Header

Jag har tänkt lite fram och tillbaka på hur 2017 var, hur jag vill att 2018 ska vara, men tankar blir ofta avbrutna och det kan vara skönt att reflektera ordentligt och skriva ner allting. För oavsett hur klyschigt det än är får man ju en chans att "börja om". Inte nödvändigtvis i den bemärkelsen att "sudda ut" det förra året och börja på en tom sida (om man inte behöver det vill säga) men det är ett sätt att sätta punkt på en period i sitt liv, och påbörja en ny. Få välja vad man vill ha med sig, och vad man vill lämna kvar. Det är fint på något sätt. Det gör så att vi får någon slags struktur, någonting vi faktiskt kan bestämma över även fast livet är så oförutsägbart i sin jargong.

Med det sagt har jag reflekterat över saker jag skulle vilja bli bättre på det här året:

Börja träna, och det har helt ärligt med min vikt att göra. Inte att jag vill gå ner i vikt eller förändra utseendet på min kropp, tvärtom. I grund och botten grundar det inte sig i några siffror som står på vågen, men jag var både starkare och mer välmående när jag vägde fem kilo mer än vad jag gör idag. Sen jag sålde Sally och slutade rida har jag tappat alla mina muskler och jag orkar inte alls lika bra som jag gjorde tidigare. Har dessutom haft problem med min höft, och det hör ihop med att jag inte har samma stabilitet i min bål.

Ge mig själv utrymme att andas, jag är bra på att lyssna på min kropp och känna när det räcker. Jag måste lära mig att göra samma sak med mitt psyke. Jag har fruktansvärt höga förväntningar på mig själv som kompis, flickvän, elev, medarbetare, och karriärmässigt. Det är liksom omöjligt att alltid må bra och alltid orka höra av sig, alltid vara sminkad och uppklädd, alltid vara i skolan. Jag förstår ju själv att det inte är rimligt att alltid uppnå allting, men jag förväntar mig det ändå av mig själv och blir besviken. För sanningen är den att jag faktiskt har tid att inte vara bäst störst och vackrast, jag är bara 21 år, och ibland måste jag bara inse det och andas.

Sluta jämföra mig med andra, jag som så många andra är ett offer för ideal i olika former. Jag är oresonlig mot mig själv, för jag har två helt olika uppfattningar om hur jag borde vara för att göra "rätt". Jag jämför mig med hur folk generellt är i min egen ålder, på det sätt att jag inte har så mycket "slit-och-släng-festande" i mitt liv, förstår ni vad jag menar? Sittningar och nollningar i sunkiga lokaler med olika utstyrslar och billig öl och backpacking i Asien i tre månader. Det är ingenting jag genuint saknar i mitt liv just nu, men det är liksom det som är idealet, visst? Att man ska göra sånt när man är min ålder, och då känns det som att jag har tagit en förbjuden genväg. Samtidigt jämför jag mig själv med de som är äldre än mig, hur långt de har kommit i sin karriär, vad de har för kläder på sig, hur deras livsstil ser ut och då känner jag mig alldeles för liten. Det blir ganska automatiskt så när Marc är äldre, hans vänner är äldre, många i min klass är äldre och de på mitt jobb är äldre. Jag tror att jag måste släppa lite på mina komplex över hur jag "borde" vara, och istället bara göra det som gör mig lycklig utan att ha dåligt samvete. För det finns ju egentligen inget rätt eller fel. Ingen annan förväntar sig att jag ska vara på samma nivå som de som är fem år äldre än mig, eller att jag ska leva mer "som en 21-åring". Känner jag inget behov av att backpacka i Asien nu så behöver jag inte göra det, och det är faktiskt helt okej. Jag behöver inte heller ha råd att inreda min lägenhet som de som jobbat i flera år redan. Det är orimligt att anpassa sitt liv efter vad folk i sin omgivning gör. Gud, jag skulle kunna skriva ett helt inlägg om det här haha men vi sätter stopp här, jag tror att ni förstår vad jag försöker komma fram till.

