View tracker

Ett år, ett helt år!
Vad har hänt.. En del dagar har bara känts som att titta rakt ner i ett tomt hål.
Av orkeslöshet, tomhet och ren jävla frustation.

För ett år sen vid denna tiden sov jag max en minut, jag minns den pytte stunden hur jag vaknade i panik och skrek pappa rakt ut.
Att varken veta eller förstå vad som pågick.

Jag är så evigt tacksam för alla människor som stått upp, som funnits och som förstår.
Många är jag tacksam för att ni funnits fast som inte förstår hur det är att se på när någon är så sjuk och det hänger på liv och död.
Jag kunde aldrig förstå hur dant det är fören jag stod där.

Min stora stjärna min idol och min själsfrände genom eld och vatten är pappa.
Ännu mera nu än jag någonsin trott.

Livet har raserats,på många plan.
Jag har funnit nya människor som är fantastiska.
Jag ska uppnå mina mål.

En dag kommer jag stå starkare än någonsin,resan dit kan börja och det är med min mamma vid sidan som är helt ofattbart.
Vi klarade det, resan är inte slut för oss och vi har mycket kvar att ge tillsammans <3

Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - click here!

Likes

Comments

View tracker

En tid sen jag skrev här,allt för länge sen..

Tiden har gått och vi har kommit en i vardagen med det mesta känns det som.. Tror jag!
Många skriver/ringer och undrar och lättare och skriva här än att svara alla.

Lillebror har kommit,vi har nu hittat en balans i vardagen. Carl är en toppen storebror och vi har det bra.

Mammas rehab har gått väldigt bra. Nu har den uppehåll ett tag,sen får vi se. Vilka framsteg!

Ibland är det jobbigt,ibland kommer nog allt i fatt. Vad vi gått igenom, hur nära ett slut det var. En räddning,som har gått över förväntan ..tack & lov.
Jag hjälper så mycket jag kan,orkar och hinner.
En del dagar känner jag att kroppen säger i från, jag vet jag måste börja lyssna till detta och jag ska göra det! En dag,nån dag.. Jag ska!
Jag måste tänka på mina barn,dom är mitt allt och innan det är för sent måste jag stoppa mig.
Jag SKA!

Jag ringer alltid till pappa vid halv 5,5
Idag svarar mamma på pappas mobil.

Hej
Hej vad gör ni?
Mamma: pappa har ringt då han har känningar i hjärtat.
Jag: va? Helt tyst..
Mamma: är du där?
Jag: ja ä..
Mamma: kommer du?
Jag: paniken kom,frossan kom och så va jag ett asp löv.. Kommer ,nej eller jo jag kommer snart.
Hör i bakgrunden när ambulans personalen säger orkar du gå ut till bilen.
Pappa svarar ja då.

Tankarna började, paniken .. Jag in och John säger kör.. Ja jag ska.. På med kläder och jag vet inte,men dit kom jag darrande.
Tankarna sa mig han måste haft ont,för han har hög smärtgräns och klaga inte i första taget.
Ambulansen hade kört med pappa.
Va oss mamma och körde sen hem.
Äntligen,ringde pappa. Han va bättre,väntade på proverna. Bror kör dit,tack gode 🙏
Efter en stund fick jag ett sms,vi är på väg hem.
Andas andas..

Han mår bättre,proverna visade inget men en utbrändhet.. Ja det var väntat!
Imon kommer jag kräva hjälp.. Kvinnan på kommunen svarade mig att man har en skyldighet som man/fru om den andra blir sjuk.
Men du!!! Hade du jobbat heltid skött allt och en som behöver hjälp utan att behöva nån hjälp? Good luck!

Detta system är sjukt, men tyvärr anhöriga ska behöva bli sjuka med den sjuka!!

Undra hur en del får igenom assistans tex?
då jag vet dom som är bra mycket friskare,ljuger dom sig till det?

