Frukost äger. Avokado äger. Ägg äger. Mango äger. Ni förstår. Dagen kan liksom inte bli annat än bra när man startar den så.

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - Click here

Likes

Comments

Mamma är inte så förtjust över att jag och Billy ska ut i världen och se saker. Hon kunde inte förstå hur hon fått en dotter som är så olik henne. Som ger henne gråa hår. Vilket såklart inte biter på mig, jag färgar gladeligen över dom.

När allt var bokat och klart, blev hon lite mera positiv. Men julklappar det här året kunde jag glömma, när jag berättade att jag bara önskade mig massor grejer till resan. Älskade mamma!

Med en mamma som är rädd för allt som finns utanför hennes fyrkant, måste man tänka smart. Jag har satt mig ner med henne, visat bilder, filmer och olika boenden. Så hon får se att det ser alldeles underbart ut. Vi har pratat väldigt mycket om det bara senaste veckan.

Min mor kläckte igår ur sig "det är så roligt att du och Billy ska göra det här tillsammans, tänk alla minnen ni kan tänka tillbaka på när ni är äldre" hon menade det verkligen.

Och det här, det här är han jag ska bli gammal med. Tillsammans med världens finaste Lilly, lagom stolt faster kan man säga att jag är.

Likes

Comments

Nu säger jag visserligen alltid att det är bästa årstiden, varje gång vi byter. Men helvete vad roligt med höst. Speciellt när kunderna inte har en klar bild framför sig. Utan jag får vara med och forma fram hur vi ska göra.

Ett stort minus är dock bilderna. Eller rättare sagt ljuset. När man gör en färgning som blir perfekt, och sen inte kan fånga det på bild. Frustrerande. Bilderna är väldigt dåliga. Men vi jagade det bästa ljuset vi kunde hitta inne i salongen efter att solen sagt godnatt.

Före & efter. Förstå hur vi kämpade, när det här är det bästa jag kan få fram. Suck.

Likes

Comments

Ibland undrar jag hur folk uppfattar mig. Vad är det första som ploppar upp i deras hjärna när dom tänker på mig? Hur är känslan i deras kropp när dom ser mig?

Jag kan själv känna att jag är väldigt oklar ibland. Självklart försöker jag att allt vara mitt bästa jag. Nu vill jag verkligen inte skylla på min diagnos, jag hatar när andra gör det. Jag vill bara att man ska förstå att jag kanske inte alltid är som jag brukar.

Ibland kollar jag rakt ner i gatan eller rent av vänder och går åt andra hållet när jag möter någon, jag vill inte hälsa. Vill inte småprata. Vill inte ha med människor att göra. Det här är ett ganska stort problem i och med det jobb jag har. Men jag orkar inte. All kraft den dagen gick till att ta mig ur sängen, få på mig kläder och gå till jobbet. Jag är väldigt tacksam att dessa dagar fortfarande är ganska sällsynta och inte varar allt för länge. Men dom existerar, tyvärr. Och det är klart att alla kan ha en dålig dag ibland. Men för mig är det som att hela världen har gått under. Och mitt självförtroende har tagit semester.

Hej. Ett litet leende på det. Kanske lämnar ett "hur mår du" och "det är bra, tack" mina läppar också. Enkelt och trevligt. Livet är liksom ganska bra just då. Det är så stabilt det kan vara för mig. Jag trivs med tillvaron och älskar mitt jobb. Jag är okej med vart jag är i livet. Det finns egentligen inte mycket mer att säga om det.

Men nu jävlar kompisar, häng med! Jag nästan springer fram med ett stort leende och kramas Har tusen frågor och hundra svar. Självklart ska vi försöka att hitta på något någon dag med, det var så längesen. Livet händer ju här och nu, vi måste ta vara på det. Allt på samma dag. Dubbla timmarna på dygnet, då kanske jag blir nöjd. Jag jobbar gärna dag som natt, för vem behöver sova? Energi finns så det räcker och blir över. Det skulle vara kul att köpa ett hus. Eller en större bil. Jag behöver faktiskt nya kläder med. Och skor. Jaha du vill åka utomlands en vecka? Ja men då gör vi det såklart. Alla jävlar som krigar med varandra, det är så jävla hemskt. Jag hatar det. Men vet ni vad? Jag löser det! Jag löser allt. Precis allt.

