Alla vi människor är totalt olika på olika sätt. Vissa har bättre förutsättningar än andra. Andra kanske råkar mer illa ut med en massa tråkigheter, En del har välbetalda jobb och andra är arbetslösa. Oavsett hur man har det med sin tillvaro får man göra det bästa av situationen. Man måste kunna unna sig något någon gång fast man har det knackigt med pengar eller på andra sätt som tar stopp men man ska ända kunna glädjas åt andra och vad glada för deras skull. Att kunna lyckoönska dem på vägen. En del människor har väldigt svårt för det och är super snabba att kritisera direkt. Istället för att vara glad för andras skull så får man skit för det. Finns ett ord för det. Avundsjuka eller kanske till och med svartsjuka. Vuxna som är avundsjuk på just sådana saker tycker jag finns det personligen är patetisk. Visst finns det tillfällen som jag blir avis på men jag kan ju för tusan behärska mig och behålla tankarna för mig själv om jag nu skulle få några. Vad vinner man på att vara elak och avundsjuk? Ingenting! Man skapar bara osämja helt i onödan för en skit sak! Skärpning ni där ute som är så barnslig! Ja, jag blir förbannad på sånt beteende. Att barn och ungdomar beter sig så är normalt och förkommer i dem flesta hem, men ska man jobba bort som vuxen.
En annan sak som jag tycker är knepigt är att vissa som ska lägga sig i hur och på vad man spenderar sina pengar. Vad angår det andra? Det är väl upp till den som äger plånboken eller kontot! Ingen annan ska komma och tala om för mog vad jag och min sambo spenderar våra pengar på. Jag skulle aldrig ens komma på tanken på att spendera tid och kraft och ork på att lägga mig i hur andra gör med sina pengar och vad de köper eller inte. Det är helt upp till andra. Pengar har jag alltid tyckt varit känsligt ämne. Ända sen jag var yngre har det alltid varit jobbigt att prata om pengar, men nu i vuxen ålder är jag så glad och tacksam för att jag fick lära mig vad pengar är värd och hur man ska kunna klara sig mellan lönerna. Jag var ett tag väldigt sparsam som barn men sen vände det och de blev bara skrot köp. Har det beteende kvar när det gäller skor, kläder och smycken. Det brinner jag för att köpa. För det är en känsla som är bra och rolig på kortsiktigt. Det har mycket och göra med min sjukdom och flykthetskänslan.

Många tycker att pengar är lycka. Har man pengar är man cool och rik. Men det är faktiskt så att pengar är inte allt. Det betyder mycket ja, och man kan köpa mat betala hyran så man kan få tak över huvudet, det är viktigt. Allt kan man inte köpa för pengar. Allt man gör behöver inte kosta pengar. Och allt man köper behöver inte vara dyrt. Beroende på vad det är man ska köpa såklart. Jag tycker att man ska uppskatta umgänget och upplevelser mer än det materiella. En upplevelse kan man bära med sig hela livet, man behåller sällan en sak hela livet. Man byter ut saker med åren och köper nytt. Man ska också vara tacksam för att man är frisk. Att vara frisk och kunna vara på benen måste vara allas högsta önskan. Det finns så mycket .man ska vara tacksam över. Gläds åt andra istället för att vara avundsjuka. Ni vinner på det i längden. Om ni inte vill sitta ensamma.


Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - click here!

Likes

Comments

Nu jävlar är det nog. Nu orkar jag inte gömma mig längre. Jag vill ut och säga att nej det är inge fel på mig. Jag mår så bra så. Eller.. Vänta nu.. Hur var det igen? Fan! Det var bara en dröm. En dröm som kommer att komma i uppfyllelse i framtiden hoppas jag. Orkar inte gå hemma och må dåligt längre. Att mina humörsvängningar tar fart nästan varje dag. Ena stunden jätte glad och en sund senare rinner tårarna ner för kinderna. Är det så det ska vara vid en depression/utmattningsyndrom? Känns fan inte normalt för fem öre. Jag vill sluta med medicinerna. Men inte nu, inte idag. I framtiden. När i framtiden? Jag vet inte, men jag hoppas på en snar framtid. Vill heller inte stressa på att bli frisk, då får jag ett nytt återfall och det vill jag undvika för detta är ett helvete. För det drabbar inte bara mig som person utan alla i min omgivning blir på ett eller annat sätt drabbad. Omedvetet. Kollegorna på jobbet blir drabbad för att det måste ta en vikarie för mig. Jag är alltså en extra dyr kostnad för kommunen. Jag är en börda. Precis det som jag inte vill vara. Min sambo blir lidande då han redan jobbar heltid och får ta den största smällen hemma. Känns inte heller rätt, men hur ska vi kunna lösa det just nu? Vi måste båda acceptera läget just nu och komma på ett sätt så inte han också blir sjukskriven. Jag försöker det jag kan och det jag orkar hemma, vilket är väldigt individuellt varje dag. Vaknar numera nästan varje morgon med sprängande huvudvärk från helvetet. Vilket resulterar i att jag ligger i sängen halva dagen och är alldeles orkeslös. Såg idag till exempel diskberget. Fick ångest direkt. Usch, hatar verkligen att diska. Men jag tog en del utav det iallafall. Enligt mig är det ett framsteg idag. Jag måste helt enkelt ta en dag i tager och verkligen lära mig att dela upp dem dagar som jag har mer energi och se till att det håller i sig flera dagar som jag har tagit upp förut. Men det tåls att repetera.