Snart är det jul, och det ska bli skönt,ledighet med hela min familj! Bada står på listan. Och en dag ska Carl få en dag och göra precis det han vill<3

Julen stressas igenom för dom flesta,detta året ska jag njuta så gott jag kan och va med mina nära<3

Många skrev varje dag å vi finns här om ni behöver hjälp mm när mamma blev sjuk.
Av ren nyfikenhet?av rent tryck?
Konstigt man inte hör av sig sen då.

Man vet verkligen vilka som alltid finns när man gått igenom sånt här! Ta vara på varandra och ta vara på dom äkta ❤️


Likes

Comments

View tracker

Helgen gick fort som dom flesta helger brukar göra när man är ledig med familjen och alla nära och kära. Denna helgen kändes så mer än vanligt.

Äntligen fick mamma komma hem lördag och söndag. Ingen övernattning första helgen men var hemma 6 Tim lör och 6 Tim sön.
Tycker det gick bra, fast man måste hålla koll när hon ska resa sig och stötta henne när hon ska ställa sig upp.
Det var skönt, att få ha henne hemma och snart är det helg igen,hur som går ju veckorna fort.

Idag är det 3 månader sen livet förändrades.
Imorgon åker vi till Karlshamn och fika då det är min födelsedag, känns inte jätte kul men man får göra det bästa. Fast vi åt gott och så i helgen, ville mamma ändå detta imorgon.

Jag är tröttare än någonsin, lillebror är nog i sista tillväxt perioden.
Tårarna kommer antagligen av trötthet och någonstans någon besvikelse oro och trötthet av allt. Måste det vända!
Det känns som allt är på väg i fatt mig.
Jag känner bara jag skulle vilja försvinna ett tag och hämta ny energi, tyvärr funka det inte så men ibland önskar man hjälp med allt.

Denna graviditet har varit jobbig och ännu jobbigare när allt hänt under tiden.
Detta dåliga mående och värk i fogar är inget kul, och nej jag vet man ska inte klaga men man
får göra det. Känns som jag skulle kunna sova en vecka i streck av utmattning.

Snart är väntan över och lillebror är här och snart hoppas jag att vi har mamma hemma<3


Likes

Comments

Frågor frågor och frågor, men att komma ihåg alla var svårt.

Skriv frågorna på ett papper sa många.
Jag gjorde inte det, jag tog frågor efter hand som jag kom på med sköterska i telefon.
Frågorna var så viktiga, så oftast kom jag ihåg dom.

Många undrar vad som tagit skada.

Mamma träffade logoped, där fanns inget fel på tal, läsa eller förstå.
Det är minnet.
Blev inga fler tider oss logopeden och det var skönt, nu kunde hon endast satsa på sin träning fysiskt.

Träningen har gått i en väldans fart både innan höftfrakturen och efter.
Minnet, har dess värre tagit lite stryk.
Säger man något, är det lätt mamma glömmer det men dom flesta gånger när man säger att det sa jag innan så säger hon ja just det, det sa du innan. Platser är lätt hon blandar ihop, ett tag fick hon för sig att en bil hämtar henne och hon sover på ett annat sjukhus och kommer tillbaka på morgonen. Jag vet inte var hon fått det i från, ibland undrar jag om det är minnen där hon flyttats mellan sjukhusen som blandas ihop och som hon minns bitar av.
Hon kommer inte ihåg något från Lund eller Kristianstad om vi frågar, inte heller vad som hände tidigare på dagen hon blev sjuk.

Mamma jobbade till 14 på dagen och skulle sedan hälsa på sin pappa i Åhus, när hon var i trolle Ljungby ringde hon mig och var hur pigg och glad som helst. Tur det inte hände medan hon satt i bilen, det var minuter som felade!
Mamma hade inga känningar innan, ingen huvudvärk, illamående eller något som brukar vara en symtom. Om jag tänker efter nu, så tycker jag mamma sov mer än vad hon gjort, att hon sa jag är så trött och det kan hon säg nu efter att det var det enda.