Det är självklart ingen hållbar livsstil det senaste stycket. Men jag mår så bra.

Hur ska någon lyckas få grepp om en människa som är som jag? Vet jag ens vem jag själv är?


Likes

Comments

Att vara sambo. Det kan vara alldeles underbart. Och ibland vill jag bara strypa honom jag bor med. Men det är väl liksom lite charmen med det hela också. Eller?

Jag har funderat ett tag nu och jag kan kanske inte direkt komma på något speciellt Billy gör som får mig att vilja sätta händerna runt hans hals. Vissa dagar räcker det med att han andas fel. Självklart betyder inte det här enbart att jag är helt störd. Jag är tjej, med en jävla massa hormoner och lite allmänt känd för mina humörsvängningar. Jag måste även tillägga att jag har varit singel nästan hela mitt liv och är van att det bara är jag, sen kommer han och inkräktar på mitt liv.

Helt plötligt har någon åsikter om vad som ska finnas i mitt (vårt) kylskåp? Han tycker att det är helt sjukt att jag köper svensk, ekologisk, laktosfri, mellanmjölk för 20kr/L. Och jag förstår inte hur han kan ifrågasätta det? Ett plus i kanten ska han ändå ha i köket, som faktiskt går med på att äta samma kost som mig. Inget rött kött eller kyckling tillagas hos oss. Allt som går att köpa ekologiskt, köper man. Även om han inte förstår varför. Godis, chips, kakor och annat som innehåller socker stannar i butiken.

En annan grej som vi bara måste ta upp med! VEM FAN HAR INTE EN PAPPERSKORG I BADRUMMET???? Billy. Jag förstår inte. Kommer aldrig förstå. Men jag älskar honom. Och mjölken skulle jag kunna överväga att ge upp, men fan inte papperskorgen.

Likes

Comments

Jag älskar mitt jobb. Älskar. Att få utrota en utväxt kan vara minst lika roligt som att få göra om någon totalt. När man får se det där leendet i spegeln när man visar resultatet. Kan leva länge på det.

Det mest fantastiska är nog ändå den där varelsen i stolen. Hur en halvtimmes klippning med en människa kan ge så mycket.

För ett par månader sen satte jag saxen i ett hår som hade varit med om mycket. Inte det vanliga "jag har blekt håret hemma de senaste fem åren" eller "vi badade varje dag i havet under semestern" -mycket. Det var ett hår som visade att människan det satt på inte mådde bra.

Jag hade tidigare under dagen fått ett avbok tiden efter henne. När vi börjat småprata lite om håret och vad vi skulle göra, visade det sig att hon egentligen vill färga också. Idag tackar jag personen som ringde och avbokade sin, då minns jag att jag surade lite för att det egentligen var försent.

Känslan av att jag skulle få kärleka ett hår och en människa som inte mådde bra var ganska härlig till en början. Men en bit in i färgningen fick jag reda på anledning till det ledsna håret. Hon hade avslutat en cellgiftsbehandling. Min första reaktion var, vad skönt. Jag har oftast en positiv inställning till livet och tog föregivet att hon var påväg att bli frisk. När verkligheten var att det inte fanns något mer att göra. Hon väntade på att få somna in och slippa ha ont.

Tiden hon tillbringade hos mig i stolen lärde mig mycket. Det kändes på något sätt som att hon försökte dela med sig av allt som fanns lagrat hos henne, jag tog till mig allt innan vårt möte var slut. Hon tackade mig hundra gånger för att hon kände sig vacker igen. När det egentligen bara var jag som borde tackat.

Idag fick jag veta att hon somnat in. Och jag vill tacka personen som gjorde det möjligt för mig att få träffa henne ett par timmar längre än den tänkta halvtimmen. Tack, till er båda. Och sov gott.

