Header

Lördagsfrukostar och världens finaste Karlaplan

För någon helg sen när jag och Marc kollade igenom hela Sherlock och jag lagade tryffelrisotto till middag.

Förra veckan var intensiv. På onsdagen kom Lydia hit och vi gick på Shawn Mendes i Globen. På torsdagen kom Rebecca hit och vi gick på Hans Zimmer, också i Globen. Minst sagt konstig känsla att sätta sig i samma arena två dagar i rad, på två helt olika konserter. Betyg på båda: fullpott.

Ja så i korta drag, har hunnit med mycket. Hade även Lydia här i början av maj, då gick vi + Marc på Hov1 som spelade på grönan. Det var Stockholms första sommardag och jag var allmänt kär i livet. Vi tog ett glas vin på Josefinas, sen gick vi hem och öppnade vi en flaska champagne och Sandra hjälpte oss dricka upp den.

Vad har annars hänt, vi hängde med Sebbe och Danina som var här från London, sen firade vi halva valborg i uppsala och andra halvan hos Elin och Rasmus. Dom två sistnämnda har vi hängt en hel del med, mycket middagar, en båttur ut till fjäderholmarna och lite vin. Det händer mycket på jobbet just nu, många nya personer som kommer in, vilket är jättekul och även lite läskigt. Jag jobbar med ett nytt projekt nu, det är en helt annan typ av försäljning vilket jag gillar. Kul att få starta upp någonting nytt igen, och ha en ny roll i företaget. Ska berätta mer en annan dag!

Oj juste, sen har vi varit på en hel del lägenhetsvisningar. Marc ska köpa lägenhet, vilket är så stort och coolt. Så vi har flera helger i rad varit och tittat på alla möjliga olika visningar. Det får ni veta mer om när det är klart!

Kortfattat, jag kollar inredning varje ledig minut, jobbar arslet av mig, lever loppan på helgerna och kramas på kvällarna med min fantastiska sambo som jag snart har bott i Stockholm med i ett halvår? På tal om det slutar jag jobbet nu, och maten står färdigt på bordet när jag kommer hem, så dags att avsluta detta inlägg så jag kan åka hem. Åh hem, världens bästa.

Likes

Comments

Nu har vi lämnat fantastiska Sanibel. Ska blogga om våra dagar där, men hinner inte nu för vi ska till Disney wooooorld!!! Haha är mer taggad än barnen tror jag..
Jag och Alicia åkte till stranden för någon dag sen och solnedgången var magisk. Mina favoritbilder är dom två översta hihi

Likes

Comments

Dag 1, Miami.
Vi ändrade våra planer med att åka till Sanibel direkt, vi tog in på ett motel i Ft. Lauderdale, haha flashbacks från min och Marcs resa. Vi bodde praktiskt taget så i två månader, så den där fuktiga, unkna moteldoften kändes lite som hemma haha... Barnen testade poolen en stund och sen styrde vi vår monsterbil mot Miami. (Jag ska visa bild på den en annan dag)
Vi strosade runt på South beach, åt lunch på Nikki Beach och levde mest loppan. Jag ringde Marc och pratade med honom precis där vi gått tillsammans några månader tidigare, speciell känsla att kunna säga "du vet den där stigen" "aa den med buskarna" "där står jag nu" när man befinner sig på andra sidan jorden. Lustigt sånt.
Sen körde vi längs med route 41 ner mot Sanibel och såg 50 alligatorer längs med vägen.
Vi kom fram till middag på bordet och sen somnade jag gott!

Likes

Comments

Jag vill och ska dela med mig av massa bilder från vår pågående resa. Men jag känner först att jag måste bryta tystnaden, för det har varit tyst här. Det är av en anledning, och jag tror att jag fattat själv varför först nu dom senaste dagarna. För jag har mått dåligt, mår dåligt, sen jag vaknade upp första natten i Ft. Lauderdale. Inte bara fysiskt, utan psykiskt.
Det har ingenting att göra med att vi är på resa, för jag älskar Florida och jag älskar min familj och att få spendera tid med dom, men jag har varit så stressad och mentalt blockerad ett tag nu och det släppte nu när jag verkligen fick känna efter. Som tidigare i höst när jag blev ledig efter att jag halvt jobbade ihjäl mig, lade mitt immunförsvar av när jag väl landade i att bara slappna av. Det är som att jag konstant försöker hitta saker att vara stressad över, så att jag ska slippa må dåligt.
Det är inte bra.
Det är så onödigt att jag inte kan slappna av när jag faktiskt har semester och att min kropp hittar på nya krämpor varje dag för att jag vägrat lyssna på den tidigare. Jag orkar liksom inte vara mig själv, och även om jag behöver gå igenom den här fasen nu så är det synd att det går ut över en resa jag längtat efter och behövt.
Det är ingenting farligt, och jag skriver det här mest för att det är ett sätt för mig själv att bearbeta det. Jag älskar mitt liv, Stockholm, och att få bo med Marc är det bästa som hänt mig. Men jag har helt enkelt jobbat för mycket och känt efter för lite. Allting har att göra med att jag måste bli bättre på att lyssna på min egen kropp och våga släppa efter lite mer. För nu har jag tagit med jobbet hem varje kväll. Jag har andats jobb, ätit jobb, drömt jobb, jag får ingen plats för att städa lägenheten, laga mat, ta hand om mig själv, vara en bra vän, vara en bra flickvän, träna, tänka på framtiden, tjäna pengar, helhjärtat. Det har liksom varit tungt att stiga upp på morgonen för allting har känts så överväldigande.