Tack för alla sms, samtal mm.
Och absolut kommer jag fortsätta skriva här efter mångas önskan och jag hoppas dom som hamnar i samma situation har hjälp av detta, fast jag önskar ingen att hamna i detta!



Likes

Comments

Antagligen var stressen inom mig att få mamma bra så stor, för det var ett så stort tomrum.

Exakt 14 dagar hade gått i Kristianstad och nu var alla slangar borta, mamma åt. Det som felade var vätska. Det fick hon igenom dropp men även det blev bra till hon kom till rehab i Karlshamn. Det ringde på eftermiddagen när jag var på jobbet, skyddat nummer och jag blev livrädd när jag hörde det var sjuksköterska.
Man hade hela tiden i bakhuvudet, vad har hänt nu?! Men det var att transport var beställt och mamma åkte snart till Karlshamn.

Resan dit gick bra. Genast när jag träffade mamma i Karlshamn tycker jag hon var sämre. Hon bara tittade, svarade inte när vi pratade med henne utan bara tittade. Det var hemskt, dagarna gick och allt blev bättre och bättre. Hon skrattade när vi kom och rösten kom mer och mer.

Om vi frågar mamma idag så kommer hon inte ihåg att rösten var borta, eller när man återberättar. Framsteg framsteg, det kändes som från ingenstans satt mamma, hon började gå och det var nästan overkligt. Det gick så fort.
Min stress inombords, började lägga sig, jag tror stressen var att man ville det skulle gå fort framåt för man ville hon skulle kunna gå och röra sig vanligt igen.

Träning träning träning.

Mammas längtan hem blev stor och hon började fråga om hemgång. Där ville man stoppa, fast man vill ha hem mamma. Det behövs tränas mer och trapporna hemma var problemet. Men första hembesöket var med sjukgymnaster, arbetsterapeuter, oss och så klart mamma. För 8 dagar tillbaka sen var mamma hemma första gången, trapporna gick hon i och allt var lättare än jag tänkt. Nu tar mamma sig fram rollator och ibland sitter hon i rullstol. Detta var onsdagen. Fredag ringde läkaren och gav mamma permission på helgen, lör och sön dag. Alltså fick hon inte sova hemma första gången.

Men så långt hann vi inte!
Fredagen kom, vi hjälpte pappa att ta ner sängen på nedervåningen, så mamma slapp trappan upp till sovrummet. När vi nästan var klara ringer mamma.
Hej, jag har ramlat och dom överväger om det ska röntgas.
Faaaan vad felade om inte det var min tanke.
Färdig ställde och åkte med pappa till mamma.
Väl där, mamma hade ont och hon är inte den som brukar klaga men man såg det tydligt. Smärtstillande, inget hjälpte. Upp till röntgen.
Ner och vänta på svar. Jo då, en spricka i höftbenet. Operationen skulle bli i Karlskrona, ambulans kom redan på fredag kvällen och hämtade mamma. Hon åkte till Karlskrona och vi körde hem. Lördagen kom, pratade med mamma en gång och då hade hon väldigt ont och operationen skulle snart bli av.
Timmarna gick och man undrade, ringde dit då var det försenat pga akutfall. På natten opererades mamma, söndag morgon 05.30 ringde hon pappa, då var hon klar. Pappa körde dit och på måndagen var mamma tillbaka i Karlshamn. Redan i tisdags satt mamma upp och gick med gå bord. Igår när vi var där var hon jätte pigg och pinnade på med rollatorn igen, jag blev paff. Fast denna smärta har hon så stark vilja och övervinner den.
Nya träningstag och hoppas trapp träning snart kan börjas på så mamma kan få komma hem<3

Vi märker hur viktigt det är för mamma att komma hem, hon behöver det för att orka och få ny kraft till träning i veckorna.
Nya tag med envishet och vilja så är vi snart där, äntligen !

