Tänker tillbaka 1 år när Ellenor låg i respirator på IVA. Det var en fruktansvärd tid , jag levde ständigt i hopp och förtvivlan. Hjärnan gick på högvarv. Ovissheten riktigt sög energi ur min kropp. Jag vet inte riktigt vart jag fick min kraft ifrån. Det enda som var viktigt just då var att vara närvarande för Ellenor, vara ett stöd för Anders och barnen. Jag åkte till Örebro sjukhus minst 1 gång i veckan. Jag tappade intresse för allt annat. Träningen, som var så viktig annars, slutade jag nästan helt med. Jag blev folkskygg. Om jag tog mig tid att träna, ville jag inte att någon skulle se mig.

Ca 3 veckor efter olyckan började jag ett nytt arbete. Jag kommer ihåg att jag berättade för Ellenor att jag hade fått ett nytt jobb. Hon var självklart glad för min skull. Själv skulle hon prova att arbeta nätter som hon såg fram emot. Det var en kämpig tid, att kombinera privatlivet med att ha fokus på mina nya arbetskamrater. Successivt berättade jag för dem vad som hade hänt, jag är sådan. Öppen av mig. Jag ville att de skulle veta för om jag verkade bitter på något sätt, att det inte berodde på jobbet eller dem. Och påpeka det också, att det handlade inte om att de skulle tycka synd om mig.

Jag är en stark människa i mig själv. Det var nog det som gjorde att jag, vad jag tycker själv, klarade av det nya arbetet otroligt bra. Jag hade 100 % fokus.

När Ellenor efter ca 2 månader vaknade ur sin koma började jag få hoppet tillbaka. Ellenor började titta lite med ena ögat. De satte in en uppvakningsmedicin för att se om det skulle hjälpa till att få henne mer vaken. Det gav resultat. Och det gav med sig planerad träning varje dag, underbart 💪.

Men så vände glädjen. Ellenor blev jättesjuk. Hon fick lunginflamationer som bytte av varandra. En vända hamnade hon i respirator igen. Där fick Anders information om att det var sista gången de skulle ta till det hjälpmedlet. Nästa gång, om det skulle krisa, skulle de låta Ellenor somna in. De sa att Ellenor har en sådan kraftig skada i huvudet, att det skulle bli för påfrestande för henne.

Sista gången efter alla lunginflammationer hon fick, minns inte hur många, fick Ellenor den allra värsta av dem alla. Den sorten blir hon aldrig av med. Den ligger latent i hennes kropp. Det var den som höll på att ta hennes liv måndagnatten som min svåger ringde och jag slängde mig in i bilen och körde. Jag vet inte hur fort jag körde, men jag har aldrig kört så fort förr eller senare.

Jag arbetade säkert i 7 månader innan min sjukskrivning kom, och den enda. Det var en medarbetare som inte riktigt tänkte sig för. Jag satt på arbetet och delade med mig lite om min systers tillstånd. Jag berättade inte så mycket om henne egentligen. Kommer inte ihåg vad vi pratade om, men helt plötsligt säger hon, det hade varit bättre om hon fick somna in. Det här var en måndag, minns jag. Jag blev helt ställd och bröt ihop. Allt jag burit på bara brast. Jag gick hem där och var hemma hela veckan. Egentligen skulle jag nog varit hemma längre, men jag är en fajter. Precis som min tvillingsyster ❤️.

Året som gått är absolut den värsta tiden i mitt liv. Den absolut kämpigaste. Det känns så skönt att allt är stabilt och att jag kan se framåt. Allt som händer med Ellenor är en bonus. Och jag väntar med spänning 🤘. 


                                                                         V❤️

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - Click here

Likes

Comments

Jag har stundvis funderat på det här med äktenskap. Hur ser vi på äktenskapet? Vad har vi för ansvar gentemot varandra? Naturligtvis har vi människor olika värderingar och förväntningar inför äktenskapet. Men för mig, fast jag har en skilsmässa bakom mig, ser jag som att det är för all framtid.

