Header

Min kamp

Tänk att det ibland kan vara så enkelt att man bara behöver gråta för att bli av med klumpen i magen som växer sig större och större för varje dag som går. Jag vet inte hur jag gör men jag verkar ha en superkraft som gör att jag kan trycka undan min ledsamhet. Jag kan liksom stänga av den helt och låta bli att vara ledsen men när jag faktiskt behöver den kan jag inte sätta på den igen.

Att visa känslor är förbannat svårt ibland. Jag är en person med väldigt starka känslor. När jag är glad är jag jätteglad, är jag ledsen är jag jätteledsen, när jag mår dåligt mår jag så dåligt att jag direkt blir självmordsbenägen och när jag blir arg blir jag riktigt arg. Jag har dock inte blivit sådär arg som bara jag kan bli på flera år nu. Det tråkiga är dock att ilska och ledsamhet nästan sitter ihop för mig. Ofta när jag blir arg kan jag plötsligt börja gråta när jag egentligen vill slå sönder allt i min närhet. Det händer ofta att jag är ledsen men istället visar det på ett aggressivt sätt. Om jag verkar sur och grinig ofta är det för att min kropp inte riktigt kan reglera känslorna rätt. Egentligen är jag bara ledsen och behöver en kram.

Idag hände det igen när jag satt på möte hos min psykolog. Han frågade en massa saker som jag inte kunde nämna några detaljer kring eller riktigt minnas händelsen. När han pressade mig lite lite grann blev jag arg och nästan skrek tillbaka när han frågade något. Jag var inte arg, jag satt där med en enorm känsla av  skuld och skam. Jag ville inte prata om det som han ville prata om och blev arg när jag egentligen bara var ledsen och ville bli tröstad. Det var i och för sig bra att jag blev arg på honom för tillslut började jag gråta framför honom vilket aldrig har hänt tidigare. Jag hatar att gråta inför folk, det är det värsta jag vet. Han blev glad för att jag äntligen kunde släppa taget och låta tårarna svämma över istället för att stänga av helt.

Hur jobbigt livet än är måste vi fortsätta kämpa. Det blir bättre men det tar tid att bli bättre, jag kanske aldrig blir helt frisk men jag kan lära mig att leva med det. Jag måste lära mig att använda min krisplan när det blir för jobbigt istället för att vända mig till det destruktiva. Jag var hela 152 dagar skadefri vilket är jättebra men såklart fick jag ett återfall som blev två..

Jag har i alla fall bestämt mig nu, jag måste fortsätta kämpa och blicka framåt, inte bakåt. För jag orkar inte sitta flera timmar på akuten efter varje självskada. Det har blivit alldeles för många stygn på mina armar. Varje gång jag ligger där och får bedövningen undrar jag om jag aldrig ska lära mig att be om hjälp i stället. Skillnaden de här gångerna är att det gjorde så jävla ont att jag grät av smärta. Att laga mig gjorde ondare än att skada sig. Att sedan behöva lägga om sår varje dag och ha ont är värre än att stå ut när ångesten är stark. Jag hoppas verkligen att det här var sista gången för jag vill inte ha ont mer och jag vill inte känna mig skamfylld och känna skuld och skyldighet för något jag har gjort. Jag gör ju inte bara mig själv illa, min omgivning blir skärrad och det är mitt fel. Ingen annan ska behöva ta ansvar för mitt lidande. 

Inte nog med att man blir rädd, det är dessutom farligt. Minsta lilla fel och jag kan dö och det är inte det som är min mening. Min mening är att stå ut. När Peter sa att mitt självskadebeteende klassas som dödligt ville jag sjunka genom fåtöljen. Jag har aldrig insett hur farligt det faktiskt är och ju mer jag skadar mig desto farligare blir det.

Vad ni än gör, börja aldrig skära er! Det är bara ett helvete att sluta med sedan. Jag önskar att jag aldrig hade testat för fem år sedan. Nu ska jag kämpa för det finns så mycket saker i livet som jag  måste uppleva innan jag dör.

Nu måste jag kämpa för det är inte såhär jag vill ha det. Jag är evigt tacksam för mina fina vänner som stöttar mig utan att jag ber dom. Jag är glad för att ni inte får panik över hela situationen. Ni vet vilka ni är!

