​Idag har jag nog levt ungefär som vilken vanlig person som helst. Vi, eller rättare sagt jag, har latat mig mest hela dagen. Simon verkar ha haft energi i överflöd på eftermiddagen för han har farit runt som en vettspoling. 

Jag har legat rastlös i soffan och inte vetat vad jag ska göra och för lat för att ta mig för något. Jag tror att lite av min energi och sprallighet försvinner av mina nya mediciner och det gillar jag inte riktigt. Jag trivs med att vara den där glada och tokiga tjejen. Ibland är jag sugen på att ge tusan i att äta någon medicin överhuvudtaget och istället lära mig att hantera mina sämre sidor på ett "normalt" sätt. Finns alltid vägar, för alla, för att ta sig runt problem... det gäller bara att hitta dom vilket inte alltid är det lättaste. När avfarten till den vägen är hittad är det lätt att hamna vilse innan man är riktigt framme och det kan skapa jobbiga stunder, men det som inte dödar en härdar en. Hur som helst så tog jag mig till slut orken till att måla en tavla till mitt minsta gudbarn, som även också är mitt älskade syskonbarn. Jag har svårt att bli nöjd över det jag själv åstadkommer men tavlan är åtminstone klar och han kommer att få den i vilket fall som helst, vare sig jag är nöjd eller inte. Vill han kasta den så är det heeeelt okej för mig.

Tindra fick vara vaken lite för länge igår så idag har hon varit på en fruktansvärt gnälligt och grinigt humör, samma med Milian. Vet inte om det är deras rastlöshet som spökat eller om det är någon förkylning på g. Tindra hade ont inne i munnen och det visade sig vara två blåsor. 

När Milian gjorde kväll vid 19-tiden så ordnade vi en fruktsallad, vaniljvisp och en varm chokladsås av vit choklad. Det var otroligt gott! Medan vi mumsade på det såg vi på Sunes jul... det är alltid lika bra, hur gammalt det än är. När Milian legat i sängen i ungefär två timmar och pratat, skrattat och levt rövare valde vi att låta han få komma upp till oss igen. Han var superpigg och jag förstår varför han inte hade lyckats somna. Han visade att han numera kan komma upp i soffan själv och att lugnet för oss här hemma nu är slut. Det gäller att hålla en ständig koll på han hädanefter... Ett försök ikväll misslyckades och han for baklänges och slog huvudet i bordsbenet vilket resulterade i en jäkla bula direkt. Tuff som han är var det inget som skrämde han utan det var bara på det igen, efter att morsan torkat tårarna såklart.

Nu har vi nattat barnen och lagt oss i sängen för att kolla på tre kronor. Vet inte för vilken gång i ordningen jag ser den serien... perfekt att se på kvällen för att somna till. Imorgon blir det först att hälsa på momma, barnens gamm-momma, på förmiddagen och sen på eftermiddagen blir det kalas för hela slanten. Tindra åker även till sin pappa imorgon och den här gången känns nog värre än alla gånger tillsammans då det innebär att jag inte har henne på julafton. Men jag hade henne i fjol så nu är det pappas tur att få ha henne, jag träffar ju henne på juldagen igen så och får fira jul med hon då. Jag ska nog lyckas överleva det med på ett eller annat sätt! 😁

Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - Click here

Likes

Comments

När jag gick på KBT fick jag lära mig att sluta försöka lägga ansvaret över andras känslor m.m på mig. Eller lära mig är kanske fel ord, men ett försök till att lära mig. Jag fick det förklarat för mig åtminstone.

Hon försökte få mig att förstå att jag kan inte ta ansvar över alla människor. De enda jag kan ta ansvar över är mina känslor. Mina tankar. Om jag väljer att skriva en text t.ex och någon blir ledsen över den så är det inte mitt ansvar, utan det är den personens ansvar. Jag kan inte rå över vad någon annan känner. Det spelar ingen roll hur mycket jag än kämpar och sliter så kommer jag ändå aldrig lyckas göra alla nöjda.

Jag kan inte bestämma över hur andra människor ska tolka mina ord, mina bilder, mina texter. Jag kan bara styra över vad min mening är med det hela och sen är det upp till var och en att tolka det som den vill. Om jag skulle såra någon och det aldrig varit min mening kan jag inte göra något åt det, det är inte mitt ansvar. Det är personen i fråga som valt att tolka något som så och så även dennes ansvar.