Likes

Comments

Mamma åkte ambulans till Kristianstad, jag minns hur nervös jag var.. Var det sköterska med, tänk om något händer på vägen, om det hoppar mm. Hel nojig!
Resan gick bra och mamma var vaken största delen av tiden. När ambulansen sköterska sagt hon skulle åka till Kristianstad då rynkade hon pannan.

Mamma var väldigt hes, ibland kom inget ljud alls. Man visste inte om det var något som skadats. Jag hörde nästan allt hon sa. Tillslut sa jag till mamma att du är hes, det kommer försvinna men så länge räcker det att du nickar.
Man märkte hur jobbigt det var att prata så hes. Stämbanden hade säkert tagit skada utav slangar och när man legat så länge.

Dagen efter mamma kommit till CSK, åkte jag dit. När vi kom dit var mamma på röntgen. Jag ville inte se när hon kom in på avdelningen, jag ville hon skulle va på sitt rum. Nervositet började igen. Nu hade mamma endast en slang kvar, inget på huvudet mer än ett ärr efter operationen på schunten.

Pappa gick in först och jag där efter. Mamma kollade på mig och log.

Yes, min mamma kan skratta. Hon kan uttrycka sig. Jag tänkte bara mamma kan ja och nej och uttrycka känslor är jag nöjd.
När mamma pratade förstod jag att det var så mycket mer. Yes!
Det bara kändes bättre och bättre.

Mamma fick sjukgymnastik i sängen
Armar och ben.
Dom provade att sätta henne på säng kanten.
Andra gången var jag med, det var som att du satte en docka som bara föll när man släppte mamma. Jag tänkte, kommer hon någonsin kunna sitta själv. Fast man hört flera som varit i samma sits kunde man ändå inte tro det när man såg det, att man kan bli bra igen.

Jag försökte släppa det!
Framsteg framsteg, det är vad mamma gjort hela tiden

Jag googlade, funderade på människor som blivit utsatta av samma sak som mamma, tanken slog mig att ta kontakt med någon.. Men något sa nej jämför inte!

Anledningen till att jag började blogga, var att kanske någon vill ha hjälp någon gång. Det fanns ingen jag kunde rådfråga i samma situation som vi var/är.
Kanske någon har nytta av detta/mig/oss om det händer.

Min bror sa till mig, jag beundrar jobbet du gör, jag tycker det är hemskt och se.
Visst tyckte jag också det, jag var stark för mamma, jag bara puschade och pratade gott att vi ska klara detta tillsammans, och jag vet inte hur många gånger mamma sa: det ska vi,vi ger inte upp och nu är vi envisa. Många gånger skrattade vi åt mitt svar: kom ihåg när du sagt till mig att jag inte ska vara så envis.
Det lönar sig och vara envis och att ha viljan!

Dagarna gick och mamma gjorde framsteg hela tiden, rösten var i mellan åt klarare nu.
Vi berättade för mamma om rehab, jag valde Karlshamn för jag hört gott om det, det är nära och det är nära när permission blir av.

Mammas prover blev bättre och bättre, allt mer kom hon till det verkliga och man var såg framgångar i allt

Jag hade dagar när jag körde i från mamma, där allt bara brast, dagar jag kände mig starkare på hemvägen än jag någonsin gjort.
Jag tror jag gick in i detta, var fortfarande i någon slags chock där jag inte kunde hantera känslorna. Det enda jag tänkte var att visa inte du är ledsen när jag var oss mamma.

