View tracker

Tentaveckor är alltid jobbiga. Under en konstant filt av prestationsångest ska man försöka pressa in så mycket kunskap som möjligt. Hur mycket är nog? Har jag vad som krävs? Frågorna är många och svaren kommer inte förrän man sitter där i bunkern med en sliten blyertspenna i sin skakiga och svettiga hand. Då är det för sent. Tentamen är skoningslös. Ett känslobefriat papper som inte tar hänsyn till hur man förberett sig. Frågorna är desamma. Svaren väntas följa en perfekt mall. Prestera. Nu. 

Jag har tidigare varit av den övertygade uppfattningen om att tentamenskrivande är en materialsport. Minst 5 pennor, extra stift, miniräknare trots att det inte behöver räknas alls, ALL lagtext som kan tänkas vara snudd på relevant, suddgummin i plural, 3 olika typer dryck och en energibar som jag kommer vara alldeles för stressad för att äta. Den är med mer som en maskot. Efteråt minst 2 kalla öl som väntar på mig som en belöning. Viktiga hjälpmedel som kan göra processen mer smärtfri. Nu tror jag mer att det handlar om förberedelse. Fast inte i traditionell mening. Mer psykisk förberedelse än faktiskt plugg. 

Ofrivilligt under min senaste tentavecka fick jag en ångestutdrivande rening. Jag tömde min kropp på all negativitet. Eller all mat i alla fall. Jag hade välsignelsen att bli magsjuk under tentaveckan. Inte en sekund spenderade jag med att tänka oroliga tankar om den kommande prövningen. Varje sekund var fokuserad på att hålla nere det där otroligt mättande glaset vatten som var det enda jag fått i mig de senaste 24 timmarna. Otroligt befriande! Skräcken inför tentan kunde inte mäta sig med skräcken inför nästa själsförödande spyattack.. Bästa förberedelsen jag kunde önska. Heja spyan och tack för denna gång! På återseende!

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - click here!

Likes

Comments

View tracker

Tankar

​Jag har alltid varit nervös inför muntliga framträdanden. Vare sig det gäller en redovisning, någon form av debatt eller ett seminarium finns alltid den där lilla klumpen i magen som säger till mig att ”du kommer göra bort dig din jävel”. Det sker ytterst sällan att man gör bort sig helt och hållet, som tur är. Visst har vissa framträdanden varit halvdana. I vissa kanske man anat min nervositet mer än jag önskat. I vissa har jag varit lite för avslappnad i förberedelserna och famlat efter orden. Men för det mesta går det bra.

Jag minns att Fredrik Wikingsson i något sammanhang talade om hur han övervann sin rädsla för telefonintervjuer när han jobbade på en kvällstidning. Han hade satt i system att sitta naken i sin soffa när han ringde upp diverse B-kändisar. Vilket övertag! Han visste något som de aldrig kunde gissa sig till. Han hade segrat mot nervositeten genom att ta till ett osedvanligt knep, och det fungerade faktiskt!

Så jag tog till mig av Fredrik Wikingssons strategi under senaste veckans förhandlingsspel. Visserligen var jag inte helt naken vilket säkerligen hade väckt uppståndelse. Men jag visste något som inte motparten visste och det gjorde mig självsäker. Modig. Oövervinnerlig. De hade inte en aning. Jag hade vunnit över min nervositet redan när jag gick in i rummet för åhörarna kunde aldrig gissa sig till min hemlighet. Jag bar inga kalsonger.

Så nästa gång du ser mig självsäkert raljera inför publik, var så säker, jag bär inga underkläder. 

...Och nu vet folk min hemlighet så mitt övertag är borta. Fan också. 

Likes

Comments

View tracker

Känslor

​När vi möttes var jag inte på topp. Jag mådde faktiskt inte bra alls. Jag hade tappat tron på kärleken, på lyckan och på livet i stort. Den lilla tröst jag fann var i botten av ljumna ölflaskor som jag konsumerade i en eskalerande hälsovådlig takt. Det var en förrådande tröst eftersom molnen jag vandrade på blev tunnare och tunnare för varje gång jag drack. Och dagen efter vaknade jag med en livsgnista som var än mindre.

En dag så stod hon där. Hon som alltid hade varit vid min sida trots att jag knappt märkt det. När andra såg en spillra såg hon mig. På riktigt. Hon såg bortom min forcerat lyckliga fasad. Bortom min andedräkt av sprit. Bortom de osäkra ögonen som aldrig riktigt vågade möta någons blick. Bortom de osmakliga skämten genom vilka jag kanaliserade min ilska mot världen. Hon såg min potential. Och jag såg henne. Hon tog mig i handen. Visade mig medkänsla. Förstod mig. Fick mig att öppna upp. Och hon öppnade upp för mig. Där satt vi plötsligt, filterlösa med tårar i ögonen. Och det var de vackraste ögonen jag sett.

