Jag kunde känna dig nära så jag vände mig om. Mitt hjärta slog snabbare medan ja kollade in i dina ögon. Jag sträckte ut min hand men du tvekade. Jag såg igenom dig och visste vad du tänkte, ”jag är ledsen, men de funkar inte nu.” Min hand är fortfarande tillgänglig, men hur länge till ska den vara utsträckt? Jag la mig vid dig och la min högra hand mot ditt bröst, kände dina hjärtslag mot min handflata. Jag blundade, känner mitt hjärta sakta men säkert brista och min mage blir till en knut. Undrar vad det är, om det är hon eller jag. Eller bara du. Jag undrar vad som krävs för att riva dina murar, för jag skulle göra vad som helst. Din högra hand flyttas till min vänstra kind, din tumme gör cirkulära rörelser medan du ler och kollar på mig. Så djupt, som om du kollade rätt in i min själ. Men det blev nästan för långsamt, för jag började sakta men säkert komma på hur ont det kommer göra när du lämnar mig. Så jag blundade och flyttade mig själv från dina varma armar. Det blev tyst, men jag lät det vara. För jag uppskattade ändå din närvaro. Medan jag låg bredvid dig funderade jag på hur kärleken kan vara så nära som den är nu, men ändå så långt bort? Och hur något så vackert, att vi två ligger här kan ändå bli något så fult. Något så betydelsefullt och fint. Men ändå så fruktansvärt plågsamt och giftigt. För hur länge till är det värt att jag väntar?


Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - Click here

Likes

Comments

Jag ska sluta undra varför vissa bestämmer sig för att lämna. Jag ska sluta försöka hitta någon anledning till dom att stanna, för egentligen villl jag inte ha någon kvar som redan har bestämt sig för att gå. Och jag är så över med att spendera tid och energi till de som inte riktigt bryr sig egentligen. Som bara kommer när det är lämpligt för dom. Jag är slut med att försöka plocka upp alla bitar från mig själv som jag gav och sen blev kastade mitt framför mig. Jag är färdig med att försöka vara någon som ska passa in i någons mall. Jag är färdig med att vänta på att dom ska komma tillbaka, när dom inte skulle ha lämnat från början. Jag är så trött på att försöka hitta anledningar.

Jag börjar inse att mitt öde har ingenting att göra med de som inte vill vara med mig, de som inte skulle göra allt för att ha kvar mig. De som inte är rädda över att förlora mig. Att förlora någon som inte ens orkar röra sitt lillfinger för att försöka stanna kvar hos mig, kanske det kan vara något bra. För då kan kanske den platsen bli till någon som verkligen gör allt för att ha mig.

Och hur mycket jag än gillar tanken av att ha full kontroll över vad som händer i mitt liv, så börjar jag sakta men säkert acceptera att de finns vissa saker som jag inte kan kontrollera. För sanningen är att om du inte vill vara här, så kommer jag inte att be dig att stanna. Jag ska inte försöka, för relationer borde inte vara så komplicerat. Om du vill vara i mitt liv, har du alltid en plats. Du kommer alltid att hitta mig i mitten. Men jag vet att de få personer jag värderar mer än mig själv, de jag gör allt för, de jag fruktar mest att förlora, kommer alltid före. Och detta är inte om att lära sig att låta någon gå, det handlar om att lära sig, vilka som kommer hålla fast vid mig så som dom gör. Så om du ger allt för att kunna vara vid min sida, kommer jag göra detsamma. För jag är ingen man bara kan ta av. De handlar om att ge och ta.

Jag ska hålla mig fast vid de som är rädd att förlora mig. Och de som inte orkar göra en minsta lilla ansträngning för mig, ska ja låta gå. För det är inte värt att hålla sig kvar vid dom.


