidan av mig vet att inget blir bättre av att jag gör det att det snarare blir värre. Jag kan inte säga att jag aldrig kommer göra det igen för det vore som uppsatt för att misslyckas men jag vet att det kan få konsekvenser som jag inte vill behöva hantera och därför måste jag försöka mitt allra bästa.

Imorgon är det samtal och läkemedelsutdelning hos psykiatrin. Min vanliga ssk börjar ju jobba imorgon igen men jag har ändå en tid bokad med "ersättaren för ersättaren". Det känns både bra och dåligt. Jag känner inte att jag vågar öppna mig så mycket för henne men samtidigt känns det nervöst att träffa min ordinarie igen. Jag hade den här bilden av att när hennes semester var slut skulle jag "flyga med mina egna vingar" och må bra. Så blev det ju inte riktigt också känns det läskigt att börja med henne igen då hon är mer frågande. Ställer krav. Det är det jag behöver men samtidigt är det också så mycket jobbigare än att bara prata med någon som "bara" lyssnar. Men jag tycker om "min" ssk. Hon vill höra svaren på de jobbigaste frågorna. Hon undviker inte att fråga om mina självmordstankar vilket gör att jag känner så stort förtroende för henne och jag vågar säga hur det ligger till på riktigt. Vilket är det jag också behöver. Någon som verkligen vill lyssna.

Hur ser din dag ut idag? Kram❤️

Likes

Comments

Jag känner mig förstörd. Trasig. Jag har inte direkt ångest men jag känner mig bara så fruktansvärt ledsen och... tom. Jag vill gråta men det kommer inga tårar. Jag gjorde något dåligt som jag ångrar men ändå vill jag göra det igen... och igen... och igen. För just då lindras ångesten och jag känner mig behövd, vacker och som om jag betyder något. Men efteråt blir jag bara tom. Äcklig. Vidrig. Sen vill jag döva ångesten över det med mat. Godis. Kakor. Också känner jag mig äcklig över det. Och då börjar jag om med det första. Också fortsätter det så, i ett ekorrhjul. Det är sånt jag inte kan ta upp med någon. Sånt jag inte vill ta upp med någon. För mycket skam.

Ändå vill jag göra det igen. Trots att jag vet att jag bara kommer må sämre och tillslut känna mig så tom att jag inte ens kan gråta. Det var några dagar sen mina självmordstankar ropade så högt. De har mer varit ett mummel av ord de senaste dagarna. Ikväll skriker de igen. Varför? Varför? Varför ska jag göra såhär?

Det är en jobbig kväll. En kväll då jag vill trycka på escape-knappen. Fly till någon bättre plats där jag inte är så fylld med självhat att jag vill spy. En plats där jag inte behöver söka bekräftelse genom att ge bort mig själv. Men ändå så lockar det så mycket. Just där är jag tillräckligt. Jag känner mig tillräcklig. Men nu vill jag bara spy på mig själv. Självhat. Jag vill fly till en plats där jag inte är denna person som endast kan identifiera sig med psykisk sjukdom. Som har levt med det i minst 1/2 sitt liv. Samtidigt som jag hatar den sidan så är det, det enda jag vet. Vem är jag utan det? Utan självhat, ångest, depression, lyckorus, mediciner, psykiatri, påverkad? Vem är jag under alla dessa täcken med mörker? Utan dessa täcken med känslan av att jag är världensbästa? Vem är jag när jag bara är neutral? Finns det ens ett neutralt jag? Om vi kapar botten kapar vi då även toppen?

Jag vet fan inte vad jag babblar om längre. Orden flyter ihop i huvudet. Kan inte sortera. Jag måste ta reda på vem fan som styr mig. Vem det är som har gjort mig sån här. Som vill att jag ska vara såhär. Varför jag är så egocentrerad att jag tror att jag är så speciell och blivit utvald. Jävla idiot.

Likes

Comments

l Jag skickade in en intresseanmälan till att bli blodgivare nästan precis efter det förra inlägget. Ibland behöver man bara sätta ord på sina tankar för att ta tag i saker och ting. Som sagt är det inte säkert att jag kommer få ge blod i nuläget då jag inte kan säga att jag är frisk och min medicinering är bara i den inledande fasen, dock är jag somatiskt fullt frisk och psykiskt kan jag förstå frågor som ställs så vi får vänta på kallelse till "hälsokontrollen" så får vi se vad de säger. Om jag inte får ge blod så har jag iallafall försökt också kanske det blir aktuellt senare i sådana fall.

Samtidigt som jag gjorde det kollade jag in tobiasregistret som är stamcellsdonations-register. Jag tänkte gått med där också men där blev det nej då jag varit inlagd på sjukhus det senaste året men också då jag inte är psykiskt frisk. Annars hade jag gått med där också då det verkar vara svårare att få med donatorer i det registret pga att det bara vill ha personer under 35 och man får inte vara varken överviktig eller underviktig.

Idag kommer jag nog inte göra så mycket då vädret inte bjuder in till uteaktiviteter. Jag kanske tar och pysslar lite? Vi får helt enkelt se...

