Det här min tvillingsyster Ellenor. Ellenor är hjärnskadad sedan en trafikolycka 2016. Året 2017 har varit ett sorgens år. Stundvis har livet varit abstrakt. Jag har irrat runt i ovissheten, hoppet, glädjen, sorgen, maktlösheten. Jag har funnits vid hennes sida så mycket jag har orkat och hunnit med. För att orka måste jag hålla mig stark. Det har inte alltid varit så lätt. Stundvis har jag varit folkskygg. Jag har tappat intresset för hälsa och träning. Jag har inte alltid varit mig själv. Men nu hoppas jag på år 2018 ✨✨✨.

Veckan som varit har Ellenor tittat jättemycket. Det har varit dåligt med det under hösten. Det har egentligen inte varit så mycket av den varan över huvud taget.  Men den här veckan ser det ut som att det har vänt. Det känns underbart. Ellenor har tittat under längre stunder. Jag sa till hennes man, 2018 blir vårt år, det kommer bli det läkande året. Första veckan börjar hon titta massor 😁😁😁, underbart.

Igår var vi hemma hos hennes dotter och firade hennes 24-årsdag. Hon bor ca 7 mil från familjehemmet. Den största överraskningen blev att hennes mor kom på besök. Vanja hade sagt till sin pappa att det skulle vara fint om mamma kunde komma, men det är nog alldeles för långt. Sagt och gjort planerade Anders in en resa. Vanja blev naturligtvis jätteglad 😀. Verkligen fint att få ha henne med. Och hon tittade mycket, stundvis såg det ut som att hon såg oss. 

Det här är den längsta resan Ellenor har gjort sedan olyckan. Målet är att hon ska kunna fara land och rike runt. Ja faktiskt på en utlandssemester år 2019 när vi fyller 50 år. Vi har planerat det sedan några år tillbaka, nu får vi bara anpassa hotell och miljö efter Ellenors fysik. Det kommer bli kanon.

Anders ska lära sig mer om byte av sondmatningen. Tillsammans ska vi vara starka för att kunna vidga hennes vyer. Därför ska jag, oavsett känsla hos mig själv, börja hårdträna. Jag började redan i fredags. Jag kommer tvinga mig själv att träna, tränga bort mina dåliga känslor för att få en superwomenfysik. Just för att orka med Ellenor i alla lägen. Det är hon värd. Målet är att hon ska kunna komma hem till oss, 17 mil enkel resa, för en weekend fredag-söndag. Året som har varit har sänkt mig, men nu är det slut med det.

Nytt år, ny tid, nya möjligheter 💪💪💪.
2018 är lyckans år ✨✨✨.

Ta hand om varandra. Tryck bort alla dåliga känslor, om de finns ☀️☀️☀️.

                                                                        V❤️

Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - Click here

Likes

Comments

För att orka hjälpa andra, måste vi hjälpa oss själva. För att kunna sprida glädje, måste vi vara fyllda med glädje. Det spelar ingen roll vad andra säger runt omkring oss, vilka komplimanger vi får, om vi inte känner behag över oss själva. Kärleken kommer innefrån. Är vi fyllda med hat och bitterhet lyser det igenom. Är vi inte nöjda med oss själva, ser vi oftast fel hos andra.

Som min äldsta dotter säger, jag gör saker för mig egna skull. Inte för andras. Det är jag som ska vara nöjd med mig själv. En mycket klok dotter.

Jag har reflekterat människor runt om mig. Det jag ser att människor har något sorts problem i sina liv. Det finns nog ingen som är problemfri. Alla är lika med varandra men de har olika form. Jag tror vi tänker att de har olika grad beroende på vad det är. Men när vi är mitt uppe i det, känns allt lika tungt.  Problemet är då lika med varandra.

Att kunna ge människor styrka, måste vi vara starka själva. Om vi ska kunna arbeta med andra, måste vi arbeta med oss själva. Ska vi kunna lyssna på andra, måste vi lyssna på oss själva. Vi måste ha balans i livet för att orka. Ibland får vi lägga ifrån oss sysslor vi är vana med, för att ta tag i nya.

Vi måste hitta vägar vi blir starka av. Vägar där vi finner lycka. Hitta glädje och harmoni i livet. Umgås med människor som fyller oss med allt vad gott är.

LEV! DET SKA JAG GÖRA!
ETT GOTT SLUT OCH ETT RIKTIGT GOTT NYTT ÅR! ✨✨✨

                                                                        V❤️

Likes

Comments

Juletid ✨. En lyckans helg för många. En sorgens helg för en del. För mig är Julen en underbar helg. Trots att jag själv har arbetat helger,  storhelger och röda dagar enda sedan gymnasiet tycker jag det är underbart att få ha det här lilla extra i livet. Jag älskar alla ljus, tomtar och julpynt som plockas upp i alla hem.