Likes

Comments

När han kysste mig så förlorade jag allt. Det var då jag gick under. Men jag trodde att jag var lycklig. Jag gick hem till min mamma och sa ”jag är kär nu, men det är komplicerat” för jag kunde inte se de felen i den oärliga relationen jag dragits in i. Jag ville inte inse det. För inte visste jag att kärlek var ett annat ord för besvär. Han bara kom in i mitt liv utan förvarning och gav mig sömnlösa nätter. Han var duktig på att ljuga, förföra, beröra. Och med ett dolt syfte var han tvungen att förstöra mitt rykte. Det var en konstant strid mellan vansinne och förstånd i mitt huvud. Min hjärna och mitt hjärta bråkade. För ibland förstod jag att detta kommer inte funka. Medan de ord han sa, som egentligen inte hade någon mening, gav mig förhoppningar. För kärleken har aldrig varit så nära som den var då, men ändå så långt bort. För jag försvann i kärlekens dimma när han rörde vid mig. Så jag la mitt hjärta i hans händer, medan han förstörde det bit för bit.

Ljus är roligt att jaga, men jag har jagat honom för länge. Kan inte förstå att det gått så lång tid. Uppenbarligen har han nu gått sin väg. Men jag har tyvärr redan fallit och jag är för svag för att flyga nu. Mitt hjärta är öppet och han är orsaken till varför. Nu ser jag vad han har gjort, så allt jag undrar är varför. Varför han fick mig att känna att det var vi två. Fick mig att känna att han var så äkta. Jag har blivit krossad av de sprickor jag har förlåtit. Men jag har spenderat så mycket tid över att försöka springa ifrån de kaos vi skapat. Det går inte att förstå hur många nätter jag har suttit och velat över om jag ska släppa dig eller inte. För det är så dumt att hålla sig kvar vid någon som gång på gång sårar en, men det är så dumt att släppa någon som är allt man någonsin önskat sig.

Likes

Comments

Kanske är dom ett fall av två förbjudna fyrverkerier som aldrig skulle ha skjutits upp, men sen så råkade dom sätta natthimlen i lågor och deras världar var helt plötsligt täckta i självlysande glöd, så fint att hon blev blind av det giftiga. Det blev så exalterande så de brände sig själva, om och om igen. Han blev som en drog för henne och det var så beroendeframkallande, så att all förnuft hade förmörkat. Dom håller i varandras händer. Han håller henne hårt. Under natthimlen, bland allt ljus. Han rörde händes själ, hennes läppar, hennes hår. Och det finns ingen annanstans hon vill vara nu. Men som jag sa, de skulle aldrig ha skjutits upp. För all förnuft rann ut i sanden och försvann i mörkret. Och i den sista explosionen, kommer dom att hamna på marken, brända och försvagades. Och då kommer de inse att all röra de skapat, inte var värt. Att hon då kommer inse att han inte var bra nog för henne, utan hon kunde få någon mycket bättre. Och oavsett hur mycket tid och kraft hon kommer lägga på honom. Oavsett hur mycket de försöker att vara tålmodiga och förstående med varandra och detta band de försöker att stärka så kommer det att gå sönder. Även under de minsta trycket. Det kommer bara hända helt plötsligt en dag, och då är de tillbaka på ruta ett igen. Så detta är kanske ödet som berättar för henne och honom att de borde sluta försöka. Kanske är det tid för att sluta försöka kämpa för det de nu än har och bara lämna alla trasiga bitar på golvet för de blir brända och hon blir sårad varje gång. För hur många gånger har han inte sårat henne? Och hur många gånger har hon inte gjort honom besviken?

