View tracker

Jag såg dig igår, du var med dina polare, ni gick på stan och skrek för att Leksand gick upp i SHL. Att nån så vidrig människa som du ens har polare.

Jag åkte förbi dig med bilen, jag blev stel i hela kroppen och kände så mycket hat och adrenalin rusa igenom min kropp. Jag tänkte först kliva ur bilen för att spotta på dig, betättat för dig hur vidrig du är, skrika på dig, slå dig. Med mitt adrenalin så hade jag slagit ihjäl dig. Sen kom jag på att du är inte värd det!

Du är värd något så mycket värre!

Vet du vad det värsta är? Att du gör om det om och om och om igen.  Jag tänker på de tjejerna som inte vågar berätta för någon, som tror att det är deras fel, det är ingen annans fel än ditt. 

Det är vidrigt att det bara är du som vet hur många vi är, hur många som du våldtagit. Hur många som du förnedrat, kränkt och  tagit på. 

Jag hatar dig


Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - click here!

Likes

Comments

View tracker

25 månader sedan.
Hata är ett starkt ord, men jag hatar dig.
Du våldtog mig, du klev över en gräns långt innan du var klar.
I min anmälan, juste jag anmälde dig. Står det "försök till våldtäkt" och det bara för att du inte tryckte in din jävla kuk.
Det du gjorde mot mig, det var inget försök till våldtäkt, det är våldtäkt.
Jag är en stark och självsäker tjej, jag har båda fötterna på jorden och klankar aldrig ner på mig själv, men den kvällen så såg du ner på mig, du visade det och jag har aldrig känt mig så liten och kränkt, aldrig.
Saken är den att jag var ett barn, jag var 16 år och levde life, och du tog ifrån mig precis allt som jag kände igen hos mig själv, hela min stolthet och barndom swishade förbi.
Du hade sönder så mycket mer än de skador du orsakade fysiskt. Du våldtog inte min kropp, du våldtog hela mig.

Det jag vill få ut är inte att någon ska tycka synd om mig, utan att det är så sjukt att det ens ska kunna hända, ett nej ska räcka ETT nej.
Jag har blivit starkare, jag trampar på dig, jag är bättre än dig, jag skäms inte alls för något du ska skämmas över. Men det sjukaste av allt, och det som tog hårdast var när de trodde på dig istället för på mig.

Likes

Comments

View tracker

Jag skriver den här texten för min egen skull, att få ut alla tankar och funderingar jag har om det här!
Jag är tjej och jag går fordonsprogrammet.. Inte alls konstigt enligt många, men för vissa är det, tyvärr. Jag kan de flesta basic grejerna i en motor, men långt ifrån allt! Det är inte att jag inte är intresserad för det är jag, men jag är intresserad av bilar på utsidan, självaste färgen, lacken, om plåten är rak, bulor, ja allt som syns. Men hur ofta är det nån som har fel på lacken och ringer och frågar hur man gör? Till skillnad mot att nån ringer och frågar hur man gör om startmotorn eller kylaren är paj.
Och det jag kan svara på är grejer om lacken, det andra.. Nej herregud det vet inte jag!
Och det är då folk börjar undra "Mhm går hon fordon för att få uppmärksamhet, hon kan ju ingenting"
Uppmärksamhet för att man är tjej och går fordon, det kanske man fick för 10 år sedan, men idag är det inte alls konstigt. Jag går fordon för att jag vill lära mig allt om en bils yttre, kunna dra ut bulor, spackla, slipa, måla, ja göra en gammal rostig bil fin igen! Så nästa gång du ska fråga något om vevarna eller om kamremmen och jag inte kan svara på det, tro inte att jag är någon som inte kan nånting, för jag kan massor!


Likes

Comments

Att jag är med i ett dragracing team är för många inget nytt. Men hur mycket det betyder för mig tror jag ingen riktigt förstår.
Att komma iväg från verkligheten i några dagar, att få vara med om när Europas snabbaste bilar tävlar mot varann, att känna lukten av nitro och känna hur hela kroppen vibrerar när de kör iväg, det är för mig oslagbart.

Green goblin och teamet är för mig min andra familj. Min pappa började jobba hos Mats innan jag ens var född och jobbade där i 17 år, jag har växt upp på den verkstaden, sett hur green goblin växer fram och det var när jag såg Ray Hill måla green goblins ansikte på huven som jag bestämde mig för att jag också ska bli lackerare. Förra sommaren så frågade dem ifall jag ville bli med i deras team och laga mat åt dom, det var inget svårt val, det var självklart att jag skulle göra det! Och det är liksom där som det hela började. I lördags så var det bankett för dragracingen i Europa där jag fick vara prisutdelare, det var en stor ära och vad med på scenen när pristagarna fick sina välförtjänta pris!
Dragracing ser och hör man bara inte, det känner man. Gemenskapen, stämningen på banan och lyckan som blir när det går riktigt bra, den går inte att beskrivas med ord!