Bjuder på en bild som jag tog för drygt ett år sedan när jag och syster bodde på hotell vid havet då jag fick det som tidig studentpresent. Behöver jag säga mer?

Hoppas ni får en fin dag! Kram <3

Likes

Comments

Jag har funderat ett tag på att bli blodgivare då jag har för högt hb och jag har en blodgrupp som kan ges till alla! Det jag är lite orolig över är bara själva nålen.... Jag tycker inte om blodprov, jag har inte fobi för nålar men jag tycker det är väldigt obehagligt. Så till er som är blodgivare, hur stor är nålen? Sen vet jag inte om det är aktuellt i nuläget då jag har börjat med ny medicin och inte är stabil i min depression eller ångest. Jag är ju även sjukskriven och det står att man ska vänta tills sjukskrivningen är över men det kan väl inte gälla när det kommer till depression? En del är ju sjukskrivna väldigt länge och även ofta på deltid. Så till dig som är blodgivare hur fungerar det? Jag har läst på geblod.se men vill gärna ha lite IRL erfarenheter! 

Likes

Comments

Hej kompisar! Hur mår ni idag?

Jag tror att det var medicin som utlöste någon kort period av Hypomani faktisk (jag behöver ju inte vara bipolär för det?). Under tre dagar kände jag mig hög på livet sen blev det en dipp och lite mer neutralt och nu idag är det rätt mörkt i huvudet. Jag längtar till läkarbesöket nästa vecka för då kanske vi kan höja medicinen igen? Och isåfall ge mitt kontokort till någon så att jag kan må så bra som jag gjorde fast utan att riskera personlig konkurs. Jag ser ett samband mellan mitt mående och andra saker nu efter att jag har fått en stämningsdagbok att fylla i för varje dag. Koncentrationen sög under mina hyperdagar då jag hade så mycket tankar och hoppade mellan olika aktiviteter och irritationen är högre under "uppåt- och nedåtdagar". Sömnbehovet minskade under uppåtdagarna och nu idag så är jag sååå trött trots att jag sovit runt 8 timmar inatt... Det känns som om jag har lite mer koll på hur jag faktiskt mår och vad som hänger ihop med vad vilket ändå ger en sorts trygghet.

Så som sagt så är det en dålig dag idag. Jag är irriterad på allt och allt jag vill är att mina föräldrar ska börja jobba igen eller att jag flyttar hemifrån. Oftast vill jag flytta hemifrån när jag mår dåligt då jag känner mig kvävd av minsta lilla tilltal. Men jag har ju inte något jobb så det är nog svårt att få ihop till en lägenhet. Också är min sgi inte speciellt hög så jag hade inte ens haft råd till hyran... Jag funderar till och med på att flytta ut i husvagnen några dagar för att skärma av mig totalt från omvärlden då jag bara vill time-outa allt... Tänk vad skönt det hade varit att ha sitt eget place där man kan undvika familjen när man inte orkar men även kunna komma hem hit när man känner att man orkar...

Aja idag har jag iallafall varit på banken och det gick lösa in de gamla hundralapparna iallafall så 500kr kom in på kontot! Sen har jag även bakat idag. Egentligen bör jag inte baka då jag typ äter upp allt själv och eftersom mina mediciner inte direkt hjälper till med vikten så är det inte optimalt. Jag äter inte precis mer än vad jag gjort det senaste året ändå har jag gått upp typ 5 kilo de senaste två månaderna.... Från att ligga stabilt under drygt ett år av att äta precis som jag gör fortfarande (bortsett från de senaste dagarna) till att gå upp av minsta lilla... Men kakorna blev goda iallafall!

Recept: HÄR

Det var de tankarna som rör sig i huvudet just nu. Vad hittar ni på idag? ❤️

Likes

Comments

Egentligen hade jag ingen större lust att ge mig ut på en promenad men jag fick ett sms om att ett paket låg och väntade på mig på maxi. Och vad är inte en bättre morot än att man har ett paket att hämta? Så jag snörade på skorna och gav mig ut. Samtidigt som jag var och hämtade det köpte jag även iste!!

Jag har, de senaste åren, alltid druckit iste på sommaren men i år har jag helt enkelt tyckt allt varit så fruktansvärt meningslöst så det har inte blivit av. Nu tog jag dock tag i det och köpte med mig två påsar. Egentligen är det väl inte iste utan mer saft då det innehåller i princip bara socker men det är gott vad det än kallas!

Efter maxi så gick jag en liten promenad och såg detta:

Hur söta??!! Små andungar. Jag fick förlita mig på zoomen på mobilen då jag inte ville störa de små liven och mamman öppnade näbben när jag skulle gå förbi.

Också vattnet såklart! Jag känner mig lite låg nu igen vilket jag inte gillar. Jag vet hur lätt det är att bara falla rakt ner till botten men får väl tänka på vad en skötare i slutenvården sa: "Man ska inte gå och vara rädd för att man ska falla igen precis som man inte går runt och undrar när man ska bli förkyld igen". Visst är en förkylning 100000000 gånger bättre än depression och diverse psykiska sjukdomar men jag tycker ändå att det var ett bra synsätt!

Hoppas du har haft en fin dag! Kram❤️

Likes

Comments