2017 var ett otroligt händelserikt och utvecklande år, och i takt med det växte jag otroligt mycket som person. Jag har mognat en hel dimension, men utan att tappa gnistan. Förstår ni vad jag menar? Gnistan finns där, men kanske för andra saker än tidigare. Jag har helt enkelt fått en nyfunnen relation med mig själv, och vi tycker numera om varandra för det mesta. Det är skönt, och så himla viktigt! Därför har jag skrivit ner saker från det förra året som jag var bra på och vill ta med inför 2018:

Vara själv, jag har alltid haft fomo (fear of missing out) jag tror det kommer från min högstadietid när jag ofta inte blev medbjuden på saker och hamnade utanför när mina klasskompisar hade internskämt. Så när jag började gymnasiet och blev medbjuden såg jag till att aldrig missa någonting. 2017 blev jag mycket bättre på att våga tacka nej till saker och inse att världen inte går under, till och med om man inte blir bjuden. Jag har även blivit bättre på att vara ensam med mig själv, om Marc reste bort förut kunde jag få halvt panik av tanken att komma hem till en tom lägenhet. As we speak är han på grabbresa i Åre, och jag har haft världens mysigaste dag med mig själv. Jag gick runt på stan tidigare idag och njöt över att kunna gå i vilka butiker jag ville, och prova kläder hur länge jag ville. När jag satt på tunnelbanan slog det mig, shit vad jag har växt. Istället för att ha panik och vara olycklig gick jag runt och njöt och funderade på hur många sushibitar jag skulle beställa hem till min filmkväll med mig själv.

Våga, 2017 var nog det mest händelserika år i mitt liv hittills. Jag vågade flytta till ett nytt land utan en riktig plan och jag vågade börja på ett nytt jobb med helt nya arbetsuppgifter. Jag vågade stanna kvar när det var tufft, men också lämna när jag kände att det var bra för mitt eget bästa och jag vågade vara öppen och dela med mig av jobbiga saker. Jag vågade börja på tre (!!!) nya jobb och en ny skola. Framförallt vågade jag att ta risken att misslyckas. Att vara ny på jobbet, i skolan eller i en stad överhuvudtaget är jätteläskigt, och 2017 har jag gått igenom det fler gånger än vad jag tidigare gjort i mitt liv tillsammans.

Stå upp för mig själv, det här är verkligen någonting av det obekvämaste (absurt nog) som finns. Jag har tidigare varit fruktansvärt konflikträdd, det är ju ingenting som har ändrats över en natt. Men under 2017 hamnade jag i en del obekväma situationer där jag hade kunnat ta en enklare utväg men istället stått upp för mig själv. I slutändan fick jag bara mer respekt, och det gör det ju så himla värt. Det här måste nog vara det viktigaste jag tar med mig från förra året. Det lönar sig alltid att stå upp för sig själv. Det har jag lärt mig den hårda vägen.

Lyssna på min kropp, det har jag varit bra på. Mår jag skit en dag, ja då är det okej att stanna hemma från skolan utan att få ångest. En kortare punkt men lika viktig för det!

Fint va, att kunna ta med sig någonting från det förra året, och så himla viktiga saker också. 2018 du har mycket att leva upp till.

Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - Click here

Likes

Comments

Möte på At six

Jag var tvungen att stanna upp i rulltrappan påväg till tunnelbanan idag. Mitt liv har gått i 140 km/h de senaste veckorna, plötsligt ramlade det in nya möjligheter och jag har varit på massor av möten, några mindre bra men lärorika och några framgångsrika. Jag har bland annat fått ett nytt deltidsjobb som marknadsassistent och content writer på en concern som heter Studentwork & Sharper. Jag blev kontaktad på LinkedIn angående ett annat jobb på ett helt annat företag, och på något sätt slutade jag upp här. Det var ingenting jag hade planerat, eller ens trodde fick plats i mitt liv. Jag jobbade min första dag idag, och jag kunde inte ha hamnat mer rätt. Lustigt hur livet fungerar ibland.

