Livet fortsätter trots att man bara vill blunda för det eller spola tillbaka till vissa speciella ögonblick. Önskar man kunde trycka på en pausknapp och hinna andas emellan åt. Hinna tänka efter och känna av situationen man befinner sig i. Kunna känna att man hänger med i svängarna. Det gör inte jag. Timmarna går och blir dagar som i sin tur blir veckor för att fortsätta i månader och slutligen år. Jag är en tidsoptimism som gör dessvärre alla saker, eller iallafall det flesta sakerna i sista minuten. Det gäller vad som helst. Allt ifrån viktiga saker eller saker såsom att diska eller städa inför ett besök. Kan sitta och tänka att nej men det är ju hela 4 timmar tills den och den kommer eller det är ju 2 veckor tills det mötet. VIPS så gick dem 4 timmarna och dem 2 veckorna. Förstår inte varför jag aldrig lär mig. Varför har jag så svårt att planera i tid? Jag måste sen en tid tillbaka skriva ner på en planeringsalmanacka som jag har i köket om det som ska göras på vilka tider och vilka dagar. Jag kanske inte planerar såsom disk och städ för det måste ju helst göras varje dag. Bör göras varje dag. Jag har den planeringsalmanckan fint på microvågsugnen där jag även förvarar min dosett, där tittar jag varje dag och ser den så då kommer jag ihåg det som ska göras. Annars flyger det bort ur minnet. Eller resterna av minnet.

Det har hänt en hel del på sista tiden, men ändå ingenting på samma gång. Känslorna kommer och känslorna går. Jag tar dag för dag för något annat orkar jag inte med helt enkelt, Kan aldrig veta hur jag kommer må eller känna nästkommande dag. Så jag har blivit lite "feg" med att planera långsiktigt, beroende på vad det gäller men i stora drag så vill jag helst ta dag för dag för det gäller som sagt vad mitt mående och mina kapacitet att utföra saker. Människor som inte kan acceptera detta är inte längre välkommen i mitt liv. Jag måste få ta detta i min egen takt utan att behöva få eller höra en massa negativa saker. Orkar inte med att strida på flera fronter längre. Fått nog av att försvara mig och mitt mående. I med detta så jag har återigen inte velat befinna mig i stora folkmängder. Åkte väldigt mycket ut till Birsta eller stan för att träffa vänner, men har inte varit där på säkert en månad nu. Det känns skönt att äntligen kunna känna att mitt hem är min trygga punkt. Mitt flyktiga beteende har nästintill avtagit. " Peppar peppar ta i trä". Har även försökt att se om mitt hus lite granna. Jag måste ur det här nu. Jag vill börja om på nytt, bli på född på nytt. Sluta stampa på samma ställe. Ta nya steg framåt åt ett helt annat håll.

I och med min sjukskrivning denna omgång så har jag märkt tydligt att min hjärna har tagit otroligt mycket stryk. Känslig för ljud, jag säger va mer än vanligt, jag tappar ord när jag ska prata för liksom tunghäfta, jag hakar mig när jag ska skriva för det fungerar inte i min hjärna vad som ska ner på pappret många gånger, jag tappar oerhört lätt fokus om jag måste koncentrera mig långa stunder eller om det är mycket folk som man pratar med, när jag ska läsa så ofta greppar jag inte vad jag läser utan det blir huller om buller och kors och tvärs. Min hjärna känns helt urladdad, utbränd helt enkelt. Trött på det här nu. Har idag även lagt korten på bordet för chefen idag och hoppas att han förstod. Kändes otroligt jobbigt men skönt på samma gång.

Fokus på dagen, morgondagen är en helt annan historia.



Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - Click here

Likes

Comments

Nervös. Jag är super nervös. Jag ska på möte imorrn tillsammans med min chef och en kvinna från kommun, minns inte vad hon jobbar med och vad hon ska göra riktigt. Eller vet jag? Kanske har min chef sagt det men jag minns inte eller kanske har jag rent av förträngt det. Det ska troligen handla om min framtid, om det nu finns en framtid, Jag börjar tveka mer och mer för varje dag som går. Har liksom tappat hoppet lite grann och det är inte alls bra för då kan jag inte fokusera på mitt liv och motovationen åker ner på minus. Den som redan är låg menar jag. Jag vet fortfarande inte efter nästan fyra månader vad jag vill, vart jag vill. Jag är vilsen helt enkelt och det finns inte så många som kan visa mig vägen . Att leda mig på rätt spår, förutom jag själv. Det är jag som måste hitta rätt väg och linje som jag vill gå, bara för min skull. Det är mitt liv. I mitt liv vill jag ta med alla som finns i mitt hjärta på olika sätt men på samma nivå. Min sambo, mina vänner, min familj, andra människor i min närhet som betyder mycket för mig. Dem som får mig att må bra, dem som får mig att vilja kämpa framförallt dem dagar som är mest jobbiga.