Likes

Comments

Att umgås med mina närmsta vänner gör mig lycklig. Att göra "ingenting" med sin bästa kompis gör mig lycklig. Att finns där för någon gör mig lycklig. Att sprida glädje gör mig lycklig. Att någon gång spendera tid med familjen gör mig lycklig. Min lillebror gör mig lycklig. Att lyssna på en riktigt bra låt med högsta volym gör mig lycklig. Att upptäcka ny musik gör mig lycklig. Att dansa som om ingen såg gör mig lycklig. Att sjunga gör mig lycklig. Att skriva av mig gör mig lycklig. Att fixa till sig lite extra någon gång gör mig lycklig. Varma och soliga dagar gör mig lycklig. Att gå ut och festa med mina bästa kompisar, som om det inte fanns någon morgondag gör mig lycklig. Att ha en myskväll för mig själv ibland, gör mig lycklig. Att prata med någon i telefon i timmar om allt och ingenting gör mig lycklig. Att träffa nya människor och utvecklas som person gör mig lycklig. Att testa nya saker gör mig lycklig. Att stå upp för mig själv och säga ifrån oavsett vad andra kommer tycka, det gör mig lycklig. Att jag påminner mig själv varje dag om att älska mig själv och min kropp gör mig lycklig.


Likes

Comments

Kommer man ihåg när jag brukade vara glad? Kunde gå ut och vara mig själv, utan att det blev något problem. Inget som distraherade. Nu är det som om jag är rädd för att bli bra för jag vet att jag kan. Men kanske är det värsta i mig, som inte vill jobba på det. Jag vet att jag kan trassla mig ur denna knut. Men det värsta i mig vill inte jobba på det. Men det bästa i mig vill. Jag försöker ta bort banden på mina sår och fortsätta, men det slutar bara med sår att binda. Medan folk fortsätter lägga salt i mina sår. Och jag har fått slut på plåster, så jag vet inte vart jag ska börja. För andra kan inte läka mina sår, för det är ju dom som orsakade dem. Det är nästan som om att jag är van vid olycklighet, att varje liten irriterande och sårande sak har förlorat sin effekt. Som om det ska vara så, som om det vore en del av livet. Som om att känna sig ensam ska vara normalt. Jag ler, utan ögonen. Är ensam i ett fullsatt rum, den enda som är i fel tonläge. Och jag är min värsta fiende. Det är nästan som om att detta har gjort mig lite mer kall. Gissar att om jag inte kan vara i någons armar, kan jag inte prata om kärlek. Men vem vill prata om kärlek? Det skriker inom mig. För olycklig kärlek är irriterande och jag känner det när jag vaknar. När jag lägger mig. Så jag fortsätter ta bort banden på mina sår, men det slutar bara med sår att binda. Medan folk fortsätter lägga salt i mina sår. Och jag har ju fått slut på plåster, så jag vet inte vart jag ska börja. För andra kan inte läka mina sår, för det är ju dom som orsakade dem.

Likes

Comments

Nej, jag trodde inte du skulle släppa mig så lätt och jag trodde inte det var över tills du gick. Du vände dig om som om jag vore ingenting. I den stunden var det så svårt för mig att andas, för du gick iväg med den största delen av mig. Jag som trodde att en kärlek som din aldrig kunde få mig att känna mig ensam. Men du slösade ingen tid när du gick, det var som om du redan hade bestämt dig, ingen sympati, för jag gick över gränsen.

Men jag trodde inte att du skulle göra mig besviken så lätt och jag trodde inte att det var över tills du gick som om jag vore ingenting. Och jag vet att det var fel men du kunde ha sagt hejdå.

Och jag som trodde att du kanske kunde ändra mig. Kanske kunde du bli mitt ljus, öppna upp mina ögon, gör mina fel till rätt. Kanske kunde du visa min väg, att inte kämpa eld mot eld. Ifall jag skriker, prata tystare, känna smärtan jag känner. Va min stillhet, hjälpa mig ändra mitt sinne.

Men visst hade jag fel. För när du är fast i ett nät, förtrollad och bunden, fast i kärlekens dimma, så faller man så lätt. Jag blev så svag. Och den stora delen du tog av mig var min godhet så du tog fram mina värsta sidor. Så när jag sprang där samtidigt som tårarna rann visste jag inte hur eller var jag skulle göra av det som tyngde mig. Så jag sprang mot dig. För allt jag ville ha var en kram, som skulle få mig att känna att allt skulle lösa sig. Men det blev till något helt annat. Alkoholen kombinerat med känslorna bubblade över och jag gick över gränsen.