Nu tycker jag att vi gör den här fredagen till den bästa någonsin genom att vara snälla mot oss själv och tillåta oss att göra något vi tycker om. Det ska i alla fall jag göra, jag ska hoppa med min underbara häst som jag alltid kommer kalla för min eftersom han har en speciell plats i mitt hjärta. ❤❤❤❤❤❤

Kram N

Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - Click here

Likes

Comments

Min kamp, POWER!

Jag vill inte, hur mycket jag än försöker låta bli, blir jag alltid alldeles för involverad i andras psykiska mående. Jag blir så arg på mig själv att jag inte kan låta bli eftersom att andras mående kan få mig att känna mig såpass värdelös att jag skadar mig själv. Varför kan jag inte bara släppa det? Jag vet inte varför men jag är en väldigt snäll, hjälpsam och känslig person.

Jag kommer aldrig glömma mina år i grundskolan där jag själv ibland blev ett offer när jag bara ville hjälpa till. Jag ville inte se den där ensamma flickan vara ledsen och ensam så jag var med henne på rasterna. När jag försökte få henne att vara med i vårt kompisgäng gick mina kompisar ofta i väg eftersom jag var med hon som alla avskydde. Jag var också flickan som försökte bli vän med den ensamma killen som alla skrattade åt på lektionerna och som alla hackade på. Även om han drog sig undan ville jag visa att han inte var ensam och att det faktiskt finns dom som är snälla.

När jag ser någon som mår dåligt eller inte har det bra vill jag finnas där, det värsta jag vet är mobbning. Jag får på riktigt ont i magen när jag ser att någon är ensam, jag får ångest om jag inte gör något. Jag minns en gång när jag var inne i stan och fikade med min farmor och jag såg en gubbe som mådde extremt dåligt. Trots att ambulansmän och kvinnor fanns runt omkring honom för att ta med honom till sjukhuset ville jag springa fram och fråga om det fanns någonting jag kunde göra för honom. Jag gjorde det inte och den kvällen grät jag mig till sömns för att jag inte gjorde någonting. Kan ni förstå känslan? Om jag känner så trots att jag vet att han fick hjälp, tänk då hur extremt jävla dåligt jag mår när jag ser att folk tar sina liv för att de inte får tillräckligt med hjälp eller för att ingen brydde sig.

Jag blir så arg av att höra när någon äntligen har vågat berätta för sina föräldrar om hur man faktiskt mår och föräldrarna vägrar att inse det och vägrar göra något för att hjälpa sitt barn. Det är förskräckligt! Det är klart att det tär på en själv att se sitt barn må dåligt men det är ingen anledning till att neka hjälp. Om man inte orkar själv finns det hjälp att få av bup och socialtjänsten. Något annat som gör mig förbannad är att se hur ens kompis hinner dö innan hjälpen kommer,. Det går inte att säga till en djupt deprimerad tonåring med dåligt självförtroende att det inte finns några psykologer tillgängliga. Dom får väl för tusan komma med andra förslag för jag antar att ni ser hur flickan lider eftersom att ni är utbildade läkare, psykiatriker och psykologer. Det måste finnas någon hjälp att få! Det finns minst tusen andra ställen att få hjälp på om inte bup kan hjälpa till.

* Man kan gå till vårdcentralen och prata.

* Man kan prata med någon på ungdomsmottagningen.

* Man kan prata med en kurator, sjuksköterska, läkare osv.

Det är fler unga som mår dåligt idag och som behöver hjälp, det är fullt på de flesta mottagningar. Betyder inte det något eller? Betyder inte det att Sverige måste satsa mer på sjukvården och psykvården? Det behövs mer utbildade personer och fler mottagningar att gå till. Ett alternativ vore att börja prata om psykisk ohälsa i skolan så att fler slipper söka vård i onödan.. Ibland kan det bli enklare om man vet varför man känner som man gör och vad det är som händer i kroppen.

När jag fick min första panikångestattack trodde jag att jag skulle dö eftersom ingen hade talat om för mig vad det var för något och att det inte var farligt. Ingen hade talat om för mig vad ångest var och att det var normalt, istället försökte jag ta mitt liv ex antal gånger för att få slut på mitt lidande. Om jag bara hade vetat vad jag kände och vad man gjorde åt det hade det antagligen inte eskalerat som det gjorde. Om någon hade talat om för mig att det inte var normalt att reagera som jag gör i vissa situationer och att jag ofta reagerar så starkt hade jag inte heller börjat skada nig själv. Jag är så otroligt trött på min och andras psykiska ohälsa. Jag skulle göra vad som helst för att få alla att slippa lida idag.