Igår firade vi julen ihop med min underbara syster och svåger, och alla våra barn. Anders bjöd på kalkon med en supergod gräddsås. Hans äldsta son slängde ihop en blåbärspaj med vaniljsås, det är verkligen gott med paj 😋. Det var länge sedan vi var samlade. Min yngsta dotter studerar nere i Malmö, så det är sällan hon är hemma. Finns det något mer underbart än sina fantastiska barn. 

Sedan bar det hem till oss på uppesittarkväll med alla våra egna 4 barn med bingolotto och mat. Det är samma här, länge sedan vi tillsammans med våra var samlade. Jag har 2 döttrar, min man har 2 söner. Vi har valt att inte skaffa några gemensamma. Vi resonerade och resonerar att det finns andra saker i livet vi också kan njuta av. Och känner oss helnöjda med de vi redan har.

Grabbarna åkte till sin mamma sent igår kväll, tjejerna har nyss åkt till sin pappa. Den här dagen, julafton, ska min man och jag fira själva. Vi har gjort det de sista åren och finner ro i det.

När jag växte upp var vi alltid många som firade jul. Det var något som jag naturligtvis inte styrde själv, men som ändå kändes viktigt.

Hur firar jag JUL idag? Vad är viktigt för mig? Min första man var enda barnet. Då var vi helt plötsligt inte så många längre. Jag uppskattade redan då att få vara hemma i mitt egna hus och fira jul. Trots att jag själv har många syskon. Och när jag sedan träffade min andra man, visade det att han också är ensam barn. Hur kan det komma sig? Dras vi till "samma" sorts man? Det brukar ju sägas så.

Eftersom jag arbetar helger av olika slag, är det helt ok för mig att vara själv med min älskade. Jag är tacksam över att tjejerna kan fira med sin pappa, som alltid är ledig. Dessutom har de en äldre bror som idag har 4 egna barn som de ska vara hos. 4 riktiga gobitar. Det blir härligt för dem.

Igår fick Ellenor komma hem och fira med oss. Det såg ut som att hon trivdes. Jag tror hon var vaken hela tiden och lyssnade på oss alla. Det var så pass att hon tittade ett antal gånger. Det har varit dåligt av den varan sista tiden. Jag pratade nyss med min svåger. Han var på väg för att hämta hem Ellenor idag också. Det tar ca 15 minuter att gå mellan boendet och deras hem. Så det är enkelt att ta hem henne. Tyvärr så har de trapp upp till huset, så det krävs 4 man att bära upp henne och rullstolen. Något som har varit enkelt är helt plötsligt mycket avancerat. 

Toppen att hon får andas frisk luft i alla fall. Vi gör vad vi kan för Ellenor. Vad vore hon utan oss?

Önskar er alla en riktigt GOD JUL 🕯🕯🕯🕯✨🌲.

                                                                        V❤️

Likes

Comments

Varför har vissa människor så svårt för att glädja sig med andra? Varför är en del människor så bittra?

Olyckan med min syster har skapat konflikter i släkten. En del av oss väljer att lägga så mycket tid på min syster som vi förmår, besöker henne kontinuerligt. En del av släkten bor så långt bort att de måste ta semester för att kunna vara närvarande. Och en klick bor så nära men har inte drivkraften i sig att ta egna initiativ.

Jag pratade med personalen i somras. Vi pratade allmänt om min familj, mina syskon. Hur många vi är, och vart vi bor. Jag berättade att jag har 2 systrar i samma kommun till som min tvillingsyster. Den ena personalen undrade vilka de är. Hon hade koll på den ena systern, men den andra fick hon inte ihop. Hon trodde först jag menade min svägerska, som är hos Ellenor jättemycket. Nej, sa jag. Inte min svägerska. Hur jag än beskrev henne, fick hon inte fram någon bild. Det här är en ordinarie personal som har arbetat på stället hela tiden. Det beskriver rätt mycket om situationen.

Nu är det inte så att jag på något sätt har krav på vad andra människor ska göra. Vi alla är en drivkraft för oss själva. Vi kan inte sitta ner och förvänta oss att saker ska hända. Men jag har förstått här hur min relation till min tvillingsyster ser ut i förhållande till övriga syskon. Med ett visst undantag. Hur starka band vi verkligen har.

