"Att välja bort något är en sak, men sen kan möjligheter tas ifrån oss ofrivilligt. Det gör mig så arg." Jag bär just nu på något väldigt tungt. En sorg som nästan är omöjlig att förklara, men som jag måste skriva ner för att själv förstå och bearbeta min sorg.

Det handlar om en dröm. En dröm som nästan alla människor har gemensamt. Som var ett av mina stora mål i livet, men som togs ifrån mig. Jag kan börja med att säga att "drömmar och lycka är i tanken ofta starkt förknippade med att få barn, som är det centrala målet i ens liv."

Men det har tyvärr tagits ifrån mig. Jag kan inte få barn. När jag först hörde det var jag sjutton år, det kom som en chock men eftersom det är så stort så var det väldigt svårt att förstå. Nu har det sjunkit i mig lite mer. Jag förstår ännu inte idag. Varför just jag har förlorat den möjligheten. Det är inte bara något jobbigt, utan det är en stor sorg. Som om jag har förlorat någon. Att återhämta mig från det beskedet är fruktansvärt jobbigt och det tar all kraft att förstå och sörja. Vissa dagar och nätter känner jag inget hopp alls, hur ska jag fortsätta mitt liv? Hur ska jag bli lycklig, när att få barn alltid har varit och är en stor dröm i mitt liv. Barnlösheten är inte ett eget val och det känns så orättvist.

Min vardag kan vara väldigt tuff ibland, förlusten för med sig känslor som väcks i olika situationer. Som när jag ser lyckliga familjer som påminner mig om min dröm, som jag har förlorat. Eller känslan av att jag inte är som dom runt omkring mig, att jag har förlorat något som de har. Att jag inte har något som de har. Jag har också svårare att älska. För jag är väldigt rädd för att bli ensam. För hur ska någon kunna älska mig nu, när jag inte kan ge det de flesta vill ha.

Något jag lärt mig nu iallafall är att möta sorgen. Att låta mig själv känna av känslorna och känna dom starkt. Att inte hålla tyst om detta, utan att läsa, skriva och prata. Försöka förstå mer varför det har blivit såhär och att hitta ett sätt att gå vidare, hitta lycka på något annat sätt. Jag måste lära mig att sätta mer värde på mig själv, jag har förlorat denna möjlighet men jag har andra möjligheter. För jag är bra, jag är stark. Jag är bara nitton år och har fått detta besked. Vilket är det tyngsta jag känt. Men jag kommer klara det, även fast det inte känns som det ibland.

Ofrivillig barnlöshet är en sorg. En stor sorg som inte går att jämföras med. Jag är ledsen, arg och irriterad över att jag inte kommer kunna få barn på ett normalt sätt, att detta har tagits ifrån mig gör ont. Men jag är så tacksam över att det finns andra möjligheter för mig att kunna få barn, tillexempel adoptera som är något väldigt fint. Sen att tekniken och sjukvården har gått framåt, ger mig ett visst lugn. Att det kanske finns en annan möjlighet för mig att bli gravid och kanske kunna ge min framtida partner sitt barn, med hans gener. Att jag ändå har förmågan att ge något så fint till någon, tack vare dagens teknik.

Detta jag skriver om är något som inte kan beskrivas exakt med ord hur det känns. Jag önskar bara att detta inte hade tagits ifrån mig, så jag slapp gå igenom denna sorg och att allt hade kunnat gå normalt till. Men nu är det så här och det är bara att försöka acceptera. Jag tror att saker händer för en anledning och jag tror att detta kan bara göra mig starkare.

Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - Click here

Likes

Comments

Han var mitt andetag av frisk luft till den stunden då jag andades ut. Då jag såg att jag bara var till besvär. Fjärilarna dog och rosorna vissnade, det visar sig att ingenting är vackert längre inte ens du, inte ens jag. Ibland, antar jag att jag är glad. Som när jag är med mina vänner, lutar mitt huvud bakåt och håller för munnen medan jag skakar av skratt, åt något roligt någon sa.