Jag måste även nu försöka bestämma mig vad vill jag med mitt liv. Åt vilket håll ska jag gå? Vem tar jag med mig? Att först försöka hitta en väg att gå så har jag kommit en bit på vägen. Det enda jag vet med säkerhet och 100% bestämt är att jag vill komma bort från vården och att jobba med människor. Visst jag vill ha kollegor men inte att jobba med människor på det sättet som jag gör nu. Det känns inte rätt och jag känner att jag gör inte något bra jobb längre. Min kropp säger ifrån och mitt hjärta säger att det är fel. Du är på fel plats och fel tid. Jag skulle vilja prova att jobba på kontor eller där det inte är stressigt. Men många jobb idag är stressiga och man måste utbilda sig först. Att sätta mig i skolbänken är inte något alternativ för mig i dagsläget. Nej nej. Jag har en del planer på gång eventuellt men det återkommer jag om , om det blir något utav det såklart. Ska även på ett möte snart så vi får e vad det resulterar i. Kanske finns det en lösning för mig på närmare håll än vad jag ser? Tiden för helt enkelt utvisa vart jag går. Men just nu är jag bara vilse i pannkakan. Ett önskemål är att få jobba bra dagtid och slippa helgs jobb framförallt, men det är super svårt att hitta. Det är väl allas önskan egentligen. Det är en stress tycker jag att veta att man ska jobba en helg och sin sambo är ledig och vill kanske hitta på något. Och sen att jobba varannan helg är jätte jobbigt. Att jobba någon kväll ibland kan vara skönt men skulle allra helst vilja hitta ett dags jobb.
Som sagt var, tiden får utvisa vart och vad jag ska göra i framtiden. Nu vill jag bara fokusera på att bli frisk för att i överhuvudtaget kunna bli arbetsför igen.

Likes

Comments

Vänner kommer , vänner går. Vänner kan man inte ha får många utav. Om det är vänner man kan vara sig själv med och som man känner ger en energi och glädje. Vänner man kan lita på. Vänner som man kan anförtro sig till, prata hemligheter. Vänner man mår bra av helt enkelt. En vän kritiserar aldrig ens väg att gå. En vän accepterar att man är den man är utan att behöva göra sig till och anpassa sig. Man kan ha närmare vänner som man kanske umgås mer med den men man ska aldrig glömma bort dem andra vännerna. En vän kan aldrig ersättas mot en annan. För ingen är den andra lik. Finns bara en av varje person. Det är så lätt att när man knyter nya bekantskaper så glömmer man bort en del gamla vänner eller hör av sig mindre på grund av att man är så inne i sin nya bekantskap. Allt nytt blir man exalterad utav. Man glömmer bort de gamla eller bryr sig mindre som sagt va. Varför? Visst kanske inte dem gamla vännerna går ihop med de nya men då kan man umgås med båda på olika håll istället för att helt sluta att umgås. Det är aldrig kul att känna sig ensam. Det är skillnad på att vara ensam och känna sig ensam. Otrolig skillnad. Har fått känna på båda delarna. Att vara ensam kan vara skönt ibland. Att bara få rå om sig själv och bara göra det man vill. Egen tid brukar kallas det. Det behöver alla emellanåt. Att man får ladda sina batterier i lugn och ro. Återhämtning får man inte av bara sömn utan av andra saker också. Att känna sig ensam är en känsla som ingen ska behöva känna. Man kan känna sig ensam i ett förhållande. Att man inte kan dela med sig av det som tynger en till exempel eller att man känner sig inte sedd av den andre parten. Att de bara är den ena som sitter på alla besluten och måste dra det tyngsta lasset på egen hand. Det är inte rätt. Man ska kunna mötas på vägen och knyta sig samman.