Hon har hjälpt mig upp ur min grop av ångest, självtvivel och världsförakt. Med mycket möda släpade hon mig ut i världen och fick mig att se ljuset igen. Att tänka klart. Att inte vara så förbannat rädd för att känna saker. Våga gråta. Våga älska. Inte tveka på mig själv till den grad att jag isolerar mig med mina kompanjoner alkohol och obskyra böcker. Jag är redo förlivet tack vare henne. Jag är redo för livet med henne.

Det kommer inte bli lätt. Även hon har sina problem. Ibland är dalarna djupa. Otroligt djupa. Men jag har lovat mig själv att alltid vara där för henne såsom hon var där för mig. Jag ger aldrig upp. Vi må fortfarande kämpa med vår ångest dagligen, men vi är inte längre tvungna att vara ensamma i kampen. Och det gör den lättare att leva med. Vi behöver faktiskt aldrig vara ensamma igen. Hon och jag. Jag och hon.

Nu skålar vi i vatten och äter våra ångestmediciner, tillsammans. Och allt kommer ordna sig. Om inte annat hoppas jag att landstinget har rum för två på den psykiatriska avdelningen. Hoppas vi kan få matchande sjukhuskläder. Två mentalpatienter som haltar fram genom livet, tillsammans. 

Likes

Comments

Krönikor

​På väg till mataffären mötte jag en man i 25-årsåldern som såg förfärligt sliten ut. Med glansig blick, slitna kläder och stapplande steg gick han mot mig. Plötsligt satte han sig ned på trottoaren för att sedan kravla ihop i fosterställning. Min spontana reaktion var den värsta möjliga. Jag tittade åt ett annat håll och fortsatte promenera. Jag tänkte att någon annan självklart hade koll på honom. Jag försökte även rationalisera genom att tänka att han förmodligen hade försatt sig i situationen själv.

Väl inne i mataffären plockade jag snabbt och stressat ihop de varor jag planerat att köpa i vanlig ordning. I sann Victor-anda korsade jag mellan hyllorna i ett planerat mönster och var framme vid kassan inom 5 minuter. Väl framme vid kassan möts jag av en man i 80-årsåldern som tappat sin plånbok. Han skulle köpa batterier. Gråtandes vädjade han till butiksbiträdet att låta honom ta med batterierna och betala senare. Elen hade gått hemma och han behövde batterierna till en ficklampa. Jag stod och stirrade på den sorgliga situationen. Mannen gick till slut gråtande hem. Utan batterier. Inte förrän efter att jag betalt mina varor slog det mig att jag hade kunnat ingripa. Varför betalade jag inte gubbens batterier och besparade honom en kall och mörk natt?!

När jag väl kom ut ur butiken möttes jag av den 25-åriga killen. Medvetslös i en rullstol släpades han fram av en ansträngd kvinna i medelåldern. Inte ens här erbjöd jag min hjälp. Jag hade alltså tre gyllene chanser att vara en god medmänniska men tog noll av dem. Skammen som sköljde över mig efteråt var i det närmsta obeskrivlig. Jag ville spy på mig själv. När jag kom hem satte jag mig vid köksbordet och stirrade apatiskt framför mig. Varför ingrep jag inte? Vem fan är jag? Skulle jag få hjälp om jag var i nöd?

Till skillnad från många av våra grannländer finns i Sverige för nuvarande ingen lag som tvingar personer att ingripa och hjälpa medmänniskor i nöd. Lagförslag angående en civilkuragelag har tagits upp senast i en motion från 2013. Det finns säkerligen många argument för varför en sådan lag inte skulle vara önskvärd. Jag å andra sidan är ett levande exempel på varför den absolut behövs. Jag är en osympatisk fegis. Kära lagstiftare, gör det straffbart att bete sig som mig. Mitt beteende är inte okej. 

Likes

Comments

Tankar

Jag har alltså fått för mig att starta en blogg. Vad det ska bli av det här har jag ingen aning om men förhoppningen är att kunna kasta ur mig så mycket tankar, känslor och åsikter jag bara kan på min alldeles egna plattform. Förhoppningsvis är det någon som råkar läsa men annars är det bara skönt att få skriva av sig. Narcissistiskt? Javisst. Skadar mina framtida anställningsmöjligheter? Inte omöjligt! Nödvändigt för mitt psykiska mående? Absolut! Om det någonsin startat en blogg med en mer oklar agenda låter jag vara osagt. Dock vill jag utlova tårdrypande krönikor, märkliga tankar och förhoppningsvis en och annan käftsmäll åt välförtjänt håll. Varmt välkomna till min blogg!

Likes

Comments