Under vigseln säger prästen: Älska varandra i nöd och lust.
Vad innebär då detta? Prästen säger, i nöd...och lust. Varför använder han, i nöd, först?
Kan det bero på att det är i nöden vi behöver varandra mest? När vi är som svagast?

Jag ser ett samlingsord för, i nöd och lust. Och det är kärlek. Det handlar om att ge varandra lycka, glädje, inspiration, kraft, förståelse, beröring, trofasthet mm. Jag kan beskriva äkta kärlek med många ord.

Vad är det då som händer om nöden kommer till oss på bara några sekunder? Hur mycket älskar vi? Vad kan vår äkta maka/make ha för förväntningar på oss? Hur stabila är vi inför varandra?

Nöden är otroligt svår. Med nöden kommer sorgen. Vi blir otroligt svaga, maktlösa. Vi vandrar i ingemansland. Allt är dimmigt och overkligt. Vi tappar greppet. Här gäller det att vi får hjälp av människor runtomkring oss. Människor som är lite starkare än oss själva. Människor som visar att de bryr sig.

Jag tänker på vad som skulle hända med Ellenor om hennes man skulle släppa taget. De har varit tillsammans i 30 år, och gifta nästan lika länge. Vem skulle finnas vid hennes sida ...alltid? Vem skulle se till så hon fick sin medicin? Vem skulle köpa schampo till henne? Vinterkläder, skor. Ja, allt hon behöver. Det skulle vara förödande för henne. Förödande oavsett vem det skulle vara.

Lyckligtvis har Ellenor en äkta make, som älskar henne i nöd och lust. Som finns vid henne sida. Det gör att Ellenor har en mening med livet. Anders liv går vidare, men också Ellenors. Det är en konst att lära sig leva på ett annat sätt, men det går. Allt tar sin tid. Vi får bara hitta andra vägar.

Jag finns här för Ellenor, men också för Anders ❤️. Jag älskar Ellenor, men jag älskar också Anders ❤️. 

                                                                         V❤️

Likes

Comments

Hejsan.

Igår efter arbetet åkte jag till min syster och svåger. Jag har för vana att åka förbi Ellenor först. Hon var mycket trött när jag kom. Personalen hade precis lagt henne. Ellenor har börjat träningscyklat. Det innebär att hon sitter i sin rullstol, personalen sätter fast hennes fötter i vardera trampa, spänner fast fötterna och benen går runt med hjälp av en motor. Det är inget motstånd på, men det räcker gått för henne just nu.

Ca 9,30-13,00 umgås jag med Ellenor när jag är där, om hon inte har något annat inbokat. Idag gick jag och vår svägerska en promenad på 1,5 timma med Ellenor. Solen sken och det var underbart ute. Innan promenaden så cyklade hon 30 minuter, sträckan blev 2,22 km. När vi kom tillbaka till boendet, hade Ellenor somnat i rullstolen. Det krävs inte mycket för att en hjärnskadad ska bli trött. Jag hoppas att cyklingen i längden kommer att ge resultat.

Det första vi gjorde när vi kom in var att lägga henne ner i sängen. Jag såg hur hon kopplade av i hela kroppen. Ellenor såg så fridfull ut. Det är så märkligt hos en person med en hjärnskada. Ansiktsuttrycken är så olika beroende på hur personen i fråga mår. Ibland ser Ellenor ut som hon gjorde innan olyckan, ibland ser hon ut som en lite äldre person. 

Sedan var det dags för lunch. En personal ordnade med det. Sköterskan gav Ellenor först vatten i sonden, och efter det sondmaten. Det tar ca  210 minuter för maten att rinna ner i magen. Hur många minuter tar det för oss friska att äta?