Men sen blir dag till natt och mitt bekymmerslösa leende blir till en oförklarad sorg, graverat i mitt huvud som en tatuering. Och jag ligger i sängen, tänker på alla saker jag kunnat säga, alla saker jag är för rädd för att erkänna, till och med, med en penna och ett papper. Det är nätter som dessa då jag inser att jag är många saker. Jag är glad och ledsen, utåtriktad och blyg, öppen och tyst. Men för det mesta, är jag tom. Tomhetskänslan, det tar över mig. Precis som när mörkret tar över ljuset. Och som när sorgen tar över glädjen, gryningen blir till skymningen. 

Det läskigaste är inte känslan av tomhet. Utan det läskigaste är när man inser att du har förlorat dig själv. Det sjunker in när du ligger där vaken, två på natten när du har förlorat din förmåga att sova. Och du kan inte ens gråta, för du orkar inte bry dig.

Jag ville skriva allt, exakt hur jag känner. Men på något sätt blev det inte så många ord, ganska så tomt och jag hade inte kunnat beskriva det bättre. För jag är ganska så tom.

Likes

Comments

Hej. Jag blev förälskad i en kille som ville ha en liten del av mig, men ändå andra tjejer. Att jag inte fanns plats i hans hjärta eller att han inte ville ha något förhållande visste jag, men jag backade ändå inte. Jag tog vara på det lilla jag fick av honom. Jag blev inte förälskad i det vi hade, utan för hur han var och att jag trodde på oss två. Och när jag älskar, så älskar jag starkt. Det finns inget annat. Jag kom till den punkten då jag tänkte att jag skulle göra vad som helst för honom. Ge hela mitt hjärta och vänta på att han skulle ge en plats för mig, i hans. Men han strävade emot. Jag sa att jag älskade honom men han var bara tyst.

Han visade ju tydligt att han inte ville ha mig, men bara en liten bit. Så jag blev sårad gång på gång. Jag har många gånger försökt att träffa andra, men ibland klarar jag inte av tanken av att någon annan ens rör vid mig. Så jag hade kommit till en punkt då jag verkligen trodde så starkt på att det är han jag tillhör. Nu insåg jag också att jag har förlorat mig i honom. Flera nätter har jag legat och gråtit tills det inte finns några tårar kvar. För en del av mig är förlorad, i honom. Och jag började skylla på mig själv, att det har blivit såhär. Jag kan inte låta bli att tänka att det är fel på mig eller att jag kunnat göra något annorlunda. För jag har börjat hata mig själv för jag älskar honom så mycket.

Nu är dagarna inte lika bra längre. Jag är inte lika bra. För att leva med hjärtesorg är fruktansvärt. Jag vaknar ibland upp på morgonen med en klump i magen. Så kan tårarna bara komma till mig när jag tillexempel går upp och sminkar mig eller äter frukost, bara sådär. Ibland har jag inte orken att göra något alls. Inte äta, inte duscha. Jag vill bara lägga mig i sängen och somna, sen vakna upp några månader efter. Men det går inte. Igår tog jag iallafall tag i att städa mitt rum, men plötsligt kom tårarna till mig bara sådär. Jag stod framför min sminkspegel och fick en bild i huvudet att han närmade sig mig och höll om mig bakifrån och fick mig att känna mig sådär varm som jag brukade känna mig så fort han rörde vid mig. Men samtidigt gjorde det så ont, för att jag troligtvis aldrig kommer känna det igen.

