Nu är det dags att knyta ihop säcken och lägga detta äventyr bakom oss.

Efter några riktigt sköna dagar i en solsäng vid beachen så kan vi med lite distans till cyklande summera resan.

Bloggen som vi skrivit har lika mycket varit ett sätt att skriva en dagbok för oss själva för att kunna minnas händelser på resan lika mycket som att berätta för omvärlden.

Namnet på bloggen har vi stulit från en replik i Galenskaparnas revy Cyklar. Inte helt ordagrant, men nästan. Vi satt länge och spånade, men när vi kom på "Vi cyklar får vi se" så blev det självklart. Och det känns fortfarande lika passande. Vi visste nog inte hur rätt vi hade. För vi har cyklat, och vi har sett.

Kämpat har vi gjort, men kanske inte lika mycket som vi trodde på förhand. Vi har haft väldigt tur med vädret. Några få regntimmar över ett fåtal dagar. Dessa kom efter de två första veckorna och då var det för sent att vända. Hade det regnat redan i Kiel så hade det nog varit kämpigare.

Cyklarna har också klarat sig förvånadsvärt bra med tanke på hur illa vi har brukat dem. Skogsvägar som är anpassade för mountainbikes. Vi har även cyklat genom mängder av glas utan att få en enda punka. Minns när vi var i Hannover och vi cyklade bakom ett ölglatt ungdomsgäng. Vi var inne i vår konversation men jag både såg och hörde när en ölflaska tappades och gick sönder mitt på gatan ungefär 20 meter framför oss. Det gjorde inte Janne som körde rätt över glaset. Jag glodde på far min och undrade vad han höll på med. Han tittade frågandes tillbaka helt ovetandes om vad som precis hade hänt.

Ett stort haveri hade vi dock när min kedja fick för sig att fastna och gå av. Det löstes till slut med hjälp av en snäll bilmekaniker, en skolbusschaufför och två serviceinriktade cykelvetare med en ny växel till mig. Då kunde vi dra en lättnadens suck och trampa tillbaka och förbi haveriplatsen.

Vi har även gjort allt för att kunna dokumentera vår cykelresa. Min dator och sina sladdar har bidragit med en stor extravikt som jag svurit över då jag pustat mig uppför kullar och berg. Mamma sa att det inte gick. Men det gjorde det. Det var bara jäkligt jobbigt.

De första veckornas kramper och stelhet gjorde sig längre inte lika påminda när vi gled in i Italien. Där väntade äntligen ett slättlandskap och vi behövde inte längre trampa uppåt. Vi behövde egentligen bara skydda oss från värmen och myggorna som ständigt ville hälsa oss välkomna. Så man kan väl säga att vi var "inne i det" när vi kom in till Genua. Man återhämtar sig väldigt snabbt från cykling. Så när det väl var dags att cykla in i Medelhavet kände vi oss nästan oförskämt fräscha. Vi unnade oss en öl efteråt ändå.

Jag måste bekänna en sak angående pappas berömda målgång i havet. Jag har länge sett mig själv som en ganska teknisk människa som gillar och förstår mig på prylar och manicker. Dock gjorde jag mitt livs blunder när jag istället för att filma pappas målgång fick ett foto på min svettiga träningströja. Efter att jag trott att jag filmat klart så skojade vi om hur dumt det vore ifall jag hade missat det. Den stunden som vi pratat så mycket om att föreviga. Så när jag skulle kolla genom videon så fanns det bara ett skitet kort på mig... Jag fick förklara läget för pappa som motvilligt fick hoppa upp på sin redan blöta cykel och cykla tillbaka in i havet.

Det handlar ju dock inte om att titta på det i efterhand egentligen. Det är förmodligen inte därför pappa har drömt om det ögonblicket i så många år. Kanske tvärtom egentligen. Vi har inte rest för att folk ska se eller läsa om det. Det handlar nog och frihetskänslan och utmaningen mer än något annat. Så även fast det ögonblicket inte finns sparat på film. Så finns det förevigt i våra minnen och det kanske är bättre.