Det här är en del av min, Anders, barnens och alla nära och käras verklighet. Och inte minst Ellenor. Det har tagit mig 1 år att landa. Att förstå att olyckan verkligen har hänt. Jag har levt i sorg varje dag efter olyckan. Jag kommer känna av sorgen varje dag tills det blir bättre. För det ska bli bättre. Med hjälp av min och alla nära och käras omsorg och kärlek kommer Ellenor få kraft. Ellenor är stark, har alltid varit. Hon är en Superwomen  💪.

Omsorg för mig innebär i det här är att visa kärlek för Ellenor, ge henne kvalitét. Men det innebär också att finnas för hennes man, Anders. När jag finns hos Ellenor, känns det bra för Anders. Och jag vet att Ellenor mår bra när jag finns hos Anders. Ellenor är Anders, Anders är Ellenor. De är äkta makar, de är ett. När jag hjälper Ellenor, hjälper jag samtidigt Anders. 

                                                                         V❤️

Likes

Comments

God morgon 🌜.

Det är en tidig morgon, och jag ligger och tänker på humor. På hur viktigt det är med skratt i livet.

Någon dag i februari sa min man åt mig, nu måste Anders få skratta lite. Det har varit så mycket elände, så nu ska vi ta med honom på underhållning i Örebro. Vi ska gå på "Omogna killar". Sagt och gjort köpte Kent biljetter till föreställningen som var i början av maj det här året.

Det var en dag mitt i veckan. Vi arbetade båda den dagen. Det gjorde att vi mötte upp Anders i Örebro. Innan föreställningen bjöd vi ut min svåger på en bit mat. Föreställningen var verkligen underhållande. Det var länge sedan vi skrattade så mycket. Anders och jag hade lika roligt åt föreställningen, som att få lyssna på Kent när han skrattade. Vi skrattade också, men min man han kved. En mycket lyckad kväll blev det. 

Vad underbart det är att få skratta ihop. Det sägs att " ett gott skratt förlänger livet". Det ligger mycket i det.

Efter olyckan har det varit mycket sorg och tårar. Men efter ett tag upptäckte jag hos mig själv att jag kunde kläcka ur mig lite skämt emellanåt. Och jag tänkte, hoppsan, så kan jag ju inte säga. Det här är inget att skämta om.

Mer jag tänkte på det, mer förstod jag att så är det inte. Humor för mig är ett sätt att överleva. Att få skratta och skämta om saker, även i det svåra, är underbart. Ett viktigt sätt att överleva på. Det är ett, av många sätt, att orka med situationen. Det är ett sätt att få dölja såren i sin själ. Att dämpa tårarna för en stund. Att få lätta upp stämningen för den sårade. Skratt ger harmoni i tillvaron. Skratt är läkande.

Skratta mer, kära vänner och läsare 😇

                                                                         V❤️

Likes

Comments

Hej igen.

Det är underbart att få umgås med min syster. Om vädret tillåter blir det alltid en promenad. Det är skönt att få ta ut Ellenor i den friska luften. Alla behöver få andas fräscht syre. I somras kunde jag vara ute med henne i 3-4 timmar. Att skjuta på rullstolen krävs kraft. En bra fysik är i stort sätt ett måste för att klara av de branta uppförsbackarna. Det är viktigt att vi gör vårt yttersta för Ellenor. Det ger mig tillfredsställelse. Vad skulle hon göra utan mig/oss? Det är vi, hennes anhöriga, vänner som ger henne kraft att fortsätta. En människa klarar sig inte själv, någonsin.

Jag har reagerat på hur samhällets ser ut. Det är inte lätt för en rullstolsbunden att ta sig fram. Vissa vägar, trottoarer mm är inte anpassade för de rullstolsburna. Det går knappt att få rullstolen framåt på till exempel en kullerstensgata. Huvudet hoppar och far för att personen ifråga, min syster i detta fall, inte är stabil i nacken. Vi får gå omvägar ibland för att det ska bli så behagligt som möjligt för Ellenor. Butiker, restauranger och andra verksamheter är inte anpassade för den gruppen människor. De har trappor uppför eller nerför som gör att de inte ens kan ta sig in i lokalen. Vår stadsplanering bör ses över. Det är under all kritik.