Att en så kallad vän kan ha betytt så mycket och till en annan dag så tycker man nästan tvärtom. Att man ha värdera denna vänskap så högt att man kunde ha struntat i allt annat. Bara släppt allt och varit med den personen. Att man har lyssnat och gjort precis som personen har sagt för att man varit rädd att trampa den på tårna eller ha gjort den besviken. Man har inte velat säga nej. Ja till allt. Oavsett om det är rätt eller fel i längden. Det kanske håller ett tag men det är fruktansvärt energikrävande i längden. Och när den vänskapen påverkas en annans liv och förhållande till sin fästman har det gått för långt och överstyr. När man inte mår bra av att behöva välja vem man ska ge sin tid och energi. I dem flestas fall hade varit fästmannen såklart, men inte i detta fall. Vänskapen värderades högre än så. Den värderades så högt och prioriterades på grund av att man var så rädd att förlora den vänskapen. Man trodde att utan den vänskapen skulle man gå under. Att man skulle då ha förlorat det käraste man hade. Vilket inte alls låter så bra i andras öron. Men det är så sanningen är. Det är fruktansvärt men sant. Den så kallade vännen har förmodligen försvunnit andra gången gillt för gått. Det är så det känns just nu. Och visst gör det lite ont, det gör det men inte lika ont som förra gången. Då häll jag på att gå under på riktigt. Men personen i fråga kom tillbaka och allt kändes som vanligt igen. Men allt har inte känts som förr. Något gick sönder första gången. Något som inte gick att repareras. Som i dagsläget inte spelar någon roll men vid en fortsatt vänskap skulle det ha behövas fixas. Kände mig mig mer stel den gången vi återfick kontakten. Med denna tanke i bakhuvudet den mesta tiden. Att vi skulle gå skilda vägar. Det skulle vi ha gjort för längesen egentligen. Har inte mått särskillt bra under detta år. Och mycket är på grund av denna så kallade vänskap. Det har påverkat mitt liv mer än jag kunnat erkänna för mig själv. Har länge funderat ut ett sätt att avsäga mig vänskapen på ett bra och vänligt sätt utan att man ska ha blivit ovänner. Läget är inte så nu. Personen ifråga tålde inte att jag sa som det var.Personen tyckte jag hittade på. Varför skulle jag hitta på? Jag vet väl själv hur jag mår känner mig bäst? Visserligen hade jag försökt undvika denna person och träffade inte hen på över en månad. Det har varit en bra månad. Lugn och skön. Personen i frågan har försökt få mig att villa komma di och träffa hen men har inte haft någon lust och sagt att jag är upptagen eller att jag inte mår bra. Det har ju varit sant det där om min hälsa men har inte varit upptagen jämnt. Det nöjde sig inte hen med utan det tjatades och tjatades och jag blev less till slut. Jag blev inte glad längre när hen skrev till mig utan mer suckade och tänkte låta bli att svara, vilket jag gjorde en del gånger. Men det gick inte hem utan då var man opålitlig och oärlig. Gjort är gjort och jag ångrar ingenting än så länge. När jag tänker tillbaka på vänskapen så känner jag att den sög så mycket energi från mig mer än vad den gav och mindre glädje blev det på slutet så jag känner att det är en person som jag kan förhoppningsvis låta bli att tänka på. Det är synd att det blev som det blev, men personen är som en katt. Man ska smeka den medhårs och skulle man inte göra det så fräser den. Men det är inget som jag kommer gråta över, snarare tvärtom. Jag vill tro det iallafall öven fast det kommer kännas tomt. Personen i fråga hade en stor plats i mitt hjärta. Det går inte över så enkelt. Inte idag, inte i morgon men i framtiden. Tiden får läka såret.


Likes

Comments

Känslan att inte känna att man duger. Känslan att man inte räcker till. Känslan när man inte vet vad är rätt. Känslan att inte veta om man är på rätt plats. Känslan att inte veta om det är rätt tid. Känslan att inte känna att man är betrodd. Hur vet man att man är på rätt plats? Hur vet man när det är rätt tid? Det finns så mycket känslor och tankar hos mig. Otroligt mycket. Har ju berättat att jag är en riktig dagdrömmare. Men är en riktig analytiker också. Jag kan också känna av hur andra personer tycker egentligen om mig. Kan känna om jag är välkommen eller inte. Att analysera saker och ting är otroligt påfrestande. Att behöva känna att man måste tänka om vad andra menar egentligen. Hur sa dem de och hur dem såg ut när dem sa de. Kroppspråket tittar jag mycket på och tonen på rösten. Rösten läge kan ge olika betoningar på saker och ting. Även hur man skriver påverkar mottagaren. Använder man många punkter eller utropstecken samt stora bokstäver. Är man sur så märks de även i skrift och röstens tonläge. Är man glad så skriver och håller en helt annan tonart. Det är så lite som behövs för att andra individer kan misstolka eller tolka fritt vad som sägs och skirvs. Det är så lätt att det blir missförstånd och man blir sårad.

Alla dem känslor jag har i mig kan jag inte rå för eller ändra på helt och hållet. Inte just nu och inte imorgon. Men i framtiden kanske jag kan bearbeta vissa känslor och tankar jag har och försöka bryta ner bit för bit. Lite grann i taget. I med att jag lyckas bryta ner dem negativa känslor så bygger jag upp mitt självförtroende igen. Mitt självförtroende idag är som en mur som någon eller något har rivit ner. Jag försöker att låta bli att ta åt mig saker som är negativa ,framförallt inte lyssna. Men det är svårt i detta läge. Oerhört svårt. Har man bristande självförtroende och självkänsla så är man som en disksvamp. Man suger åt sig allt och tar åt sig. Har man hört samma och samma flera gånger så börjar det blir ens sanning. Man duger inte som man är. Man får inte göra saker för sin egen vinnings skull. Man börjar helt enkelt tro att det andra säger och tycker om någon är helt sant. Man börjar tvivla helt och hållet på sig själv. Det är det jag har gjort för länge. Lyssnat på andra och helt struntat I vad jag vill. Att det dem andra säger är sant. Oavsett om man vet själv att det har hänt eller att det bara är teorier. Det har gått för långt. Jag har börjat bli en människa jag inte vill vara. Jag är kritisk mot allt och alla. Det kan handla om vad som helst.Precis allt. Usch jag har blivit hemsk. Jag ska sluta lyssna på rykten och själv ge det hela en chans och inte dömma någon eller ohört ohörd. Jag vill tro att jag är en bra människa innerst inne. Innanför det hårda skalet.

