Jag vet inte riktigt vad man ska kalla det här, Ingen dagbok för jag skriver inget allmänt, Ingen person, för jag har inte en aning om vem det är som läser vad jag skriver.  Helt enkelt, kära kära vem som helst. 
Jag sitter i sängen och snyftar.  haha, ja det är sant, jag känner mig ganska patetisk. 
Jag vet egentligen inte varför jag gråter, eller ja, jo det gör jag ju.
Jag gråter för att jag känner mig så förbannat jävla ensam. 
Ensam om att känna saker jag känner, ensam om att tänka som jag gör, Ensam fysiskt, ja Ensam överhuvudtaget. 
Jag snyftar för att jag mår kasst i kroppen, även om det varit helt okej i två dagar nu, och jag gråter för att ingen verkar förstå att jag inte ser det positiva. Jag blir arg när folk säger det till mig, för hur jag än försöker kan jag ärligt talat inte. 
Jag ser svart.  
Jag känner mig ensam för att jag vill finnas där för min cancersjuka vän, men för att jag inte klarar av det. 
Jag känner mig så förbannat hemsk, för jag vill, men jag orkar inte. Jag klarar inte av att se henne så för det river i mig och jag klarar inte av det för att jag inte ens klarar av mig själv, vilket resulterar i att ja, Jag är ego.
Jag känner mig lite som det största egot genom tiderna samtidigt som jag inte vill att det ska vara så. 
jag bryr mig ju om alla i min närhet, jag bryr mig fruktansvärt mycket. 
Jag snyftar lite för att jag försöker anstränga mig med att göra saker, jag gick på stan igår och in i någon affär idag. 
Jag kan prata med folk då och då.  Det dom inte vet är att nästan varje gång jag ens lägger på i telefon gråter jag. 
Jag gråter för att det är så förbannat ansträngande att tänka på deras ord, att ta in dom och ovända så att jag fattar innebörden och vet vad jag kan svara. 
Det känns ganska hemskt, jag har försökt tagit livet av mig innan. Jag är ca en vecka ifrån att klara mitt mål av att vara utan psykiatrin i ett år.  SNART DÄR.  
Jag skulle aldrig göra något sådant igen. Mycket för att det säkert blir bättre någon gång, och dels för att jag hatar psykiatrin. Dom tar mer energi än vad dom ger, och dom matar i en mediciner som det tog mig nästan ett halvår att bli fri från, mediciner jag mådde bättre utan.  Mediciner dom trodde skulle lösa mina problem för riktig vård, så vad, har mina senaste meningar om psykiatrin med att ta livet av sig att göra? 
Det är en stor anledning till att jag inte gör det, för att jag aldrig skulle våga misslyckas. 
Då kan man liksom lika gärna leva. Det känns som att misslyckas med att dö, är värre än både  att leva och själva grejen med att dö.  För att systemet är så jävla kasst.
Det är mörkt nu. 

​Du var solskenet jag var ensam.  Längtar efter den som är solskenet för nu känner jag bara det sistnämnda. 

Likes

Comments

Jag satt i kylan och rökte när tankarna började vakna till liv.
Den senaste tiden har egentligen varit en sådan tid när jag inte tänker så mycket, eller snarare inte kommer fram till något. En sådan period där man går hem från ett möte med en läkare, tillsammans med nya ord i ens papper.
När jag var liten var jag facinerad av stjärnorna.
Min mamma förklarade att stjärnorna på himmelen är människor som har gått bort.
När man såg en blinkande stjärna eller ett stjärnfall var det någon som vinkade till en och om det sistnämna inträffade fick man ju önska sig något. Det brukade ofta bli att jag skulle lära mig cykla, någon speciell leksak eller något annat barn brukar drömma om.
Men sen blev jag tillslut 16 år, kär och jag låg i sängen med huvudet i fotändan tillsammans med kärleken sömnlös en natt och tittade på stjärnorna, vi sa att vi älskade varann och pratade växlade tankar i form av ord.
Det var ett sådant samtal som man minns, och som betyder extra mycket när man är sådär pirrig och nykär , som jag var då, som han var då.. som vi var tillsammans han och jag.
Sen kom dom där tiderna under vårat ganska långa förhållande som bestod av att jag blev hög på livet medan han blev hög på annat. Stunder då jag låg där med huvudet i fotändan stirrandes ut genom mitt fönster och tittade på stjärnorna ensam. Stunder då jag låg där orolig och väntade på svar på oroliga sms, som jag då inte visste skulle dröja flera dagar och ibland ännu längre.
Jag vet att om jag såg en stjärna falla då, önskade jag mig alltid att han skulle höra av sig och att han skulle ligga där brevid mig samt att jag på något sätt skulle förlåt..
Efter det blev stjärnorna aldrig riktigt lika fina, snarare någonting som jag började hata, och vet ni varför?
Önskningarna slog ju in, vi låg i min säng många gånger, han sa förlåt.
Men även om stjärnhimeln känns evig  så varade inte önskningarna förevigt. 
Stunderna av orolig väntan återkom och likadant med alla förlåt. 
Jag brukade gråta av lycka för alla ursäkter och löften, och även om jag kunde se genom alla lögner så låtsades jag inte om det. Jag fanns där, jag väntade och hade vi ett uppehåll sprang jag alltid tillbaka med öppna armar och kastade mig runt hans hals, för jag älskade ju honom och han mig medan vi sprang runt i cirklar. 

Förut, när jag satt ute i kylan och rökte, var himlen klar och stjärnorna visade sig tydligt. 
Jag tänkte inte så mycket just då, förän jag såg en stjärna falla och minnen väcktes till liv. 
Dom där tydliga, känsloladdade minnena som jag skrev om bara några rader längre upp. 
Jag vet inte om det kan vara en tröst för brustna hjärtan, för det har tagit lång tid och varit förjävligt, men är över nu. 
Jag är inte arg på stjärnorna längre och det svider inte att titta på dom. 

Jag tror vi alla har varit i den sitsen då allt vi önskar oss och desperat tror på saker som ska ge lycka.
Varenda liten sak som kan öka hoppet om att allt ska ordnas i en relation är guldvärt. 
Tillfällen då man med gråten i halsen tyst önskar sig ett förlåt med hela ens hjärta. 
​Eller? Har jag fel?

Jag har i allafall kommit till den punkt då jag är trött på ursäkter och trött på att förlåta. 
Jag tror på att människor förtjänar en andra chans, men inte för samma orsaker. 
Jag är trött på cirklarna och jag är trött på att ha armarna öppna. 
Jag har kommit till den punkt då jag stänger av telefonen när jag ser att han ringer eller skriver flera gånger. 
För jag är trött och jag orkar inte. 
Jag gråter inte längre, jag vill bara inte mer. 
Och det känns så skönt. 

Jag tänker efter och inser skillnaden.
Jag önskade lika intensivt och hoppfullt den här gången.
Och jag tänker inte avslöja vad det är, ifall att det inte gills.
Men den nu, ikväll, var det av glädje, och framförallt.. för min egen skull.



Likes

Comments