Är fortfarande på flykt. I både på tankar och verkligheten. Som jag har skrivit förut så är hemmet förknippat med jobbiga tankar och där jag grubblar mycket. Men mitt hem är också ett ställe där jag kan slappna av och stänga av verkligheten och omvärlden och bara i min lilla bubbla dem dagar som det känns värst. Dem dagar som jag sitter inne i bara linne och trosor och kollar på någon serie eller på Youtube utan att ens förstå vad det är jag tittar på. Jag ser bara människor som rör på läpparna och dess omgivning. Eller så hör jag men jag tar det inte till mig. Jag minns det inte efteråt sen. Kanske har med koncentrationen och göra som inte alls är med alla dagar. Alla dagar kanske jag ska säga, men vissa dagar är jag så trött och dåsig så att jag orkar inget annat än att glo på serier utan att röra mig. Sitter eller ligger i samma ställning hur länge som helst.
Att vara på flykt hela tiden är fan inte det roligaste. Hur orkar jag tänker många? Jag orkar egentligen inte utan är laddad hela tiden utan att tänka, och det kommer efter på sedan. Jag blir hjärntrött och blir alldeles orkeslös. Mitt i denna flykt så jag har även utvecklat köpberoende. Speciellt när det gäller smycken. kläder, väskor, skor. Speciellt väskor och kläder. Har egentligen sen en tid tillbaka alltid haft svårt att stå emot när det gäller sådana saker, men nu är det nästan kris. Jag tänker inte utan bara köper det. Ångrar kanske inte köpen, men tänker efteråt att jag kanske inte behövde köpa ditt och datt och när ska den användas. Jag hoppas jag kan komma ur det. Nu snarast. Helst igår.

Jag borde fokusera på en sak i taget. Just nu samla kraft för mötet imorrn och hur det kommer gå och sluta. Men är som sagt sjukligt nervös. Tycker sådana möten är jätte jobbiga. Det som är jobbigt är att vara liksom huvudpersonen och få allt fokus med en massa frågor som jag måste svara på om jag vill ha hjälp och stöd för att kunna hitta rätt väg. Kommer sova jätte dåligt i natt. Usch jag vill inte tänka på det. Men jag måste. Jag kan inte fly undan problemen, jag måste börja ta tag i dem. Det gör jag ju på sätt och vis. Lite smått, och det ska jag dela med mig av på mötet imorrn så får jag se vad dem säger om det. Om det blir hiss eller diss i mitt läge och mående.

Det som stör mig fortfarande, och kommer alltid att göra det. Och det är människors åsikter. Man ska ta reda på fakta innan man yttrar sig. Speciellt ämne just nu som jag tänker på är sjukskrivning. Man kan inte låta livet stanna upp bara för det. Man kan inte sitta och titta på samma fyra väggar hela tiden. Det som sjukvården och försäkringskassan säger är att man ska försöka leva det liv man levde innan man blivit sjukskriven. Vill man åka någonstans, så har varken läkarna eller försäkringskassan något att yttra sig om det. Bara det inte är skadligt och förvärrar ens sjukdom orsak att vara sjukskriven. Men fortfarande finns det som som tycker man inte kan vistas ute bland folk. Inte ens gå på¨Coop eller apoteket. Skitsnack!
Jag personligen har försäkringskassans fulla förtroende att göra en väl planerad resa som jag och en kompis har bokat sen ett halv år tillbaka. Och om dem har gett mig sin tillåtelse, kan ni andra som på ett eller annat sätt har en åsikt om detta också acceptera detta. Det är mitt liv, Det är mitt beslut. Det är jag som lever det. Jag vill göra något vackert av det trots min sjukskrivning. Det är jag värd!


Likes

Comments

Dem flesta dagarna sover jag mellan 10-13 timmar, vilket är helt orimligt. Ja om man vore bäbis så är det normalt, men inte för mig som är vuxen. Har alltid samma problem att kliva upp ur sängen varje dag. Kroppen vill inte och jag blir kvar och då somnar jag om vanligtvis, eller iallafall blir kvar liggandes, När klockan är mellan 11.30-12 brukar jag vanligtvis kliva upp och då har jag sovit rätt hyfsat sen kl 23.00. Det har ju fått orimliga proportioner! Men för att komma till saken så är jag trött ändå trots jag sovit sådär länge. Jag förstår inte vad det kan vara för orsak, men en teori är min utmattning och depression. Men det har pågått så länge nu, säkert sen januari i år dvs 8 månader. Men jag tror det varit så längre. Gå ut och gå, få frisk luft, säger läkarna. Ja, men det gör jag så gott som varje dag så det tycker jag inte att jag behöver höra, visst det händer vissa dagar som jag inte ens går ut med soporna, men för det mesta en stund iallafall.