Det har jag försökt försvara mig själv med i alla fall.


21 hotell

1695 kilometer

tre länder

fem storstäder

fyra tvättningar

alldeles för många öl

fjorton schnitzlar

2106 meter högt (lika högt som Kebnekaise)


Med de siffrorna tänkte vi avsluta den här bloggen med att tacka för allt stöd och fina hejarrop vi fått under resans gång. Det känns som att vår resa inte gått obemärkt förbi där hemma och det är nästan genant att skriva om vår färd då vi faktiskt har tyckt att vår utmaning varit mer än genomförbar. Vi har ju bara cyklat några mil till ett nytt hotell och en ny ölsort.

Nu ska vi åka hem och krama vår familj.

På återseende (förmodligen i ett annat forum)

"Mänsklighetens dumhet har inte blivit större under tidens lopp men dess möjligheter att ge uttryck åt sin dumhet har blivit större"

- Frans G. Bengtsson 1894-1954

// Janne och Erik Bergh

Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - Click here

Likes

Comments

Mission completed, vi har nått vårt mål 1695 km har vi cyklat från Kiel, dock inte alltid den optimala vägen.

Sista resdagen vaknade vi Bussala, vi intog en frukost av det märkligare slaget. Den bestod i princip av en kakbuffe, inget bröd, ingen skinka eller ost. Corn flakes var det tänkt att vi skulle äta utan mjölk. Detta gjorde vi ihop med våra cyklar som varit parkerade i frukostmatsalen under natten.

Inga sura miner hos oss trots slarvet med dagens viktigaste mål. För det fanns ett ännu viktigare mål för Bergh-duon denna dag, GENUA.

Fruktan fanns att det skulle vara mycket uppför en del av etappen. Så var det också de två första kilometrarna men sedan fick vi, och sällan har väl uttrycket passat bättre, en Eriks-gata in till staden. Det var nedförsbacke i princip två mil så vi var utvilade, fräscha och mycket lyckliga när vi kom fram.

Nu återstod bara fullbordandet, trampa ner i Medelhavet. Vi hittade en strand där en 57-åring med en knäpp dröm, som funnits med i vår familj mest som ett tomt hot i säkert 15 år, på det mest graciösa sätt fick den besannad.

Efter detta klimax tog vi av cykelbyxor, med stoppning på vitala ställen, och annan utrustning som denna lilla tripp krävt. Vi tog på oss civila kläder och gick ut på Genuas gator som vanliga människor.

Ett bra rum mitt i Centrala Genua var bokat. Där firade vi med ett mousserande som hette Ferrari ett namn vi tyckte passade bra ihop med vår framfart genom Europa.

Genua, Christofer Columbus hemstad och staden som gett jeansen samt seglet Genuafock (en Svensk uppfinning) sitt namn, är en myllrande intensiv stad. Intryckt bakom bergen finns det inte mycket utrymme. Det är därför motorcyklar av typen scooter det transportmedel de flesta använder. Det kryllade av dem och de fanns särskilda parkeringsplatser med plats för hundratals. När man stod vid ett rödljus fick man nästan känslan att man var på Monzas racerbana när alla varvade upp och drog iväg på grönt.

När vi softat på rummet några timmar drog vi i ut i de gamla delarna av stan. Där vandrade vi i smala gränder och insöp atmosfären och en weissbier. Kvällen avslutades med ett besök på en restaurang som vår hotellvärd tipsat om. De serverade typisk mat från Genua. Det var spännande, Erik beställde något han nog aldrig äter igen, såg ut som en skiva kalvkorv som de fyllt med omelett.

Efter maten var det läggdags för lilleman, pappa Bergh passade då på att kolla in kvällslivet vid hamnen som var livaktigt med folk som strosade runt och knäppte vackra mobilbilder på havet i kvällsljus. Sen var det även dags för senior att ge sig in i John Blunds värld.