Så, som ni förstår har jag haft mycket att tänka på dom senaste dagarna, och det känns jobbigt att inte må bra, erkänna att jag inte mår bra. Vem är jag att må dåligt liksom, varför mår jag dåligt, kommer jag uppfattas som bortskämd om jag säger att jag mår dåligt?

Men allting är inte perfekt, jag har mått otroligt bra väldigt länge, man måste lämna utrymme för det andra också ibland, även om det suger. Sånt är livet.
Så det är skönt att det bubblade över, även om jag fortfarande inte mår bra. Jag ser framemot resten av den här resan, sen att få komma hem till min lägenhet i Stockholm, där min älskade pojkvän väntar. Det kommer vara vår, valborg, maj.
Det kommer bli bra.
Tack bloggen för att jag fick avreagera mig lite, jag behövde det.

Likes

Comments

Helgen är redan förbi, och jag har haft det bra. Har fått mysa med min mamma, med min pojkvän, fixat mina naglar (som jag redan råkat hyvla sönder med min rakhyvel :-)) Vi har lagat middag med Elin och Rasmus, och sen ätit söndagsbrunch med samma sällskap. Är så glad att vi alla bor i Stockholm, det är en trygghet jag inte skulle vilja vara utan. Efter brunchen åkte jag till Mall of Scandinavia en snabbis, åkte dit för att köpa en vibrerande borste till mitt ansikte (??) haha återkommer mer om den, för den är faktiskt värd ett eget inlägg. Resten av kvällen spenderade jag i sängen, när jag egentligen borde ha städat...

Idag däremot vaknade jag på heeeelt fel sida haha, glömde mitt sl-kort så fick springa fram och tillbaka till tunnelbanan det snabbaste jag kunde, petade mig själv i ögat med mascaran, ni vet, en sån där morgon. Jag trodde att den här dagen skulle bli hemsk och det lockade att ligga kvar i sängen under täcket och gråta. Sen plötsligt slog jag personligt rekord på jobbet och för en gångs skull kommer det vara ljust när jag går hem om två timmar. Det kanske inte blev så tokigt i alla fall.

Likes

Comments

hallåå

Jag har haft en mensvecka, med andra ord varit sugen på choklad varje vaken sekund, blivit argare än man ska när saker inte klaffat, och begravt mig i min pojkväns famn med krav på pill i håret. Annars har det inte varit så extraordinärt, vår manager på jobbet fyllde 26, så vi åt mysfrulle och tårta, en tradition jag verkligen kan uppskatta. Sen har jag somnat framför datorn alldeles för tidigt några kvällar i rad, det är inte bra haha. Förstår inte varför jag är så trött, antingen är min rytm rubbad för att vi bytt arbetstider, men samtidigt handlar det om en timme, och så känslig kan man väl ändå inte vara. Oavsett ska det bli jättemysigt med helg, det behövs. Har en sovande mamma på besök as we speak, vi har myst framför Let's dance och nu har jag en hel påse lösgodis att gå lös på. Puss och kram

Likes

Comments

Hejhejhej

Det har hänt en del sen sist jag gjorde en tillbakablick, och nu har jag varken bilder eller motivation för att göra en till liknande. Jag har kortfattat hunnit med ett ålandsbesök, vinkväll som slutat på Sturecopagniet, inflyttningsfest, börjat gymma och jobbjobbjobb. Pappa har varit på besök här i två nätter, Marc var dessutom på arbetsresa då så jag och min kära pappa fick lite kvalitétstid som vi nog inte har haft på ca åtta år om jag ska va ärlig. Vi pratade mycket om jobb och framtid. Jag har ju alltid haft min pappa som förebild, han är den coolaste jag vet, men det slog mig verkligen då att jag omedvetet har valt att vandra i samma spår som honom. Jag fick den där uppenbarelsen ni vet, när man var liten och någon frågade vad ens pappa jobbade med kunde i alla fall jag aldrig svara, för hur många gånger han än hade sagt det till mig så fattade jag nog inte riktigt. Nu trillade tillslut poletten ner, och av någon anledning har några av hans tidigare karriärval liknat de jag kan se framför mig i min egen framtid. Såklart på mitt eget sätt då. Men ändå. Lustigt hur livet fungerar.

Jag inser själv att det nu låter som att jag tidigare inte vetat någonting om min pappa haha, men såhär, jag har vetat vilka företag han jobbat på, vilka kollegor han haft, hur man gör varm choklad på kaffemaskinen i hans kontor. Det jag inte förstått, eller fått förklarat för mig är det han har fördjupat sig i, t.ex. att han har jobbat med försäljning. Inte så som jag gör idag, men på ett sätt jag strävar efter. Vilket jag förstår, man säger inte till en åttaåring att man jobbar med Business to Business försäljning och säljer software från och till t.ex. IBM eller Microsoft, inte ens mitt nutida jag skulle förstå innebörden om jag inte själv var intresserad och insatt. Lite så.