Jag vet vad som triggar mig på bra och dåliga sätt och jag vet vad som hjälper och har hjälpt mig att må bättre. Jag önskar att alla kunde få den hjläpen jag får idag för den får mig att orka kämpa.

När jag är klar med min behandling och när jag är stabil vill jag förläsa och skriva en bok om psykisk ohälsa med syftet att hjälpa andra. Jag vill visa andra min historia och min resa från botten till toppen.

DET HÄR MÅSTE FÅ ETT SLUT, ETT GOTT SLUT!

Kram N

Han mår jag bra av!

Likes

Comments

Allmänt, Min kamp

Den här dagen bjöd på en lång behövlig sovmorgon.

Pappa lovade igår att jag skulle få övningsköra idag så jag passade på att köra hela vägen till stallet för att titta på julshowen. Så kul att träffa alla människor och alla hästar. Det blev kramkalas med Aztor ❤❤❤. Anmälde mig även till julklappshoppningen som är nästa fredag. Ska bli kul att få sitta på hans rygg igen sen får vi se hur hoppnimgen går. Förväntar mig inte direkt att det ska gå superbra eftersom jag inte har tränat något men det är kul ändå och som jag saknar honom. Om jag fick skulle jag mer än gärna ta med honom hem ❤❤🙈.

Nu luktar det häst i hela bilen 😂😍.

Ikväll ska jag och pappa på bio, blir kul.

Hade en liten begravning för min kanin idag som gick bort i förrgår. ❤

Kram N

Lite suddiga bilder från höjdhoppningen.. Svårt att fota i ridhuset

Likes

Comments

Allmänt, Min kamp

Fredag och jag sitter i vanlig ordning på tåget på väg hem till pappa och farmor. Det var ett tåg sedan jag var hemma nu och jag har precis insett vilken enorm hemlängtan jag har. Ska bli skönt att komma hem igen även om det tog emot lite att sätta sig på bussen. Saknar alla där hemma, längtar efter hundarna och de andra djuren med såklart. Jag fick dock höra idag att en av mina kaniner har gått bort, troligtvis på grund av ålder. Nu får hennes syster flytta in hos de andra två, hoppas att det ska funka så hon slipper vara ensam.

Annars har jag varit hos Peter på möte idag vilket var jobbigt men ett bra möte. Efter många försök att nå fram till mig lyckades han. Mådde skit när jag kom dit men var på bättre humör när jag gick därifrån. Är dock fruktansvärt trött idag men det kan ha och göra med att jag sov alldeles för få timmar i natt. Ibland vill inte kroppen och psyket fungera som det ska och hjärnan bestämmer sig för att hitta på en massa andra saker som att ställa sig och diska mitt i natten...

En spännande sak som jag ser fram emot är i nästa år, jag ska ta jägarexamen. Kanske skulle man följa farfars spår och jaga med vapen som har gått i arv osv. Han skulle förmodligen bli stolt om han fick höra det. ❤❤ Älskade farfar, tänker ofta på dig!

Nu längtar jag hem till värmen, lugnet och maten.

Kram N

Likes

Comments

Allmänt, Min kamp, POWER!

Psykisk ohälsa är skit och jag avskyr allt som det innebär. Jag är så arg på psykvården som inte kan hjälpa dom som behöver hjälpen. Jag är så arg på att dom inte kan lyssna och att dom inte kan förstå och se allvaret. Om psykvården vore bättre skulle inte lika många ta sitt liv.

Varför kan inte staten lägga mer pengar på sjukvården överhuvudtaget? Psykvården behöver mer personal och större utrymme att vara på. Tänk om alla kunde vara lite snällare och omtänksammare också. Varför bälta någon som är "för högljudd" när personen i sig är så jävla nerdrogad av alla mediciner som personalen stoppar i henne att hon inte vet vad hon gör. Varför isolera någon som inte behöver isoleras? Varför hålla fast någon som har trauman sedan tidigare från Securitas och poliser? Varför inte bara fråga hur personen faktiskt mår och prata om det och kanske kramas? Varför inte lägga en hand på någons axel och se rakt in i personens ögon och säga att man finns där oavsett vad? Att någon förstår hur man mår eller hur man vill bli hjälpt och lyssnar på än är så mycket bättre än alla mediciner, handbojor, nerbrottningar, injektioner, isoleringar och bältessängar i världen.