Jag funkar inte så. Har jag sårat någon omedvetet mår jag fruktansvärt dåligt. Jag lägger över allt ansvar på mig, trots att jag inte ens gjort något. Det finns gånger jag sårat människor utan att ens haft en tanke på att det ska kunna såra någon och även då lägger jag över det på mig. Att jag gjort fel, att jag aldrig skulle ha skrivit/sagt som jag gjort.. detta trots att jag inte ens vet vad det är som är fel.

Hon försökte lära mig att inte ta på mig allt. Det misslyckades. Jag har "tammefaan" hela jordens befolkning och deras mående vilande på mina axlar och det är ett tungt jobb att bära, vill jag lova.

Likes

Comments

Japp, jag hade rätt. Rubriken gör allt, och då gärna något negativt. På så sätt får jag fler läsare... Jag undrar om sådana människor någonsin funderat på att en dag kanske de själv sitter där, deprimerad som faan, och det enda folk gottar sig i är dennes dåliga mående? Det är väl ungefär de sista man vill i den här sitsen. Det man behöver mest är väl människor som vill en väl, människor som bryr sig om en.

Jag har nog, med handen på hjärtat, ALDRIG känt mig så ensam som jag gör nu för tiden. Jag trodde verkligen inte att mitt dåliga mående skulle skrämma bort de vänner jag har. I min värld, så skulle det inte spela någon roll ifall jag så låg inför döden, så skulle jag alltid göra allt jag kan för mina vänner. Dom skulle aldrig någonsin behöva gå igenom sina svårigheter och problem ensam. Jag skulle se till så att de vet att jag finns där för dom tills mitt sista andetag är taget. Jag själv kommer aldrig prioriteras före mina vänner. Mår någon dåligt så finns jag alltid där för dom, spelar ingen roll om dom så skulle bett mig fara åt helvete, så skulle jag ändå alltid finnas kvar. Alltid ställa upp.

Men nu är inte situationen som så. Den är omvänd. Det är JAG som mår dåligt, och aldrig tidigare har så få hört av sig till mig. Aldrig tidigare har så få hälsat på mig. Jag mår uppenbarligen för dåligt för att någon ska vilja höra av sig, för att någon ska orka lyssna, för att någon ska orka fråga en gång hur det är. Jag vet att många tänker tanken om jag hör av mig till någon och JA, det gör jag. Jag försöker ha kontakt, jag försöker ses, men det är som att jag är smittad med pesten.

Jag är evigt tacksam att jag har min familj. Hur skulle jag annars ha klarat mig?! 


Likes

Comments

Det är det minsta jag kan säga...

Allt verkar handla om rubrik vad det gäller att få läsare. Rätt rubrik ger många läsare. Om jag inte kommer på någon intressant OCH deprimerande rubrik är det färre som läser, komiskt va? Kontentan av det bör vara att det inte är att följa någon personligen läsarna är ute efter, utan att gotta sig i andras olycka. Det kan jag enkelt utläsa av statistiken också, vilka inlägg som blivit besökt mest gånger. De två mest besökta är dom med rubrikerna "Sjukdom eller inte.." och "Att inte vilja leva.". Hör och häpna så ligger "Att sluta sina blå." på en stadig tredje plats...

Är inte detta ganska tragiskt, egentligen? Mitt inlägg med rubriken jackpott är inte ens bland de 10 mest besökta. Är det så svårt att dela någon annans glädje? Känns det bättre ifall allt går åt helvete? Jag kan av det här konstatera att ett inlägg där jag säger hejdå till livet skulle ge fler läsare än om jag skulle dela med mig av nyheten att jag är gravid (Nej, jag är inte det.). 









Likes

Comments

​Jahapp, så var det söndag igen. Jag har inte bloggat på ett tag då vi varit utan internet i flera dagar. Suck! 

Mitt mående går upp och ner, så som ni kanske förstår var det ingen räddning att sluta med min medicin. Visst, livet är lättare, men fan inte bra. Än. Allt går mycket bättre här hemma men det behövs inte mycket motgångar innan jag faller. Jag har börjat med en ny medicin och än så länge känner jag inte av några biverkningar alls.. ska hämta ut ännu en till imorgon. Jag blir i alla fall lite mer vaken och pigg när jag äter medicin och det är något jag saknat en tid.

