Det är en första gång för allting och just idag är det första gången jag skriver ett blogginlägg. Jag vet redan på förhand att inte många, om ens någon, kommer att läsa det här men jag känner för att skriva lite. Så som jag känner just nu är svårt att beskriva. Jag känner mig hamdlingsförlamad. Jag har nyss tagit studenten och nu slängts ut i vuxenlivet.

Jag har fått lite extrajobb då och då på ett lager och jag hatar det. Jag hatar att min mamma försöker tvinga iväg mig till arbetsförmedlingen så jag kan sätta mig ner för att ha ett möte med en helt främmande person om vad jag kan tänka mig att jobba med. Det känns bara så konstigt och för personligt på något sätt att jag ska gå dit och beskriva allt jag är bra på, var jag kan tänka mig jobba och vad jag ska göra för att få just det jobbet jag vill ha. Jag har alltid varit en som velat köra sitt egna race. Mina föräldrar, speciellt mamma, har alltid sagt åt mig vad jag ska göra och försökt vägleda mig genom livet. Jag är självklart tacksam för det och har tidigare inte haft några problem med det alls. Men någon gång måste dem kunna släppa taget och inse att det är mitt liv och inte deras. Det är jag som är författaren och det är det som jag skriver som avgör om boken blir bra eller inte. Det spelar ingen roll vad alla andra skriver, bläcket åker bort direkt. Det är bara bläcket från min penna som stannar kvar. Det är jag som ska göra mitt liv till ett bra liv, jag har alltid tidigare tyckt om att köra mitt egna race och så kommer det förbli!

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - Click here

Likes

Comments