Telefonen ringde 16,32 det var pappa
Hej
Hej, jag får köra in till Kristianstad för mamma har fått åka ambulans. Jag: va, vad har hänt?
Jag vet inte sa han. Jag sa jag kör med. Pappa: nej men det behöver du inte, det är säkert bara som hon svimmat för det blivit för mycket. Jag kör sa jag. Jag minns hur jag blev helt skakig och tårarna kom direkt, jag sa bara till John jag måste köra mamma är på väg med ambulans. Carl sa mormor har trillat och slagit i huvudet. Jag körde, va tvungen att tanka. Vägen till Kristianstad va låååång kändes det som. Väl framme mötte jag pappa. Var är mamma? Hon kom precis med ambulansen, det är mkt folk inne på rummet.
Vi satt i väntrummet, sen blev vi inkallade. Läkaren sa hjärta och allt var bra och att mamma skulle på röntgen.
Vi fick sitta i ett anhörigrum.
Efter en evig väntan där jag trodde jag skulle gå i bitar av nervositet kom 2 sköterskor, jätte trevliga och man kände det lättade lite.
In på intensiven, vänta i väntrummet där och så kom läkaren vi träffat där nere och satte sig.

Nervositeten kom igen, ännu värre

Jag fattade då det var något, vill jag veta? Vad ska jag göra? Jag svimmar?Jag springer?

Sitt still!
Det är som så att det är en hjärnblödning.. Jag bröt. Läget är kritiskt, Åse kommer att åka till Lund. Och jag vet inte hur många gånger jag hörde det va kritiskt.
Jag trodde jag skulle svimma, samtidigt som jag bara ville springa.
Vi fick vänta på mammas grejer.
När vi fått dom åkte vi ner och ut igenom akut ingången, då körde ambulans bussen med mamma till Lund. Precis när vi gick ut körde den ut, det var konstigt. Det gick fort, jag tänkte bara kör fortare fast jag ville samtidigt inte inse.

Jag körde hem, bakom pappa hela tiden. Väl hemma oss mamma och pappa väntade man bara. Tiden gick och till sist kom samtalet att en
dränering var insatt (som tar bort blodet,i från blödningen som spruckit) 1 dygn gick.
1 dygn som var det värsta i mitt liv, jag googlade och sökte all info jag kunde. Överallt stod det dom första 2 dygnen var kritiska och avgörande.

Jag sov inte, hade ingen matlust,grät och grät. Hade fullständig panik!
Operationen gjordes andra dagen i Lund, där stoppades blödningen och det gör dom genom att sätta in grejer runt blödningen som ser ut som fjädrar som sitter i en bläckpenna. Operationen gick bra.

Dom provade att väcka mamma, men utan någon reaktion. Sömnmedel mm drogs ner hela tiden, till slut hade hon inget,bara smärtstillande. Väckningar gick ändå inte som en del ville,medan en del sa det kan vara så efter så stor blödning.

Man undrade vad man skulle tro till slut.
Jag ringde dit nästan varje dag, pappa var i Lund varje dag.

Till slut tänkte jag själv att det måste va bra att sova som en del där sa för då vilar huvudet och kroppen läker bäst när man sover.
När pappa var där, berättade han nästan varje dag att mamma rört på huvudet, fötterna eller händerna. Mamma hostade och det var ett gott tecken.
Jag föreställde mig allt jag kunde att se min mamma ligga där med slangar mm. Till slut tänkte jag till och med på hur det såg ut när hon var oss tandläkaren och jag varit med och sett när hon haft det i munnen.

2 dagar efter operation, opererades mamma igen för att sätta in en shunt som det heter.
Den tar hand om hjärnvätska. Allt gick bra.
Den går från huvudet, bak örat,axeln och ut i buken. Den är ställbar för hur mkt vätska som den ska ta hand om.

En dag stod jag i mamma och pappas kök, plötsligt från ingenstans när jag kollade i mina händer hade jag en bild på mamma.
Det var mamma, min mamma som hon var då!
Jag blev chockad, samtidigt så lättad.
Nu är jag redo att åka dit kände jag.
Pappa hade fått en bild utskriven, för att vi skulle kunna "förbereda" oss fast man inte får igentligen för att dämpa oron och för att jag skulle sluta måla upp bilder.

Mammas hår blev rakat, och bara det var hemskt. Mammas hår som hon alltid varit så noga med. Jag kunde inte tänka mig det. Och jag tänkte vad ska hon säg och hur ska hon känna?!

En dag jag ringde dit, så hade dom berättat för mamma att jag ringt då nickade hon och dom sa var det bra så ta upp tummen och då tog mamma upp tummen. Jag blev så glad.

Men nästa dag ville hon kanske inte göra något, och då var man förkrossad igen. Allt gick upp och ner från dag till dag.

Jag åkte dit efter några dagar. Pappa körde, vägen va lång. Nervös. Tankar.
Väl framme fick man gå en bit. In på avdelningen och vi fick vänta en stund då patienten i mammas rum hade omvårdnad.
Väntrummet nästa. Till slut kom personalen och sa vi kunde komma in.
Ett rum med dator och så med ett fönster. Igenom fönstret såg jag mamma. Jag bröt ihop och klarade inte ta nästa steg. Personalen berättade och förklarade grejerna. Allt användes inte fast man tror det när det är så mycket slangar,skärmar mm.
Jag gick in. Jag fick hålla min mamma i handen. Jag minns som igår när jag stod där och sa mamma, mamma, mamma. Fast inget svar. I mellan åt kunde man se hur mamma pratar, fast det gick inte med respirator slangar mm i halsen. Mellan 13-15 var vila. Jag och pappa åt lunch. Tillbaka vid 15 och vi hade bestämt vi skulle köra hem vid 16. Jag klarade inte va inne mer än 15 min. Det var precis som allt släppte och jag bara grät. Pappa frågade om vi skulle åka och jag bara pekade på utgången.

Det var så skönt på vägen hem, allt kändes lättare och det var så skönt o sett mamma fast det var annorlunda.

Mamma hann även här få en lunginflammation, vilket är vanligt när man har respirator.
Infektionsvärdena blev bättre med dagarna fast febern var mer problem. Den var hög, vilket också påverkade att mamma sov så mycket.
Det är vanligt med feber efter en hjärnblödning då sådana "trådar" också kan ha rörts vid.

Till slut kunde mammas tub tas bort, då hon andades själv och hade endast hjälp med syre genom den.
Bort tagningen gick bra. Mamma kom till vanlig vård sal, fast där det var personal hela tiden. Jag var där. Just den dagen sov mamma under hela vårt besök. Nu hade mamma börjat kolla upp.
2 veckor i Lund.

Förflyttning till Kristianstad
Skriver jag i nästa inlägg.




Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - Click here

Likes

Comments