Pratade nyss med Simon om mitt heta humör och att jag behöver få ur mig det jag har inom mig ibland för att sen kunna gå ner och landa, komma ner på samma nivå som andra. Problemet är väl bara HUR jag ska få ur mig det, för hittills har jag bara tränat på att låta bli att säga det negativa och tråkiga jag inbillat mig eller förstorat upp. Det funkar inte att jag gör så, för det byggs bara på. Som en tickande bomb som väntar på att explodera. Det är bättre jag tar tankarna och all skit och får ur mig det direkt. En boxningssäck har jag suktat efter länge men inte tagit mig för att köpa. Jag tror att det skulle vara ett mer effektivt sätt att få ur mig all irritation än att vräka ur mig det på Simon. Han skulle haft osynliga pluggar att stoppa i öronen och bara låtit mig fått stå och mala på, till slut skulle han se hur jag bara faller ihop som en tom säck och då kan han ta ur dom igen. Då vet han att jag lugnat ner mig.

En hobby... jag behöver en hobby. Jag behöver ha något att göra som jag tycker om och som även är lite krävande för hjärnan. Att jag får använda huvudet till att tänka, fundera och klura. Jag blir inte trött av att t.ex springa eller promenera, eller någon annan fysisk aktivitet för den delen. Jag behöver bli trött i huvudet för att vara trött... och det blir sällan trött på det sätt det behöver när jag är föräldraledig. Självklart kan jag bli trött i kroppen eller nått, men hjärnan går ju fortfarande på högvarv och det är de som förstör. Jag skulle vilja börja sy. Sy kläder till min prinsessas dockor. Då behöver jag ju klura på mönster, mått, hur jag sky m.m.. men en symaskin är dyr. Precis som allting annat.

Nu ska vi se på tv en stund innan det är sovdags..

Likes

Comments

​​​

Det kan jag verkligen kalla det. Det här är större än den största vinst jag kan tänka mig.. för min egen del alltså. Vad otroligt skönt det är att ha fått tillbaka mitt liv. Så gott som i alla fall. Vilken enorm skillnad det är här hemma också, vilket lugn det kan vara.

Nu är vi inne på dag 4 utan minsta bråk eller tjafs, inte ens några diskussioner. Det känns för bra för att vara sant. Jag vet ju fortfarande hur jag är, att jag brukar dra igång något för att slippa att något oförberett ska hända, men jag TROR att jag är lite mer medveten nu. Jag hoppas också på det. ​Jag njuter av lugnet på ett helt annat sätt nu och så fort jag upptäcker att jag står och tänker på något tråkigt eller negativt så styr jag snabbt över tankarna på något annat bättre.

Jag mår mycket bättre inombords. Jag mår mycket bättre psykiskt. Jag kommer aldrig mer riskera mitt liv av en medicin igen. Aldrig! Enda nackdelen, än så länge, med att vara utan medicin är att jag äter. Jag äter hela tiden och som en häst. Jag är konstant sugen på något och en fruktansvärd hunger. Just nu får jag väl försöka se det som att hellre några plus på vågen men att fortfarande få leva... få leva och må bra, njuta av min familj. Vi kan skratta tillsammans igen. Jag gråter inte längre varje dag.

Vi har planerat in en Sundsvsallsresa på lördag för att handla lite julklappar och så, och det ska bli så roligt att få åka iväg en sväng med bara Simon. Att jag äntligen ser framemot något igen och längtar. Att jag idag, på en måndag, kan se mig vid liv på lördag.. det gjorde jag inte för en vecka sedan. Då kunde jag inte se en morgondag ens och än mindre längta efter en. Det kommer bli en riktig mysdag för oss två och jag ska njuta för fullt. Tanka massa energi. Skratta och ha kul.


Likes

Comments

​Ja, som jag nämnt tidigare har jag adhd. Jag har ätit ett x antal mediciner genom åren och alltid tyckt att concerta varit den som funkat bäst för mig. Åt elvanse tidigare i år men bytte för ca 2 månader sedan till concerta igen då jag inte kände att elvanse gav mig någon hjälp, jag börjar tro att jag hade fel. Tro det eller ej, men även jag kan ha fel OCH erkänna det.

Jag började tänka igår morse, eller om det var i torsdags kväll, att i samma veva som jag bytte medicin gick allting utför. Mitt mående gick från att vara sisådär mellan varven, och då oftast p.g.a det som varit förut, till att vara närmare döden än jag någonsin varit mest varje dag. Jag har varje dag känt mig oduglig, värdelös, ful, tjock, äcklig m.m... jag har gråtit, gråtit och gråtit. Allt har känts hopplöst. Jag har ständigt behövt brottas med en fruktansvärd ångest, oro och panik. Jag är alltid stressad men den sista tiden har den varit än värre. Jag har känt det som att jag sitter i en situation som jag aldrig kommer ta mig ur levande, att jag har på tok för mycket saker framför mig som jag inte klarar av.