När jag skriver detta är vi på väg med tåget ut till en stad som heter Loano. Där ska softas, ha det skönt vid poolen och havet några dagar. Det är riktigt varmt här och havet ser inbjudande ut. Blir det tråkigt kanske vi hyr cyklar någon dag ;-).

Detta var sista bloggen från resan. Kanske kommer vi som alla stora författare skriva en epilog under våra dagar här.


Ölbetyg: Falkenturm 6 av 10 Pripps blå.


Citatet:
Vill du ha något gjort - välj en upptagen person, de andra har inte tid.

Okänd.

Likes

Comments

Först börjar vi med att reda ut begreppen kring vilket instrument vår Bed&Breakfastvärd spelade - det var cemballo. Han drev en kammarorkester som åkte världen runt och spelade Vivaldi, Mozart mm. Detta klarades ut vid en mycket trevlig frukost innan det bar i väg.

I går kväll blev det pizza på en restaurang som vår värd tipsat om, kul att gå på restaurang på ett ställe där inga turister brukar vara, extra kul blev det när en skolklass med ca 20 flickor kom in och höjde ljudnivån till verkligt höga decibel. Pizzan var god och servicen bra så vi trivdes när vi intog kvällsvarden.

Dagens etapp mot Medelhavet flöt på mycket bra, det platta landskapet gjorde att vi hade hög hastighet, enligt vår standard alltså. Kl. 11 hade vi redan klarat av sju mil. Efter en långlunch så tog vi ytterligare 2,5 mil och kunde redan 15:45 ta in på hotell i staden Bussala som ligger ca 25 km från vår slutdestination.

Efter åkt upp och ner mest hela tiden från Hannover så har vi fått två dagar med inte så krävande cykling. Jag har fascinerats av fågellivet, sett fåglar som jag inte ser i Sverige, långbenta, vita med smala halsar (inte storkar eller tranor) måste ta reda på vad de heter när jag kommer hem, har en hel del att googla efter denna resa. I Lombardiet och Piemonte odlas ris vet vi numera, Har sett det på nära håll i flera timmar.

Under dagen passerade Italiens stora vattenåder floden Po, som är den längsta floden i landet, 652 km lång, den var bredd också.

Vi har cyklat genom åtskilligt små byar, det är härligt att se när de vaknar upp på morgnarna, hur folket tar cykeln till bagaren och köper det färska brödet, hur arbetarna stannar till vi en liten restaurang och tar en morgonöl innan dagens slit. Tur att vi varit uppe tidigt och inte missat detta.

Igår kväll drog ett ruskigt oväder in, vi märkte inte så mycket av det där vi var mer än ett regn, men vi såg spåren idag när vi cyklade genom fälten. Majsfälten hade på sina ställen fått lägga sig platt för naturkrafterna.

Bussala är en härlig stad i mitt tycke, får ingen förståelse för detta av min son. Orten är typiskt italiensk och när vi gick ut vid femtiden så var människorna på väg hem från jobbet, många stannade till vid någon bar och tog ett glas, tjatade med en god vän eller bartendern innan de gick hem. Allt detta i en miljö med lite lagom slitna hus.

I Italien kan man skapa mervärden för en bargäst. Pappa Bergh med son bestämde sig för att ta en öl och titta på folklivet. Kort efter att maltdrycken stod på bordet dök det upp ett fat med lite italienska delikatesser, mortadella och kallrökt skinka. Det var görgött.

I morgon är det meningen att vi ska defilera in i Genua för att avsluta vår lilla cykeltur, hoppas allt ska funka, vill ju inte snubbla på mållinjen. Men en liten brasklapp är på plats, det har börjat låta konstigt från min cykel.

Dagens öl: Theresianer 8 Prippar (mycket pga av charktallriken)

Och tänk på detta:

"Fyra ting kommer inte tillbaka: En avskjuten pil, ett uttalat ord, ett försummat tillfälle samt ett ett tillryggalagt liv."

Okänd



Likes

Comments

Hej Du!