Jag har aldrig blivit nerbrottad, bältad, isolerad eller något annat som jag skrivit om. Jag må ha fått mediciner av psyk men inte har jag blivit helt nerdrogad förutom den gången jag fick fel medicin... Jag har alltid fått bra bemötande inom psykvården men andra har inte det. Visst att det faktiskt behövs grövre metoder ibland men lyssna på oss först innan ni bara tar beslut hit och dit. Jag vill gärna ta ut alla mina journaler och läsa om allt jag varit med om under årens gång. Jag vill veta hur mycket lögner det står. Jag har varit där hela tiden och jag vet själv vad som har hänt under min resa men vissa läkare skriver inte sanningen. Att skriva att någon har kronisk suicidrisk är fel. Att skriva det utan att kolla upp fakta är fel. Hur kan man sätta en sådan diagnos utan veta allt bakom det?

Hur kan man ge en åttaåring mediciner med amfetamin i utan att erbjuda samtal på öppenvården? Man kan inte säga här varsegod den här mirakelmedicinen kommer göra ditt liv hundra gånger bättre. Ta bara tabletten varje dag och lev som vanligt. Man gipsar väll inte ett ben utan att följa upp det sedan och kolla att allt läker som det ska? Det måste ske en uppföljning!

Självmordstankar och självskadebeteende ska tas på största möjliga ansvar. Om du vet att någon gör det eller har sådana tankar bör du kontakta vuxen så fort som möjligt innan det är försent.

Att se någon dö framför ens ögon är skrämmande,  extremt jävla skrämmande. Att se en person brytas ned från att vara en glad vacker person till någon som inte sover, inte äter, inte går i skolan, inte tränar, inte är med kompisar, inte är sig själv, inte orkar prata längre är inte kul. Jag saknar den gamla personen bakom sjukdomen. Att se hur personen lider och tvingas äta en massa olika mediciner som bara gör det värre är läskigt. Att höra att personen blir nekad vård trots att det är livsnödvändigt i detta fall är inte okej. Jag förstår inte hur dom inte kan se allvaret hos personen.

Jag vill inte förlora fler personer i min omgivning som betyder mycket. Det räcker nu! Jag tänker inte vara med om det igen för livet är jobbigt nog. Jag önskar bara att fler kunde se igenom fasaden som man bygger upp som sjuk. Psykvården borde skärpa sig om inte fler ska dö! Är dom rädda för att se den onda sanningen? Jag är inte rädd för att se sanningen! Jag skulle lätt kunna byta utbildning nu och göra allt i min makt för att hjälpa andra. Jag är redan där och hjälper andra, jag har gjort det så många gånger att jag inte längre kan räkna på mina fingrar. Jag har räddat livet på personer flera gånger. Jag vet inte hur många gånger jag har kontaktat polis för att rädda livet på någon. Jag är inte klar, jag skulle lätt kunna göra det igen även om det är fruktansvärt.

Öppna ögonen och se på personen inte igenom, gör något innan  det är försent.

Kram N

Här får ni se sanningen bakom psykisk ohälsa.

Likes

Comments

Allmänt

Första advent idag, redan och ingen snö?? Om det ska vara kallt kan snön gärna få komma. Som jag saknar riktiga vintrar med massa snö. Tänk när man fick gå ut med skyffel och skotta snö så man kom fram eller när pappa får ta traktorn för att ploga så bilarna kommer ut. Längtar efter långa promenader med hundarna, se hur dom leker i snön och sedan komma in i värmen och dricka något varmt eller ta en varm dusch. ❤

Här sitter jag på tåget och dagdrömmer medan jag väntar på att dom ska komma och kolla biljetten. Jag blev plötsligt väldigt trött, idag har Vi varit på Hööks, Jula, Max, någon ny butik och Rusta. För min del blev det en julklapp till pappa.

Helgen har gått fort, igår var jag uppe i stallet och hjälpte mamma att fixa lite saker eftersom hästarna är nyinflyttade.

Här kommer bilder på busen som var lite svår att fota haha.

Blir väll bättre bilder framöver 🙈.

Igår! En bra bok framför kaminen 👌.

Kram N

Likes

Comments

Allmänt, Min kamp

För idag är det fredag hela dagen och det är jag glad för :).