Det värsta jag vet är inte känna sig betrodd. Utan att man ska bli ifrågasatt eller påhoppad. Det är en känsla som bryter ner mig totalt. Tycker ni att jag är värd att brytas ner? Ligga i sängen och känna mig värdelös? Det som inte syns det finns inte. Nej, men hon mår inte dåligt. Det syns ju inte. Nej, det kanske inte syns alla gånger men det känns. Det känns inuti. Det som inte syns, syns egentligen mest.
Om ni ser mig ute på stan eller på bussen eller vart som helst egentligen. Vet ni vad ni ser? Jo ni ser en kvinna som är så liten och svag. En kvinna som är totalt vilsen i tid och rum. En kvinna som är på flykt bort från verkligheten. Till en annan tid. Till en annan plats. Stå inte bara där och glo. Hjälp mig att hitta rätt bana igen. Led mig på vägen. Men framförallt bry dig!

Likes

Comments

När jag var i 19-23 års åldern hade jag hur mycket kraft som helst kändes det som. Jag orka vara ute med kompisar och fests och jobba hur mycket som helst. Var nästan aldrig sjuk mer än någon förkylning då och då. Var alltid allert och pigg & rask på jobbet. Ingenting kändes omöjligt. Jag mådde bra och var nästan aldrig hemma. Var alltid ute på galej någonstans. Krogen besöktes varje helg både fredag och lördag. Söndagarna var de pizza och film som gällde. Att man orka! Att man slängde pengar på sånt. Mycket pengar. Jag menar man gick ju inte hem nykter precis. Usch jag ryser när jah tänker på detta. Var jag alkoholist? Ja nästan iaf. Iallafall helgdalkoholist. Kanske därför jag knappt får i mig en 33cl cider nu? Har ingen längtan till varken alkohol eller att gå på krogen. Det är jag stolt över.
Kraften i dagsläget är under all kritik. Orkar inte diska eller laga mat alla dagar i veckan. Men åka bort på roligheter då minsann är det på med skorna och gå. Det är konstigt hur en känsla kan få en att agera så i detta skick. Att få sånna såkallade flykthetskänslor är som jag pratade om förut skit jobbigt! Men det har lättat nu. Eller är de så att jag omedvetet har snappat upp människors kommentarer och åsikter och isolerar mig mer och mer? Eller har verkligheten hunnit ikapp mig nu efter tre månader? Jag tror det. Jag tycker det blir mer och mer jobbigt att vistas med mycket folk långa stunder. Inte i trånga utrymmen heller. Usch får panik bara att tänka på det. Bara att åka till Ica och köpa en liter mjölk tar emot. Fick släpa med mig sambon. Det är märkligt hur det kan ta emot att handla mat men att åka på galej går nästan smärtfritt. Förklaringen är enkel. Jag mår bra i dem stunder jag ser något annat än mina väggar hemma. Jag blir glad att gå i till exempel smyckesaffär eller kolla på väskor och klänningar. Jag kan känna av att orken tryter absolut. Men jag orkar vara glad och jag orkar le & till och med skratta som bara den. Varför? Jo för hemma i våran trea tänker jag på allt som är jobbigt och tar emot. Jag ser disken. Jag ser damråttorna. Jag ser ingen glädje mer än när jag har en bättre dag. Att sitta hemma påminner mig bara om min sjudom och sjukskrivning. Påmind om utmattningssyndrom. När jag väl är hemma efter allt roligt så kommer det efterpå. Min trötthet. Går raka vägen till sängen. Där blir jag liggandes. Att jag aldrig lär mig.

Likes

Comments

Har börjat drömma jätte knepigt och börjat ligga på mage. På mage? Det hat jag väl aldrig tyckt om, inte ens att ligga och sola på magen. Tycker det är så obehagligt. Skönt och obehagligt på samma gång. Drömmarna blir jätte knepiga. Varför kommer dem nu? Och hur kommer det sig att det känns så oerhört verkligt? Det är riktigt obehagligt. Det är en dröm men det känns som ett slags vaket tillstånd som ligger emellan dröm och verkligheten. Det kan vara allt från en mardröm som är en dröm baserad på en verklig händelse, fast helt förvriden. Usch jag vaknade nästan genomblöt av svett den morgonen. Fy fan vad jag vart glad och lättat att det var en hemsk dröm. En annan dröm som jag tyckte var lite crazy och konstig var om jobbet. Mitt nuvarande jobb som vårdbiträde. Allt gick åt skogen och fick liksom en blockad och ingenting fungerade. Det blev kaos helt enkelt så en kollega som finns i verkligen fick komma och styra upp allt. Vad kan dessa drömmar ha betytt? Eller är de bara min hjärna som får ett spratt och kan drömma så där knepigt och orealistiskt? Hatar mardrömmar. Blir helt kall och rädd av dem. Det tar mycket på mina krafter också. Ungefär som jag har arbetat med min kropp och muskler under drömmens gång.. Efter jag har vaknat så tänker jag mycket på den dröm som var en mardröm eller en dröm som man vill ska vara verklighet. En dröm som man inte vill ska ta slut. Men ingenting varar ju för evigt. Inte ens en dröm.