Jag har sett det de sista dagarna, att det finns bittra, avundsjuka människor runt om mig. Jag vill inte handskas med det. Jag vill känna glädje i denna bedrövelse. Jag vill inte ha släkt eller vänner som sänker mig. Som kramar ur mig min energi. Jag vill ha vänner som är pålitliga. Och jag har sett att en del i släkten står mig inte nära. Sorgligt men sant.

Som jag ser på saken, är att vi kan inte förändra andra människor än oss själva. Vi kan ställa oss frågorna: Vad är det jag behöver förbättra hos mig själv? Hur vill jag marknadsföra mig? Hur vill jag att andra ska uppfatta mig? Vad behöver jag göra för att det ska kännas bättre för mig, men också för andra.

Vad jag har kommit till insikt hos mig själv är, att min kraft räcker inte till fler saker samtidigt. Det sista året har jag lagt min kraft på min syster och svåger. Eftersom jag har 17 mil enkel resa, har jag fått ändra om min vardag för att kunna vara närvarande. Städningen av mitt hus jag normalt sett har gjort mina lediga vardagar, har jag flyttat om till mer när jag har ork. Jag har fått dragit in på en del träningspass. Jag måste ta lediga stunder hemma, bara åt att koppla av. I all den här stressen har jag lärt mig att hitta lugn ibland, just för att orka.

Jag gör vad jag kan för Ellenor och Anders. Just för att jag älskar dem ❤️. 

                                                                         V❤️

Likes

Comments

De sista åren har jag påverkats av konflikter av olika slag. Det är mycket jobbigt och onödigt. Varför? Det finns mycket annat vi kan lägga vår energi på. Tyvärr har jag personligen hamnat i kläm, utan anledning, vid olika tillfällen. Människor har många gånger krav på hur andra ska vara, men lever inte upp till dem själv. Människor sitter och tycker synd om sig själva istället för att verka.

Det är som att någon trycker ur livet inom mig, jag får andningssvårigheter. Ge mig luft, släpp trycket. Jag vill andas.

Personligen älskar jag livet. Jag har långt ifrån levt färdigt. Men döden skrämmer mig inte längre. Det finns så mycket jag vill göra, men just nu har livet stannat upp.

Ni som går runt med avund, släpp det.
Ni som vill se förändringar, verka.
Ni som går omkring med problem, lös dem.
Ni som hatar, älska.
Ni som står för glädje, sprid det.

Varför se stickan i din grannes öga när du inte ser bjälken i ditt egna.

Gläd dig med andra. Känn lycka. Livet blir så mycket roligare.

                                                                         V❤️

Likes

Comments

Tankarna går till sorg. Sorg kan se olika ut. Beror på omständigheterna. Hur nära vi är personen i fråga, ålder, dödsorsak. Jag tror det också kan bero på hur gamla vi själva är.

Jag går tillbaka 6 år. Då gick jag och väntade på att min mamma skulle somna in. Hon var då 80 år gammal. Hon hade i stort sett gett upp, ville inte leva längre. Om jag minns rätt så tror jag hon tyckte själv att hon levt färdigt redan vid ca 75 år. Idag tycker inte jag att 75 år är någon ålder. Jag vill inte dö när jag är 75. Men det är klart, är jag riktigt sjuk så är det nog inte så roligt att leva.

Det här var en söndag. Mobilen ringde. Som jag sa tidigare så väntade jag stundvis på att min mamma skulle ge upp. Det var min tvillingsyster som ringde. Min bror och svägerska var på semester i sitt sommarhus på Kreta. Han hade reumatism,  var inte en man i sina bästa dagar. Ellenor berättade för mig att vår bror hade somnat in under dagen. Jag skriker rätt ut, blir helt chockad. Sista gången jag såg honom, var han inte alls pigg. Men jag trodde inte att det var så illa. Det hade jag definitivt inte väntat mig. Endast 57 år gammal, absolut ingen ålder. Otroligt sorgligt. Ellenor stod vår bror närmare en jag. Det bodde i samma stad och träffades oftare. Det var en enormt jobbig tid efter för henne. Hon förstod inte hur hon skulle klara sig att leva utan hans närvaro i resten av sitt liv.

Vi 5 systrar möttes upp hos mamma för att tala om för henne vad som hänt. Vår andra bror bor så långt bort, så han hade ingen möjlighet att närvara. När vi är på plats hos mamma inser vi att mamma är för dålig för att att vi kunde berätta för henne vad som hänt.

Vi var kvar hos mamma de dagarna. Vi väntade på att hon skulle få somna in. Det blev onsdag. Klockan 14.01 tog mamma sin  sista suck. Det kändes skönt för mig att få vara med henne in i det sista. En ära.