Det sjuka i det här att det kommer ibland dagar som jag bara sover 2,5-4 timmar och kliver upp med sambon kl 05.00. Det finns ett litet aber i det här, jag brukar i regel gå och lägga mig igen vid 9 och vakna igen som vanligt vid 11-12 tiden. Men som idag har jag inte sovit alls under dagen, bara legat och vilat i sängen flera timmar på eftermiddagen och halv legat i soffan ,men inte somnat. Jag tycker det är konstigt, hur kan det vara så olika? Att kroppen får för sig ibland att det räcker med några timmars sömn för att sen ta ut det genom att kräva 12 timmar. Jag blir inte klokt på det här! Jag känner mig aldrig utvilad, det var hur länge sen som helst jag kunde vakna en morgon och känna att idag är jag pigg och utvilad. Har ätit sömnmedicin ett tag och det var egentligen samma trötthet. Jag äter fortfarande medicin på kvällen sen ett tag tillbaka som ska göra så att jag kommer ner i varv och kan somna på kvällarna. När jag var till läkaren sist så ville han halvera dosen för att se om min trötthet vart bättre, eller som man säger blir piggare. Men jag tycker inte att jag känner en sådan stor skillnad ännu, det är snart 1 månad sen jag var dit och jag ska ge det ett tag till. Det positiva är att jag somnar mycket bättre nu på kvällarna, om det är på grund av min trötthet eller om det är så enkelt att jag känner mig mer avslappnad oavsett halverad dos vet jag inte. Vissa kvällar, dem är få men dem finns fortfarande att jag har svårt att somna på kvällen. Det är ju vanligt att ha svårt att somna, jag som är van blir inte brydd.

Försöker även hålla mig borta från sängen mitt på dagen och vila, men när jag känner hur ögonlocken blir så tunga så ser jag inget annat val än att gå och vila. Det räcker med att jag ligger i sängen ett tag för att kroppen ska känna sig bättre. Jag tycker ända att jag har relativt bra sömn rutiner iallafall på kvällen, nu är det kampen att kliva upp. Det spelar ingen roll om jag ställer klockan, jag har inte den disciplinen att kliva upp OM jag inte måste. Absolut måste. Om jag ska på möten eller arbeta så kliver jag upp i sista minuten och får stressa iväg. Absolut inge bra läkningssystem. Jag vet, jag vet.


Likes

Comments

Att ha något att se framemot , att ha något och längta till. Det tycker jag är viktigt när man tycker att sin vardag är grå eller man är inne i en depression. Det kan vara till exempel en resa som har varit planerad sen länge, som mitt i fall. Det kan vara ett besök av en vän som man inte träffar ofta eller en vän som man har stadig kontakt med. Det kan vara väldigt individuellt vad det kan vara som man längtar till. Att komma bort . att längta sig bort tror jag är en ganska vanlig längtan när man mår dåligt och tycker saker går emot en. Jag har som jag nämnt tidigare haft flykhetskänslor . Jag vill inte vara hemma där jag hela tiden blir påmind om varför jag är hemma och alla känslor kommer emot mig. Varje dag blir jag påmind av det. Men jag har nu lärt mig att oavsett om jag drar till London eller Söderhamn så kommer måendet ändå finnas dör kvar, om inte synlig så i bakgrunden. Man kan inte fly från sina problem. Försöker intala mig själv det och försöka utsätta mig att stanna hemma och vara kvar i känslan som är jobbig, Om jag hela tiden ska fly varje gång jag känner mig nere så kommer jag aldrig ur det. Och det är det jag vill, komma ur min depression /utmattningssyndromet.

Min största längtan just nu är att må bra till 100% och kunna arbeta igen med det som jag brinner för och vara en glad flickvän/sambo åt min sambo. Just nu är jag en trött, irriterad flickvän som sitter i ett hörn i soffan och glor på plattan med hörlurar hela kvällarna. Visst vi gör saker tillsammans, har inte gjort så mycket med någon annan som nu. Oerhört tacksam och glad att jag gick med på en första dejt den 16/8 2015 på Selångersmarknad. Får så mycket kärlek varje dag och jag hoppas att jag kan ge tillbaka och inte är allt för avvisande. Han ger mig den trygghet jag behöver.
Har dåligt samvete att det är som det är just nu, men inget som jag kunde veta eller förutspå. Jag vill kunna vara en glad flickvän igen och inte bara fräsa av och vara bitter, eller bitter blir man bara om man ger upp och det gör jag absolut inte. Jag har vissa dagar som jag orkar hjälpa till hemma. Igår så laga jag mat och diska. Var tvungen att lägga mig igen för fick så ont i ryggen och vart totalt slut. Men det viktigaste av allt , jag kände mig nöjd. Att kunna göra detta varje dag är en självklarhet för många, men har man en utmattning och depression så kan det vara som ett bestiga ett berg att ens planera att man ska diska eller vad det nu kan vara. Det var faktiskt ett tag sen jag hade den där känslan av att jag är så pigg att jag kunde dela med mig utav, det var länge sen jag kunde säga att jag mådde bra en dag iallafall. Kan bero på att jag mer eller mindre varit hemma varje dag och vissa dagar knappt gått utanför dörren. Jag vet att det kommer tillbaka , men jag känner inte att jag har tålamod att vänta, trots att jag vet att det är den ända jag kan göra. Om jag nu ska bli frisk så måste jag ha tålamod.
Jag märker av mig själv när jag är på affären eller är med någon som jag tycker tar god tid på sig så blir jag stressad. Varför gör jag det? Kan det vara en del av flykhetskänslan? Jag vill heller inte vara på affären längre än nödvändigt. Usch, jag önska jag kunde koppla av och stänga av dem andra känslorna. Iallafall för stunden så jag kan fokusera på det jag gör åtminstone.




