Beskedet om bukspottskörtel cancern fick vi under höstlovet 2016. Min pappa hade sedan tidigare erfarenhet av att få cancer besked. Prostatacancern hade han överlevt 6 år tidigare. Det kändes som ett hån. Han och mamma skulle ju leva tillsammans i deras nya lägenhet ända tills de blev gamla och grå. Såpass mycket levde jag i en bubbla att jag inte tänkte på det desto mer. Han fyllde ju trots allt 73 förra året och han var redan grå.
Jag har alltid varit min pappas flicka. Samma grin när vi är arga. Samma frustration om vi inte lyckas med något. Samma sneda leende. Min lilla pappa. Du somnade in idag den 25 februari. Tomheten och saknaden gör mig oförmögen att stiga upp ur min säng. Alla minnen blixtrar framför mina ögon. Alla stunder du inte kommer att få uppleva tillsammans med mig. En oändlig analys av hur du kommer att fattas i mitt liv från och med idag. Min lilla pappa. Jag saknar dig så.

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - Click here

Likes

Comments

Som liten trodde jag att världen alltid skulle finna ett sätt att ge tillbaka åt de människor som gjorde gott. Behandla andra så som du själv vill bli behandlad. Kristendomens viktigaste budskap. Det är iallafall vad min mamma lärt mig. Jag tror på det, men inte alltid på att det finns en högre makt som kan belöna vårt goda beteende. Det har hänt för mycket, för mycket som inte går att förklara.
Jag vill skriva av mig. Berätta för någon vad jag går igenom. Ett sätt att ventilera sina känslor och tankar. Att få skriva av sig, vilken frihet! Som en sorts terapi. Inget nytt under solen dock, men det hjälper!
Jag har gått i terapi regelbundet sedan jag var 10år gammal. Före det så trodde jag helt enkelt att det är såhär man mår. Att det var normalt. DING DING varningsklockorna ringer hos min mamma och hon skickar mig och min lillebror till barnpsykiatriska. Hon är orolig över de effekter hennes och min pappas våldsamma gräl har på oss. Min första gång var jag aningen rädd. Men så fort jag förstod att vi varenda gång kommer att pyssla så försvann rädslan. Jag vill minnas att min psykolog hette något på C.. Oavsett så var hon en hjälte för mig. Hennes vackra blonda långa hår, hennes röst som var så otroligt tröstande och hon förstod mig! Kalas! Efter några år får min mamma ett samtal, C skall iväg och studera vidare. Jag närmade mig även 12 års ålder så jag skulle inte få gå vid barnpsyk mer. Det skulle bli ungdomspsyk nu. Jag grät något fruktansvärt mycket de dagen. Men sen stängde jag bort dom känslorna efter mitt sista besök till C. Det blev inte heller några nya tider. Jag mådde bra. Enligt mig själv iallafall.

Likes

Comments