På 4 dagar hade jag förlorat min ena bror och min mamma. En otroligt konstig känsla. Jag åkte direkt hem och hoppade på jobbet 2 dagar efter, arbetade hela helgen. Jag var helt snurrig i huvudet. Vimsig. Egentligen skulle jag varit hemma de dagarna. Men trogen som jag är till mitt arbete ville jag vara på plats.

Under första tiden i min sorg kunde jag inte förstå att människor runtomkring mig levde bara vidare. Det var som att inget hade hänt. Jag ville skrika högt, fattar ni inte. Min mamma och bror finns inte mer. Varför låter ni livet bara fortsätta som inget har hänt? Men inget hade ju hänt för dem. För dem var livet faktiskt som vanligt. Vi är bara som en liten vind i detta universum. Vi susar förbi, sen är vi borta. Många av oss lämnar inget spår. De flesta är vi bara någon i mängden.

Den här sorgen, när våra nära och kära somnar in. Den sorgen är övergående. Vi lär oss att leva vidare. Trots saknaden. Vi bär med oss minnena, oftast de lyckliga och kärleksfulla. Den fula brodyrtavlan blir helt plötsligt jätteviktig. Den vårdas ömt. Eller något annat vi förknippar med vår mamma, bror eller vad vi har kärt ❤️.

Nu vänder jag min blick till Ellenor. Min älskade tvillingsyster, som är med om en trafikolycka och får sig en riktig smäll mot huvudet och är för all framtid, hjärnskadad. Det har varit sorgens år. Den här sorgen kommer jag inte från. Den finns hos mig varje dag, varje minut, hela tiden. Den här sorgen är inte övergående. Den ligger och gror i mig allt jämt. Normalt sett ska livet gå vidare. Men det är som att livet har stannat upp. Jag går hela tiden och väntar på att allt ska bli bättre. Att det ska ske ett under. Att Ellenor ska successivt bli friskare, dag efter dag. Jag lever på hoppet. Jag hoppas att sorgen ska omvandlas till lycka. Jag är vid hennes sida. Mina tankar är hos henne. Men sorgen ligger som en dimma och vill inte ge vika.

                                                                         V❤️

Likes

Comments

Träning är något som har varit viktigt för mig sedan gymnasiet. När jag var liten provade jag på olika sporter, men hittade inget som passade mig. När jag började närma mig 15-årsåldern började jag förstå att, träning, det är något som är viktigt i livet och hälsan. Jag började jogga korta sträckor. När jag började gymnasiet fick jag upp ögonen för Gymozz, typ samma träningsform som Friskis och Svettis. Det passade mig perfekt. Otroligt roligt.

Sedan dess har jag i stort sett tränat oavbrutet fram till idag, 48,5 år gammal. Allt från löpning, styrketräning, arobic, dans, step, spinning, pump, mm. Jag blir verkligen fylld av energi och känner lycka av träning. Det ger kvalité i livet.

Dock efter min syster och svåger olycka gick luften ur mig totalt. Ingenting kändes viktigt längre. Jag var totalt orkeslös. Det handlade om att försöka stå upprätt. Det som var viktigast var att fara till Ellenor och sjukhuset. Anders var viktig också naturligtvis. Men hans skador var stabila. Ellenors skador handlade om liv och död.

Jag försökte verkligen i omgångar hitta styrka i träningen, men jag hade ingen kraft för det. Ibland tränade jag ingenting. Gick det ok kanske 2 dagar i veckan. Från att träna 5-7 pass i veckan till detta. Jag kände mig också folkskygg. När jag väl var på gymmet försökte jag gömma mig. Jag ville inte synas. Egentligen en konstig reaktion. Det höll i sig länge.

Nu har det blivit bättre. Det är ok för mig att röra mig bland folk. Den här veckan har jag redan hunnit med 4 pass. Troligtvis blir det nog 1 till. Det känns underbart. Efter 14,5 månad att få tillbaka träningslusten, inte 1 dag för tidigt.

Så länge vi lever och får vara friska, måste vi se till att vi är så friska som vi kan vara. Hälsan är viktig. Vi har endast 1 kropp, den ska vi vårda varje dag som att det vore den sista 💪.

                                                                         V❤️

Likes

Comments

Igår var det en riktigt tuff dag. Har inte varit så ledsen sedan i våras. Tänkte på min syster. Tänkte på mig svåger. Hur trött och sorgsen han är. Hur livet ser ut för dem just nu. Och hur ska det verkligen bli. Ovissheten är så smärtsam. Hur kunde det bli så här?