Hur som helst så bestämde jag mig för att bara ta en tablett på morgonen av min medicin igår, istället för att ta en till vid lunch som jag brukar, och även ringa och rådfråga ifall min medicin faktiskt kan vara en anledning till mitt dåliga mående och JA, det var inte alls omöjligt att det var så. Efter samtalet blev jag lite förvånad över att ingen kopplat mitt byte av medicin till mitt dåliga mående och att ingen kunnat informerat mig om detta.

Jag vet inte om jag inbillar mig, men redan igår när jag valde att ta mindre medicin kände jag mig så otroligt mycket lugnare inombords. Det kändes som att jag har levt i en dimma och helt plötsligt började jag smyga mig ut ur den. Att alla tankar varit mörka, negativa, seg som sirap och vägrat släppa taget. Helt plötsligt blev knoppen som klarare på något vis, tankarna ljusare och lättare. Det här är inget jag varit medveten om innan utan något jag känt nu sen jag valt att dra ner på den. Idag tog jag än mindre medicin, jag bytte plats på min dos. Den mindre mängden mg tog jag på morgonen istället för vid lunch och det var den enda jag tog idag. Visst, jag blir otroligt trött och seg nu på kvällen, men oj vilken skillnad jag upplevt. 

Det lilla jag hann få lära mig på min kbt, men inte träna på, har jag kunnat använda mig av idag. Det har INTE funkat tidigare... Jag har kunnat styra om mina negativa tankar till något helt annat. När jag förut började tänka något negativt tog jag alltid upp det med Simon och det skapade kaos, vilket inte hände idag. Jag slog undan tanken och fokuserade på det jag såg utanför medan jag körde bil och nu kommer jag inte ens ihåg vad det var för negativt jag tänkte på, mer än att jag vet ATT jag gjorde det. Det här är en enorm skillnad för mig när jag i vanliga fall inte kunnat släppa det förrän jag sagt det. Det här är ett framsteg, ett lyft för mig. En knuff i rätt riktning. Jag känner mig t.o.m stolt över vad jag lyckades med! Jag bad även Simon om ursäkt idag när jag lät arg för att mitt pyssel jäklades med mig också förklarade jag varför jag blev arg och att det absolut inte berodde på han.

Jag och Simon har diskuterat/tjafsat/bråkat så gott som varenda dag sen jag bytte medicin, p.g.a mig och mitt humör, och nu har vi enbart haft kul tillsammans i två dagar. Vi har skrattat, umgåtts och bråken har känts väldigt långt bort. Nä, jag vet, två dagar är inte mycket... men för OSS är det de. För oss är det en otrolig skillnad, en jävla lättnad och befrielse. Simon har också märkt skillnad på mig, både igår och idag, och det förstärker bara min känsla av att medicinen verkligen har bidragit till mitt dåliga mående.


Peppar, peppar, ta i trä.​ 

Låt det här få fortsätta nu, låt mig få ha rätt. Låt det få vara sanning och inte någon inbillning..

Likes

Comments

Idag var det ju dagen D. Dagen hela mitt liv hängde på. Besöket gick... okej. Jag bröt ihop totalt inför läkaren, förklarade hur dåligt jag mådde, att jag inte vill finnas. Berättade att det inte går en enda hel dag utan att jag tänker på att försvinna och att jag gråter varenda dag. Jag satt som ett vrak med tårarna rinnandes, ett ben skakandes hela tiden och ett ständigt sökande efter något att fästa blicken på. Berättade också att jag inte tycker att min medicin mot adhd funkar det allra minsta.

Hon sa att det syntes att jag verkligen inte mådde bra, och att det var viktigt nu att jag får hjälp så jag börjar må bra igen. Framförallt eftersom att jag har två barn att ta hand om också. Hon pratade även om KBT som jag då fick förklara att jag nyss slutat att gå på efter tre möten. Det är liksom inte så lätt att hålla fokus på sitt beteende och det man vill förändra när man mår som jag gör, och det kunde hon förstå. Hon ifrågasatte inte ens mitt beslut att sluta gå dit utan ansåg även hon att det är en fördel ifall jag mår bättre först.