Jag är en riktig dagdrömmare också. Dagdrömmer jämt och ständigt nästan. Sitter jag i soffan med musik i hörlurarna så dagdrömmer jag hej vilt om allt möjligt. Det är lite läskigt ibland vad jag kan sitta och tänka på. Det kan vara om framtidsplaner med min sambo eller om mitt nuvarande jobb som vårdbiträde. Och när tankarna kommer in på jobbet så försöker jag slå bort den tanken för att jag varken vill eller ska tänka på jobbet när jag inte är närvarande där, speciellt nu när jag är långtidssjukskriven. Det brukar även kallas som att man tar med sig jobbet hem. Har sjukt svårt att koppla bort jobbet. Men nu i ärlighetens namn så har jag inte tänkt en tanke på jobbet under dessa tre månader. Jag orkar inte lägga ner energi på de nu när jag inte mår bra och är 100% frisk. På de sättet är det lite jobbigt att bo så nära jobbet så man ser det nästan hemifrån.
Det jag också brukar dagdrömma om är vad jag skulle kunna göra med mitt liv. Bryta mönstret och göra något helt nytt. Vad då för nytt? Tids nog kommer jag på det. Det vet jag. Det är jag som måste bestämma mig åt vilken riktigt och vilken väg jag ska ta i framtiden..Åt vänster eller höger. Det jag vet med bestämdhet är jag måste gå framåt. Bakåt hat jag gått tillräckligt med gånger och det är ett håll som jag vill undvika att gå. Jag vill utvecklas. Bli vuxen. Inte stå och stampa och gå fram och tillbaka på ruta ett. Jag känner mig inte så särskilt vuxen. Samtidigt som jag känner mig gammal. Vem är jag? Jag måste ta reda på det snarast. Helst innan livet är slut. Det vet man inte exakt när det sker. Gudskelov.

Likes

Comments

Det svåraste för mig är att jag är som en mussla. Stängd som en mussla. Jag håller allt inom mig och har jag alltid trivats med och trott varit det rätta för mig. Men det tar något enormt på mina krafter och mina känslor att hålla allt inom mig. Ibland känns det som att jag ska sprängas för det är så överfullt. Ändå så envisas jag med att hålla allt inom mig. Varför? Ja, de kan jag inte svara själv på men det jag vet nu är att det är dumt. Det kan även tolkas som att jag är svår att nå och komma in på livet. Svårt att veta vart man har mig. Är även en sådan person som gärna sitter tyst eller blir tyst när jag sitter med flera personer i samma rum. Varför vet jag inte men en teori kan vara för att jag inte vet vad man ska säga eller rädd att säga fel. Fel? Kan man säga fel? Det är också något jag försöker jobba bort, men det är så grymt svårt när man varit så hela livet. I 30 år. Inte bara att ändra sig då över en natt. 30 år är ganska lång tid. Hela mitt liv om man ska vara noga. Jag tror iallafall att jag börjar bli bättre att uttrycka mig och mina känslor. Inte alla gånger som det går fram, men har förhoppningsvis kommit en liten bit på väg. Enligt mig känns det så och det är väl jag som ska känna skillnaden?

Att bli kallas mussla är inte så kul att höra men det är ju sanningen. Visst man kanske inte ska delge allt som man bär på men man kanske ska delge en del, som tex som tynger. Det är just det som jag har så svårt att göra. Prata om det som tynger ner mig. Allra helst mina känslor Jag är en person som säger ja till allt, just för att inte göra andra besviken och starta konflikter. Hatar konflikter, speciellt om jag själv är inblandad. Om någon ber mig göra något så säger jag ja även fast jag kanske inte har ork eller tid många gånger. Säger ja många gånger fast det tar. emot. Mycket beror på att jag avskyr att göra andra besviken. Eller kan det vara så att jag vill bevisa att jag klarar allt? Är väl lite av min envishet också som spelar in. Kan vara bra envis, Oftast på fel sätt. Det jag menar är att jag drar på saker och tar den största smällen själv. Jag ror jag ska klara av och göra allt som ska göras, men det funkar inte så riktigt. Ett tag men sen är det som att kroppen säger ifrån och man blir sjuk i värsta fall. Man får tex utmattningsdepression eller utmattningssyndrom i värsta fall. Precis som jag. Jag har varit för snäll helt enkelt. Mjäka på och trott att allt ska lösa sig. Tyvärr är det inte så. Inte i verkligheten. Det är slut på att säga ja och amen till allt och alla. Det är slut på maskeraden.