Varför kan vi inte skapa en miljö med både det vackra och det praktiska? Det känns som att den här gruppen av individer är bortglömda i samhället. Eller att de inte räknas i samma utsträckning. Det finns säkert mycket mer problem jag kommer att möta. Det ser nog olika ut i kommunerna. Den kommunen Ellenor bor i, är långt ifrån bra. Den kommunen jag bor i, finns det också vissa brister.

Vi friska tar allt för givet. Men jag ser det som normalt. Det är så livet är. Det är inte förrän i nöden som vi börjar se problemen på allvar.

                                                                      V❤️


Likes

Comments

Det här fotot har en kär vän tagit på mig och min syster. Jag verkligen älskar det. De beskriver mina känslor för henne. Jag är lite larvig med henne mellan varven. Jag har den känslan för att det också behövs. Jag, men också ni, vet hur små vi verkligen är när vi är riktigt sjuka. Vi behöver ha någon som pysslar om oss, kommer hem med lite smått och gott, som får oss att känna oss älskade. Kärlek och omsorg stärker ❤️.

Tänker tillbaka på hur det var för 1 år sedan. Vi levde hela tiden mellan liv och död. Ellenor låg i respirator.Jag minns inte hur många veckor det var. Det var nog ca 2 månader. Jag for till henne på sjukhuset så fort jag hade tid. Minst 1 gång i veckan åkte jag, en enkelresa på 15 mil. Det var det enda som var av vikt då, men naturligtvis fortfarande ihop med det övriga livet. Jag kunde åka efter jobbet, för att vara där i 2 timmar, sedan hem. Jag hade inte tid att känna efter hur det var med mig. Jag stängde av de känslorna. Det enda som var viktigt för mig, var att jag skulle vara stark, för henne, hennes man, och barn. Jag gav mig knappt tid för att gråta i början.

Jag tänker på det här att förlora någon, som somnar in. Som lämnar jordelivet. Det är bland det värsta vi kan vara med om. Och sina egna barn är nog det värsta. Jag tänker på vår resa året som gått. Vi har levt i sorg varje dag, och gör det än. Min svågers kurator sa det en gång till honom. När en människa dör, sörjer vi en tid efter. Men tiden läker såren, olika snabbt hos oss, individer. Men när vi har en nära anhörig vara med om en sådan olycka, får vi aldrig sörja klart. Resan är lång och outhärdlig. Det finns inget slut. Det är verkligen så det har varit.

Jag minns en natt i början av februari. En natt till tisdag. Jag hade planerat att åka till Ellenor på tisdagen, eftersom jag hade ledig dag. Klockan är ca 3 på natten och jag väcktes av telefonsamtal. Det var min svåger som ringde. De hade ringt från sjukhuset och sa att de ville att han och barnen skulle komma in. De trodde inte Ellenor skulle klara sig. Hon hade det jättesvårt med andningen, fick inte tillräckligt med syre, höll på att kvävas. Anders frågade barnen om de skulle ringa sin moster, mig. Det ville de. Jag klädde på mig snabbt och for iväg till Örebro. Och jag tänkte, ok, det blev så här. På något sätt kände jag lättnad. Inte för att jag ville förlora min syster, min bästa syster, min tvillingsyster. Utan mer att jag skulle få ett konkret slut. Helt enkelt skönt att få ett svar.

När jag kom till sjukhuset möttes jag av en sköterska som släppte in mig i entrén. Jag skyndade mig upp till avdelningen där hon låg. När jag kom in i salen satt Ellenor upp och tittade. Hela hennes familj satt runt henne. Och här kom jag inrusande. Jag fick den känslan den natten, att Ellenor var tacksam att vi var där allihop. En trevlig natt, trots omständigheterna.
Sjuksköterskan hade kallat ner en läkare från IVA, som hade fått ordning på Ellenors andning. Ellenors tillstånd har varit kritisk många gånger, men den här natten, förutom vid självaste olyckan, har hon nog varit närmast döden.