Likes

Comments

I helgen gjorde jag en deal med min syster, som är helt fantastisk när det kommer till träning. Jag vill ha hjälp en månad av henne att komma igång med min träning. Så att allt blir rätt från början. Varför? Jag vill vara bekväm i min kropp till januari, när den efterlängtade resan är planerad. Det handlar inte om att jag vill rasa i vikt eller något sånt. Jag vill helt enkelt forma om kroppen lite, som den var när jag hann träna både hockey och gym. En stor härlig rumpa med matchande lår.


Någon som reagerade väldigt starkt på detta var min lillebror. Varför? Det spelar väl ingen roll hur du ser ut? Både ja och nej. Hade jag känt mig bekväm i att väga 40kg, hade jag kämpat för att göra det. Hade jag velat väga 100kg och mått bra av det hade jag gjort det med. Men som jag ser ut nu, känns inte bra. Jag vill kunna klä mig precis som jag vill och inte behöva ha ångest när jag är på mitt livs resa.


För att förtydliga här.

Det är exakt samma sak som med mitt hår. Jag trivs med en viss längd. Med en viss färg. Jag trivs med en vis form på min kropp, med en viss ca vikt. Enkelt.

Likes

Comments

"Jag mår sååååå bra"


Nej du mår inte så jävla bra. Ditt socialamedier-du kanske mår helt fantastiskt. Tyvärr existerar inte den personen.


Ingen människa går igenom livet felfritt. Och skulle det mot alla odds finnas någon, vill jag gärna träffa den roboten. Alla mår skit ibland, ALLA! Av olika anledningar. Jag förstår inte hur svårt det ska vara att förstå? Nej, den där tjejen vaknade inte upp med perfekt hår. Nej, den där familjen som byggde nytt hus, köpte ny bil och åkte till USA samma år, kanske inte har det så bra ekonomiskt som dom vill få det att se ut. Och han som lägger ut 100 bilder på sin flickvän med milslånga kärleksförklaringar kanske inte gör det av kärlek utan rädsla för att någon ska se att dom inte ens sover i samma säng längre?


När du ser alla lyckliga bilder som är perfekta in i minsta detalj, tänker du någonsin steget längre? Hur skulle bilden sett ut om den togs en centimeter åt höger? Eller en minut innan? Eller tre dagar senare?

Likes

Comments

Socialamedier. Jag älskar det. Och jag hatar det. Det får mig att tvivla på om det faktiskt finns fler än jag som har det såhär? Ibland känner jag mig som Sveriges mest ensam människa. Alla andra är ju så jävla lyckliga. Hinner med tusen saker och ändå är allt runt omkring perfekt. Det är hem som ser ut att komma från en inredningstidning. Måltider med lika mycket olika läskande saker som en buffé på hotell. Nya kläder till vardagen, festen och träningen. Profilbilder byts lika ofta som en annan byter underkläder. Nytt, nytt, nytt. Le, le, le. Filter, filter, filter. Träning, träning, träning. Hälsa, hälsa, hälsa. Lycka. Har du allt det här, är du lycklig. Eller?


Jag orkar inte. HUR? Är det så alla lever? Är det en fasad? Är alla konstant lyckliga och allt är perfekt? Hetsar vi varandra att få det se ut så? Är det verkligheten vi ser?


Jag kollar runt i min lägenhet, just idag är den tipptopp. Sängen är snyggt bäddad. Nya snittblommor står på köksbordet. Kuddarna i soffan är fluffiga. Spegeln i hallen avslöjar en blek figur med svarta ringar under ögonen. Smutsigt hår och kläder som inte borde lämna hemmet. Jag riktar mobilen mot vardagsrummet för att knäppa en bild till instagram. Jag skulle se lycklig ut. Vrider mobilen till min spegelbild. Tanken slår mig att bilden på det materiella skulle få mer likes än bilden på den tragiska personen i spegeln. För återigen, du ska helst inte existera när du mår dåligt.

Likes

Comments