Jag har lyckats med att säga nej , senast idag. Vilket tog emot i början men kände att det är mig själv som jag måste tänka på nu. Min hälsa som står på spel. Det kändes bra att jag fick bra respons på det hela och det kändes genast mycket bättre. Jag sa precis som det var. Min kropp och min hjärna fungerar inte till 100% och inte göra för mycket på samma dag som innebär stark koncentration från min sida. Det kommer bli kaos upp i i min skalle och jag kommer inte att fungera som person. Min koncentrationsförmåga är inte hög just nu och kommer jag till dem tillfällen där det finns eller är mycket folk så blir de ännu mer kaos i min skalle och jag vet inte vart jag ska vägen. Det blir en jobbig situation för mig och jag blir stel och vill bara därifrån. Det känns nästan som en panikattack. Jag vet inte om det är en panikattack men det känns som det när jag läst och hört om sånna attacker. Hjärnan känns överhettad och jag kan inte tänka klart. Vi har bara en hjärna. Dör den så dör även vi. Den blir illa däran när man går in i en utmatningsdepression/utmattningssyndrom. Jag vet hur det är.Jag vet hur det känns.Jag vet hur min kropp fungerar bäst. Mitt beslut. Mitt liv.Mitt mående ska stå i fokus.

Likes

Comments

Vad det inte något som jag glömt idag? Jo skicka iväg ett mail, men det kan jag skriva upp på min planeringskalender i köket för att komma ihåg det imorron. Jag brukar ju komma ihåg att läsa på den varje dag då jag har min medicindosett precis där. Och ja, det är så illa att jag måste skriva upp allt så jag kan förhoppningsvis minnas vad som ska göras och fixas. Det brukar i regel fungera för mig, det brukar bli gjort det som står. För det mesta. Fast kanske inte på den utsatta dagen varje gång utan jag är en expert på att säga, äh det gör jag sen.. O sen.. O sen.. Ni som känner mig kanske har hört det ett ex antal gånger. Eller hur? Jag hatar dem orden. Fullkomligt hatar dem orden, om andra säger dem. Men jag tycker heller inte om att jag säger dem. Det går bara av farten. Nej att att tjuren vid hornen och köra på brukar jag råda andra. Jag borde leva som jag lär, men tyvärr låter det stort när katta skiter. Ändring genast!

Det finns vissa frågor som mal i skallen på mig nästan varje dag. Jo, varje dag.. Vad vill Susanne bli när hon blir stor? Jag vet inte , svarar jag mig själv och slår bort tanken för den är jobbig att tänka på och jobbig att ta tag i. Försöker slå bort tanken, men den vill liksom komma tillbaka. Det är faktiskt en fråga som jag ställt mig många gånger och flera månader om inte minst ett år. Det enda svaret jag fått av mig själv är jag vet inte, Bra svar? Eller hur! Jag vet inte är också beklagligt nog ett uttryck som jag använder ofta. För ofta. Pinsamt ofta. Just och främst i dem sammanhang jag upplever som till exempel en jobbig fråga. Det kan egentligen vara en sådan enkel fråga som vad ska vi äta till middag idag? Jag vet inte säger jag då. Jag kanske har ett förslag eller svar men jag orkar liksom inte svara på det just då och då dyker dem orden upp. Ide torka burkar jag säga som försvar. Orkar liksom inte tänka ut mat varje dag sju dagar i veckan. Ofta blir de så att sambon får styra upp det men försöker i den mån jag orkar och fixa middagen innan han kommer hem från jobbet. Och det är inte varje dag tyvärr. Men det är också en biverkan eller symptom på utmattningsdepression/utmattningssyndrom.

En annan symptom eller biverkan av utmattningssyndrom är koncentrationen som ligger på nästan noll. Jag brukar i regel sitta i mitt hörn i soffan flera timmar per dag och hålla på med antigen datorn, surfplatta eller/och mobilen. Brukar titta på någon serie helst svensk serie eller film. Då räcker det med att man lyssnar och behöver inte anstränga sig och läsa. Det finns dock ett problem. Kan inte sitta och titta i lugn och ro mer än kanske 15 min utan då skruvar jag på mig eller tar upp mobilen och spelar medens jag tittar på plattan eller tittar på mina sociala medier. Jag tappar fokus helt och blir inne i mobilen med ljudet i hörlurarna från plattan. Jag bara hör rösterna men följer inte med i händelseförloppet på det jag började titta på. Sjukt störande att jag inte kan koppla av ens då. Om jag inte tittar på någon serie på plattan så sitter jag med musik i hörlurarna istället och bara tittar ut genom fönstret eller in i väggen framför mig och låter dem tankar som kommer upp få spela sitt spratt. Antingen blir jag glad eller ledsen. Beroende på tanken som kommer eller på den valda låten. Jag är en otrolig expert på att koppla ihop låtar med människor och händelser. Vissa låtar kan jag inte lyssna på idag. Det gör för ont. Riktigt ont.