Dragracing för mig betyder otroligt mycket och jag är så tacksam att jag får uppleva det gång på gång ❤️


Likes

Comments

Ännu en text om adhd ur mitt egna perspektiv, kan bli långt men skriver för att liksom få ur mig det.
Jag hade precis fyllt 16 år när jag fick min dyslexi diagnos. Och jag var 17 år och 7 månader när jag fick min adhd diagnos, med andra ord alldeles för sent!
Som liten så hade jag aldrig nån riktig bästa kompis, jag var kompis med alla, killar, tjejer, ja alla i min klass och andra på skolan. Jag fick min första motocross när jag var runt 7 år och körde så mycket jag kunde! Jag var inte duktig i skolan, men inte dålig heller utan jag fixade godkänt och var nöjd med det. Pluggade jag som fan till något så fick jag ändå godkänt för jag kom inte ihåg något jag läst. Men det hände så sällan eftersom jag har svårt att ta tag i saker och ting. Jag har nog alltid tyckt att skolan har varit jobbig på grund av att jag aldrig lyckats bra med de teoretiska, men jag har trott att det är lika jobbigt för alla att sätta sig vid köksbordet, när mamma lagar mat och hela familjen är inom synhåll, att inte nån kan koncentrera sig då. Men det är inte så, och det vet jag nu, alldeles för många år efter! Men jag är stolt över mig själv, att jag har klarat mig genom livet och aldrig gett upp även fast det varit hårt i vissa stunder, jag är glad över min adhd, för vad tråkigt det vore att vara normal.

Det är sån brist på kunskap om vad adhd och andra psykiatriska diagnoser faktiskt är i de här landet. Det är faktiskt fruktansvärt tragiskt eftersom den människan som har en diagnos får kämpa 200% för att ens lyckas, för att man inte förstår i dagens samhälle att alla inte fungerar på samma sätt, eller jo.. Man vet, det är bara de att man inte gör något åt det.

De människor som har diagnoser tvingas leva i en värld som är till för människor som ska fungera på samma sätt. Man gör inte det. Att man som elev och förälder måste kämpa för att få den hjälp man behöver i skolan, det är skrämmande, jag vill inte att mina barn ska växa upp i ett samhälle som är blind för människor med andra behov.

För psykiatriska problem, det syns inte utanpå. Så döm aldrig en människa om du inte vet vad som pågår i dens huvud.


Folk som säger till mig att jag inte ska skylla saker och ting på min adhd, ABSOLUT jag förstår, men det är den som gör att jag fungerar på ett visst sätt, jag kan inte göra något åt att jag inte fungerar på samma sätt som DIG.

Likes

Comments

Jag har alltid varit annorlunda, aldrig som alla andra. Jag har kämpat som fan i skolan men ändå bara blivit precis godkänd, varför? Jo för att man i 9an kom på att jag har dyslexi, jag har alltså kämpat så jävla hårt bara för att man inte fattat att jag har dyslexi, i över 9 år. Men även fast det står på mina papper att jag gjort en utredning och att jag har diagnosen dyslexi, har jag fått den hjälpen jag borde fått? Nej.


Jag började fundera för snart två år sen om jag har add/adhd,

Adhd, du tänker på en stökig kille i 2an som mobbar andra, du vet han som finns i varenda klass. Det är inte så.
Om jag har add/adhd så förstår jag varför jag aldrig kan ta det lugnt eller sitta still, varför jag vissa dagar ligger i sängen hela dagen för att jag är helt slut, jag förstår varför ångesten spritter i kroppen när jag inte har något att göra, jag förstår nu att jag tänker fruktansvärt mycket mer än vad andra gör, jag förstår varför jag är så seg på att komma igång med ett projekt, jag förstår varför jag måste göra allt i min egen takt, jag förstår allt nu.

Jag har väntat på en add/adhd utredning i över ett halvår nu. Jag vet att jag har det, och jag vet att jag måste få hjälp med det eftersom jag inte klarar av att hantera det själv längre. Och när jag berättar för folk att jag har add/adhd så säger dom flesta "ja men det har ju alla nu för tiden" och då tänker jag, är det personer som har svårt att sitta still eller vad är grejen?

Jo grejen är den att folk tror att har man adhd, ja då har man fan damp, och ja det har man, men det är så fruktansvärt mycket mer än bara det.

Add/adhd kan du inte stänga av, det är kaos i huvudet dygnet runt. Vissa säger att add/adhd inte finns, som min lärare eller ja, mentor faktiskt säger, add/adhd och sånt trams tror inte han på. Och jag blir så förbannad varje gång, för jag tvingas leva i en "normal" värld varenda dag jag kliver ur sängen, och när måste han leva i min värld eller förstå mig? Aldrig.

Hade det funnits ett piller en "normal" människa fick ta och få add/adhd för en vecka, det skulle ta knäcken på honom eller henne, denne person skulle bli helt tokig. Jag menar, du kan inte koncentrera dig, sitter det någon och leker med ett sudd i bordet så att det låter lite grann, ja du vet då är det kört, då är det bara det där förbannade suddet som får din uppmärksamhet, du säger ofta saker innan du tänker, du kan få PMS mitt i menscykeln och bli fruktansvärt arg, kanske för att din strumpa sitter fel. Man glömmer eller tappar bort något minst en gång per dag, tidsuppfattningen är helt åt skogen, och ja, hjärnan går på högvarv jämt!

Jag funkar såhär och det har jag alltid gjort och jag gillar det, jag är inte slarvig med flit, det blir bara rätt många ojdå ändå.




Likes

Comments