Det första min chef Caroline frågade mig när hade hängt av mig kappan imorse var om jag ville följa med till Budapest i mars på årsmöte kombinerat med gala och spa. Det är ett sånt tillfälle man tar en mental bild, ramar in den och ger 15 åriga Victoria en klapp på axeln för att jag höll ut även när det var mycket lättare att ge upp. Det här är ju faktiskt bara början.

Sen har jag hunnit fylla 21 någonstans i mitten av allting. Fick frukost på sängen och massor av pussar, sådär som en födelsedag ska vara. Sen fick jag fortsätta fira hela helgen, då Marc överraskade mig med en spa weekend på Grand Hôtel Saltsjöbaden. Vi gick på massage, badade i jacuzzin och åt julbord i franska matsalen.

Sen passade jag på att belöna mig själv, för jag var faktiskt värd det. Den här hösten har varit jobbig, jag har inte varit mig själv. Men som alltid vänder det. Jag har ett riktigt bra flow just nu både i skolan och på jobbet men även utanför, och jag ska försöka rida på den vågen så gott det går. För det är lätt att åka med när det tar fart utan att stanna upp och njuta. Därför ville jag skriva ett sånt här inlägg, så när jag läser min blogg om några månader kommer jag se att det inte bara var jobbigt och motgångar, utan även riktigt jävla fantastiskt.

Likes

Comments

Hej bloggis!

Jag är väl medveten om att min blogg glider längre och längre ifrån endast "det här gjorde jag idag"-inläggen till lite mer 'rakt från hjärtat'-inlägg. Det återspeglar nog den perioden i mitt liv jag är i just nu, ganska naturligt följer väl bloggens jargong lydigt med. Ni som bara vill snoka lite får er en käftsmäll med massa personligt groll, hoppsan.

På tal om det. Jag har börjat analysera mig själv och mitt beteende väldigt mycket; Hur reagerar jag i vissa situationer? Varför reagerade jag så? Det låter kanske lite flummigt, men det hjälper mig på något sätt få en mening med sånt som känns hopplöst. Jag ska ge ett exempel. Ni har kanske märkt baserat på mina senaste inlägg att jag har känt mig lite vilsen, och mycket har att göra med att jag upplever en rastlöshet som jag aldrig har känt förut, och den skrämmer mig. Ett scenario: jag har inga läxor, jag har lagat middag och diskat, lägenheten är städad, rubbet. Ni fattar. Det finns inget 'måste' kvar liksom. Då kan jag få fullständig panik och gå runt och dra mig i håret och en sak som att se på serier kan kännas helt meningslöst. Någonting jag annars kan göra i timmar utan problem.

Efter några utbrott har jag kommit fram till vad det grundar sig i. Sally. Sen jag var elva år gammal har jag alltid haft ett måste i mitt liv. Jag måste mocka, jag måste laga höpåsar, jag måste motionera henne, jag måste nattmata hästarna.

Jag måste finnas, för hon behöver mig.

När jag väl hade ett sånt ansvar kunde jag "slappna av" och göra ingenting i flera timmar, men utan det får jag panik. Vilket ändå är logiskt, min stackars jävla hjärna. Det är ju klart det tar tid att vänja sig, för det där ju inte genuint, det är ju destruktiv avslappning. Som jag har levt med i nio år. Inte konstigt att jag känner mig obehövd och utan en bestämd plats ibland, jag måste lära mig definiera mig som person utan det där måstet och ansvaret. Det är så lätt att inbilla sig själv att det bara är ett djur, men på något sätt är det så mycket större än bara det konkreta. Ni som har haft häst, är det här någonting ni känner igen er i?

Min poäng är att jag fått några utbrott och istället för att skylla på "snabba utvägar" som pms eller börja googla på hormonsjukdomar som jag diagnostiserar mig själv med, har jag börjat analysera mitt eget beteende. Det är ju så himla bra ändå, för det klickade ju efter ett tag, det är så mycket lättare att acceptera sig själv och bearbeta sitt mående när man vet var det kommer från, och någonstans mitt i bland allting inser jag ju också att jag faktiskt är behövd, mest av allt av mig själv. Är inte det definitionen av att börja hitta sig själv?