Jisses vad skönt det var att lämna alperna bakom sig. Vart faktiskt lite trött på att åka uppåt halva dagarna. Idag var det bara framåt som gällde. Vi fick in ett bra flyt redan från början och hade egentligen inga problem att hitta till vår destination. Värmen var väl det enda problemet. Det löste vi med mängder av vatten.

Efter en snabb och stor ölpaus i Mortara anlände vi till slut hos en trevlig familj som driver ett mysigt B&B. Ägaren visade med stor entusiasm lite bilder och posters från när han var i Vadstena 2001. Pappa och ägaren stod och nickade och log när de båda mindes tillbaka till tiden då de båda befann sig i Vadstena. Dock inte tillsammans, eller samtidigt. Hallå det vore ju helknäppt! Tror att ägaren hade varit där för att göra en konsert ihop med någon Larsson som spelade mandolin. Major shoutout till Mandolin-Larsson! Vet inte vilket instrument ägaren spelade... Kan vara allt mellan mungiga och orgel.

Kaffe bjöds det på och när incheckningen var klar gick vi och lade oss på sängen för att invänta tiden då restaurangerna öppnar i samhället. Hungriga som vi är börjar vi tänka på att ge oss av. Plötsligt knackar ägaren på vår dörr och meddelar att det varnas för storm. Så nu vet vi inte riktigt vad vi ska göra. Antingen trotsar vi stormen, stannar på vårt rum och äter chips, eller så kanske vi äter chips i stormen. Vi får se lite.

Nu försöker vi bestämma oss för om vi ska satsa på havet imorgon, eller om vi ska ta det lite lugnt och ta en extra dag på oss. Vi längtar dock verkligen efter havet kan jag meddela. Jag måste få några dagar på mig att fixa till min jäkla bonnabränna också. Jag ser ju inte klok ut. Det är jag väl inte heller kanske...

Av naturen på vägen hit finns det inte så mycket att nämna. Men pappa ville nämna att de odlar ris här också. Ball!


"Sitt lugnt på stolen, ty ni båda kan bryta ben"


Likes

Comments

Airolo var vid den här tiden på året en sömnig liten stad, det är säker mer fart under skidsäsongen då det är en alpinort.

Efter lugn kväll, som de flesta har varit för far och son Bergh, så startade den fortsatta nedfärden från alperna, för nerför gick det. Första timmen trampade vi inte många varv, nästan 30 km blev det på den. På så vis närmade vi oss Lugano snabbt och såg fram mot att avsluta cyklingen tidigt. De planerna gick i stöpet.

Första anledningen till att framfarten sänktes var att vi var tvungna att ta oss över ett rejält berg för att nå vår destination, där slet vi ont i 35 gradig värme (det har ni inte hemma, eller?). Väl över det fick vi bra fart in i Lugano.

Värmen hade tagit hårt på oss, så när vi skulle leta hotell så var vi inte speciellt skärpta. Det tog några timmar och några läsk på "Donken", vi behövde deras WiFi.

Vi uteslöt snabbt möjligheten att bo i Lugano, det var en konferens där som gjorde att det inte fanns rum till vettiga priser till två fattiga cykelturister. För att göra en ganska lång historia kort så hittade vi ett hotell till riktigt bra pris 15 km utanför Lugano i rätt riktning för vår fortsatta färd. 13 km av de 15 var riktigt lättcyklade, de sista 2 gick rakt uppför berget i serpentiner, jordens dragningskraft och solens strålar gjorde dessa kilometrarna till ett riktigt kraftprov. Vi var riktigt urlakade när vi till sist nådde hotellet vid sextiden.

Hotellet visade sig vare en positiv överraskning, pool och mängder med solstolar under de omgivande palmerna. Där ligger vi i morgon och slappar på en planerad vilodag.

Lugano är en riktigt pärla, ligger vackert vid Luganosjön inklämt mellan bergen, verkar vara ett ställe för de bättre bemedlade, såg många dyra bilar och människor med dito vanor.

