Visst är det väl lätt att sitta och tycka & tänka om andras barn, om föräldrars sätt att uppfostra - eller att inte uppfostra, sina barn.
Hur enkelt är det då? Är det enkelt att vara förälder, att uppfostra ett eller flera barn på ett bra sätt?
Antagligen inte, jag kan inte svara på det, jag är ju precis i starten.
Det enda jag vet är att jag ska försöka fortsätta vara den förälder jag idag vill vara, den jag tänker att jag ska vara.

Jag och Jens har pratat en del om barnuppfostran, jag tycker att det är jätteviktigt att föräldrar är konsekventa och överens. Ingen av oss ska bli den eviga nej-sägaren medans den andra är ja-sägaren. Aron kommer såklart, i stunder, tycka att en av oss är den "goda" och att den andra är den "onda", det är oundvikligt. Men, är det något som gäller ska det inte vara lönt att gå till förälder nummer 2 för att få ett svar motsatt det han fått från förälder nummer 1. Barn lär sig direkt, och de sätter i system. Har man gett vika den, den och den gången, kan man såklart ge vika än en gång - med rätt teknik. Det låter nästan som om det är ett djur jag pratar om, som vi ska tygla, haha.
Det hela handlar såklart i slutändan om att jag vill Aron's bästa, jag önskar att han ska växa upp till att bli den bästa människa han kan vara.

Ska jag vara helt ärlig anser jag att det idag är alltför många barn som styr och ställer alldeles för mycket. Nästan som att barnens krav är föräldrarnas lag, barn som "bestämmer över" vuxna. Borde det inte vara tvärtom? Är det inte föräldrarna som är de vuxna, de som ska fatta rationella beslut? De som måste bestämma, och samtidigt visa vad som är rätt och fel.
Att det är såhär beror säkert på många olika anledningar, men jag tror att det i vissa fall handlar om lathet. I andra fall verkar det som att föräldrar tror att kärleken till sitt barn ska uttryckas genom att ge efter och säga ja.
Som sagt, lätt för mig att sitta och "klaga" och spekulera i detta, ellerhur!?
Jag vet att jag i förväg inte kan ana eller försöka förstå allt jag kommer att ställas inför som förälder, hur många gånger jag kommer att slita mitt hår. Barn är intensiva och tar sig igenom mycket under en uppväxt, det är inte enkelt.

Jag försöker intala mig att inte välja den "enkla vägen" just i stunden, att inte ge efter för det han vill för att han ska vara medgörlig en liten stund. (Detta är såklart inget att praktisera på en bebis, men inför det som kommer sedan).
Jag vet inte hur många gånger Aron kommer att slänga sig på golvet i affären, skrika för allt vad rösten bär för att han inte får den där grejen. Eller vilka tusen andra situationer som uppstår där han vill en sak som han enligt mig & Jens inte får, men så är det ju. I dessa stunder måste väl jag som förälder ha rätten att stå upp mot mitt barn, sätta hårt mot hårt - eller kommer man att blänga på mig med upprörda ögon då? Tycka synd om Aron som har en så "hemsk" förälder som säger ifrån på skarpen?

Oavsett, jag älskar och kommer att älska Aron villkorslöst livet ut, vad han än gör och vem han än blir. Det är såklart den största och viktigaste delen, men vi får fasen inte glömma bort resten...

Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - Click here

Likes

Comments

Tänka sig, lilla pyret har blivit fem månader stor! Och stor är bara förnamnet, han som var så liten och nätt de första månaderna har verkligen växt ikapp kurvan.



Namn: Aron Henning Barsegård
Beräknad förlossning: 2016-11-16
Födelsedatum: 2016-11-16
Födsel: Vaginal
Smärtlindring: Ingen
Vikt: 3750 gram
Längd: 51 cm

Påskhelgen spenderades med hela min familj i Danmark, närmare bestämt Lalandia. Mysigt & livat, självklart firade vi Aron en liten stund på söndagen 😃