Det var över ett år sen jag sålde Sally nu, och det satte nog djupare spår än vad jag någonsin kunnat föreställa mig, och det måste få ta den tid det tar. Det tar tid att laga ett brustet hjärta. Nu har jag ändå kommit till det stadiet att jag kan acceptera hur mycket jag låtit det definiera mig och allt jag gjort. Inte bara det vardagliga stallarbetet, utan att ha tävlingar att träna inför, träningar att se framemot. Någonstans var jag ju bra på någonting, de yngre tjejerna i stallet såg upp till mig och tittade längtande på oss när jag ledde ut min helt egna häst ur stallet, iklädd all fin utrustning jag hade sparat ihop till. Jag måste långsamt börja släppa taget om det och istället försöka hitta en ny plats, ett nytt syfte. Det är dags för ett nytt kapitel, även om det fysiskt började för ett år sedan.

Jag känner mig faktiskt väldigt inspirerad just nu, det kliar liksom i fingrarna att söka jobben som dyker upp på Linkedin. Jag vet att jag inte är där ännu och det har ju trots allt sin charm att slita och servera lunch på Brillo till alla affärskvinnor och män som man läser om i Resumé med stora ögon, för att sedan sitta där själv om några år. Men det gör mig inte mindre otålig för det. För varje dag som går får jag en klarare vision om hur jag vill att min framtid ska se ut. Bara en sån sak va.

Likes

Comments

Hej hörni!


Förra veckan var riktigt dålig, med sina små ljusglimtar förstås. Den började med att jag fick en panikattack på toan i skolan, från ingenstans. En sån sak som fick resten av veckan att hamna ur balans, vågade inte gå utanför dörren dagen efter i rädsla att det skulle hända igen. På onsdagen vankades det finsittning med min klass och årskurs två, vi möttes upp några tjejer hemma hos Sanne och sminkade oss blandat med skitsnack. Inte så tokigt alls. Finsittningen var också trevlig, stundvis haha!

Jag och Marc har ett uttryck för när man känner sig sådär liten och ynklig ni vet, som man är ibland. "Kråkig". För det är just det man är, en liten kråka. Och det var just det jag var resten av veckan. Marc skulle egentligen åka till Åland i fredags, och tanken av att vara ensam hela helgen gav mig halvt panik. Lyckligt lottad som jag är har jag en partner som verkligen ser mig, och förstår vad jag behöver utan att jag behöver säga någonting. Så han ändrade sina planer, köpte hem tacos och choklad, sen höll han om mig hela kvällen och vi sträckkollade Stranger things 2.

Lördagen lagade vi en klassisk helgfrukost, sen kom Elin och Rasmus hit på sushi och fika. Jag jobbade kväll på Brillo, och det gick faktiskt väldigt bra, trots att det var mitt första lördagspass och att det var precis lika stressigt som jag föreställde mig.

Och den här veckan vände det. Igår när Marc åkte till Åland kändes det faktiskt helt okej, till och med lite skönt att vara ensam. Jag åkte till Sandras jobb när hon slutade och vi mötte upp Marcus och Jesper på Prime Burger. Ni vet det här stadiet när man placerar varandra i facket "känner varandra", men vänskapen är ganska ny och man inte har berättat alla historier ännu? Det är så uppfriskande emellanåt. Eller det beror såklart på vem, antingen får man stämpel som "sjuk i huvudet" eller så blir det som igår när vi alla satt kvar tre timmar efter vi ätit upp och skrattade så tårarna sprutade åt varandras gamla historier. Är tacksam över att jag har mina vänner på Åland som känner mig inan och utan, samtidigt som jag får lära känna nya fantastiska människor i Stockholm. Tjatar hål i huvudet på er om kontrasterna, men det är bara så himla fascinerande att bli vuxen haha.