Likes

Comments

Det gick så plötsligt alltihop, när jag nu fick acceptera att jag var tvungen att börja om. Det finns två tider för mig, en under sommaren 2016 och en efter. Det finns två tider för mig, två tider av mig men det finns ingen logik i hur fort och långsamt tid kan gå, på samma gång. Hur jag kunde känna mig så lycklig med honom under en sån lång tid, men det tog så snabbt. Livet har ett fräckt sätt att bara fortgå när man vill att det ska stå still. Jag minns hur jag var då under förra sommaren, hur jag bara lät tiden gå och inte tänka på livet i sig. Jag bara levde. Tänkte inte på konsekvenserna som kan komma, konsekvenserna efter honom. Tiden efter fick jag uppleva hur det är att känna sig halv, och att lära sig att leva med hjärtesorg. Att vara tvungen att låta dagarna bara gå förbi, medan man har förlorat. När ska jag kunna łeva ordentligt? Att leva som olyckligt kär känns så fruktansvärt långsamt. Och livet, det är fräckt. Det har ett fräckt sätt att bli långsamt när man vill att tiden bara ska ticka förbi. Det känns just nu som om ingenting är bra nog och att jag väntar på något hela tiden. Jag har nu länge undrat när jag kommer börja leva som förr igen, bara sådär automatiskt. Precis som med andningen att det bara händer. Och återigen kunna se det vackra i annat. Det är svårt men jag försöker nu växa till en ny och klokare person, som ser saker så himla annorlunda till skillnad från då. Så jag inte gör samma misstag igen. Men när är det min tur att börja leva på riktigt? När är det min tur att vara lycklig? För jag är trött på att känna den ständiga tomhetskänslan som brinner i bröstet. Jag är trött på att ständigt känna mig ensam och bara vänta på att saker ska hända, medan livet bara flyger förbi.

Texten är skriven av mig, med inspiration och vissa meningar från en text som Michaela Hamilton skrivit, som hon läser upp i poddavsnittet "Livet har ett fräckt sätt". Jag kände igen mig så mycket i denna text, så jag skrev om den lite till min egen och la in mina egna ord.

Likes

Comments

Jag kunde känna dig nära så jag vände mig om. Mitt hjärta slog snabbare medan ja kollade in i dina ögon. Jag sträckte ut min hand men du tvekade. Jag såg igenom dig och visste vad du tänkte, ”jag är ledsen, men de funkar inte nu.” Min hand är fortfarande tillgänglig, men hur länge till ska den vara utsträckt? Jag la mig vid dig och la min högra hand mot ditt bröst, kände dina hjärtslag mot min handflata. Jag blundade, känner mitt hjärta sakta men säkert brista och min mage blir till en knut. Undrar vad det är, om det är hon eller jag. Eller bara du. Jag undrar vad som krävs för att riva dina murar, för jag skulle göra vad som helst. Din högra hand flyttas till min vänstra kind, din tumme gör cirkulära rörelser medan du ler och kollar på mig. Så djupt, som om du kollade rätt in i min själ. Men det blev nästan för långsamt, för jag började sakta men säkert komma på hur ont det kommer göra när du lämnar mig. Så jag blundade och flyttade mig själv från dina varma armar. Det blev tyst, men jag lät det vara. För jag uppskattade ändå din närvaro. Medan jag låg bredvid dig funderade jag på hur kärleken kan vara så nära som den är nu, men ändå så långt bort? Och hur något så vackert, att vi två ligger här kan ändå bli något så fult. Något så betydelsefullt och fint. Men ändå så fruktansvärt plågsamt och giftigt. För hur länge till är det värt att jag väntar?


Likes

Comments

Jag ska sluta undra varför vissa bestämmer sig för att lämna. Jag ska sluta försöka hitta någon anledning till dom att stanna, för egentligen villl jag inte ha någon kvar som redan har bestämt sig för att gå. Och jag är så över med att spendera tid och energi till de som inte riktigt bryr sig egentligen. Som bara kommer när det är lämpligt för dom. Jag är slut med att försöka plocka upp alla bitar från mig själv som jag gav och sen blev kastade mitt framför mig. Jag är färdig med att försöka vara någon som ska passa in i någons mall. Jag är färdig med att vänta på att dom ska komma tillbaka, när dom inte skulle ha lämnat från början. Jag är så trött på att försöka hitta anledningar.