Likes

Comments

För ett antal veckor sedan fick jag ett samtal från en projektledare för programmet Bygglov på TV4, bland en himla massa ansökningar hade de fastnat för vår och 39 andra familjers. I somras när jag höll på att få ett bryt på bland annat vårt matrum skickade jag in en ansökan om just matrummet och även köket. Inte för att jag trodde att vi skulle vara med, behövde bara göra något. Nu har vi ju gjort vid väggarna i matrummet och det förändrade ju det hela en aning..
I vilket fall, veckan efter samtalet dök Matte & Maria upp här hemma på en snabbvisit, de filmade och ställde en massa frågor. Utav de 40 skulle kanalen välja ut 10 projekt inför sommaren.
Jag började drömma om ett nytt kök som kanske faktiskt skulle kunna bli vårt under fyra dagar i sommar, samtidigt som jag försökte intala mig själv att det antagligen inte skulle bli något.

Under några veckors tid gick jag på helspänn och bara drömde om vad som eventuellt skulle kunna hända mitt hem. Tillslut blev jag kontaktad på nytt och man kan väl säga att mitt humör dök låååångt ner i botten när vi inte kom med bland de 10. Alltså jag blev så förbannad, sur, ledsen och besviken så jag kan knappt förstå det!
På eftermiddagen samma dag skedde terrordådet i Stockholm och mitt humör tog ytterligare en tur när jag hörde det. Så fruktansvärt tramsigt att jag gått runt hela dagen, varit sur och förbannad när människor mister livet på grund av känslokalla idioter.. Nej, genast blev jag så jäkla tacksam över det jag har - en frisk familj, mina vänner, mitt hem!
Så nu tar vi vara på det som egentligen betyder något❥


Ps: För er som undrar är det inte gratis att vara med i programmet 😉

Likes

Comments

Min föräldraledighet har gett oss en extra skjuts in i traditionella könsroller, till viss del fungerar den rollen för mig, men långt ifrån fullt ut.
Jag trivs inte riktigt där och tycker inte riktigt att det är rättvist. (Helt upp till var och en att trivas eller icke trivas med olika upplägg).
Att få möjlighet att ta hand om, uppfostra och se en liten individ växa är fantastiskt och verkligen något att vara tacksam över.
Men att det ska dra med sig åtaganden och sysslor som emellanåt svämmar över är ju märkligt.
När jag arbetade var jag hemifrån 9-10h om dagen, jag kunde flexa lite hit & dit men... Tiden utanför arbetstid kunde jag disponera precis hur jag ville, hemmet flöt på och vi hjälptes åt med mycket här hemma.
Jag skulle inte vilja kalla föräldraledigheten för ett jobb, snarare ett fantastiskt ansvar som rullar på dygnet runt, ett livsviktigt och väldigt krävande ansvar. Ett ansvar som gör en rik på många sätt, dock ej ekonomiskt!
Vissa dagar är jag pigg som en lärka och hinner med mycket - dessa dagar är Aron glad, kan roa sig lite på egen hand och somnar gott när han blir trött och tjurig.
Andra dagar är jag en zombie, som konstant vill sätta mig ner och vila. I perioder tar det senare överhand och det resulterar inte i något positivt. Oavsett dagsform finns mitt livsviktiga ansvar, och ovanpå detta får jag en känsla av att det förväntas väldigt mycket mer på alla andra plan som kunde vara okej att tumma på de dagar jag jobbade.
Vem hittade på att detta skulle vara det "normala"? Om det nu är så.

Nu vill jag inte på något sätt klanka ner på min kära sambo - Han, liksom jag, och antagligen många många fler snubblar nog per automatik in i ett visst spår. Somliga mer, andra mindre.

"Han" går upp tidigt, "han" ska orka med jobbet, "han" måste sova och vila när han är trött, "han" måste få göra det & det & det, "han" drar in pengarna som får allt att gå runt...
"jag" väcks si & så många gånger per natt - det är matning, nappen ska i, blöjan ska bytas, det ska vaggas, rapas och somnas om. Detta gör "jag" med kärlek och ömhet för jag älskar min lilla unge.
Sen är det morgon och ofta väcks "jag" innan "hans" klocka ringer, "jag" kan dock ligga kvar i sängen en stund men har ungen sovit färdigt så är det morgon och då är det inte spännande med varken vila eller mys.
Vila gör den lilla ungen förr eller senare, men att "jag" ska ta igen nattens vakna tid är inte så aktuellt. Vilan kan vara i tio minuter, eller så rullar den på i en timme, men det vet man ju aldrig.
Istället bör man ta tag i alla sysslor som väntar, och det är ju en sak som är säker - de växer tillsammans med ungen.
Det ska planeras kvällsmat och förberedas, kan snurra vidare i små ointressanta detaljer i en evighet...