Likes

Comments

När viljan och kroppen talar olika språk hur ska man då göra? Vem ska man lyssna på? Viljan som vill en väl och på ett långsiktigt sätt medens kroppen vill på helt annat vis som är bra på kortsiktigt sätt men dåligt på långsiktigt sätt. Viljan vill att jag ska ut och gå, ta upp träningen igen och vara mer social. Men kroppen säger ifrån och jag orkar inte mer än att gå omkring hemma i t-shirt och trosor mellan soffan och sängen. Glo och kolla i kylen efter något gott och äta eller dricka. Det är inte på det här sättet jag vill ha det i min vardag. Vill komma ut och ta en skön promenad och komma hem nöjd med mig själv. Men hur ska man få viljan och kroppen att tala samma språk?

Motivationen har svikit mig många gånger, eller så är det mitt fel rakt av. Att vara tidsoptimist och göra saker i sista minuten, det tar på krafterna det istället för att göra saker i lugn och ro. Som mina utbildningar som sluta med att jag hoppa av och orkade inte mer. Nu är det detsamma med träningen. Var en sån träningstjej förut innan jag flyttade hemifrån och det gav resultat i skolan och mitt mående i allra högsta grad., Det som alla säger man blir mycket piggare och man har mer ork till allt. Men när motivationen är nere på noll så är det svårt att få den att stiga igen. Vet inte hur jag ska göra för att få tillbaka den igen. Man kanske ska bara göra det utan att tänka. Bara ta på sig kläderna och gå ut och gå. En kort promenad till en början. På iallafall 20 minuter, 10 minuter dit och 10 min hem, det ska väl inte vara så svårt att få till. Jo, det är det faktiskt. Men jag vill och jag ska!
Jag har bara skjutit fram det hela när jag ska börja med träning och kost. Men min depression / utmattningsdepression har tagit över mitt liv mer eller mindre. Iallafall tagit en stor bit av min ork och koncentration så kraften till att träna eller tänka på kosten finns liksom inte. Usch, jag hatar det här läget! Jag VILL men när ska jag orka? Jag vet, jag vet att jag inte ska stressa hjärnan med att tänka på det hela tiden och stressa mig själv. Det är inge bra läkning. Snarare tvärtom, det blir bara värre.

Jag har som tur eller hur man säga en person som kommer att kolla upp mig och denna läxa en gång i månaden. Det är precis som jag behöver, en person som håller kollen så jag måste ha något att visa upp. Evigt tacksam för det. Nu är det bara att viljan och kroppen blir vänner igen och kan prata samma språk och vilja samma saker.
Är en sådan person som när jag väl får ideer eller börjar med något så går jag typ all in. Om jag ska ändra kosten så kan jag inte fuska utan då är det strikt som gäller. Jag måste vara strikt för att jag har en sådan dålig disciplin på mig själv. Iallafall till en början innan jag sett resultat. Jag har bestämt mig för en sak iallafall, det är att fokusera på en sak i taget och inte allt på en gång. Jag vill inte djupare ner i min depression/utmattningsdepression utan jag vill ur den.


Likes

Comments

Har ända sen jag var liten drömt om att jobba på sjukhus. När jag fick följa med till sjukhus eller om jag hade egna ärenden så ville jag gå in i varje dörr jag såg på grund av nyfikenhet. Jag ville se vad som pågick och vem som var där och varför dem var där, Konstigt intresse va? Har väl alltid varit nyfiken av mig speciellt inom dem områden som intresserar mig. Speciellt kirurgen har varit ett intressant område. Jag vet egentligen inte varför , om det är hur det ser ut och funkar i kroppen eller om det är själva operationen som är lockande. Att ha en grön rock med handskar och munskydd och en en sån där mössa för håret. Det liknar en duschmössa som tanter har haha, skämtosido. Om ärligheten ska fram så har jag en blodfobi. Lukten av blod får mig att må illa, på riktigt illa. Speciellt om det kommer från munnen eller huvudet, vet inte om lukten påverkar stället på kroppen som blodet rinner ifrån. Det är egentligen sak samma, blodfobi som blodfobi. Jag försöker verkligen komma över det men det är jobbigt fortfarande. Har jobbat inom vården i 12 år ca och fått se och lära mig både de ena och det andra. Fallolyckor och döden har man inte kommit undan ifrån, det är en del av yrket och som sagt inge ovanligt. Men en sak kvarstår, det är lika jobbigt varje gång. Blod kan ju förekomma var som helst egentligen. Man kan ju ramla på gatan eller skära sig på en kniv hemma i köket.