Jag börjar inse att mitt öde har ingenting att göra med de som inte vill vara med mig, de som inte skulle göra allt för att ha kvar mig. De som inte är rädda över att förlora mig. Att förlora någon som inte ens orkar röra sitt lillfinger för att försöka stanna kvar hos mig, kanske det kan vara något bra. För då kan kanske den platsen bli till någon som verkligen gör allt för att ha mig.

Och hur mycket jag än gillar tanken av att ha full kontroll över vad som händer i mitt liv, så börjar jag sakta men säkert acceptera att de finns vissa saker som jag inte kan kontrollera. För sanningen är att om du inte vill vara här, så kommer jag inte att be dig att stanna. Jag ska inte försöka, för relationer borde inte vara så komplicerat. Om du vill vara i mitt liv, har du alltid en plats. Du kommer alltid att hitta mig i mitten. Men jag vet att de få personer jag värderar mer än mig själv, de jag gör allt för, de jag fruktar mest att förlora, kommer alltid före. Och detta är inte om att lära sig att låta någon gå, det handlar om att lära sig, vilka som kommer hålla fast vid mig så som dom gör. Så om du ger allt för att kunna vara vid min sida, kommer jag göra detsamma. För jag är ingen man bara kan ta av. De handlar om att ge och ta.

Jag ska hålla mig fast vid de som är rädd att förlora mig. Och de som inte orkar göra en minsta lilla ansträngning för mig, ska ja låta gå. För det är inte värt att hålla sig kvar vid dom.


Likes

Comments

När han kysste mig så förlorade jag allt. Det var då jag gick under. Men jag trodde att jag var lycklig. Jag gick hem till min mamma och sa ”jag är kär nu, men det är komplicerat” för jag kunde inte se de felen i den oärliga relationen jag dragits in i. Jag ville inte inse det. För inte visste jag att kärlek var ett annat ord för besvär. Han bara kom in i mitt liv utan förvarning och gav mig sömnlösa nätter. Han var duktig på att ljuga, förföra, beröra. Och med ett dolt syfte var han tvungen att förstöra mitt rykte. Det var en konstant strid mellan vansinne och förstånd i mitt huvud. Min hjärna och mitt hjärta bråkade. För ibland förstod jag att detta kommer inte funka. Medan de ord han sa, som egentligen inte hade någon mening, gav mig förhoppningar. För kärleken har aldrig varit så nära som den var då, men ändå så långt bort. För jag försvann i kärlekens dimma när han rörde vid mig. Så jag la mitt hjärta i hans händer, medan han förstörde det bit för bit.

Ljus är roligt att jaga, men jag har jagat honom för länge. Kan inte förstå att det gått så lång tid. Uppenbarligen har han nu gått sin väg. Men jag har tyvärr redan fallit och jag är för svag för att flyga nu. Mitt hjärta är öppet och han är orsaken till varför. Nu ser jag vad han har gjort, så allt jag undrar är varför. Varför han fick mig att känna att det var vi två. Fick mig att känna att han var så äkta. Jag har blivit krossad av de sprickor jag har förlåtit. Men jag har spenderat så mycket tid över att försöka springa ifrån de kaos vi skapat. Det går inte att förstå hur många nätter jag har suttit och velat över om jag ska släppa dig eller inte. För det är så dumt att hålla sig kvar vid någon som gång på gång sårar en, men det är så dumt att släppa någon som är allt man någonsin önskat sig.