Likes

Comments

Snart tre månader har gått som sjukskriven, herre min je vad tiden går fort. Det borde ha känts tvärtom, att tiden står till. Det brukar vanligtvis kännas så. Kan bero på att jag inte ligger hela tiden i sängen med täcket över huvudet som man "ska" göra när man har en utmattningsdepression/ utmattningssyndrom. I mitt fall är de inte så , vet inte om jag ska säga tyvärr eller om jag är lättad. Man har ju sett och läst om andra som varit i min situation som då legat i sängen hela dagarna, går knappt ut och blir helt isolerade, Man ska inte le eller skratta. Inte åka bort utan bara vara hemma och dega Det är så det är att må dåligt, tror dem som inte´har en aning om hur det är och kan vara, I mitt fall är de helt tvärtom, jag har fått flykthets känslor. Jag vill hela tiden åka hit och dit, möblera om hemma, köpa nya väskor, kläder. Ja, de måste hända saker hela tiden. Jag kan skratta och le av och till, o ena stunden ledsen och bli lätt irriterad på små saker. Jag sover hur mycket som helst, från början kunde jag knappt sova. Vart glad att jag fick ihop 3 timmar per natt. Fast jag sover så mycket så kan jag ändå gå och jäspa mitt på dagen och behöva vila, vilket jag gör också. Somnar jag så tillåter jag mig det. Kroppen behöver väl mer vila och återhämtning.

Att bli så lätt irriterad över små saker känns så barnsligt på nått sätt. Men det är något, som jag försöker jobba på, men jag måste också komma ihåg att det är en del av min sjukdom. Ett symptom av utmattningsdepression. Att jag kan le på bilder är egentligen bara för att jag känner mig finare och att bilden blir så mycket bättre om den är glad och livfull. Men de kan också tolkas som att jag mår bra. Att man inte allas ser mitt inre utan bara kan se mitt yttre. Men flickan på bilden kanske känner sig ledsen och svag. Men det ser man inte. Tänk vad ett leende kan göra. Visst kanske mådde bra just vid det tillfället som bilden togs, men det innebär inte att jag mår bra för det. Men jag orkar heller inte med massa frågor och kommentarer. Orkar inte förklara något som inte syns. Det går inte att förklara, det måste kännas för att man ska få en förståelse. Det är min erfarenhet iallafall, Hade själv ingen aning om detta innan jag själv vart drabbad utav det eller hur man ska uttrycka sig. Det är ett helvete. Ett riktigt helvete. Som sagt man måste varit där själv för att kunna förstå.

Att kunna skratta och göra det man blir glad av och framförallt mår bra av är viktig för att bli frisk och för att kunna bli arbetsför igen. Men ibland känns jag inte trovärdig för att jag kan skratta och leva som förut. Att åka och träffa familjen och åka utomlands, som redan var bokad och klar innan jag visste att jag skulle bli långtidssjukskriven. Blev själv osäker på om jag kunde få åka och må bra en vecka. Får jag åka? Jag blev så osäker så jag ringde försäkringskassan och frågade. Dem sa då att de beror på vad du är sjukskriven för och om det skulle hota min hälsa. Jag sa som det var och dem gav mig klartecken att åka. Vilken lättnad. En stor sten föll från mitt bröst då, en av alla stenar. Oerhört skönt. Och vilken resa. Underbar på alla punkter. Jag fick för första gången i hela mitt liv vara utomlands, på riktigt utomlands. Det låter kanske barnsligt men jag har alltid drömt om att åka till ett land där det finns palmer, En palm? Vad är det för märkvärdigt med en palm? Ett träd liksom. Ett träd som inte finns i Sverige. Men som sagt det har alltid varit en dröm. Jag vart hela exalterad när jag såg en palm påväg till taxin och under taxifärden. Jag njöt fullkomligt hela den veckan. Jag kände mig helt okej hela veckan. Visst jag fick några stunders depression, för den försvinner inte helt bara för att man gör saker som får en glad för en stund. Den försvinner inte bara med ett poff eller över en natt. Jag måste jobba på att få bort den med verktyg som jag får och genom att till exempel förändra min tillvaro. Framförallt måste jag enligt min kurator hitta vad är det som har utvecklat min depression och vad det är jag flyr ifrån, eftersom jag har flyktkänsla. Vad flyr jag ifrån? Jag kommer aldrig att komma ifrån depressionen om jag hela tiden flyr. Problemen försvinner inte för det, utan det ligger kvar. Det löser sig inte med tiden som det kan göra med andra saker. Man måste ta tag i det. Min kurator sa också det att det är jag som måste göra jobbet på egen hand. Hon kan bara ge mig verktyg som jag ska arbeta med och ge förslag och goda råd på vägen. Det är jag som sitter på nyckeln. Nyckeln som ska kunna öppna skåpet och börja arbeta bort depressionen och för att jag ska kunna må bättre och få bort utmattningssyndromet på sikt. Först ska jag jobba med det som är bra på lång sikt såsom gå ner i vikt , ta upp träningen, umgås med vänner som jag mår bra utav samt att söka nytt jobb. Men det är lika viktigt att jobba med det som jag mår bra utav på kortsikti,