En dröm som vuxen är att få jobba med något som jag verkligen är intresserad av men inte vågat eller gjort något för att söka eller ens kolla upp. Det är bland annat att jag är mycket intresserad av teknik såsom mobiltelefoner, smycken och väskor. Har så länge jag kan minnas varit intresserad av mobiltelefoner framförallt. Dem första åren som jag bodde ensam så bytte jag mobiler hela tiden på grund av att jag tröttna och ville följa med strömmen. Dyrt och idiotiskt tänker jag nu i efterhand. Ung och dum, nu är jag bara dum.
Smycken har också legat varmt om hjärtat. Örhängen kan jag inte få nog av. Eller nu var det ett tag sen men jag blir lika fascinerad av örhängen fast jag inte köper varje gång. Har alltid sen jag var liten tyckt om örhängen och göra sig fin och så där. Det sitter väl i och det är inget som jag ärvt utan det har nog bara kommit till mig liksom.

Någon gång i framtiden hoppas jag att få jobba med något av mina största drömmar. Jobba med djur speciellt hundar som typ på hunddagis skulle vara underbart! Älskar hundar och katter, dem ligger mig så varmt i hjärtat. Älskar alla hundar och katter, finns inga raser som jag tycker är fula eller obehagliga utan varenda en av hundar och katter är lika mycket värda för mig.
Hundar är som terapi för mig nu när jag inte mår bra. Dem ger mig lugnet jag behöver och kärlek. Att se en hund som blir glad av att jag kommer eller bara av att höra min röst ger mig så mycket. Blir alldeles varm inombords. Skulle mer än gärna ha en hund, om ekonomin tillät. Tiden finns, eftersom vi i dagsläget jobbar så olika varann, och att jag bor så nära mitt nuvarande jobb. Sambon är helt inne på samma spår. Så vi får se i framtiden vad som ske och hur det sker. Det får tiden utvisa.

Likes

Comments

Något som jag är expert på är att dra ut på saker, att skjuta upp allt hela tiden. Jag tänker istället att det kan jag göra sen eller en annan dag. Vilken dag då? Den där dagen kommer aldrig komma det vet jag själv men jag bara tala om det för mig själv. Om jag nu skulle lyssna. Att skjuta upp saker gör ingenting lättare, det vet jag också. Jag vet varför jag drar på saker och skjuter fram. Är nog väldigt konflikt rädd person innerst inne. Avskyr bråk och diskussioner som jag vet inte leder någon vart eller att jag inte har en chans att vinna den. Avskyr när andra blir arga eller besvikna på mig. Det känns i hela kroppen, jag blir alldeles stel från ansiktet och ner. Alldeles kall. Jag är även en person som hittar på saker om varför jag jag inte har gjort saker i tid eller bokat om möten. I dem flesta fallen ligger det ingen sanning bakom mina ursäkter. I dessa fallen, är ingen person som ljuger. Är ärlig i dem flesta fallen så jag vill inte bli kallad för lögnare för det är jag inte. Men att jag skjuter upp saker och bokar om möten är mycket eller till 95% biverkan av min depression och utmattning. Sanningen är den att jag orkar inte alla dagar så då säger jag till exempel att jag är sjuk för att slippa eller att det har kommit saker emellan som är viktigare. Jag vet att det är bättre att säga som det är, för jag vet att jag skulle få förståelse och att folk skulle hjälpa mig istället för att tro att jag är lat eller knepig. Jag borde säga istället: Idag mår jag inge bra och vill hitta en ny tid för mötet. Att det ska vara så svårt!?