Jag kan vara ärlig och säga att jag i ett par stunder tänkt tanken att "jag skulle lika gärna kunna vara ensamstående, samma ansvar men en vuxen person mindre att passa upp och ta hänsyn till".
Sen inser jag ganska fort att det är en idiotisk tanke.
Tänk att inte få den där (lite för sällsynta) sovmorgonen, då "han" går upp med ungen.
Tänk att inte få sitta på kvällen och berätta om dagens utveckling och framsteg för någon som faktiskt vill veta.
Tänk att inte få ta den där duschen på kvällen utan att behöva lyssna efter ett stressande barnaskrik.
Tänk att inte få dela allt detta med den person som älskar det lilla livet precis så mycket som "jag".
Och så vidare, och så vidare, och så vidare!

Jag är verkligen imponerad av de människor som lever ensamma med sina små, lär vara ett pussel som heter duga!

När jag nu kommit till insikt med detta ska jag ta vara på det jag har och för att få det att fungera i all evighet -bli bättre på att träda ifrån min "traditionella" roll (när jag behöver och behagar) och bjuda in min kära sambo till en "otraditionell" roll som säkerligen kan vara givande och nyttig för honom.

Likes

Comments

Har börjat uppskatta denna stund på natten/morgonkvisten när jag & Aron tassar upp för lite mat & mys. Just inatt behövde vi inte tassa direkt då Jens fortfarande inte dykt upp från jobbet, som han begav sig till 06.30 igår morse - hur orkar dem!? 😳

I vilket fall, mysstunden på natten..
Jag känner väl inte riktigt glädje just i stunden då jag väcks av att någon börjar vända och vrida på sig där nere i spjälsängen, men så fort jag kommer upp och ut från sovrummet har jag vaknat till liv ordentligt och jag känner inte alls att det är särskilt jobbigt längre.
Det var en sån grej som jag inte kunde förstå hur jag skulle stå ut med, men precis som allt annat så bara gör man det och nu går det liksom på rutin.
Jag har insett att det blir bäst när vi avlägsnar oss från sovrummet -att det skulle ta nästan tre månader att fatta det.
Jag kilar ner och blandar en flaska mat (här kombineras ersättning med amning), tillbaka upp och plockar upp Aron. Därefter beger vi oss in i hans rum, som för tillfället är blöjbytarrum. Vi tänder myspysbelysning och sätter oss i fåtöljen och äter, sen sitter vi gärna kvar en stund och småpratar, smälter maten och kelar. Ny blöja och tillbaka in till sovrummet.
Där har vi rutinen!
Just idag slog det mig att det tickat över till den 16:e -jag gick runt hela dagen igår och inbillade mig att det var tisdag, så jag har verkligen inte koll.
Att det är den sextonde februari innebär att ungen idag blir tre månader, det går så fort!! -Jag vet, alla säger så, och jag är precis som alla andra.
Det är häftigt att sitta här och tänka på den där timmen mellan kl. 04 & 05 för tre månader sedan, då hade vi inte riktigt det såhär mysigt.. Men nu har klockan passerat 05.06 och det var då myset drog igång!

Likes

Comments

Ja, en viss omställning som ni säkert kan räkna ut. Det är väldigt svårt att jämföra min vardag nu, med den jag hade för - låt oss säga ett år sedan.
Jag var just då en genomstressad själ, jobbet och allt vad det innebar tog helt musten ur mig.
Nu sitter jag här med en liten Aron bredvid mig, han fnissar och hickar om vartannat just i denna stund. Det är oerhört märklig, bara av att titta på denna lilla människa blir jag lugn och lycklig på ett sätt som är svårt att sätta ord på.

Att vara föräldraledig är mycket, det är mysigt, tufft, härligt, osocialt, underbart, ensamt, fantastiskt, fattigt, kärleksfullt... Ja, jag kan fortsätta med beskrivande ord i all evighet men jag nöjer mig så.

