Imorse var det dags för denna veckas dos av KBT. Som vanligt var det oerhört befriande att gå dit, gå utanför hemmet och göra något för min egen skull. Göra något som för mig framåt, få ventilera och analysera. Som vanligt blir jag också väldigt trött efteråt, det är många hjul i hjärnan som snurrar igång efter den timmen på Allmänspsykiatriska mottagningen.

Varför reagerar jag som jag gör? Varför mår jag som jag mår i vissa situationer? Varför pendlar jag så mycket upp och ner, från bra till tvärdåligt? Varför gömmer jag undan den egentliga känslan med ilska?
Många frågor, lite svar. Men vi jobbar oss framåt, snart kanske vi fått en klar bild av mig, den komplicerade human being som jag tydligen är. I psykiatrins ögon. Och jag är inte ensam om att vara ett komplicerat "monster", det vet jag, men det här är min klagomur.

Idag hade jag, i mitt huvud som alltid, planerat upp min dag - från sen förmiddag till läggdags mer eller mindre. Saker, som varken jag eller andra har kunnat påverka hände under dagens lopp, det störde min planering. Resulterade i att jag direkt blev deppig, kände ångest och stress. Stress är nog den känsla jag känner mest. Jag blir oerhört stressad när det inte blir jag som jag tänk det, om det inte blir som jag strukturerat ut min dag till punkt och pricka, i huvudet.

Därför gör jag alltid listor. Min Keep-app är full av små kryssrutor, oavsett om det rör sig om vad jag ska packa med mig till morgondagens resa eller vilka saker jag bara måste ta tag i under dagen så skrivs det ner. I listor. Milslånga listor. Stressiga listor. Jag vet inte om det är bra eller dåligt med listor, förmodligen är det bra - om det är lagom.

Jag längtar till den dag då jag finner balansen, när jag hittar mitt eget lagom. När det inte känns som att jorden går under för att vi, efter mitt uppdiktade schema i huvudet, blir lite sena i planeringen. Egentligen gör det ju ingenting, men för mig rasar verkligen allt och jag måste strukturera om. Och blir stressad. Och jag vet, så väl, att en stressad jag inte är något vidare trevligt sällskap, för någon.

Ett typiskt exempel på den totala känslan av undergång är mat. Specifika maträtter. Jag kan vara supersugen på en viss maträtt, gå och längta typ hela dagen efter just den och när den väl ska lagas så fattas det en ingrediens - möjligheten att åka och handla denna ingrediens finns inte och jag vet att jag antingen måste äta mat jag inte är sugen på eller laga en måltid med en ingrediens mindre, såldeles blir inte middagen perfekt. Eller inte äta alls.

Perfekt är ju verkligen något som tydligen är oerhört viktigt för mig. Är det inte perfekt är det skitdåligt. Finns verkligen inget mellanlänge där inte. Perfekt eller skit. Skit eller perfekt. Tänk den dagen då jag bara kan sadla om och rycka upp mig - och äta en äcklig måltid, eller en måltid som inte är perfekt.

För allt måste ju verkligen inte vara perfekt.
Ingenting är någonsin perfekt (förutom mina barn)

Nu är jag ensam, igen, som veckans alla andra dagar då Johan jobbar kvällsskift, och i min ensamhet tänker jag titta på Rogue One! Äntligen Rouge One. Som jag har längtat!

Bilden kommer från Google.

Hur har jag mått idag?

Direkt efter KBT:n hade jag mycket energi. Var oerhört boostad och kände mig på gång.
Johan skulle inte jobba så länge, vi skulle äta middag (tänkte jag) och kanske hinna se en film och umgås. Så blev det inte. Och min värld rasade.

Jag har känt mig ensam, övergiven och missförstådd. Hur många ord jag än använt så känns det som att jag inte blivit hörd. Lite som ett tyst skrik. Jag ville så mycket, men inget blev gjort.

Sen dess har det varit svårt att komma upp, men imorgon är det en ny dag. Nya tag.

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - click here!

Likes

Comments

Jag hade tänkt blogga en gång per dag. Skriva av mig dagen som varit för att, som skrivet i tidigare inlägg, kunna lägga mig med ett "rent sinne". Igår var jag så trött, så trött, att jag somnade på soffan, mitt i fjärde avsnittet på andra säsongen av Man seeking Woman, men idag är jag förberedd. Efter en tupplur med lillprinsen på eftermiddag har jag fått, inte mycket men, i alla fall lite energi för att göra något vettigt innan läggdags. Typ en engelskauppgift och fixa med disken.

Igår, kl. 11, hade jag första delen av det nationella provet i Engelska B (eller Engelska 6 som det heter numera), Focus: Speaking, där ska jag alltså sitta framför datorn - i ett online chat room - och diskutera med andra människor. Usch, hemska upplevelse. Jag gjorde mitt bästa i alla fall och fick ett C, vilket motsvarar typ VG. Men är jag nöjd? Nej, klart inte. Jag ville ha ett A, jag vill alltid ha ett A. Jag förväntar mig alltid det bästa av mig själv, vilket gör att jag lätt blir besviken. Detta beteende jobbar jag med att förändra, men det är så mycket svårare än väntat. Svårt att lära en gammal hund sitta, typ.