Jag har har även blundat för mycket i livet.Blundat för sanningen. Jag blundar för att jag inte orkar ta en diskussion. Blundar för att jag inte orkar ta tag i saker och ting. Jag har blundat länge nog för mitt mående som har pendlat som en berg och dalbana. Vissa perioder har varit svart och vissa perioder lite mer åt det gråa hållet. Nu ligger det mer åt det svarta hållet med lite glimtar från solen. Jag har sett symptomen komma både smygandes och i rasande fart. Jag har haft en mask mig på jobbet men den har varit genomskinlig vissa gånger, eller många gånger. Men nu är maskeraden över. Jag varken vill eller orkar blunda längre. Blundar jag så kommer jag inte kunna få den hjälpen som jag behöver för att bli frisk igen. Kommer aldrig kunna komma tillbaka till den person som jag vill vara. Vill absolut inte bli densamma som jag var innan jag vart sjuk. Sjuk och sjuk vet jag inte om det är rätt ord. Men depression är en sjukdom. En sjukdom som inte syns. En sjukdom som man inte ska behöva skämmas över. Jag går sen en tid hos en kurator och det skulle jag behöva sen länge. Men jag drog på det. Tillslut efter tjat och välmenande från mina vänner så ringde jag och fick en första tid inom en vecka. Kurator är jätte bra och jag känner att jag kan öppna mig och hon lyssnar och nystar i det trassliga garnet. Knut för knut. Det kuratorn säger det tar jag till mig och verkar vara kunnig inom psykologisk hälsa. Ohälsa. Nu är de dax för mig att sluta blunda. Nu ska jag vakna och beta av problemen en efter ett. Är en bit påväg.

Likes

Comments

Jag var lycklig. Jag trodde jag hade hittat hem i livet. Allt kändes så på riktigt. Jag funderade att byta stad och sökte jobb bara för att få vara tillsammans med dig. Jag offrade både en massa tid, kraft, pengar för att träffa dig. Allt jag ville vara var att vara med dig. Vi prata framtid och vi både ville samma sak. Jag kände mig så levande. Ville visa hela världen att det var du och jag. Men det kom en tid då du började bete dig konstigt, jag frågade var som stod på men du sa att det var inget och jag skulle inte vara orolig. Sista träffen i min lägenhet så kändes det allt fel. Innan du kom så förvarande jag dig att jag inte hade städat och att jag inte kände mig helt hundra. Jag försökte hålla bort tårarna men jag såg att du såg att jag inte mådde bra. Du försökte prata med mig men jag ville inte öppna mig för dig för jag kände inte att du kunde ge mig bra respons och stöd. Jag kunde inte fokusera så jag var frånvarande fast ändå där. Jag envisades med att följa med er hem men det skulle jag inte ha gjort. När jag klev in i din lägenhet så kändes allt så främmande. Det kändes som det var första gången jag var där fast jag varit där massor av gånger. Jag ville bara fly därifrån, men jag tvingade mig kvar. Dagen efter kändes de som att jag var lycklig igen. När jag åkte hem igen så kändes de som förut och jag började sakta hoppas igen. Det tog inte många dagar så kom det ett sms. Ett sms där de stod klart och tydligt att du ville göra slut på allt. Ett sms? Så jävla fegt. Jag ringde upp och ville prata om det. Där sa du bland annat att du hade börjat leta nya på olika sidor och tänkt ändra status på Facebook utan att prata med mig först. Bara där ser man hur feg och omogen du är. Du sa även att du känt såhär ett längre tag men ville inget säga för att du ville inte såra mig. Men hur tror du att det kändes att få de sagt? Kände mig grundlurad. Var så arg och besviken. Kunde inte gråta på grund av allt hat och ilska jag hade i kroppen. Jag kände mig helt tom och påverkad på något sätt. Kunde inte tänka klart. Jag hade allt och nu hade jag ingenting. Jag var sjukskriven under denna period. Jag kunde inte sova på flera nätter. Jag låg och tom stirra i väggen med tvn som bakgrund. Sen kom min födelsedag. Det var den första födelsedagen någonsin. Det ända jag kunde göra var att gråta och ligga under täcket. Allt hade rasat. Plattformen jag stod på drogs undan.

Efter ca två veckor började jag att jobba igen på heltid. Jag mådde inte bra alls men jag inbillade mig att jag skulle tänka mindre om jag jobbade och hade saker för mig än att ligga hemma och samla damm. Jag började få ont i bröstet. Det kom och gick. Till slut gick det inte att hålla hemligt utan fick order om att ringa till vårdcentralen. Motvilligt gjorde jag det och vart sjukskriven igen. Det började med en vecka men slutade med lite drygt fyra månader. Under dessa fyra månader hade jag ett helvete. Jag vart folkskygg och fick börja med KBT. Utan KBTn hade jag inte kommit någon vart. Jag fick lära om att vistas bland folk och lära mig att prata mer. Vårdcentralen ville koppa mig till psykiatrin men det rann tydligen ur sanden för jag fick inget höra mer. Efter denna tid som sjukskriven och bränd utav dig så vart jag feg och misstänksam. Jag vågade inte träffa främmande människor. Jag försökte knyta nya bekantskaper men när det kom till kritan att ses så skyllde jag på det ena och det andra. Jag vågade inte, jag var så bränd. Det rykte fortfarande om mig,