Det här blev en oväntad parentes haha, oavsett hade jag det jättetrevligt med min pappa, och det jag ville komma fram till var är att min relation med mina föräldrar har förändrats till det mer mogna och helt ärligt bättre sen jag flyttade hemifrån. Inte för att den var dålig alls, men man kan uppskatta varandra på ett annat sätt när man slipper bråka om tvätt och disk, och vem som ska ha den bättre bilen. Jag får ta det utrymme jag behöver här i min egna bubbla och fortfarande känna att dom är mina krockkuddar när jag vill och behöver, och tvärtom, att jag är deras.

Annars då, ja, det rullar på, jag ska bli bättre på att dokumentera mina vardagliga tankar och påhitt. Blir mer och mer tacksam över att bloggen finns, tänk vad värdefullt för mig att kunna gå tillbaka och läsa det här när jag är gammal. Eller ens om ett år. Kunna se vad jag tänkte, hur jag tänkte och jämföra med var jag befinner mig i livet just då. Kunna skriva ner detaljer från vardagen som är omöjliga att komma ihåg på egen hand om en ens månad. Äeeh, bloggen är bra, jag ska ta tillvara på det. Sov gott, vi hörs mer imorgon!


Likes

Comments

Hej kompisar, det har varit tyst här ett tag, igen.

Jag tänkte bolla en sak som kommit mycket på tal på sistone, det här med att nöja sig eller alltid sträva högre. Jag har tänkt, diskuterat, hört andras tankar dom senaste veckorna om just det här, att nöja sig.

Det är ju ingen slump att det här har kommit på tal, jag lever i nya miljöer där karriär, mål och framgång är en del av lunchpratet, vilket på ett sätt känns lite obekant och lite pirrigt. Missförstå mig rätt, jag har alltid varit en ambitiös människa och när jag hittar en passion för någonting går jag in helhjärtat, men sen jag var tvungen att sluta tävla i ridningen har jag inte känt det där. När jag tävlade såg jag inget tak, jag hade en tränare som pushade mig och trodde på mig, och banne mig jag tog för givet att jag skulle ha ett OS-guld i hästhoppning innan jag var 30, även om jag red runt på min häst som i början knappt gick att stanna. Det jag vill komma fram till är att jag vet att jag var ofantligt långt ifrån mina mål, men jag såg inte några hinder, jag såg bara framåt och ibland fanns det stunder jag kände att vi hade hela världen framför våra fötter. Jag hade aldrig kommit så långt som vi faktiskt gjorde om det inte vore för att jag siktade så högt. Det är så jag vill leva, utan några begränsningar, och det är det jag har insett den senaste tiden, men även insett att det inte är någonting för alla. Jag har insett att vissa människor nöjer sig med att leva ett "bekvämt" liv, och det är absolut inget fel på det. Jag kan bara inte relatera. Och så är det, vi alla drivs och blir lyckliga av olika saker, och vissa är mer liksinnade är andra, det gäller att hitta rätt.

Ni som känner mig vet att jag flyttade till Stockholm för att läsa ett basår, jobba deltid någonstans och sen slita arslet av mig för att komma in på veterinärutbildningen. På bara två månader har den planen ändrats till någonting helt annat. Jag har alltid känt att det är någonting som saknas där, vill jag verkligen jobba med djur varje dag? jag vill ju resa i mitt jobb osv. Såklart blir det var man gör det till, så är det med allt, men när jag fick ett jobb inom försäljning fick jag plötsligt upp ögonen för en helt ny branch. En branch utan tak, jag kan bli hur bra som helst, jag kan bli hur rik som helst, jobba i vilken stad i världen som helst och jag kan styra det åt vilket håll som helst, bara jag bestämmer mig för det och har rätt människor i ryggen. Och det är där jag känner att jag är just nu. Nu säger jag inte att jag har uppnått mina mål, långt ifrån, både jag och vår avdelning på jobbet är i uppstartsfas, men jag har visioner, dom har visioner och jag känner att jag är på rätt ställe för att kunna utvecklas och ta nästa steg. Jag tror det är viktigt att umgås med människor som vill lika mycket som en själv, om inte mer ibland, för det är så man når sina mål, även om det ibland känns som att det är ljusår ifrån där man är idag. I alla fall i jobbsammanhang.

Summan av det hela, jag har inte gett upp mina studieplaner, dom har dock ändrat riktning och när och hur är fortfarande oklart. Det jag vet är att jag är på rätt spår, i rätt stad och för första gången känner jag mig inte längre vilsen. Jag vet att det låter naivt, men det känns som att allting händer av en anledning, sen är det upp till en själv att göra det bästa av det. Lita på din egen magkänsla, och lyssna bara på människor du kan tänka dig byta plats med. Så.

Likes

Comments