Som min bror säger, Ellenor håller på att göra en resa till månen. Den är tuff, lång och det går uppför.
                                                                         V❤️

Likes

Comments

Som så många gånger tidigare det sista året är jag hos Ellenor. Det är härligt att få vara här. Det är som att jag lever i 2 världar. Hemma rullar livet på som det alltid har gjort (vissa undantag). När jag kommer hit väcks jag till den här verkligheten.

Det är en helt ok höstdag och vi tog en promenad. Härligt att få andas frisk luft. Det blir många promenader när jag kommer hit. Ellenor är hjärnskadad. Hon kan inte göra något själv. Det innebär att vi anhöriga är mycket viktiga för henne. När en familj drabbas av en sådan olycka får vi inte se hindren som vi kan tycka att det drar med sig. Utan förändra vårt tänkande och göra det bästa av det. Vi får lära oss att leva på ett annat sätt. Hitta andra kvalitéer. Det tar tid, är svårt, men det går.

Idag har min syster mest blundat. Men efter promenaden blev hon lite piggare och kikade lite med ena ögat. Det är så skoj, för ibland får jag något tecken på att det finns chans för läkande hos henne. När personalen kom in och skulle lägga henne för en stund sedan, reagerade hon på att de kom in i rummet. Ellenor tittar på mig, helt plötsligt vänder hon på huvudet och tittar takt på den ena vårdgivaren. Riktigt studerar henne. Det är sådana stunder jag får hopp om förbättring. Det ger glädje.

Personalen där Ellenor bor är underbara. De är så försiktiga när de arbetar med henne. Jag är så tacksam.

Ibland är allt så overkligt. Jag tänker på hur Ellenor var innan olyckan. En riktigt envis kvinna i sina bästa år. Jag är övertygad om att det är den envisheten som gör att hon lever idag. Och det gör mig övertygad om att hon vill leva. Ellenor blir i mickrofart bättre, tålamod är ett måste.
Jag skulle bli så tacksam om hon kunde lära sig prata igen. Så hon kan tala om för oss hur hon mår. Hon gör lite ljud ifrån sig ibland, kanske är det början.
Den som lever får se, för livet är skört.
                                                                        V❤️

Likes

Comments

Min syster och hennes man hade varit och firat mina brors tvillingdöttrar på deras födelsedag. Eftersom de for dit själva valde de att ta motorcykeln. Det var en fin höstdag, solen sken. Efter kalaset beslutade de sig för att ta en extrasväng hemmåt. De kom åkande på en 50-väg. Min svåger har alltid varit noga med hastigheten, definitivt när hans hustru satt bakpå.
Under turen åkte de förbi ett par som var ute på kvällspromenad. De blev vittne till olyckan. När Anders och Ellenor hade passerat mannen och kvinnan kom de till en tvär högerkurva med dålig sikt. De hann inte uppfatta att de fick möte av en annan motorcyklist, det blev en frontalkrock mellan dem. Den andre motorcyklisten genade och kom på fel sida om vägen. Han var endast 19 år gammal, det visade sig att han var drogpåverkad och har/hade inget Mc-kort.
Alla 3 och de 2 motorcyklarna låg i en hög på en diameter på 1,5 meter. Min svåger hann ta emot sig, blev blåslagen på hela kroppen. Bröt bland annat en handled och fick fler andra skador på kroppen. Den andre föraren bröt en armen. Min syster skadade inte kroppen, men slog i huvudet. Vilket ledde till en hjärnskada.
Läkaren på IVA beskrev hennes hjärnskada på en skala mellan 1-8. Vi friska människor ligger på 1. Min systers hjärnskada låg på 6,5. Vid 8 är människan helt hjärndöd. Då förstår ni hur illa det var/är med Ellenor.
På IVA sa de, att de vet inte om Ellenor kommer klara sig. Läget var/är mycket komplicerat.
Här började ovissheten om livet för Ellenor, oss alla anhöriga, och hennes man och deras 3 barn.                                                                           V❤️  