Men jag trodde inte att du skulle göra mig besviken så lätt och jag trodde inte att det var över tills du gick som om jag vore ingenting. Och jag kommer aldrig att glömma bort din blick och besvikelsen i dina ögon. Så jag vet att det blev fel, men du kunde iallafall ha sagt hejdå.

För jag har givit dig allt och lite till. Även gjort saker som inte har varit bra för mig, men jag gjorde det för dig. Men jag fick ingenting tillbaks.

Därför kunde du ändå ha sagt hejdå.

Likes

Comments

Jag har varit så fast i kärlekens dimma, det blev många jobbiga nätter. Kände mig tom och svag. Det kändes som en sorglig evighet. Men nu, ca ett och ett halvt år senare, vet jag att tiden kan läka sår. För hur trasigt mitt hjärta än var, har det pusslats ihop nu. Av mig själv, av tiden. Och jag har fått en uppenbarelse att ingen annan person kan göra min lycklig, ifall jag inte kan vara lycklig själv. Så jag känner mig fri nu, är inte förtrollad eller bunden. Sen är jag tacksam över alla fina vänner jag har runt omkring mig. Ingen annan kan ersätta sina närmsta kompisar. För olycklig kärlek kan komma och gå, det är en irriterande del av livet men det bara är så. Därför är det viktigt att hålla om sina vänner. ❤️

Likes

Comments

Nu har jag haft en väldigt härlig vecka på Gotland! Har varit här med släkten. Det var varit så mysigt så! Jag och Sofia passade på att dra ut en kväll under stockholmsveckan på Visby, vilket blev en riktigt lyckad kväll! Det var B Ä S T A! I fredags fyllde jag även 19 år så det firades med släkten.

Likes

Comments

Även fast han vet att han är kapabel av att såra dig, så kommer han in i ditt liv för att få en bit av dig, för du är någon han inte vill missa. Du har för mycket ljus och utstrålning att gå miste om. Så när han har sett allting du har att erbjuda, när han har tagit på din hud, ditt hår och dina hemligheter är med honom. När han inser hur äkta det är, vilken fin människa du är och det slår honom.

Det är då hans fega sida kommer in. Det är då du inser att han inte är som du trodde, utan han byts ut till en sorglig verklighet av vem han egentligen är. Det är då han lämnar och säger ”det finns många där ute som är bättre än mig.”

Du kommer stå där helt tom och gråta. Fråga honom varför han gjorde det. Varför han ville att du skulle älska honom, när han inte ens ville älska dig tillbaka. Och han säger ”Jag behövde bara försöka, ge det en chans. Det var ju du trots allt.”

Men det är inte romantiskt, det är inte fint. Tanken han hade om att dränka sig själv i din existens, så riskerade han att förstöra det, bara för att se till att han inte skulle gå miste om dig. Men din existens betydde mycket mindre, än nyfikenheten han hade av dig.

De är det som är grejen. Han spelar med en vacker själ för att behaga sin egen. Ena sekunden håller han om dig som om han aldrig skulle släppa och i andra sekunden ser han dig som en bild, ett minne, någon i det förflutna. Han viskar kanske något fint i ditt öra, men så fort han känner av rädsla så är han redan halvvägs utanför dörren, utan att vara rädd för att släppa taget om dig. Som om ditt hjärta inte betyder något för honom.

Och efter allt detta, allt han har tagit. Det är sorgligt hur han kunde beröra mig med sina fingrar, men inte ta upp mobilen för att ringa. Säga förlåt. Och det är så du förlorar henne.

Jag har översatt denna text från boken Milk and Honey.

Likes

Comments