Samvetet för allt hemma, jag orkade inte till slut, dåligt samvete kom för min familj, för pappa och brödrar. Carl är 4 år och har varit så förstående i detta, han har förstått om jag sagt det inte går att följa med idag. Mamma älskar när vi kommer och när Carl är med men ibland kände/känner man bara att det är så jobbigt att jag vill bara fokusera på mamma när jag är där.
Jag är evigt tacksam för allt stöd och förståelse hemma.
Jag tycker synd om pappa, det är hans liv som förändrats, hans fru.
Hans jobb på 40 timmar i veckan, som han måste ha samtidigt som han vill till mamma varje dag. Det är påfrestande och jobbigt när man sen har ett hem att sköta om.
Han är en klippa, och än en gång ser jag så mycket upp till honom<3
Samtidigt som jag mådde dåligt över vad som hänt hade jag ännu en grej o må dåligt över.
Jag mår dåligt när någon i min familj mår dåligt över huvudtaget, nu var det genast flera än en.
Vi fem tillsammans har blivit starkare och jag värdera saker annorlunda och på vägen har jag blivit starkare fast jag ibland bara vill sätta mig och gråta.

Den dagen Carl förstår, ska jag berätta hur förstående han varit och om jag nån gång kommer kunna ska jag visa John vad allt extra han gjort för jag ska kunna ge denna tid till mamma har betytt.

Jag älskar er<3

Likes

Comments

Telefonen ringde 16,32 det var pappa
Hej
Hej, jag får köra in till Kristianstad för mamma har fått åka ambulans. Jag: va, vad har hänt?
Jag vet inte sa han. Jag sa jag kör med. Pappa: nej men det behöver du inte, det är säkert bara som hon svimmat för det blivit för mycket. Jag kör sa jag. Jag minns hur jag blev helt skakig och tårarna kom direkt, jag sa bara till John jag måste köra mamma är på väg med ambulans. Carl sa mormor har trillat och slagit i huvudet. Jag körde, va tvungen att tanka. Vägen till Kristianstad va låååång kändes det som. Väl framme mötte jag pappa. Var är mamma? Hon kom precis med ambulansen, det är mkt folk inne på rummet.
Vi satt i väntrummet, sen blev vi inkallade. Läkaren sa hjärta och allt var bra och att mamma skulle på röntgen.
Vi fick sitta i ett anhörigrum.
Efter en evig väntan där jag trodde jag skulle gå i bitar av nervositet kom 2 sköterskor, jätte trevliga och man kände det lättade lite.
In på intensiven, vänta i väntrummet där och så kom läkaren vi träffat där nere och satte sig.

Nervositeten kom igen, ännu värre

Jag fattade då det var något, vill jag veta? Vad ska jag göra? Jag svimmar?Jag springer?

Sitt still!
Det är som så att det är en hjärnblödning.. Jag bröt. Läget är kritiskt, Åse kommer att åka till Lund. Och jag vet inte hur många gånger jag hörde det va kritiskt.
Jag trodde jag skulle svimma, samtidigt som jag bara ville springa.
Vi fick vänta på mammas grejer.
När vi fått dom åkte vi ner och ut igenom akut ingången, då körde ambulans bussen med mamma till Lund. Precis när vi gick ut körde den ut, det var konstigt. Det gick fort, jag tänkte bara kör fortare fast jag ville samtidigt inte inse.

Jag körde hem, bakom pappa hela tiden. Väl hemma oss mamma och pappa väntade man bara. Tiden gick och till sist kom samtalet att en
dränering var insatt (som tar bort blodet,i från blödningen som spruckit) 1 dygn gick.
1 dygn som var det värsta i mitt liv, jag googlade och sökte all info jag kunde. Överallt stod det dom första 2 dygnen var kritiska och avgörande.

Jag sov inte, hade ingen matlust,grät och grät. Hade fullständig panik!
Operationen gjordes andra dagen i Lund, där stoppades blödningen och det gör dom genom att sätta in grejer runt blödningen som ser ut som fjädrar som sitter i en bläckpenna. Operationen gick bra.

Dom provade att väcka mamma, men utan någon reaktion. Sömnmedel mm drogs ner hela tiden, till slut hade hon inget,bara smärtstillande. Väckningar gick ändå inte som en del ville,medan en del sa det kan vara så efter så stor blödning.