Det är 3 dagars cykling kvar enligt planeringen, nu känns det viktigt att allt ska funka på de italienska vägarna så att vi kan lyckas genomföra vårt far och son-projekt. Längtan till Medelhavet är ofta stor hos mig men har aldrig varit större än nu.

I morgon tar vi kanske ledigt från bloggande, målsättningen med morgondagen är att inget intressant ska finnas att berätta.

Sen vill jag bara addera till gårdagen, klättringen upp för Sankt Gotthardspasset var nästan overkligt fantastisk.

Ölbetyg: Feldschlösschen (beställ in den kvart i 2 i baren om ni kan) 7 Pripps blå av 10.

Dagens tips.

"Har du bekymmer, tag då på dig ett par trånga skor, och du kommer inte tänka på något annat"

Okänd


Tack för idag.

//Jan-Erik




Likes

Comments

Hej

Vi sörjer ikväll mina solglasögon som är för evigt är borta tills någon hittar dem på tåget vid stationen i Göschenen. Mycket sorgligt. Men jaja, bara att bryta ihop och komma igen.

Nu kanske du tänker "Vafan, åkte ni tåg era mesar?!". Och ja, det gjorde vi faktiskt. Vi gjorde allt i vår makt för att komma undan polisen för att kunna cykla de hundra metrarna som vi istället fick ta med tåg under batonghot. Kämpigt blev det dock ändå. Dagens uppdrag var att ta sig upp och förbi alperna. Lite över 2000 meter upp i luften skulle vi trampa. Så det var väl bara att sätta igång.

Träffade även en ny kompis idag! En jättehärlig Australiensare som var på cykelsemester i Europa. Han hade dock inte cyklat från Australien... Så tyck att han är mes istället! Jag och farsgubben tog rygg på Chris upp för de inledande hundra metrarna. Sen visade vi våra pannben och flög förbi i typ 5 km/h. Det är svårt att beskriva hur man känner när man trampar uppför ett berg på det där sättet. Men det är häftigt. Och ganska svårt att njuta under tiden för att man är så trött. Det blev dock några pauser för att ta lite kort och annat myglande.

Fick även se när Chris för första gången i sitt liv såg och tog i snö. Det var ett fint ögonblick för en själv som aldrig skulle sakna snö om den försvann. Vi kastade lite snöbollar och kylde ned oss innan vi skulle klämma de sista backarna.

Väl uppe mötte vi en massa bilister och motorcyklister som säkert hade blåst förbi oss för några minuter sen. Vi fick några komplimanger och kände oss som kungar. Vi befann oss på 2 kilometers höjd. Vi hade tagit oss dit med hjälp utav en cykel. Det är fan sjukt, Okej... lite hjälp utan tåget, men inte mycket!

Efter en mycket välförtjänt öl så började färden neråt. Sträckan som hade tagit oss timmar att åka upp för gick nu på några minuter. Helsike vad det gick!

Så hamnade vi till slut i Airolo, och då var det dags att plocka fram italienskan man aldrig lärt sig. Den hoppas jag kunna förstå mig på så småningom. Birra!

Jag firade italienska delen av Schweiz med två pizzor utav två möjliga. Inga problem!

Och nu ska jag äntligen hoppa i säng! Klockan är ju redan tio i nio!

T'and om dig!

//Jerkan

Likes

Comments

Dagens etapp var i sin helhet den njutbaraste vi haft hittills, perfekt väder och mest utför var två viktiga ingredienser till att vi fick en riktigt trevlig cykeltur

Tidig uppstigning, kl 6:45 började vi rulla. Utfarten från Zurich var enkel, vi bodde i rätt del av staden för att komma snabbt på rätt kurs. Första 25 km till staden Zug var en transportsträcka. Sedan var resten av dagen en orgie i vackra vyer.

Redan när vi kom till Zug förstod vi att dagen kunde bli riktigt angenäm, sjön låg spegelblank omgiven av grönskande berg. Vi sattes och tog lite medhavd matsäck och maxade tillvaron.