Jag grät inför mina arbetskamrater. Helt plötsligt går det inte att hindra tårarna. De kommer och jag är helt oförberedd. Det är som att någon trycker på en knapp. Jag säger till dem att de får ta mig så här idag. Det hjälper inte att vara hemma. Jag är ledsen oavsett vart jag är. Människor har svårt att veta hur de ska betè sig i sådana situationer. Jag förstår det. Vi är alla olika. En kollega säger att hon vill gärna göra något. Krama om mig, eller nåt. Jag svarar, att jag tar människor som de är. Vill de krama är det ok. Jag är själv en människa som vill kramas. Hon ger mig en bamsekram ❤️. Det värmer i hjärtat. 

Jag tror att de flesta människor vänder sig till Gud vid något tillfälle i nöden. De säger att de inte tror på Gud, men i vår förtvivlan söker vi tröst. Gud står för kärlek, tröst, glädje, lycka och mycket mer. Under den här tiden har jag vänt mig till Gud många gånger.

Tack fader för att du hjälper mig i sorgen. Tack för att du ger mig kraft att orka. Tack för att du finns vid vår sida. Tack för att du stärker Ellenor. Jag tackar dig för att du hjälper Anders i hans tuffa tid. Tack för att du ger honom styrka och lyfter honom. Amen

                                                                      V❤️

Likes

Comments

Idag har vi plockat in advent och julen hos min syster. Vi har varit där i helgen, eftersom jag inte komma så ofta som jag vill är det bäst att passa på. Det blev riktigt trevligt. Glitter i granen kommer det också bli.

Vi har inte fått någon respons alls från Ellenor de här 2 dagarna. Det känns så roligt när hon orkar ge oss lite mer. Det ger mig kraft och glädje. Men det är så här det är med personer med en hjärnskada. De är otroligt trötta. Ellenor ser verkligen ut som Ellenor. Hennes utseende har skiftat lite hit och dit, stundvis har hon inte alls sett ut som sig själv. Nu har hennes utseende stabiliserats. När jag tänker efter är det faktiskt ett steg framåt. Positivt 👌.

I nöden ser vi vilka som verkligen bryr sig. Vilka som känner empati och tänker på sina medmänniskor. Det kan räcka med ett litet sms, en kram, en fråga. Vi människor har mycket runtomkring oss. Vi lever i ett stressat samhälle. Många gånger tänker vi inte efter. Livet bara rullar. Det har jag känt nu om inte förr.

Jag skulle behöva ha fler timmar på dygnet. Hinner knappt med allt jag vill göra på en dag. När jag åker till min syster vill jag vara med henne, pyssla om, ta promenad, hänga lite. Jag vill också hinna med deras 3 hundar. Ta ut dem på en härlig långpromenad, de blir så lyckliga. Jag hinner inte riktigt med allt det. Skulle vara skönt om jag kunde ta ut Ellenor och hundarna samtidigt. Det funkar tyvärr inte bra med 2 händer. Mer tid till Anders behövs också. Att stötta Anders för att han ska orka med att leva sitt liv.

Jag känner så med min svåger ❤️. Allt han går igenom. Utan sin hustru är han halv. Anders ger så mycket, men får knappt något tillbaka. Hur kan jag ge honom styrka?Jag vill hinna göra så mycket mer.Tankar om livet, hur kommer det se ut? Finns det en chans till förbättring?

Smärtan. Sorgen. Kärleken. Maktlösheten. Väntan. Förändring. Kraften. Tron.

                                                                         V❤️





Likes

Comments

Kärleksvisan, med Sarah är en kärlekshyllning från min svåger till sin hustru. Låten spelade han för henne en tid det var som mest tungt. Den beskriver så bra vad kärlek är, i det innersta ❤️.

Vi hjälper varandra när det är som tyngst. Vi är varandras käpp. Vi litar på varandra, i lycka och olycka. Vi ger varandra kraft. Vi är lyhörda. Vi är ett. Det är vad kärlek handlar om.

Jag vill leva i rättfärdighet. Jag vill leva i sanning. Jag vill leva i kärlek till min man. I kärlek till min tvillingsyster, till min svåger. Kärlek till mina barn, mina närmaste. Men också vara en god medmänniska.

Vi måste lära oss att se vad som är människan, och människans handlingar. Det är inte vår sak att döma.

Jag får frågan ibland om jag känner ilska mot pojken som bidrog till olyckan. Svar, nej. Skulle jag bära på ilska, hat, skulle det äta upp mig innefrån. Det skulle förgöra mig. Den enda som blir olycklig är jag själv. Det förändrar inte läget.

Det finns förlåtelse. Livet är för kort för att känna bitterhet.

                                                                        V❤️

Likes

Comments