Tårta: jordgubbspavlova

Frukost: scones

Varm dryck: chai

Ost: chèvre

Pizza: någon med massa grillade grönsaker

Restaurang: Babel Deli eller Hermans

Sallad: chevre/ jordgubb/ ruccola

Frukt: mango

Kulinariskt kök: italienskt

Efterrätt: chokladmousse

Kall dryck: smoothie

Grönsak: avocado

Glass: saffran

Paj: hallon- och rabarber

Snabbmat: quesadillas på La Neta

Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - Click here

Likes

Comments

Idag fick jag ännu en gång höra att jag ser ut att vara närmare 16 år, vilket i stunden kan verka tämligen obetydligt. För mig är det däremot ytterligare en kommentar som läggs på hög och förstärker mitt behov av att vilja se liten ut. När jag var yngre fick jag nämligen alltid höra att jag såg äldre ut än jag var, mycket på grund av att jag också betedde mig väldigt "vuxet". Jag var smal och lång, talade välartikulerat och var väl "lillgammal". Inuti kunde jag dock aldrig förlika mig med dessa kommentarer, utan bokstavligen avskydde dem, just för att jag inombords kände mig liten och mitt ideal var att vara liten/ se ung ut. Utåt sett hade jag allt, varpå ingen såg att en demon börja växa inom mig. När jag sedan fann maten som ett sätt att kontrollera mina känslor på kändes det lite lättare. Det kändes bra att vara så liten som jag faktiskt kände mig inuti för att folk då började förstå att jag också kunde vara sårbar. Naturligt är därför en av mina största rädslor om jag går upp i vikt att människor ska fälla kommentarer om att jag ser äldre ut då jag har kopplat samman kommentarer om att jag ser yngre ut med att vara smal. Men mest av allt är jag rädd för att känna på det sätt som jag gjorde när allt började; ensam och oförstådd.

Likes

Comments

Jag trodde alltid att jag skulle kunna sluta om det hela skulle gå för långt. I efterhand inser jag att det redan hunnit gå för långt om en tänker det. Jag trodde verkligen inte att jag skulle sitta här sju år senare och fortfarande ha samma diagnos på papper. År som blir många fler om jag adderar den tid innan jag diagnosticerades, men ändå var sjuk. Jag var fullt övertygad om att om jag bara nådde en viss vikt, om jag bara blev inlagd, om jag bara svimmade tillräckligt många gånger och så vidare så skulle jag sedan kunna vända och bli frisk. Jag "lyckades" med allt det där för länge sedan, ändå är jag inte frisk, vilket bevisar att en ätstörning aldrig blir nöjd. Jag vet inte längre om den där obehagliga känslan när jag stöter på en gammal behandlare beror på att jag skäms över att jag känner mig alldeles för stor eller om den uppstår på grund av att jag skäms över att jag fortfarande famlar runt i mörkret. Det enda jag är säker på är att jag inte orkar mer, jag är helt enkelt utled på den här hemska sjukdomen och allt den för med sig.

Tidigare har jag tröstat mig med att jag åtminstone har lärt mig något av allt det här, vilket jag definitivt har och om när jag kommer ur det här lär jag vara betydligt starkare. Men jag tror inte att jag kommer komma ännu starkare ur det bara för att jag går några år till med anorexin. Det har liksom nått sin spets för länge sedan. Jag lär mig inte något mer nu; får inte mer visdom för att jag faller på nytt, utan jag har redan lärt mig allt det där en faktiskt (hur absurt det än må låta) gör av att må dåligt. Det som däremot kommer ge mig mer insikt är att fullt ut försöka bli frisk. Men som sagt tror jag inte att en sådan process kommer ge mer insikt för att jag skjuter på den, snarare mindre om något. Det är dags att vända nu, en gång för alla.

Likes

Comments

Ännu ett plastarmband som hamnar underst i byrålådan. Där ligger en hel hög med fler sjukhusarmband än vad de flesta förmodligen samlar på sig under en hel livstid. Jag vet inte om det blir enklare för varje gång som går. Kanske. Samtidigt gör det lika ont varenda gång då jag påminns om den misär jag befinner mig i. Det hela är nästan skrattretande. Att jag ena dagen ligger i bältessäng med LPT och extra vak samtidigt som droppet sakta går in i mig och hjärtövervakaren kopplas på, för att bara ett par dagar senare lämna in en lång uppsats på universitetet. Armbandet sitter fortfarande runt min handled och kroppen är fylld med blåmärken. Men ingen omkring anar för jag har lärt mig att dölja allt det där.

Likes

Comments