Idag var det dags för andra delen, Receptive Skills; läs- och hörförståelse. Läsförståelsen går relativt bra, där kan jag själv påverka tidsåtgången, men hörförståelsen alltså... Usch. Där ska man sitta och lyssna på en 50 (!!) minuter lång ljudfil med "inbyggda" pauser. Du får lyssna på allt EN gång, du får inte pausa, inte spola fram o.s.v. Bara vänta. Och vänta är jag dålig på. Jag svarar fort på frågan och får vänta hur länge som helst på nästa del, då börjar jag tänka på annat och jag missar det som sägs på nästa fråga och allt bli bara... dåligt. Det märks så tydligt på mina uppgifter, hörförståelsen har jag alltid ett C på. Ett jävla C.

Dock fick jag B+ (och A på nationella provet) i Engelska A/Engelska 5 så det är jag faktiskt nöjd med. B:et till trots.

Jag vet att jag måste göra allt detta jobbiga/tråkiga för att nå mitt mål. Jag läser upp dessa kurser för att få behörighet för att kunna söka medicinsk sekreterare och igår skickade jag faktiskt in ansökan. Nu är det bara att vänta, skicka in kompletterande betyg i början av juni, och vänta lite till. Om jag inte kommer in vet jag inte vad jag tar mig till, jag har liksom baserat hela min framtid på den här utbildningen. Jag vill så gärna!

Efter dessa provdagar är jag helt slut i huvudet, tänk att två timmar av prov/studier kan suga så mycket kraft ur en. Helt dränerad, jag går och tänker på hur dåligt det gick, hur dåliga betyg jag kommer få... Bara negativa tankar. Jag vill bara sova, försvinna. Jag tog i alla fall, som sagt, en tupplur med minstingen och hade det inte varit för att det var dags att gå upp och göra middag, mysa, leka och gosa så hade jag helst sovit ännu.

Well, well, imorgon är det en ny dag. KBT kl. 9, ser fram emot det.




Hur har jag mått idag?

För att jag enklare ska hålla reda på hur mitt mående påverkas av vad som händer under dagen, hur jag reagerar i vissa situationer o.s.v tänkte jag varje dag ha en liten plats där jag kan skriva hur jag mått. Hur känslorna har varit o.s.v. Detta är helt för min egen skull och denna blogg är ju trots allt ett led i min terapibehandling. Så idag, första dagen av dokumentation; hur har jag mått idag?

Idag har mina tankar varit överallt och ingenstans, känns som att jag inte har kunnat tänka klart en enda gång. Jag har haft mycket vilja, många idéer, men absolut noll energi. Hade det inte varit för minstingens need of attention hade jag helst velat stänga av allt och bara sova mig igenom det här. Ångest från ingenstans är den värsta ångesten, även om jag är helt övertygad om att den just idag bottnar i proven jag just gjort och ovissheten om vilket betyg jag kommer få.

Likes

Comments

Måndag kväll, 22:31, jag borde städa. Istället sitter jag här och avklarar en punkt på min milslånga to-do-list. Så en lose/win-situation?

I september började jag min terapi, ett av delmålen var att börja blogga. Att få skriva ur mig ångesten och vardagen och kunna lägga mig i sängen med ett "rent sinne". Jättebra idé, tyckte min KBT-terapeut, "du som är så bra på att uttrycka dig", fortsatte han. "Jo, hej du", tänkte jag och rodnade som vanligt.

Men nu sitter jag här, sju månader senare, och skriver. I min alldeles egna blogg. Men hur börjar man blogga? Vad skriver man om? Jag har faktiskt ingen aning, men jag testar så här:

Jag är döpt (ja, i kyrkan med präst och allt) till Vilhelmina och några mellannamn, född och (mestadels) uppvuxen i Hälsingland, med skilda föräldrar och mobbad i skolan. Min resa genom livet har tagit mig till Gästrikland, det är här jag bor nu, med två barn, två katter och en gubbe. Hit kom jag genom Östergötland, Värmland och Södermanland, genom krossade förhållanden och brutna vänskapsband... Oavsett var jag har varit, under mina snart trettio år här på jorden, så har jag aldrig varit ensam. Jag har alltid haft det där lilla ångestspöket med mig. Den jäkeln har talat om för mig precis hur impulsiv jag ska vara och hur lite jag ska bry mig om morgondagen... Om det har talat om för mig att mina handlingar leder till konsekvenser? Nej nej, det gjorde det aldrig, så här sitter jag nu. Med en ryggsäck som väger bly och ett garnnystan lika stort som en mindre kontinent att trassla upp. Det är på den resan ni nu ska få följa med mig. Några tegelstenar har jag redan packat ur och några trådar har jag redan dragit i, men jag har en lång väg kvar.

Men den här bloggen kommer inte bara handla om ångest, trassel och förträngda minnen, absolut inte. Här kommer jag även försöka skriva om livet som student, som överbeskyddande tvåbarnsmorsa, som påfrestande flickvän och som en vän som glömmer bort att höra av sig. Ett och annat intresse kommer jag nog få plats med också. För intressen har jag många av. Alldeles för många. Men det tar vi en annan dag.

Välkommen.

Likes

Comments