Vi hade vår sista lektion i engelska idag, sen åkte jag och några tjejer från klassen till Samsoe Samoes sample sale på norrmälarstrand. Hittade en fantastisk guldklänning som får göra premiär när jag har brunbrända ben igen. Marc har kommit hem igen, och jag har tenta på torsdag, men som vanligt när jag ska plugga hittar jag andra saker att göra. Skål för att den här veckan redan har överträffat den föregående, och att jag börjar komma i balans igen. Det är liksom bättre så. Även om det är okej att ha en svacka lite nu och då, såklart.

Viktoria, Sanne, Elin och Linda

PUSS

Likes

Comments

De senaste veckorna har min promenad till tunnelbanan varit grå, blöt och tom. Allt har varit grått. Det var som att vädret genomgick en depression men fick nog och sprack upp i någon isande kall men vacker insikt över att livet och världen kan vara vacker, ska vara vacker. Och här är vi nu. När marken och himlen, träden, löjromspizzan och musiken i mina lurar går i samma färgglada ton.

Min vecka var tuff. Det är jobbigt att få gamla sår upprivna och tvingas bearbeta det, och samtidigt inse hur många som var tvungna att göra samma sak, känna samma mörker. Jag är glad att jag skrev av mig här, det hjälpte!

Med det sagt, så hade jag en välbehövlig och alldeles lagom helg. Alicia knackade på dörren i lördags lagom till brunch, sen hade vi lite kvalitetstid innan båten gick tillbaka till Åland. Det var skönt, tidigare när hon varit på besök har hon haft med sig tvillingarna, och då hamnar fokus naturligt på dem.
Sen kunde jag utan stress sminka mig och lyssna på hög musik, någonting jag konstigt nog inte har gjort på väldigt länge. Mötte upp Sandra på stan och vi gick först till Vau de Ville, efter ett halvt glas vin kände vi att vi inte alls hörde hemma där, så vi gick till Brillo istället. Första men absolut inte sista gången som löjromspizza klockan 00 vann över utgång. Gick långsamt hem med julmusik i öronen och bara njöt.
Idag har jag mest gjort sånt jag tycker om, äta god mat, gå hand i hand och sparka i löven, borra ner mig i soffan bland alla tusen kuddar och pussas.
Känner mig varm igen, ända in i själen.

Note to self när jag behöver det nästa gång: livet är ljust och mörkt, men solen går alltid upp ändå.

Likes

Comments

Skriv, radera, skriv, radera.

Det behövs inga bortförklaringar, det är lite det som är grejen med det här. Jag har grubblat fram och tillbaka i två dagar, det känns liksom självklart att jag ska höja rösten och ta plats i det här. Ändå har jag inte kunnat tänka på annat än ursäkter till varför jag inte ska. Vad ska mamma och pappa säga? Vad ska alla andra säga? Vad kommer jag känna? Jag har ju ändå lyckats trycka ihop alla känslor i en liten svart låda långt långt in, men det går inte att trycka den bakåt längre. Alla mina sociala medier är översvämmade med modiga tjejer och kvinnor som säger ifrån. Jag tycker att det är fantastiskt, så missförstå mig rätt, men det gör inte mindre ont för det. Det finns så många meningar och betydelser med den där lilla hashtaggen. Grundtanken var väl att belysa kvantiteten, för män. Men det får även oss kvinnor att tänka, har jag blivit utsatt? När? Hela vårt liv spelas liksom upp som en kortfilm, och små betydelselösa händelser för flera år sedan blir plötsligt någonting helt annat, och smärtsamt. För är det inte lite det vi gör med oss själva? Det händer, det hugger till i hjärtat och samma sekund målar vi en helt annat bild ovanpå det som hände, sparkar det längst bak i den där svarta mörka lådan och lovar oss själva att aldrig göra oss själva illa med den tanken igen. Det går på autopilot.

Första gången jag skakade hand med sexuellt övergrepp var jag femton år gammal. När jag var femton år hade jag aldrig kysst en kille, jag tyckte det var pinsamt. Det var därför jag inte förstod att jag borde ha gått när han frågade om jag var byxmyndig. Det var därför jag inte förstod att jag borde ha gått när han blev sur för att han inte fick röra mig fast jag inte ville. Det var därför jag inte förstod att det som hände var fel.