Likes

Comments

Kanske är dom ett fall av två förbjudna fyrverkerier som aldrig skulle ha skjutits upp, men sen så råkade dom sätta natthimlen i lågor och deras världar var helt plötsligt täckta i självlysande glöd, så fint att hon blev blind av det giftiga. Det blev så exalterande så de brände sig själva, om och om igen. Han blev som en drog för henne och det var så beroendeframkallande, så att all förnuft hade förmörkat. Dom håller i varandras händer. Han håller henne hårt. Under natthimlen, bland allt ljus. Han rörde händes själ, hennes läppar, hennes hår. Och det finns ingen annanstans hon vill vara nu. Men som jag sa, de skulle aldrig ha skjutits upp. För all förnuft rann ut i sanden och försvann i mörkret. Och i den sista explosionen, kommer dom att hamna på marken, brända och försvagades. Och då kommer de inse att all röra de skapat, inte var värt. Att hon då kommer inse att han inte var bra nog för henne, utan hon kunde få någon mycket bättre. Och oavsett hur mycket tid och kraft hon kommer lägga på honom. Oavsett hur mycket de försöker att vara tålmodiga och förstående med varandra och detta band de försöker att stärka så kommer det att gå sönder. Även under de minsta trycket. Det kommer bara hända helt plötsligt en dag, och då är de tillbaka på ruta ett igen. Så detta är kanske ödet som berättar för henne och honom att de borde sluta försöka. Kanske är det tid för att sluta försöka kämpa för det de nu än har och bara lämna alla trasiga bitar på golvet för de blir brända och hon blir sårad varje gång. För hur många gånger har han inte sårat henne? Och hur många gånger har hon inte gjort honom besviken?

Likes

Comments

Att umgås med mina närmsta vänner gör mig lycklig. Att göra "ingenting" med sin bästa kompis gör mig lycklig. Att finns där för någon gör mig lycklig. Att sprida glädje gör mig lycklig. Att någon gång spendera tid med familjen gör mig lycklig. Min lillebror gör mig lycklig. Att lyssna på en riktigt bra låt med högsta volym gör mig lycklig. Att upptäcka ny musik gör mig lycklig. Att dansa som om ingen såg gör mig lycklig. Att sjunga gör mig lycklig. Att skriva av mig gör mig lycklig. Att fixa till sig lite extra någon gång gör mig lycklig. Varma och soliga dagar gör mig lycklig. Att gå ut och festa med mina bästa kompisar, som om det inte fanns någon morgondag gör mig lycklig. Att ha en myskväll för mig själv ibland, gör mig lycklig. Att prata med någon i telefon i timmar om allt och ingenting gör mig lycklig. Att träffa nya människor och utvecklas som person gör mig lycklig. Att testa nya saker gör mig lycklig. Att stå upp för mig själv och säga ifrån oavsett vad andra kommer tycka, det gör mig lycklig. Att jag påminner mig själv varje dag om att älska mig själv och min kropp gör mig lycklig.


Likes

Comments

Kommer man ihåg när jag brukade vara glad? Kunde gå ut och vara mig själv, utan att det blev något problem. Inget som distraherade. Nu är det som om jag är rädd för att bli bra för jag vet att jag kan. Men kanske är det värsta i mig, som inte vill jobba på det. Jag vet att jag kan trassla mig ur denna knut. Men det värsta i mig vill inte jobba på det. Men det bästa i mig vill. Jag försöker ta bort banden på mina sår och fortsätta, men det slutar bara med sår att binda. Medan folk fortsätter lägga salt i mina sår. Och jag har fått slut på plåster, så jag vet inte vart jag ska börja. För andra kan inte läka mina sår, för det är ju dom som orsakade dem. Det är nästan som om att jag är van vid olycklighet, att varje liten irriterande och sårande sak har förlorat sin effekt. Som om det ska vara så, som om det vore en del av livet. Som om att känna sig ensam ska vara normalt. Jag ler, utan ögonen. Är ensam i ett fullsatt rum, den enda som är i fel tonläge. Och jag är min värsta fiende. Det är nästan som om att detta har gjort mig lite mer kall. Gissar att om jag inte kan vara i någons armar, kan jag inte prata om kärlek. Men vem vill prata om kärlek? Det skriker inom mig. För olycklig kärlek är irriterande och jag känner det när jag vaknar. När jag lägger mig. Så jag fortsätter ta bort banden på mina sår, men det slutar bara med sår att binda. Medan folk fortsätter lägga salt i mina sår. Och jag har ju fått slut på plåster, så jag vet inte vart jag ska börja. För andra kan inte läka mina sår, för det är ju dom som orsakade dem.

Likes

Comments