Sedan fortsatte trampande, vi tog oss mellan några sjöar, där nästa sjö övertrumfades av nästa i vackra utsikter. Våra mobiler åkte upp och ner för att skapa digitala minnen. När vi stannat och fotograferat och trodde att vi fått vad vi behövde så väntade bak nästa krök ännu bättre motiv.

Vi följde sjöarna i ca 5 mil, alldeles intill kanten gick cykelvägen, farligt nära för en som lätt får svindel. Man fick ibland glömma de fina vyerna och ägna sig åt att styra säkert i nerförsbackarna.

Jag tror inte jag äger vokabulären för att återge det vi sett idag, Schweiz såg ut som en välproducerad turistbroschyr.

Det var vackert väder, en klarblå sjö, det fanns passagerarbåtar, som trafikerade sjön och tog sig från hamn till hamn. det var seglare av alla sorter, vind, kite och vanliga segelbåtar. Runt omkring detta reste sig höga berg och grönskande sluttningar, det var magnifikt.

För att verkligen ta in hela upplevelsen satte vi oss på en restaurang högt upp över den blåa sjön och drack något gott och bara njöt.

Efter detta tog vi oss till staden Altdorf, som är huvdstad i kantonen Uri. Den har ca. 9000 invånare. Staden kanske är mest känd för sägnen om Wilhelm Tell. Det är på dennan ort den berömda armborstskjutningen enligt sagan ska ha ägt rum. På torget finns en stor staty av stadens stora fikitiva hjälte.

Pastaladdade gjorde vi på en bra restaurang. Servitrisen var tjeckiska och hade kommit till Schweiz som innebandyproffs. Hon hade gjort några landskamper också. Erik blev riktigt starstrucked. Lite nyfiken på hur vi kommit till Altdorf var hon När vi berättade att vi cyklat bekräftade det hennes misstankar som hon fått när hon såg sonens distinkta skillnad av solbränna på benen.

Nu ligger vi på hotellet och laddar för att ta oss över alperna. Känns som det är dags få lite sömn. Kanske blir svårt, verkar vara lördagshålligång i byn i kväll.

Dagens öltest: Äs Edelwyyss 8 Pripps blå.

"Var inte rädd för att livet ska ta slut, var rädd för att det aldrig börjar"

Grace Hansen

Tack för idag

// Janne


Likes

Comments

Nu är vi åter på vårt hotell efter en dags turistande i Zürich, det ska visst vara Schweiz största stad med ca 400 000 invånare, stor-Zürich dryga 1,3 miljoner. Det kan säkert stämma vi såg flera stycken av dem.

Har ni vägarna förbi så stanna till här en dag. Staden är värd ett besök. Har ni sen en stor lottovinst inkasserad är den ännu bättre.

Sonen och jag tog oss in till de centrala delarna med hjälp av ett tåg, sen ägnade vi oss åt att strosa runt och fönstershoppa. Schweiz är ju bland annat känt för sina klockor och choklad, Erik kollade väl mest på klockor jag la mest energi på att kolla på Chokladen, Den såg mycket god ut men går säkert inte jämföra med Marabous guldnougat.

När vi var färdiga med det så blev det lite mera seriösa affärer....jag gick in på COOP och köpte 2 öl och Pringleschips. Dessa livets nödvändigheter bar vi med ner till Zürich-sjön, där satt vi någon timme och njöt av utsikten och inköpet. Vi delade frikostigt med oss av chipsen till alla svanar som raskt simmade fram när de såg vilka generösa främlingar vi var. Så nu känns resan Svanen-märkt.

Efter denna kvalitetstid strosade vi runt i innerstan. Att det finns mycket pengar i denna stad syns tydligt, stora dyra bilar, välklädda människor och butiker som ligger i andra delen på skalan från Ullared. Några tiggare eller uteliggare syntes inte till. Det var en trevlig promenad och staden har verkligen den charm som en storstad kan ha, med ett vimlande folkliv, vackra byggnader och välbesökta uteserveringar.