Andra gången jag skakade hand med sexuellt övergrepp var när jag var sexton år. Ett år äldre, fortfarande lika skör. Han var populär och rolig och därför vågade jag inte säga ifrån när han rörde mig där han inte fick. Därför förstod jag inte att det var fel.

Tredje gången jag skakade hand med sexuellt övergrepp var jag sjutton år. Två år äldre, fortfarande lika skör. Det bara hände så plötsligt och han höll fast mig ganska hårt så jag blundade och väntade tills hans tunga slutade virvla runt i min mun. Alla hans kompisar stod bredvid och såg på, därför förstod jag inte att det var fel.

Fjärde gången jag skakade hand med sexuellt övergrepp var jag arton år. Tre år äldre, skörare än någonsin. Jag hade kul med mina kompisar på dansgolvet samtidigt som han tog sig rätten att röra mig på ställen han inte fick. Men jag kände honom, han var ju snäll när han var nykter och jag ville ju inte förstöra allas kväll.

Fattar ni vilken värld vi lever i. En värld där man som femton år tror att det är okej. Där man som femton år skakar av skammen och tänker, nu har jag ju i alla fall kysst någon.

Vi måste prata om det. Jag måste prata om det. Hur ska vi någonsin lyckas tömma den där svarta lådan annars? Jag tänker inte gå runt och bära på den längre, den är tung.

Likes

Comments

Jag kan inte somna, och då brukar det i 99% av fallen räcka med att lyssna tio minuter på valfri podcast tills jag somnar bort med hörlurarna trasslade runt både halsen och armarna. Mitt eget lilla sömnknep helt enkelt.
Nu ikväll gjorde jag dock misstaget att sätta på en podd som berörde. Det var ju kört. Jag grät och jag rös och jag skrattade. Och nu är klockan 03 och jag kan fortfarande inte somna.

Dom pratade om lycklig kärlek. Dom pratade om att vara nykär och att lycklig kärlek kommer i olika former och nyanser. Att den inte ser likadan ut hela tiden.
Det fick mig att tänka. Det är en av dom saker jag ibland har varit rädd för. Att kärleken byter form, inte alltid kommer vara lika intensiv och att det skulle vara någonting dåligt.

För mig som inte haft något förhållande innan jag träffade Marc är allting nytt. Det är läskigt ibland, det finns liksom inga riktlinjer.
Nykärleken har ju varit det enda jag vet. Vad kommer sen?

Ni vet det här att man ska vara trygg i sig själv och älska sig själv innan man går in i en relation, aldrig låta en annan person definiera dig. På något sätt blir det svårt att inte ge en del av den jag är till honom när man växer in i en relation och livet tillsammans. Jag har gått igenom så många milstolpar där jag haft honom bakom mig som ett stort jävla moln av kärlek och trygghet att falla tillbaka på om det går dåligt. Han pushar mig, håller mig i handen och vägleder mig när jag behöver det som mest. Utan att ta äran för det.
Han har makten att göra mig hel, i en värld där jag för det mesta känt mig trasig.

För mig är det lycklig kärlek. Att på något läskigt sätt visa sig totalt naken och sårbar för en annan person, som inte bara älskar dig för den du är, men hjälper dig att utvecklas och fortsätter älska dig på vägen.
Han är inte perfekt, och jag är inte perfekt. Men vi är ett team, och någonstans i all förvirring så är allting ändå så komplett i sin enkelhet. Vi blir lyckliga över att få göra varandra lyckliga. Oavsett vilken nyans.

Nykärleken är fin och fantastisk, men jag har lärt mig att det som kommer sen är hundra gånger bättre.

Likes

Comments

I fredags kväll flög jag till Vanda där @amandaknahpe redan hade landat. Vi tog tåget tillsammans till Helsingfors där vi blev varmt välkomnade!
Morgonen efter hade @lovisasundlof lagat en fantastisk frukost, låter bilden tala för sig själv.

Vi åkte en sväng till stan, sen fixade vi oss och kollade på ph innan vi åkte till The Cock där vi hade ett bord reserverat.