jag har undrat flera gånger om mitt mående än idag egentligen är ditt fel . Jag vet, man ska inte skylla ifrån sig men faktum är att fortfarande har men efter ditt svek. Jag har idag en underbar pojkvän som jag är förlovade med och super lycklig med. Jag vill leva med honom resten av mitt liv men det finns en sak som stör mig och det på mina krafter. Jag har tack vare ditt svek blivit svartsjuk eller hur man ska uttrycka det. I början av mitt nuvarande förhållande så kunde jag inte ens se att han pratade med andra tjejer ens utan att få massa tankar och tvivel. Jag fick bilder direkt i huvudet och ville kontrollera allt. Nu när jag tänker efter så är det hur sjukt som helst. Jag orkar inte längre vara svartsjuk utan försöker mer och mer släppa tyglarna. Det har nu gått tre år sen vi träffades och jag är fortfarande inte helt botat. Det har påverkas oss en del då det har blivit ett och ett annat bråk helt i onödan. Bara för att jag betett mig så fruktansvärt barnsligt. På grund av dig och ditt svek. Jag önskar att jag fick träffa dig en sista gång och säga ett och annat. Eller rent ut sagt ge dig en käftsmäll. När jag tänker efter så skulle de inte löna sig nu efter så lång tid. Jag skulle vinna på det känslomässigt. Men jag tänker inte sjunka så lågt som dig. Jag mår fortfarande inte helt bra men jag känner att jag är på rätt väg mående mässigt. Denna gång är du oskyldig men i grund och botten hur allt starta detta så är du den största boven. Jag tänker inte ägna mer tid och kraft nu på detta. Du finns inte mer. Det har du inte gjort på flera år. Tänker inte lyckoönska dig. En sak är säker. Du har inte plats i himlen. Din plats är i helvetet.

Likes

Comments

Vaknade ovanligt tidigt denna morgon , mycket tidigare än jag burkar i vanliga fall. Nästan 1/3 dels dygn innan jag blir människa. Men kändes som jag hade sovit klart. Hade jag legat kvar i sängen eller gått och lagt mig igen nu så hade jag förmodligen somnat om och vaknat kring lunch tid. Vilket jag gör dem flesta dagarna. Jag försöker verkligen kliva upp i tid, men om jag varit vaken som nu i morse kl 5 vilket är egentligen lite väl tidigt så blir jag ofta trött igen vid 8-9 tiden och då blir det så att jag lägger mig igen och somnar naturligtvis om igen. Då är dagen ännu mer förstörd kan jag tillägga. Men det blir heller inte bättre av att jag ska sitta i soffan eller vid köksbordet och känna hur ögonlocken blir allt tyngre och tyngre. I och för sig är det ett perfekt tillfälle att ta på sig kläder och gå ut och gå en sväng och piggna till och få en bra start på dagen. Det är lättare sagt än gjort när man är så trött så att man vill sova ett tag till. Det känns sådana gånger som kroppen inte har sovit klart. Jag försöker lägga mig i tid varje kväll oavsett om det är helg eller vardag, kanske blir en timme tidigare på vardagar för att få en någorlunda rutin. Den rutinen är verkligen svår för mig att få till. Jag vet inte vad jag ska göra mer än att jag har halvera dosen medicin på kvällen som kan påverka min trötthet och att jag lägger mig i tid. Frisk luft tycke jag att jag får lite grann varje dag. Förmodligen inte tillräckligt. Draghjälp tror jag behöver eller pusch. Jag har en knapp månad på mig innan nästa möte som jag var på häromdagen så det är lite puschande.

Igår var de ingen bra dag mående mässigt. Jag glömde totalt bort att ta morgon medicinen vilket inte alls är bra för mitt blodtryck och för depressionen. Som tur var skulle jag ingenstans utan bara vara hemma, men det var iallafall inget bra. Jag brukar alltid komma ihåg att ta medicinen, visst det kanske bli på olika tider varje dag men jag tar den. Jag vaknade sent och åt lunch, vilket brukar se ut så det flesta dagarna. Men medicinen hade jag ingen tanke på. När jag skulle ta kvälls medicinen i dosetten så såg jag att morgonmedicinen låg kvar. Det kanske förklarade mitt mående. Jag fick en liten ångest attack på förmiddagen. Jag satt som vanligt i soffan i ett hörn och lyssnade på musik. En ganska lugn låt som var ett tag sen jag lyssnade på. Direkt kommer tankarna på en viss person. En person som länge har haft en stor plats i mitt hjärta. Tårarna började rinna ner från mina kinder direkt. Texten i låten var så träffande. " You stole my heart, but i cant let you keep it babe. Cause im not sure if i can stay". Oavsett hur mycket tårarna rann så tvingade jag mig igenom låten ändå. Jag älskar den låten fast jag vet att jag blir ledsen dem flesta gångerna jag hör den. Dumt kanske , men jag måste för att komma ur det. Hade en annan låt för många år sen som jag absolut inte kunde lyssna på för att jag blev dumpad till den låten. Om jag skulle lyssna på den låten idag så blir jag inte särskilt berörd. En bra låt thats it.
Det är konstigt hur man påverkas av något omedvetet. Eller är det så att jag har stängt av alla känslorna i det sammanhanget på grund av irritation och ilska? Hur kommer det sig då att dem ploppar upp i huvudet hela tiden och mal och mal om och om igen? Det är ungefär som att känslorna inte vill bli bortglömda eller lämnade. Men om hjärtat säger en sak och hjärnan en annan vem ska man lyssna på? Jag vet att hjärnan har rätt och hjärtat bara inbillar sig. Eller vill jag tro att det är så för att komma undan och för att det är enklast? Man säger att man ska lyssna till sitt hjärta och sin magkänsla, men om det gör ont och känns så fel men ändå så rätt hur ska man då göra för att bli lycklig? Det är det som gör så fruktansvärt ont. Det smärtar på riktigt.