Lunchdags blev det framåt eftermiddag. det blev en god burgare på en restaurang vid stationen, till den beställde vi, istället för pommes, en salladstallrik och förmodligen del i en salladsodlares bolag, för den kostade ca 150 kr/st. Det sved, men den var god och läropengar är väl värd använda pengar.

Sen var det dags för ett museibesök, det känns viktigt att lära sonen lite kultur när jag har möjlighet, vi hittade ett, som hette FIFA-museet, det handlade om fotboll. Det var en riktig höjdpunkt, där fick vi se hur fotbollen startade och hur regelverket utvecklats, Man fick se bilder och filmer från VM-turneringar. Utvecklingen av bollar, skor och annan utrustning var kul att se. Speciellt tyckte jag om att se VM-bollen från 1974, så ska en fotboll se ut (hoppas Erik kan bifoga en bild på den). Även gamla stjärnors tröjor, deltagarkort mm, kunde man se i de mycket smakfullt inredda montrarna.

Så kan en dag i Zürich se ut. Nu har vi samlat kraft för att nöta pedaler i några dagar igen, huvudet och benen behöver en sådan här dag ibland.

Dagens ölgradering: Ittinger 8 blåa av 10 (tur det för det priset)

"Erfarenhet är den bästa läraren, men det är en dyr skola"

Thomas Carlyle (1795-1881)

Likes

Comments

Två veckor senare sitter vi nu här i Schweiz och ser tillbaka på den tiden vi haft innan vi kom hit. Även fast det är några hundra kilometer kvar, så är det ändå kul att se vad som hänt. Vi gjorde en liten lista med olika människor och händelser som vi stött på eller utsatts för.

Resans mest stressade: Servitören i Behringen var en riktig karaktär. Alldeles för få var anställda på restaurangen, så mannen slet och slet men fick liksom inget gjort. Han torkade svettdropparna efter varje bord och beklagade sig ständigt.

Resans mattegeni: Vi stannar kvar i Behringen och tittar in till hotellvärden i receptionen. Gubben som behövde papper och penna för att räkna ut att 78+2 blir 80. Aja, han är väl bra på annat.

Sämsta hotellet: I Engstingen. Gick inte att spola på toaletten, toalettpappret tog slut, ingen tvål till duschen, värdinnan var sur och vresig, världens längsta kod till det kassa wifi:et, köttet smakade fisk. Men annars var det bra.

Sämsta receptionist: Kvinnan på hotellet i Homberg skällde på oss från första sekunden vi kom in. Vi fick nästan be om ursäkt som ville bo hos henne.

Bästa storstaden: Hård konkurrens! Vi har haft fina dagar i alla som vi varit i. Hamburg, Hannover, Stuttgart och Zürich. Jämt skägg mellan Hannover och Zürich, men Hannover vinner på prisnivå.

Största haveri: Utan kedja är det svårt att cykla... Stor dramatik utspelades i Jossa när kedjan och hela växeln gick paj för Erik. Efter att vi insett att det var fredag eftermiddag och att allt stänger över hela helgen så var vi två nervösa cyklister. Vi letade upp en lokal bilreparatör som hjälpte oss att ringa en skolbusschaufför, hon hjälpte gärna till att köra oss några kilometer till några snälla killar som kunde hjälpa oss. Vi pustade ut och körde sedan tillbaka och förbi.

Största personligheten: Välkomstbuffén med vildsvinssnaps och öl uppskattades av två trötta cyklister som precis anlänt i Buchen. Han hade många kunskaper om Sverige och lärde Erik på tyska vad Alfa Laval är för något. Upp på bordet med en sån där anordning som mjölkar och har sig. Ni bönder där ute fattar nog. Inte ett ord engelska kunde karln men vi fattade snabbt vilken sorts snaps han ställt fram när han började imitera ljudet från ett vildsvin. Gott var det!