Man undrade vad man skulle tro till slut.
Jag ringde dit nästan varje dag, pappa var i Lund varje dag.

Till slut tänkte jag själv att det måste va bra att sova som en del där sa för då vilar huvudet och kroppen läker bäst när man sover.
När pappa var där, berättade han nästan varje dag att mamma rört på huvudet, fötterna eller händerna. Mamma hostade och det var ett gott tecken.
Jag föreställde mig allt jag kunde att se min mamma ligga där med slangar mm. Till slut tänkte jag till och med på hur det såg ut när hon var oss tandläkaren och jag varit med och sett när hon haft det i munnen.

2 dagar efter operation, opererades mamma igen för att sätta in en shunt som det heter.
Den tar hand om hjärnvätska. Allt gick bra.
Den går från huvudet, bak örat,axeln och ut i buken. Den är ställbar för hur mkt vätska som den ska ta hand om.

En dag stod jag i mamma och pappas kök, plötsligt från ingenstans när jag kollade i mina händer hade jag en bild på mamma.
Det var mamma, min mamma som hon var då!
Jag blev chockad, samtidigt så lättad.
Nu är jag redo att åka dit kände jag.
Pappa hade fått en bild utskriven, för att vi skulle kunna "förbereda" oss fast man inte får igentligen för att dämpa oron och för att jag skulle sluta måla upp bilder.

Mammas hår blev rakat, och bara det var hemskt. Mammas hår som hon alltid varit så noga med. Jag kunde inte tänka mig det. Och jag tänkte vad ska hon säg och hur ska hon känna?!

En dag jag ringde dit, så hade dom berättat för mamma att jag ringt då nickade hon och dom sa var det bra så ta upp tummen och då tog mamma upp tummen. Jag blev så glad.

Men nästa dag ville hon kanske inte göra något, och då var man förkrossad igen. Allt gick upp och ner från dag till dag.

Jag åkte dit efter några dagar. Pappa körde, vägen va lång. Nervös. Tankar.
Väl framme fick man gå en bit. In på avdelningen och vi fick vänta en stund då patienten i mammas rum hade omvårdnad.
Väntrummet nästa. Till slut kom personalen och sa vi kunde komma in.
Ett rum med dator och så med ett fönster. Igenom fönstret såg jag mamma. Jag bröt ihop och klarade inte ta nästa steg. Personalen berättade och förklarade grejerna. Allt användes inte fast man tror det när det är så mycket slangar,skärmar mm.
Jag gick in. Jag fick hålla min mamma i handen. Jag minns som igår när jag stod där och sa mamma, mamma, mamma. Fast inget svar. I mellan åt kunde man se hur mamma pratar, fast det gick inte med respirator slangar mm i halsen. Mellan 13-15 var vila. Jag och pappa åt lunch. Tillbaka vid 15 och vi hade bestämt vi skulle köra hem vid 16. Jag klarade inte va inne mer än 15 min. Det var precis som allt släppte och jag bara grät. Pappa frågade om vi skulle åka och jag bara pekade på utgången.

Det var så skönt på vägen hem, allt kändes lättare och det var så skönt o sett mamma fast det var annorlunda.

Mamma hann även här få en lunginflammation, vilket är vanligt när man har respirator.
Infektionsvärdena blev bättre med dagarna fast febern var mer problem. Den var hög, vilket också påverkade att mamma sov så mycket.
Det är vanligt med feber efter en hjärnblödning då sådana "trådar" också kan ha rörts vid.

Till slut kunde mammas tub tas bort, då hon andades själv och hade endast hjälp med syre genom den.
Bort tagningen gick bra. Mamma kom till vanlig vård sal, fast där det var personal hela tiden. Jag var där. Just den dagen sov mamma under hela vårt besök. Nu hade mamma börjat kolla upp.
2 veckor i Lund.

Förflyttning till Kristianstad
Skriver jag i nästa inlägg.




Likes

Comments