Fredagar i skolan brukar vara sega men idag går tiden fort och vi har samma lärare hela dagen. Vi har inte riktigt samma upplägg på lektionerna idag som det brukar. Första lektionen var nere i stallet sedan satt vi i klassrummet och "lekte" med lera haha, nu ska vi klippa och klistra. Känns lite som om vi går i förskolan idag :).

När vi slutar i eftermiddag tar jag tåget hem som vanligt men jag ska till mamma över helgen för ovanlighetens skull. Ska bli mysigt och kul att pyssla i stallet och spännande att se det nya tillskottet i familjen. Nu mera har vi två hästar men snart tre haha eftersom T ska ha föl. Ska träffa L och T med <3.

För övrigt mår jag bra idag och är på bra humör, inga konstigheter hittills i alla fall ;).

Ha en bra fredag och ta vara på helgen!

Kram N


Likes

Comments

Min kamp

Mitt liv är inte vackert, inte vackert alls och jag önskar inget annat än att det vore vackert.

Jag vill leva ett normalt liv som alla andra, jag vill inte behöva äta medicin för att klara av vardagen. Jag vill inte behöva ta medicin för att kunna sova om nätterna och jag vill inte behöva ta ångestdämpande när ångesten blir så stark att den inte går att hantera.

Idag har jag haft en riktig jävla skitdag. Först hade jag möte hos min psykolog där jag först kände mig missförstådd och förminskad. Han menade inte alls att trycka ner mig utan att lyfta upp mig. Han menade att jag inte behöver må såhär i två månader. Jag kan inte påverka hur jag mår men jag kan påverka hur länge jag ska må såhär. Jag är i något som kallas för dysreglerad sorg. Jag är ständigt ledsen och nedstämd utan att ha en anledning till att vara det. Jag hoppas verkligen inte att det tänker stanna kvar länge för det har bara gått en vecka och jag är helt slut..

Fick världens ångestattack idag, längesedan det var så starkt. Jag avskyr när det händer, det är då jag inte klarar av att vara stark eller hjälpa mig själv. Det tog ett tag att förstå vad det var som hände eftersom det var så längesedan jag fick en. Det var inte förens efteråt som jag förstod att det var det.

Nu ska jag i alla fall försöka sova och hoppas på att morgondagen blir något bättre och att jag kan skratta utan att få dåligt samvete. Det är ju faktiskt mitt liv och det är jag som bestämmer inte mitt dåliga mående som ständigt vill bestämma. Jag får inte ge upp nu när jag har kommit så långt.

Kram N

Likes

Comments

Allmänt

Friyay och det blev en oplanerad tripp till Ikano med egentid. Det var hur mycket folk som helst där vilket inte är så konstigt med tanke på löning och Black Friday. Jag har aldrig haft problem med att vistas bland stora folkmassor men idag fick jag nästan panikångest av att vara där för att det var så mycket folk, intryck och varmt.

Jag tittade lite efter julklappar men hittade inget kul men lite annat blev det.

Hoppas att ni har haft en skön fredag ❤❤.

Kram N

Likes

Comments

Allmänt, Min kamp

Torsdag och jag sitter på bussen in till bup med högsta volym i lurarna för att dämpa mina egna tankar. Livet går inte alls i rätt riktning nu, allt går neråt och åt helt fel håll. Antar att det är såhär det kommer vara, man kan ju inte alltid må bra men det är bara det att jag nu har mått såhär i snart en vecka.. Hoppas att jag och Peter kan reda ut en del saker i alla fall. Jag överlever i alla fall och försöker använda mig av dbt-färdigheterna när jag inte står ut.

Matteprovet i tisdags gick helt åt skogen, om jag blir godkänd är det ett under. Jag vet att det inte är kört och att det inte kommer basera mitt betyg men ändå. Bara slutprov och nationella kvar innan kursen är slut och jag måste klara matte 1 för att kunna ta studenten. Äckliga matte, kämpar på men det går trögt, får helt enkelt försöka göra mitt bästa och ta hjälp när jag kan.

Annars är det skönt att det är torsdag och sista skoldagen för den här veckan. Vi är lediga i morgon 👌👌. Vet dock inte hur det ska lösa sig med nycklar då mina försvann igår. Alla, precis alla nycklar sätt på den nyckelknippa som försvann så jag är jävligt körd. Min sista nyckel till moppen satt ju där också. Kan mitt liv bli sämre nu?

Positiva klubben måste vara jag... Det enda som är positivt är att jag har gymmat den här veckan och har extrem träningsvärk. 💪

Kram N

Likes

Comments