Mamma åkte ambulans till Kristianstad, jag minns hur nervös jag var.. Var det sköterska med, tänk om något händer på vägen, om det hoppar mm. Hel nojig!
Resan gick bra och mamma var vaken största delen av tiden. När ambulansen sköterska sagt hon skulle åka till Kristianstad då rynkade hon pannan.

Mamma var väldigt hes, ibland kom inget ljud alls. Man visste inte om det var något som skadats. Jag hörde nästan allt hon sa. Tillslut sa jag till mamma att du är hes, det kommer försvinna men så länge räcker det att du nickar.
Man märkte hur jobbigt det var att prata så hes. Stämbanden hade säkert tagit skada utav slangar och när man legat så länge.

Dagen efter mamma kommit till CSK, åkte jag dit. När vi kom dit var mamma på röntgen. Jag ville inte se när hon kom in på avdelningen, jag ville hon skulle va på sitt rum. Nervositet började igen. Nu hade mamma endast en slang kvar, inget på huvudet mer än ett ärr efter operationen på schunten.

Pappa gick in först och jag där efter. Mamma kollade på mig och log.

Yes, min mamma kan skratta. Hon kan uttrycka sig. Jag tänkte bara mamma kan ja och nej och uttrycka känslor är jag nöjd.
När mamma pratade förstod jag att det var så mycket mer. Yes!
Det bara kändes bättre och bättre.

Mamma fick sjukgymnastik i sängen
Armar och ben.
Dom provade att sätta henne på säng kanten.
Andra gången var jag med, det var som att du satte en docka som bara föll när man släppte mamma. Jag tänkte, kommer hon någonsin kunna sitta själv. Fast man hört flera som varit i samma sits kunde man ändå inte tro det när man såg det, att man kan bli bra igen.

Jag försökte släppa det!
Framsteg framsteg, det är vad mamma gjort hela tiden

Jag googlade, funderade på människor som blivit utsatta av samma sak som mamma, tanken slog mig att ta kontakt med någon.. Men något sa nej jämför inte!

Anledningen till att jag började blogga, var att kanske någon vill ha hjälp någon gång. Det fanns ingen jag kunde rådfråga i samma situation som vi var/är.
Kanske någon har nytta av detta/mig/oss om det händer.

Min bror sa till mig, jag beundrar jobbet du gör, jag tycker det är hemskt och se.
Visst tyckte jag också det, jag var stark för mamma, jag bara puschade och pratade gott att vi ska klara detta tillsammans, och jag vet inte hur många gånger mamma sa: det ska vi,vi ger inte upp och nu är vi envisa. Många gånger skrattade vi åt mitt svar: kom ihåg när du sagt till mig att jag inte ska vara så envis.
Det lönar sig och vara envis och att ha viljan!

Dagarna gick och mamma gjorde framsteg hela tiden, rösten var i mellan åt klarare nu.
Vi berättade för mamma om rehab, jag valde Karlshamn för jag hört gott om det, det är nära och det är nära när permission blir av.

Mammas prover blev bättre och bättre, allt mer kom hon till det verkliga och man var såg framgångar i allt

Jag hade dagar när jag körde i från mamma, där allt bara brast, dagar jag kände mig starkare på hemvägen än jag någonsin gjort.
Jag tror jag gick in i detta, var fortfarande i någon slags chock där jag inte kunde hantera känslorna. Det enda jag tänkte var att visa inte du är ledsen när jag var oss mamma.

Samvetet för allt hemma, jag orkade inte till slut, dåligt samvete kom för min familj, för pappa och brödrar. Carl är 4 år och har varit så förstående i detta, han har förstått om jag sagt det inte går att följa med idag. Mamma älskar när vi kommer och när Carl är med men ibland kände/känner man bara att det är så jobbigt att jag vill bara fokusera på mamma när jag är där.
Jag är evigt tacksam för allt stöd och förståelse hemma.
Jag tycker synd om pappa, det är hans liv som förändrats, hans fru.
Hans jobb på 40 timmar i veckan, som han måste ha samtidigt som han vill till mamma varje dag. Det är påfrestande och jobbigt när man sen har ett hem att sköta om.
Han är en klippa, och än en gång ser jag så mycket upp till honom<3
Samtidigt som jag mådde dåligt över vad som hänt hade jag ännu en grej o må dåligt över.
Jag mår dåligt när någon i min familj mår dåligt över huvudtaget, nu var det genast flera än en.
Vi fem tillsammans har blivit starkare och jag värdera saker annorlunda och på vägen har jag blivit starkare fast jag ibland bara vill sätta mig och gråta.

Den dagen Carl förstår, ska jag berätta hur förstående han varit och om jag nån gång kommer kunna ska jag visa John vad allt extra han gjort för jag ska kunna ge denna tid till mamma har betytt.

Jag älskar er<3

Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - Click here

Likes

Comments