Kan inte för alla stenar i Småland begripa att jag gör saker som jag mår bra utav kan sticka andra i ögonen så fruktansvärt. Måste jag enligt dem som absolut inte har en aning om sanningen bara ligga i sängen hela dagarna och gråta och känna mig värdelös och inte alls visa mig ute bland folk? Måste jag gå med huvudet nedsänkt med luvan över huvudet? MInskad aptit? Nej. För helvete NEJ! Jag behöver inte agera på det sättet, jag behöver inte gömma mig under täcket 24/7. Jag tillbringar mycket tid i sängen, men inte 24/7. VIssa dagar mer vissa dagar mindre. Jag får även vistas ute med mina vänner och åka och hälsa på min släkt och resa. För det förvärrar inte min sjukdom, utan den blir snarare bättre utav att försöka göra det som man gjorde förut. I den mån man orkar såklart. VIssa dagar har jag en sådan energi så jag skulle kunna dela med utav till halva sundsvall och ända orka. Jag måste bara lära mig att hitta balansen mellan dem bra dagarna och kunna fördela dem så även dem sämre dagarna blir bättre och bättre och inte ta ut all energi direkt. Tyvärr är de så det blir. Att jag blir så glad att jag har en sådan energi då och måste på något sätt bevisa för mig själv framför allt att jag orkar minsann ta disken idag och laga mat, imorrn kanske jag inte orkar kliva upp ur sängen förens på eftermiddagen. Vilket händer. Allt för ofta. Även om jag försöker kliva upp vid åtta eller nio så måste jag ibland lägga mig igen, men det infaller då nio av tio gånger att jag somnar om. Kroppen behöver väl vila. Mer än jag kunnat tro och förstå. Kanske inte behöver förstå, utan det kanske är så att jag måste acceptera. Acceptera att det är som det är just nu. Det jag däremot inte tänker eller behöver acceptera är andras åsikter om vad jag eller inte gör. Låt mig vara och bli frisk eller hjälp mig på rätt väg eller visa att ni finns där utan att behöva hacka på mig. Det är inte det som jag behöver. Behöver hjälp, professionell hjälp.  




Likes

Comments

​Har en stark orokänsla i kroppen, hela´kroppen. Har haft det ett tag nu och det går mig nart på nerverna. Något känns inte som det ska. Något ät fel. Har lätt till att fälla en och en annan tår nästn varje dag. Varför? Visst det är mycket som sker nu och mina förändrngar i min kropp. Men jag trodde att jag skulle känna mig piggare och gladare. Men är detta i första stadiet? Jag vill inte må som jag gör nu. Mitt mående är som en finlandsfärja. Det gungar oh blåser till av och till riktigt ordentligt. När det väl blåser till då är det inte så kul att vara i min närhet. Blir som en zombie och stel. Sitter som en staty och tittar ut i ingenstans. Jag blir nästintill okontaktbar, eller går undan. Ofta är det sängen och mitt täcke som får ta den värsta biten. Sängen är en bra tröst. Har lätt att somna till och sen vakna av att jag känner mig en aning bättre och piggare. Försöker dock i allra högsta grad att inte ligga i sängen mitt på dagarna , men det är det enda sättet att bli mönniska igen. För min del iallafall.. Alla är vi olika och tur är väl det. Jag hoppas att det vänder snart. Annars, jadu. Vad händer annars?
När jag väl har bra dagar då är jag som en helt annan person. Jag skrattar, pratar tokigt och ingenting kan få mitt humör att bli dåligt. Igår hde jag en sådan dag. Allt var glatt och ljust. Jag var i den där lyckliga bubblan igen där jag trivs allra böst. Ingenting var omöjligt. Men den förstördes senaare på kvällen, då vart det för mycket av det negativa igen så denna känsla dog ut. Men jag är glad så länge den varade, 

I och med denna orokänsla så är jag grymt rastlös. Jag kan liksom inte finna den där känslan att kunna sitta i soffan och lyssna på musik, utan det måste hända saker hela tiden. Visst jag kan sitta ett tag, men inte lika länge som förr. Jag vill möblera om och byta ut saker och fixa och dona. Tur jag har en sambo som kan stoppa mig i dessa vansinniga tankar. Eller iallafall om jag går överstyr. Jag trivs i vårat hem, det gör jag men det är den förbaskade känslan. Hur får får jag bort den? Ta en spring tur så du blir av med energi, kanske visa tänker. Eller ialafall en promend. Det är ingen dum tanke, Man kanske skulle göra det. Muisk och promenader år ett bra sätt att komma tillbaka till verkligheten igen. Iallafall musik. Det har alltid varit en bra terapi för mig. Låter konstogt kanske, men det är det inte. Men i visa fall kan musiken förvärra. Just det jag menar är att ag kopplar ihop visa personer eller händelser med viss musik och lyssnar jag på dem och jag har en deppig känsla i kroppen då kommer det tårar direkt. Verkligheten kommer ikapp mig och jag stannar upp och tar tag i känlan direkt och försöer hitta ett sött att bearbeta den på. Det händer ofta numera. Oftast när jag ensam hemma och det tycker jag är skönt just för att å får jag i lugn och ro sitta och tänka på dessa känslor. Som tur är har jag kunnat hantera dem än sålänge, Men hur länge orkar jag med detta? 

I am a truly fighter and I fight 24 hours a day to survive.

Likes

Comments