Pittoreskaste byn: Schweiz levererade direkt med en riktigt fin liten by, Stein Am Rhein. Kullerstenar och en fin kyrka som omgavs av mysiga gränder där man kunde fika eller göra som vi, dricka öl.

Vackraste Etappen: Vi har fått se många fina saker från våra cykelsadlar. Men inget kommer nog upp i den standarden som var innan vi körde in i Kassel. Vi hittade floden Weser och cyklade längs med medan vi jobbade på bonnabrännan. På vägen morsade vi på våra cykelkollegor och njöt av färden innan vi kom in i Kassel och stressen som den staden erbjöd.

Bästa Schnitzel: ​​I Uslar lyxade vi till det ordentligt med en riktigt schnitzel. Dyr och jävlig var den, men herre min skapare vad god den var.

​Bästa hotell: ​Även där tar Uslar priset. Vi erbjöds en stor frukost, pool och bastu. Såna gottegrejer får man vara väldigt nöjd med. Ibland är det synd att bara sova en natt på varje ställe. 


Så där! Några saker vi minns som var nämnvärda så här långt. Nu laddar vi vidare för att ta oss genom alperna. 

Likes

Comments

Hej k-pistar!

Sitter på ett hotel i Zürich just nu. Tror faktiskt att jag ska passa på att vara lite positiv nu när jag inte riktigt har någon anledning att vara något annat. Vädergudarna levererade från start och gav oss sol hela vägen till Zürich. Vi hann aldrig till Bodensjön igår så vi bestämde oss för att ta en liten omväg för att kolla på sjön. Pappa vart mäkta imponerad. Jag var mest nöjd över att få äta godis halv nio på morgonen utan att få skäll. Vi följde små cykelvägar längs sjön och innan vi visste om det så var vi inne i Schweiz. Vi fick båda ett smått glädjefnatt, när vi förstått vart vi var, i nedförsbacken mot Stein Am Rhein där vi firade med en öl.

När vi mjukat upp lederna fortsatte färden mot storstaden. Vi stannade för lunch i en liten meningslös by. Kyckling, pommes och majonäs fick det bli. Dög väl bra. När depåerna vart påfyllda startade vi en hyfsat lång men ändå ganska lagom klättring där vi fick resans bästa vy än så länge. Vi vart båda ganska tagna när vi såg landskapet utveckla sig framför oss när vi tog oss över sista metrarna i backen. Alperna låg långt bort i horisonten. Overkligt var det faktiskt. Där stod vi, svettiga och trötta efter att ha tagit oss upp 300 meter. Framför oss hade vi typ oändligt höga berg. Snö och skit var de klädda i också!

Efter allt stirrande cyklade vi nerför igen mot Zürich. Självklart hade jag bokat ett hotell i utkanten av Zürich. På andra sidan också. Så vi började trockla oss genom storstadens panikfyllda tempocykling. Precis vad vi var sugna på efter 8 mil... Men det gick bra till slut. Pappa var fascinerad över hur dumma folk måste vara över att köra så fort. För det gick fort, det gjorde det. Jag var fortfarande nöjd över att jag ohindrat åt godis halv nio i morses.

Trötta och slitna hamnade vi till slut på vårt hotell. Vi ville inte sova så långt ifrån cyklarna så vi parkerade dem i korridoren utanför vårt rum.

Nu har vi precis ätit varsin pizza. Succé vart det! Priserna här i Schweiz får ju dock gärna skärpa till sig... När vi inte ens har pengar till att betala bensin så vore det ju skönt att kunna äta utan att betala 140 tusen spänn.

Imorgon är det vilodag/upptäcksfärd i Zürich. Ska bli sköj!

Dagens citat:

"Det har blivit dyrt här i Schweiz"

- Hedlund från Snowroller

Hejsan!

//Erik

Pappa visar upp ett duckface till en snygg förmiddagsselfie

Alperna ligger där borta om man kisar tillräckligt

Dad goalz

Likes

Comments