Likes

Comments

Lördagen den 10 september arbetade jag helg. Det var en helt vanlig dag, som alla andra. Jag minns att jag var rätt så trött och det var skönt att få slänga sig i soffan. Min man och jag hade inte planerat något speciellt, vi skulle bara chilla och titta på tv. Alltid när jag arbetar helg består det av både lördag och söndag. Jag vet att jag satt och sov, som många gånger annars, när min mobil ringde. Kl var ca 23.00. Jag såg när jag svarade att det var min systerdotter. Första tanken var, vad vill hon? Ja, vi brukar prata med varandra, men inte direkt sent en lördagkväll.
När jag svarade sa hon att mamma och pappa har varit med om en trafikolycka. Trafikolycka, tänkte jag. Ja men det är väl inte så farligt for det i mitt huvud. Det där fixar de.
Jag berättade för min man medans jag pratade i mobilen. Samtidigt sa jag till min systerdotter, att jag skulle arbeta nästa dag. Arbetstrogen som jag var/är. Som tur är så har jag en sådan förnuftig man som sa åt mig, nu åker vi dit. Men jag ska ju jobba imorgon. Han säger, skit i det. Det här är mycket viktigare. Jag tror att jag var i ett chocktillstånd. Det var så overkligt. Min tvillingsyster och hennes man, i en trafikolycka. Det är något vi tänker, det händer andra, men inte oss.

De bor i Närke så vår resa bar iväg till Örebros akutmottagning. Under resan dit ringde jag min storebror och talade om vad som hänt. Tyvärr kunde han inte komma eftersom han bor norröver, vilket gjorde att avståndet var för långt.

När vi väl kom fram så fanns alla andra nära och kära som kunde ta sig dit snabbt på plats. Vi kramade om varandra. Det visade sig att min syster låg på IVA i respirator och är var mycket svårt skadad. Hennes man var vaken men i chock och frågade efter sin hustru. Han var fastspänd och fick inte röra sig. Läkarna visste inte hur pass skadad han var. Så av säkerhetsskäl var han fastspänd. Han bad flera gånger om att få bli frisläppt, och jag hörde på hans röst att han var början till panik.

Under natten fick deras barn gå upp till sin mamma. Personalen sa åt oss att vi andra fick åka hem. Men mina syskonbarn ville, att jag deras moster, skulle få komma upp. Eftersom vi är tvillingar så har vi alltid stått varandra närmast. Min man följde också med.

När vi kom upp på IVA och mötte min älskade syster, var det så overkligt. Jag gick fram till henne och tog hennes hand. Sa att jag älskar dig, pussade på henne. Klappade hennes kind. Det var en lång natt, den längsta av dem alla.

                                                                         V❤️

Likes

Comments

Min tvillinsyster, Ellenor ❤️.
Det här fotot är från förra sommaren när min syster och hennes man var på semester på Kreta. Ett resmål som de uppskattade mycket. Då, var allt som vanligt. De hade en fantastisk semester. Barnen har i stort sett blivit självständiga och deras tid och liv blomstrade. Min tvillingsyster älskade Kreta, det gör hon säkert fortfarande. Här finns inga bekymmer i världen. Här är hon lycklig, och vi alla andra. Här är hon en kvinna i sina bästa dagar, i lyxförpackning. Jag verkligen älskar det här fotot. Ellenor är så tjusig i sin strandklänning och sin sommarhatt. Jag riktigt ser hur hon njuter i solnedgången. Den här semestern ville Ellenor och Anders att vi, jag och min man, skulle följa med på. Tyvärr vad det andra saker som var planerat, så vi kunde inte följa med. Idag ångrar jag mig djupt. Idag har jag lärt mig att vi inte ska vänta på saker, utan leva här och nu.
Carpe diem                                                      V❤️

Likes

Comments