Likes

Comments

Jag tänker ofta tillbaka på min ungdom ungefär mellan åldrarna 15-23. Då var jag skapligt lycklig person. Jag mådde bra och hade vänner som jag umgicks med och skolan gick rätt okej periodvis. Motionerade regelbundet då vi hade tre hundar som behövde dagliga promenader. Jag var ute och sprang regelbundet, antingen med en av hundarna eller på egen hand. Jag hade orientering som jag tyckte om och var med på några små tävlingar. På vintern var det skidskola och åka privat som gällde. Regelbundet aktiv. Var någorlunda normalviktig och åt bara snacks och läsk på lördagar. Visst det kunde slinka i någon godisbit på vardagar också i skolan men i regel höll jag det strikt. Och eftersom jag var regelbundet aktiv så gick jag heller upp i vikt , förutom på slutet innan jag flytta hemifrån vid 19 års ålder. Sen jag flytta hemifrån har det bara spåra ur. Ingen som kunde stoppa mig att köpa eller äta skräpmat och godis. Inga hundar att gå ut och gå med. Hade just inga vänner heller utan flytta till en helt främmande stad med helt okända människor. Härnösand vart det första stoppet. Var väldigt nervös innan flyttlasset gick dels på grund är det 18 mil från där jag bodde då i Ljusne och dels för att jag skulle bo helt själv. Men jag såg också det hela som en utmaning att klara sig själv och bli vuxen. Jag skulle börja plugga nämligen till lärare. I början kändes det spännande och man såg framemot att börja jobba för en framtid. Jag började även successivt träffa några fina vänner, en del har jag kvar idag och det är super kul. Även fast kontakten inte blir så särskilt ofta men vi det att vi finns där i bakgrunden.
Efter ca 1.5 års pluggande så fick jag en så kallad blockad som gjorde att det som jag försökte få i huvudet fastande inte och jag kunde inte koncentrera mig Jag låg efter med en massa tentor och började även känna mig riktigt skoltrött. Under skoltiden så hade jag två jobb på sidan av. Inom vården på ett demensboende och på ett kommunikatör företag som hette Vendator Resultat. Jag pendlade också mycket till Sundsvall då jag hade min dåvarande där. Så jag hade mycket för mig och dagarna gick. Det första året jag bodde i Härnösand så var jag ofta förkyld. Väldigt ofta. Antagligen var det på grund av ny miljö antar jag. Som jag skrev i ett inlägg förut så festade jag väldigt mycket under en period. Gick på fester och på krogen. Nu har jag ingen helst sug efter att gå på krogen och när jag väl gör det så är det säkert en gång om året om ens det. Stolt faktiskt över mig själv!

Nu tolv år senare känns det som att jag inte har kommit någonstans alls i livet. Visst har alltid haft jobb och det är super glad över för det växer inte jobb på träd. Vänner har kommit och gått. Flyttat tre gånger på 8 år säkert. Haft tre jobb, samma jobb men på olika ställen. Varit sjukskriven flera gånger av olika saker men majoriteten har liknat varandra. Depressionen och utmattningen. Var mer deprimerad första gången, nu är det mer utmattningen som ställer till det. Kraftlösheten och koncentrationssvårigheten. Jag var på ett möte igår, ett relativt kort möte, men jag kunde inte sitta still. Efter ett så började jag skruva på mig och ändra ställning hela tiden och började flacka med blicken. Har i regel svårt att titta andra i ögonen men försöker jobba på det. Jag vet inte om den som jag hade mötet med noterade min rastlöshet eller vad man ska kalla den , men jag började tycka det var pinsamt i slutet så det var skönt att mötet snabbt var över. Trodde dock att jag mer eller mindre skulle få smäll på fingrarna för att jag inte "gjort läxan" men det fick jag inte för att resultatet var inte lika illa som jag befarade. Tänk att så lite kan vara en sporre nog att fortsätta. Fast mer strikt. Det finns egenligen inga ursäkter. Det är bara att ta tjuren vid hornen och köra på. Inte för högt tempo bara i början då det blir lätt att man tappar fokus eller dels som i min sits som sjukskriven.

Likes

Comments