Innan vi går in på maten vill jag bara lyfta mina härliga, omtänksamma, intelligenta och SNYGGA vänner. Saknar er redan!!

Ljuset gör tyvärr inte maten rättvisa.
Till förrätt delade vi på två tallrikar broccolini, förstår inte hur man kan få broccoli att smaka så gott?? Jag drack en jättegod whiskey sour till det.
Till varmrätt delade vi på en flaska rött och åt varsin tryffelrisotto (omväxling vadå) vi satt stundvis och blundade för att det var så overkligt gott.
Till på det avslutade vi med chokladfondant. Eftersom jag inte är ett så stort fan av kaffe tog jag en fräsch drink istället, och det passade utmärkt.

En fantastisk middag, både maten och sällskapet! ❤️

Vi gick vidare till Pastor där vi tog en sista drink. Hann träffa några ålänningar och Anton som jag inte sett på länge, kul! @lydiasundlof s outfit matchade våra drinkar perfekt. Lika fancy båda två!
Förövrigt måste jag ge all cred till min nya iPhone och dess kamera. Det här är ju liksom inte ens normalt? Wow.

Imorse mötte vi upp Evelina och Anna som vi jobbade med på arken i somras. Vi åt varsin smoothie bowl på ett mysigt ställe i hamnen som hette Goodie. Jag åt min första acai bowl någonsin, blev inte besviken!

Vi turistade lite innan jag hoppade på tåget igen och flög hem.
Väl hemma hade Marc köpt thaimat och mina bästa snacks. Han vet liksom precis hur han får mig att känna mig speciell ❤️
Dessvärre hann vi bara vara med varandra i två timmar innan han var tvungen att åka till Åland på jobb. Mamma kom även förbi i farten. Vilket antiklimax att vara omringad dynet runt av sina närmaste i flera dagar och sen plötsligt behöva vara helt ensam. Men det kan vara nyttigt ibland också.
Med det sagt ska jag återgå till Netflix och allt gott Marc lämnade åt mig.
Lyckligt lottad för människorna jag har runt om kring mig!

Likes

Comments

I onsdags jobbade jag på Brillo igen, och skrev även på anställningsavtal. Kändes så himla bra, nu börjar Stockholm kännas mer som mitt hem, förstår ni vad jag menar? Den här känslan när flera faktorer börjar falla på plats, ett jobb, en klass, ”mina” favoritställen, mitt postkontor, mitt Ica osv. Skönt!

Efter skolan i fredags cyklade jag och Marc in till centrum där vi mötte upp Elin och Rasmus. Vi firade Rasmus födelsedag lite i förtid med Afternoon Tea på Diplomat. Det var jättemysigt och lyxigt, men framförallt dyrt och i mitt tycke betalade man kanske mer för upplevelsen. Kul att testa på, men ingen fredagstradition haha!
På kvällen flög jag till Helsingfors för att spendera helgen med mina saknade tjejer. Men mer om det i nästa inlägg!


Likes

Comments

Hej!!

Är helt sluuut, var i skolan från halv nio till fyra idag, fikade på Kaferang med Sandra och Marcus efteråt och på kvällen spelade jag badminton med Marc, Elin och Rasmus.

Till på det har jag varit insnöad på inredning hela dagen.
Nu har vi ju snart bott på Kocksgatan i en månad och vårt vardagsrum är kaos, ett tomt kaos. Det är liksom en tom TV-bänk vid en tom vägg (förutom tvn som hänger där), en soffa med osammanhängande kuddar, en matta och ett glasbord utan någonting på. Och tre kaktusar utan kruka. Opersonligt helt enkelt.
Nu har jag dock tagit tag i det på riktigt, ska ta före och efter bilder sen när allt är på plats, så att jag kan visa er sen!

Nu kom jag på sidospår, på tal om badminton, vi har en plan att försöka spela en gång i veckan tillsammans. Tror det kan vara bra för mig med en hobby, en sån där man tränar kroppen utan att det märks hur jobbigt det är för att man har så kul. Som ridningen. Sen får vi ju umgås samtidigt. Win-win.

Likes

Comments