Jag firar snart tre månader som mamma, det känns fortfarande konstigt att tänka just den tanken "jag är en mamma".
Vem var det egentligen som ansåg att det var lämpligt att ge mig ett sådant ansvar!?
Min lilla Aron som just nu är helt beroende av mig, det är min uppgift att se till att han har precis allt han behöver. Under åren framöver är det min uppgift att se till att han blir en god människa som vill denna värld och dess liv väl... Det är alldeles för stora tankar att spekulera i, punkt.


Just nu vill jag att dessa värsta virustider ska passera så att jag kan slippa oron över att min lilla unge ska bli sjuk.
För övrig kan jag informera att Aron är en välmående liten krabat på dryga 5,5 kg, han växer som han ska, han sover gott i sin säng om nätterna och han är nästan lika snäll som mor sin...

Nu ska jag och Aron bada badkar, det är sådant man kan hitta på en snöig dag som denna.
Trevlig veckodag på er, jag är inte säker på vilken det är!

Likes

Comments

Dop får det bli för vår lilla onge, Aron Henning, tillsammans med våra familjer.
Aron är ett namn som varken jag eller Jens har någon anknytning till, ett "nytt" namn för oss som vår lilla pojk får skapa varenda association till.
Eller ja, jag tror att vi eventuellt blev inspirerade av äventyraren Aron Anderson - där har han ju verkligen en förebild att se upp till!

När vi fått upp ögonen, eller rättare sagt öronen, för namnet så var det ett par roliga sammanträffanden som gjorde att vi fastnade lite till för namnet. När Aron sen kom märkte vi ganska snabbt att han faktiskt var en liten Aron på riktigt.

Henning är ett väldigt speciellt namn för mig, min pappas morfar hette Henning. Han och hans Anna bodde i grannhuset när jag växte upp, två helt fantastiska personer. Jag har så många tydliga barndomsminnen därifrån och jag minns precis hur våra dagar tillsammans kunde se ut...
Jag har en fantastisk mormor och har haft en fantastisk morfar, farmor och farfar - men då jag hade Anna & Henning precis intill så blev dem väldigt speciella för mig, och jag spenderade oerhört mycket tid tillsammans med dem.
Som ni förstår är det alltså med honom i åtanke som Aron fått sitt andranamn 🖤

Detta bord som numera står i Aron's rum har faktiskt Henning gjort, ett av alla vackra ting han snickrade ihop ute i sin länga.

mugg
/ / Pip till mugg

(Ad-links)

A ❥

Likes

Comments

Ett nytt soffbord kom på plats i vardagsrummet häromveckan, trots att jag tyckte väldigt mycket om mitt gamla som jag köpte för ett gäng år sedan på Erikshjälpen.
Men, klantig som jag kan vara förstörde jag bordsskivan ganska omgående och den har bara blivit värre och värre.
I vilket fall, det blev ett nytt bord tillslut! Jag hoppas att jag kommer kunna vänja mig vid 45cm-höjden, vilket jag rent spontant känner är lågt. Måste väl helt enkelt börja äta några måltider vid matbordet istället för framför TV:n.
Såfort det nya bordet närmade sig sin plats insåg jag att mattan måste bytas ut, så nu ska jag försöka finna något rektangulärt, gosigt och ljust!
-Tips mottages gärna.

Har kikat på denna 750 gånger tidigare, och när jag nu har anledning så kanske det är dags? 👇🏼


Frågan är dock om jag bör skippa mönster då det redan händer en del på väggarna, tanken är att denna tapet ska stanna kvar ett tag.


/ Ryamatta / / / / / / Ryamatta

Likes

Comments

Senast blev ena stora-rummet på nedanvåningen vidgjort, ett projekt jag startade för en halv evighet sedan men som aldrig kom nånstans.
Till sist fick vi dra hit en riktig målare som räddade rummet, tack och lov.

(Bilder från Hemnet 👆🏼)

Likes

Comments

Även "Skräprummet" fick sig en uppfräschning, dock är det fullt med skräp igen, men rummet i sig ser lite trevligare ut!
Även det är ett projekt som ska tas tag i under året, möblera och få ordentlig ordning där inne.

(Bild från Hemnet 👆🏼)

Likes

Comments