Så imorgon ska jag på sjukhuset för att lämna prover. Jag fick förklarat att ifall man har brist på något i kroppen kan det göra en trött, orolig, stressad, deprimerad m.m. Så innan hon påbörjade någon behandling för mig var det här viktigt att kolla upp i första hand. Ingen skulle bli gladare än jag om det nu visar sig vara så, att jag har brist på något alltså. Då känns det som att det bara är för mig att trycka i mig några tabletter, precis som vid järnbrist, för att få normala värden igen. Låter för bra för att vara sant. För enkelt. Vore det nu som så att jag inte har brist på något så skulle hon även kolla upp möjligheten till den hjälp jag bad om. Det som känns som mitt enda hopp. Min enda utväg ur det här mörkret.

Det är så lätt att bli lurad i allt det här. Som nu t.ex.. att när allt är lugnt för en sekund, jag känner mig "normal" och inte alls särskilt deprimerad, då inbillar jag mig lätt att jag inte alls behöver någon hjälp. Jag mår väl inte alls dåligt, jag är bara lite ledsen. Jag har nog bara överdrivit allting. Men den här gången tänker jag inte lita på mig själv. Jag tänker inte backa nu när jag ska få hjälp. Jag VET att det här är tillfälligt och att det behövs så himla lite för att jag ska rasa ihop totalt. Det är inte så det ska vara... Man ska orka vissa motgångar här i livet, klara av dom utan att hela ens värld rasar samman. Man ska orka andas varje dag. Man ska vilja se en morgondag, även när det är lite tungt.


Nu ska jag lägga mig i Simons famn och njuta. Njuta av att han är min, BARA min ❤


Likes

Comments

Igår var det positiva inlägg och idag är allt bara skit. Igen. Jag längtar verkligen tills imorgon då jag äntligen ska få träffa en läkare... Ska bli så otroligt skönt att få hjälp, att förhoppningsvis kunna få må bra igen. Vart jag än tittar, hur jag än vrider huvudet och riktar blicken, så är det svart. Svartare än det svartaste svarta. Var faan har all ork tagit vägen? Jag verkar ju aldrig hamna så pass långt ner så att det tar stopp och kan vända utan det fortsätter ju bara. Hela jääävla tiden. Just nu känns det som att det skulle räcka med att någon stavar mitt namn Matilda, istället för Mathilda som det ska stavas, för att jag ska börja gråta. Sånt kaos är det inombords!

Jag orkar verkligen inte mer...

Likes

Comments

Jag älskar filtar, gardiner, ljus och sängkläder. Ser jag det i affärer kliar det i fingrarna och jag har svårt att låta bli att köpa något.

Jag har 4 tatueringar. En "stor" på vänster underarm, en text på sidan på höger överarm och två kosmetiska i ansiktet. Jag älskar tatueringar och vill gärna ha många, många fler.

Jag har 8 piercingar.

Jag har bytt mitt tilltalsnamn.

Jag har svårt för blöta kroppar som möts.

Jag har "bacillskräck". Svårt att dela glas, flaska m.m. Ligga i en säng t.ex där någon annan sovit innan mig känns inte okej, även om det är inom släkten.

Jag blir på dåligt humör av att ha ett stökigt hem.

Jag är perfektionist.

Jag älskar choklad. Jag är fullständigt galen i det. Har jag det hemma kliver jag upp på nätterna och äter. Sinnessjukt!

Jag går nästan alltid i mjukisbyxor, tråkigt men sant. Får kämpa emot att köpa fler när jag ska köpa nya kläder.

Jag har väldigt, väldigt lockigt hår och jag avskyr det. Jag har gjort en rakpermanent och skulle gärna göra det igen om det inte vore så dyrt.

Jag är 164 cm, väger nånstans mellan 0 - 100 kg, har väldigt blå ögon, massor av fräknar och är helt utan nån frisyr. Håret blektes sönder i somras och sen dess är det bara kaos.

Jag älskar svenska filmer, speciellt tomten är far till alla barnen.

Skägg. Jag älskar skägg.

Jag är född med blyfot. 

Jag älskar hög musik. Hög musik gör mig glad, åtminstone när jag själv väljer låtarna. Jag tror det har att göra med att jag överröstar mina tankar.

Jag snusar på tok för mycket.


Sitter och lyssnar på JLC - Sommar sommar sol just nu. Minnena från laxfestivalen dyker upp... Blå himmel, sol, grillat, varmt och skönt. Vi satt/låg ute på gräsmattan och drack gott, lyssnade på den här låten och bara njöt. Jag lever fortfarande på den "helgen". Så mycket tok, så mycket fest. Skulle vilja göra om det igen, och igen, och igen. Nä, nu ska jag göra oss i ordning och åka på affären. Tillbaka till verkligheten!

Likes

Comments